måndag, mars 31, 2008
Om du gör musiken kan jag ta pengarna
Anders Mildner redogör på ett bra sätt för problemen med licenser för musikradio på nätet och förslagen med Stim-ersättning för laglig nedladdning. Mildners blogg är över huvud taget otroligt läsvärd.
fredag, mars 28, 2008
Rendezvous på Riche
Jag missade tyvärr Johan Kindes releasefest för romandebuten Någon sorts extas. Kalaset var självklart på Riche och det serverades champagne. Jag var själv lite för ung då i början av 80-talet för att ha några personliga minnen av något som inte handlar om att en storasyster till ett av de andra barnen hos min dagmamma Majsan i Staffanstorp var hemligt kär i Johan Kinde och skrev långa smäktande brev till honom med all den plågade romantik som bara en 11-åring kan uppbåda.
Att läsa boken är som att befinna sig inne i en Per Hagman-karaktär. Eftersom Per Hagmans romaner alltid verkat utspela sig inne i någon låt av Lustans Lakejer är cirkeln sluten. Jag vet inte om det beror på min egen tonårssentimentalitet, men jag blev komplett bedårad.
Att läsa boken är som att befinna sig inne i en Per Hagman-karaktär. Eftersom Per Hagmans romaner alltid verkat utspela sig inne i någon låt av Lustans Lakejer är cirkeln sluten. Jag vet inte om det beror på min egen tonårssentimentalitet, men jag blev komplett bedårad.
torsdag, mars 27, 2008
Wiman får se upp
Det här är otroligt roligt. Åsa Linderborg var ju väntat, redaktionens egen superstjärna men Karin Magnusson var mer överraskande. På ett bra sätt. Jag hoppas att det här betyder att Aftonbladet kultur tänker fortsätta på den nyligen inslagna vägen, bort från 18000 tecken av John Pilger i veckan och mot något roligare, rappare, mer angeläget och inte minst nedplitat av de egna svenska skribenterna som Ann-Charlott Alstadt, Therese Bohman och förstås Magnusson och Linderborg själva.
måndag, mars 24, 2008
Saker min son har ätit på under påskhelgen:
Ägg
Chokladmousse
Ett hörn på pocketutgåvan av Carin Holmbergs Det kallas kärlek
Dammsugarsladdsstickkontakten
Ett bokmärke från Pocketshop
DVD-fodralet till säsong 4 av The Wire
En tå
Alldeles för många blad från min benjaminfikus
En klänning som tillhörde och vid tillfället satt på hans kompis M, som är 7 månader. Hon verkade, till skillnad från tåägaren, inte ha några direkta invändningar.
Chokladmousse
Ett hörn på pocketutgåvan av Carin Holmbergs Det kallas kärlek
Dammsugarsladdsstickkontakten
Ett bokmärke från Pocketshop
DVD-fodralet till säsong 4 av The Wire
En tå
Alldeles för många blad från min benjaminfikus
En klänning som tillhörde och vid tillfället satt på hans kompis M, som är 7 månader. Hon verkade, till skillnad från tåägaren, inte ha några direkta invändningar.
torsdag, mars 20, 2008
Fula fiskar
Jag glömde förresten länka till min text på Taffel.se om utfiskning och hjältarna på NK:s saluhall som helt sonika tagit bort alla rödlistade arter.
Köplust: om att sluta se sig själv och sin fitta som varor
Det här skrev jag i senaste numret av Bang om en möjlig individualpsykologisk sexuell frigörelse i det existerande patriarkatet.
------------------------
En i vanliga fall klok feminist jag känner talar gärna om hormoner. Att det är fler män än kvinnor som köper sex, som begår sexuella övergrepp, som har ansiktslöst sex genom hål i båsväggar, på videoklubbar, förklarar hon med att män har så mycket högre sexdrift än kvinnor. Att det också handlar om skillnader i vad som anses acceptabelt för respektive kön, för att inte tala om skillnader i makt och i tillgång till pengar går hon förstås med på, ”men man får inte glömma testosteronet”.
Jaha. Det är svårt att föra diskussionen vidare. Hormoner verkar vara något man tror på, som Gud, som GI-dieter. Jag vet inte vad jag tror. Men om jag får komma med en gissning så ligger själva idén om den överlägset frustande manliga sexualiteten lika mycket bakom köpslåendet med kvinnokroppen som hormonpåverkan.
De mer kapitalistiskt sinnade talar om det i termer av marknad. Det antas finnas ett överutbud på manligt kön och en överefterfrågan på kvinnligt. Den skillnaden gör att det är det kvinnliga könet som köps. It’s the marknadsekonomi, stupid. Om kvinnor var kåtare än män skulle det vara de som köpte.
Nu bortser vi ett ögonblick från allt det där andra, skillnaden i makt, skillnaden i ekonomiska tillgångar, ja själva skillnaden i möjlighet till okåta samlag. Jag återkommer till dem, men just nu tänker vi bort allt det där.
