tisdag, februari 14, 2012

EU-tanasi

"Det är som att cykla, man måste hela tiden trampa vidare för att inte ramla." Jag brukade alltid fundera på hur de där glada EU-entusiasterna cyklade i verkligheten. Stannade de aldrig vid trafikljus? Cykelmetaforen användes då för tio år sedan återkommande för att övertyga de ovilliga massorna om behovet av ständigt fördjupad EU-integration. Den tycks ha varit ungefär lika illa passande där som i stadstrafik.

Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.

Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.

Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.

Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.

Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.

När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.

Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.

Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.

Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.

Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.

Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.

När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?

Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.

Publicerad i Expressen den 9 februari 2012

5 kommentarer:

Anonym sa...

Euroinförandet var bingo för tysk industri och export, och katastrof för småländernas.
Fanns därefter ingen annan möjlighet för dessa än att "leva över sina tillgångar", låna. Och att det börjar lånas är förstås bingo för banker. Nu är det bankerna, och endast bankerna, som skall räddas.
Nån som tror att tysk industri kommer må bra av att sydeuropa slutar köpa deras grejer ?

Karl sa...

Oerhört bra och insiktsfull krönika. Europrojektet är väl ett experiment typ som sovjetunionen.
Obehagligt eller inte när nya politiska partier dyker upp kommer det säkert ske. Det innebär väl inte att demokratin undermineras? I öppna demokratiska samhällen är det svårt att underminera demokratin, så jag förstår inte exakt hur du menar att demokratierna 'undermineras' och vad som är otäckt med det? Kommer demokratiska val förbjudas eller?

Karl sa...

Förlåt min förra kommentar förresten. Jag menade inte att ha en ironisk ton.
Jag ser det hela som något som är ett töcken att överblicka och att jag litar på att du har ganska bra koll. Det vore bara intressant att få en mer klar bild av det jag tycker är ett töcken. Jag menar just EUs regler och författning och hur de tillämpas.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Vi har nu tre EU-länder utan vald regering (Grekland, Italien och Belgien), det är onekligen en underminering av demokratin. I Belgien handlar det om egna problem, men i Italien och Grekland har EU tillsatt s k teknokratregeringar för att genomföra de reformer som EU anser bäst.

Karl sa...

Jag tror det är tillfälligt, men jag håller med.