en appell för det tråkiga ansvarstagandet

Det kan såklart vara för att jag är i den situation jag är just nu, emotionellt, men jag blir lite provocerad av Isabelle Ståhls inlägg om att bejaka sin inre förvirrade (manliga) akademiker. Än mer provocerad blir jag av alla de glada tillrop hon fått av diverse, just, manliga, akademiker. Mina vänner, kan jag ju tillägga, människor jag delvis jobbar ihop med i Juliagruppen.

Den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet har nämligen alltid bara existerat med ett villkor. Att det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor. Någon annan har renskrivit de nedklottrade anteckningarna, någon annan har kommit med mat, någon annan har tagit hand om eventuella barn, någon annan har skickat pengar så att forskningen kunnat fortsätta. Precis som Isabelle själv för övrigt påpekar om sina egna familjemönster. Det gör dock i sak ingen skillnad om den charmfullt förvirrade, som vältrar över ansvaret för allt som är tråkigt på någon annan, är man eller kvinna.

Jag inser självfallet lockelsen i att endast ta ansvar för det man aktivt själv väljer, att se sin egen hjärna som det enda viktiga, och i perioder och med särskilda familjesituationer kan säkert vissa leva så utan att vältra över ansvaret på andra. Jag väljer själv för övrigt bort städning så långt det går eftersom det inte går att kombinera ett aktivt föräldraskap med ett aktivt tankearbete om man dessutom måste bry sig överdrivet om dammråttor. Jag prioriterar också min egen hjärna framför massor av tråkigheter, men bara så länge jag inte förstör för någon annan. Så länge man inte omedvetet förutsätter att någon annan ordnar så ligger det självfallet heller inga problem i om en vuxen person låter bli att tvätta sig eller äta.

Men bakom detta, och bakom de glada tillropen från företrädesvis män, ligger också idén om vilka stereotypa beteenden som är bra och vilka som är dåliga. Att vara en typisk duktig flicka, som tar ansvar och gör allt hon sagt att hon ska göra, som anstränger sig och som har dåligt samvete när hon sätter andra människor i knipa, blir det dåliga sättet. Medan det lustfyllda, stereotypt manliga, själviska, oorganiserade, bohemiska, blir ett föredöme. Kvinnan som sliter med disken är tråkigare än mannen som tittar in då och då och busar, för att tala med Calle Schulman.

Under idén om den genialiska förvirringens etos finns en extremindividualism, där vi trots möjlig hjälplöshet i förvirringens spår aldrig egentligen behöver varandra, och där ingen framförallt bör ge sig in på att behöva det förvirrade geniet. Sådana krav står han eller hon inte ut med, de skulle ju hindra, binda.

Jag säger inte att det inte finns problem med typkvinnligt ansvarstagande, herregud, jag gråter ju just nu många gånger om dagen för att jag är alldeles för präglad av ett sådant synsätt, men rent generellt innebär trots allt ansvarstagande väldigt mycket mer respekt mot omvärlden än ansvarslöshet. Om fler människor uppriktigt försökte ta hand om andra, så långt de orkade såklart, vore världen bättre.