18 miljoner kronor. Så mycket har Victor Muller tagit ut ur Saab under ett år. Det är lika mycket som Leif Johansson fått från Volvo, med den lilla skillnaden att Volvo gått med rejäl vinst medan Mullers ersättning kommer från skattebetalarna. Utöver detta har 7 miljoner betalats ut ur Saabs kassa till Victor Muller närstående bolag.
Regeringen har ändå hållit emot en del när det gäller Saab. Förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har varit tydlig med att det inte är statens uppgift att driva olönsamma bilfabriker och lånen som staten stått som garant för är ett betydligt mindre åtagande än många krävde.
Det för oss till nästa siffra. Nye centerledaren och näringsministern Annie Lööf tycks nämligen inte ha samma inställning som sin företrädare.
103 miljoner kronor har därför svenska staten gått in med i direkta subventioner till Facebook, för att företaget ska bygga serverhallar i Luleå. Facebook är värderat till 80 miljarder dollar, och skulle sannolikt ha råd med serverhallar ändå. Företagets representanter säger till och med att man lagt satsningen i Luleå oavsett. Det är också väl belagt att denna typ av regionalpolitik inte har några långsiktiga effekter. Företag stannar bara i kommuner där lokaliseringen egentligen inte passar så länge som skattepengar betalas ut.
Ha råd ändå skulle däremot inte de europeiska banker som lånat ut pengar till Grekland och andra högriskländer som om det inte fanns någon morgondag. Eller, rättare sagt, som om de själva inte riskerade att behöva ta smällen om något skulle gå fel. Vilket de förstås inte heller behöver.
110 miljarder euro ytterligare ska tillföras bankerna, beslutade EU-toppmötet i onsdags, antingen genom aktiekapital eller statliga pengar. Detta för att bankerna ska stå starkare i den ekonomiska krisen, så att de inte ska riskera att gå omkull om de lån de givit ut inte kan betalas tillbaka. Cirkelresonemanget borde göra vem som helst yr i huvudet, givet att staterna som garanterar pengarna också är samma EU-stater som tagit de där osäkra lånen. Bankerna skrattar under tiden hela vägen till, tja, banken.
Av dessa siffror är den sista både den största och den svåraste. Eurokrisen finns på riktigt, till skillnad från Facebooks behov av svenska skattepengar, och att låta en bank gå omkull har betydligt större konsekvenser än att låta Saab göra det.
Ändå hänger siffrorna ihop, och illustrerar sorgligt tydligt hur det vi ibland kallar en fri marknad och kapitalism ofta mest tycks handla om att enskilda kapitalister ska kunna tjäna maximalt med pengar, med staters och skattepengars hjälp.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 oktober 2011
måndag, oktober 31, 2011
lördag, oktober 29, 2011
Om att inte längre vara avskärmad från världen
Hon kom smygande i mörkret som hon alltid gör, gnuggade olja mellan händerna så att doften av kanel och något annat kryddigt, muskot kanske, spred sig ända till mina näsborrar. Jag fortsatte att blunda. När hon lade de oljigt mjuka fingrarna mot min nacke började jag nästan gråta.
Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.
I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.
Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.
Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.
Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.
Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.
Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.
Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.
I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.
Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.
Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.
Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.
Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.
Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.
torsdag, oktober 27, 2011
Några reflektioner en recensionsdag
I dag kom alltså den här boken ut. Boken som jag ägnat ett helt år åt att aktivt skriva och ett helt liv åt att tänka på. Det har varit en sådan lycka att få göra det. Att faktiskt ha råd att lägga 20 timmar i veckan eller så på att läsa eller läsa om hundratals böcker, på att skriva sådant som jag sen raderat eller skrivit om och på att våndas över sådant som är svårt att formulera. Till slut satt jag där med elva essäer och ett förord och ett efterord och ett litteraturkapitel och tvingades inse att det här är just nu mitt samlade politiska tänkande. Svindlande.
Det har varit svårt sedan den blev klar någon gång i slutet av sommaren. Inga fler tankar att pröva och förkasta, inga formuleringar att grubbla över, inga fler böcker att hetsläsa bara för att inse att de tvingar en att tänka och skriva om. Jag har tidigare trott att anledningen till att jag ändå mått såpass bra det senaste året har varit att jag haft tryggad ekonomi, men sedan boken blev klar har jag insett att det lika mycket måste ha varit tillfredsställelsen i att få tänka och skriva på något jag upplevt som intensivt meningsfullt. Sådant gör all skillnad i världen.
