Jag läser om Åsa, som säger sig ha hoppat av stresskarusellen och bara tar det lugnt med sina små barn. Alldeles bortsett från att jag helt delar hennes inställning till renovering och väggutslagning (och det säger jag i mitt homestageade hem) finns det vissa frågetecken som oundvikligt reser sig kring texten.
Den här familjen valde alltså att flytta från lägenheten i stan till ett radhus två mil bort, för att få ner boendekostnaderna och kunna jobba deltid. Två mil är rätt långt. Givet att de fortsätter att jobba (deltid då) inne i stan borde ju en rejäl bit av den sparade tiden gå åt till ökad restid. Som dessutom, för de flesta radhus två mil utanför stan, måste tillbringas i bilkö, åtminstone del av resan.
Eftersom det (självklart som det ju verkar ännu) är kvinnan som gått ner mest i tid (till 50 %) så får ju hon förstås ändå en del tid över, men mannen, som bara gått ner till 80 % kan ju utmärkt väl tillbringa längre tid borta från familjen än innan, när han jobbade heltid men bodde i stan.
Det går ju precis lika gärna att tolka berättelsen som att den här familjen ville bo i radhus med sina små barn och kvinnan jobbar deltid för att familjelivet ska funka på det sätt som de vill och mannen (vilket är ovanligt, det erkännes) också gått ner i deltid för att inte de ökade restiderna ska göra att han aldrig får träffa sina ungar. Det behöver förstås inte göra det till ett dåligt livsval ändå, om det nu är så just den här familjen vill ha det, men det låter något mindre modernt och medvetet än i den här artikeln.
10 kommentarer:
Hej Isobel! Jag kan berätta hur det ligger till. Vi bor i Hässelby (2 mil från stan) och åker kommunalt till och från jobbet (30 minuter enkel resa, inte mycket längre än när vi bodde i Hornstull och jobbade på andra sidan stan).
Vi jobbar båda ca 80 procent men jag har bara halva min arbetstid på plats på kontoret (i stan) och gör frilansjobb hemifrån halva veckan, så då blir det ingen restid alls.
Men du har rätt i att om min man jobbade heltid skulle han knappt hinna träffa barnen i veckorna, och det duger ju inte. Därför gör han inte det. Om det är modernt eller inte har jag inte reflekterat över, men vi ville bo billigare för att båda kunna jobba mindre och det gör vi nu. Härligt!
Även jag bor med 2 barn i radhus i Västerort (Vällingby rules ok!) och den tid (28 min) jag sitter på tunnelbanan använder jag till att lyssna på musik eller läsa en bok (dvs. avkoppling) eller om man har mycket på jobbet till att läsa jobbpapper.
Downshifting i Stockholm my butt!
Det där funkar bara om ni flyttar till en småstad. Då får ni massor med kosing OCH tid över!
*sa hon och tog en cykeltur runt heeeela Fluffbay*
Hej Isobel! Måste fråga dig. Gjorde du planerat kejsarsnitt med din son? Har ett änglabarn som jag födde fram i v.19 förra året. Är nu gravid i v.34. :) men livrädd inför förlossning.
Kram Caroline
Hej Åsa, tack för att du tog dig tid att reda ut lite saker. om man bor precis nära tunnelbanan kan man ju absolut få den där effekten. Fantastiskt uttalande i artikeln om skåpluckor förresten!
Hej Boel,
det är ju möjligt om man får nya och likvärdigt betlda jobb båda två. De allra flesta fall om gröna vågen-downshiftning jag har hört talas om (som de som skrivs om i medierna t ex) har dock handlat om att kvinnan skaffat deltidsjobb på orten el jobbat hemmifrån/inte jobbat alls och att mannen pendlat/veckopendlat till jobbet i stan. Det kanske är bra på vissa sätt men någon jämlikt och delat föräldraskap blir det ju knappast.
Hej Caroline, jag gjorde inte planerat snitt. Om du vill fråga mer maila på isobelh@hotmail.com.
Bor lantligt, 5 mil utanför Stockholm med man och 2 barn. Jobbar 80%, maken 100% men börjar så tidigt på morgonen att han är hemma före 16. Huset köpte vi billigt (som en etta på Söder) men det fanns vissa renoveringsbehov. Det som kostar om mest är våra bilar, det finns inget kommunalt fördmedel som smidigt kan ta oss till jobbet tyvärr. Vi är inte speciellt stressade även om vi renoverar mycket. Men vi stressar inte över: semestrar, att gå ut, att vara inne genom kläder, umgänge, statusprylar mm. Om man är stressad beror nog mest hur man själv är och vad man väljer här i livet och i det sista om man vill "märkas" och inte försvinna i mängden. Allt behöver inte vara så perfekt. Inte alltid. Och naturen på landsbygden har en rogivande effekt och är bra för barn. Rekommenderas.
Varenda gång sån här downshifting kommer på tapeten blir jag trött och irriterad. Det sätts så underliga ramar för vad ett "normalt" (inte "downshiftat") liv är – ränner barnfamiljer i gemen verkligen omkring som skållade råttor? De flesta jag känner gör inte det – man måste faktiskt inte vara stressad och på statusjakt bara för att man bor inne i stan.
Vi bor mitt i smeten i Stockholm, arbetar ca 90% båda två och lever ett rätt lugnt och jämställt liv utan "statusjakt" och "karriärhets". Trots att båda just befinner sig i utvecklingsfaser i arbetslivet. Vi har fem minuter till förskolan, och drygt 30 minuters gångväg till respektive arbete.
Grattis alla de som väljer att förenkla vardagen genom att ändra boende- och arbetssituation, om de inte trivdes innan! Men jag skulle tycka det vore trevligare om jag slapp läsa att "såna som vi" är hetsande karriärmonster.
Hej Isobel! Varför är det så tyst om FRA-lagen överallt?
Jag bor också i Hässelby och för mig tar det en timme....?
Skicka en kommentar