Svårt har det också varit senaste veckorna. Paniken jag känt inför mottagandet av boken har gjort mig sömnlös, insikten att jag ingenting kan göra längre, den är klar och kanske kommer folk inte att begripa vad jag försökt säga. Ni förstår, jag tycker att jag skrivit något verkligt bra. Till skillnad från när jag kom ut med min roman är den här boken också helt central för min person, för hela mitt yrkesliv.
Jag inbillar mig inte att jag är en stor romanförfattare. Jag skrev en roman och den blev rätt bra, men den är inte jag, hur självbiografiskt förlaget än ville marknadsföra den. Den här boken däremot, den är jag. Den är resultatet av ett livs politiska grubblande, av vägande av det jag tänkt och tyckt mot det jag tänker och tycker, formulerat på det allra bästa sätt jag förmått. Den är bra. Jag tror verkligen att den är bra. Jag inbillar mig nämligen att jag är en verkligt bra politisk skribent - att skriva och tänka om politik är nog en av de få saker jag är riktigt bra på utom att laga och äta mat - men det innebär ju inte nödvändigtvis att andra skulle förstå eller tycka det.
Därför: panik. Tänk om de inte förstår. Tänk om äldre herrar klappar mig på huvudet och säger att jag ingenting begripit om Hobbes, eller om någon avmätt skulle säga att det var väl ett rart litet försök. En essäsamling är en samtidigt väldigt pretentiös och väldigt ödmjuk genre. Pretentioner är lätta att slå ner på.
I dag var alltså recensionsdagen. Jag har hittills läst fem recensioner, alla åtminstone delvis positiva, och av dem är det väl bara Erik Helmerson i Expressen som klappar mig på huvudet när han säger att jag skriver "gymnasieprosa, om än av en äkta MVG-elev" och det är ju ett lite förvånande förminskande. Annars är jag hemskt glad över Thomas Engströms fina text i Sydsvenskan, han verkar ha förstått vad jag försökt göra även om han säger att jag är socialdemokrat.
Etiketter tycks nu uppta också Helmerson än mer, han radar förvirrat upp de personer jag tackar i mitt förord och anmärker på att dessa inkluderar både vänsterpartister, socialdemokrater och folkpartister (även om Adam Cwejman alltså är ordförande för LUF, FPU har inte funnits på 20 år). Att jag är god vän med människor som tycker olika saker är alltså en punkt att kritisera, liksom att jag själv är politiskt lite svåretiketterad? Det känns jättekonstigt. Nu är det svårt för mig att försvara för en recensent att jag tycker om vissa människor och beundrar deras hjärnor, men att personer som Ali Esbati, Adam Cwejman och Rasmus Fleischer läst och haft synpunkter på olika essäer, något jag är djupt tacksam över och som gjorde texterna bättre, betyder förstås inte att de håller med om allt som står där.
Som jag skrivit om tidigare kommer man kunna få boken som e-bok gratis. Man får självfallet gärna köpa den också, här eller här t ex, eller om man vill köpa e-bok: här eller här, men den som bara vill titta på boken och inte vet om man vill köpa än eller bara inte har pengar kan maila mig på isobelh@hotmail.com så mailar jag en e-boksfil tillbaka.
(Andra recensioner i SvD och Dalarnas Tidningar, Ann Heberlein som skrev i DN i går finns inte på nätet.)
lördag, oktober 22, 2011
Occupy Sverige?
“Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran.”
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
måndag, oktober 10, 2011
Fjättrade i tyckonomin
”De kan inte ha läst domen.” Det har varit min första tanke kring nästan alla de debattartiklar och blogginlägg som dykt upp efter den friande hovrättsdomen i det så kallade BDSM-fallet i Malmö. För om de gjort det hade de ju vetat att tjejens numera välkända självskadebeteenden låg flera år tillbaka i tiden och att ha gamla läkta ärr på armarna kan rimligen varken göra till eller från för en människas möjlighet att samtycka till sexuella aktiviteter.
Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.
Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.
Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.
I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.
Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.
För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.
Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.
Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.
När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.
Publicerad i ETC 10 oktober 2011
Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.
Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.
Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.
I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.
Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.
För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.
Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.
Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.
När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.
Publicerad i ETC 10 oktober 2011
lördag, oktober 08, 2011
Moderater vill förbjuda mänsklighet
Det finns en förförande enkelhet i den gamla svenska narkotikapolitiken.
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