För tänk om själva premissen är falsk. Tänk om det i stället är idén om bristen på självmant knullsökande kvinnor som ligger i botten av köp-och-säljet. Tänk om det är idén att kvinnor behöver köpas. För den idén finns ju överallt, långt bortom det rättframma pengar mot påsättning. Kvinnor antas nämligen nästan alltid behöva övertalas till sex. Budet måste alltid sockras. Valutan kan variera. Ibland är det äktenskap, ibland är det drinkar, ibland är det smicker, rosor, kärlek, städning. I relationsspalterna uppmanas moderna män att se hushållsarbete som förspel. Om du diskar åt din fru kanske hon kan tänka sig ett bolibompa-knull i retur. Utbud och efterfrågan, som sagt. Kvinnor antas kräva ett rent hem högre än en orgasm. Jämställdheten blir en affärsförhandling med kvinnans kön som både vara och valuta.
Men är det inte så då? Är kvinnor inte mindre kåta än män, stör inte de där tvätthögarna och den ojämställde slusken till kille den kvinnliga hjärnans erotiska centrum? På den första frågan svarar jag nej. Självklart finns individuella variationer, och upplevelsen av makt över sig själv och sin kropp kan absolut påverka lusten. Men att döma av de frågor som ställs till sexrådgivare i Sverige i dag är det långt fler kvinnor som är missnöjda över okåta partners än tvärtom. Ångesten hos män som inte lever upp till den kardinalmaskulina scoutdygden att alltid vara redo sipprar ut i anonyma droppar varhelst den får möjlighet. Givet visst mörkertal, män förväntar sig kanske mindre sexuell lust hos kvinnor på grund av de inpräntade bilderna av respektive köns drifter, kan man därför anta att de stora skillnaderna inte går efter könsgränserna. På den andra skulle jag säga att relationen nog verkar ha större problem än ovikt tvätt om mannen bara nedlåter sig att vara en vuxen ansvarstagande person om han får ligga i utbyte. Om kvinnan faktiskt ser utförd städning som det hon främst vill ha och ligget som något hon kan betala med har hon i sin tur ännu större problem med sin egen sexualitet än en ojämställd relation. Å andra sidan kanske han bara inte äter sushi. Det skulle förklara en del.
Men det är kvinnan som är varan. Eftersom hon inte är köpare på könsmarknaden blir hon säljare. En del män beklagar sig över detta, hånar drinkhororna på tjusiga barer, suckar över tjejer som kräver ömhetsbetygelser i utbyte mot sex, säger sig inget hellre vilja än att slippa betala. Ändå är det förvånansvärt många vackra, villiga kvinnor i min egen bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Om män som krymper och rodnar när de inte längre behöver jaga. Om tydligt flirtande män som plötsligt börjar stamma om gamla oöverkomna flickvänner när de redan vid elva får en rättfram fråga om your place or mine. Man ska inte lita på anekdotisk empiri. Kanske är min uppfattning om mina väninnors allmänna attraktionskraft överdriven. Men jag tror inte det. Och jag tror att långt många fler män än som själva vill erkänna det känner sig rätt trygga i sin roll som den som väljer och betalar. Inte minst slipper de ju med det synsättet vara så bra i sängen att kvinnan inte behöver köpas.
Men går sådant att ändra då? Är det inte bara ett av patriarkatets många ansikten och som sådant får vi leva med det tills alltsammans vittrar ner och dör. Kanske är det för att jag personligen skulle hugga mig själv i halsen med en sax om jag faktiskt var så uppgiven, men jag tror ju på möjligheten att göra uppror. Kanske är det det som gör mig till liberal, att jag tror att enskilda människors personliga förhållningssätt har betydelse, att strukturerna inte är starkare än att man kan rucka på dem. Inte bara politiskt utan också alla människor i sina egna liv. Att trots att det filosofiskt, politiskt, ekonomiskt är svårt att tala om någon verkligt fri vilja, så blir livet och samhället ändå bättre om vi låtsas som att den finns. Alternativen är trots allt sämre.
Å, jag vet att målet är en sexualitet fri från köpslående. Där ingen behöver betala i någon valuta för att alla är fria och följer sina egna inre viljor och allas gränser respekteras och lusten flödar fritt utan subjekt och objekt. Right? När jag tänker efter är jag nog själv alltför präglad av det rådande för att inte känna ett törne av tristess vid den där uppräkningen. Men en sak är jag säker på i både politiskt intellekt och svagt sexuellt käril. Det är att makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljandet bara kan handlar om en part, om ett kön. Det är då de politiska konsekvenserna blir förödande.
Det är anledningen till att jag vill att kvinnor ska bli köpare. Nej, jag talar inte om biståndstanter som köper vackert svart kött i västafrika eller ens om reda pengar. Jag talar om att kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden. Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Jag vet att det finns politiskt aktiva sexsäljare som ser sin försäljning som en maktdemonstration, att det är de som väljer vem som får ynnesten att byta sina stålar mot en stunds samvaro. Jag vet också att sexuella praktiker och samhällelig makt inte alls alltid är symboliskt överförbara. Tvärtom talar experter på dominanssex om att det ofta är dem med stor samhällelig makt som njuter mest av att underkasta sig sexuellt. Den som underkastar sig slipper också ta ansvar, lägger sin njutning i den andres händer, efter den andres vilja. Men man kan aktivt köpa sig en stunds underkastelse också, så det är inte de specifika sexuella akterna jag menar.
Jag är i stället ute efter det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad mellan att utgå från sin egen lust och söka någon eller några som kan tillfredställa den - oavsett om den tillfredställelsen bäst sker genom att knulla eller att bli knullad, genom att vara sexuellt aktiv eller passiv - och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar. Man köper eller säljer. Alldeles särskilt i patriarkatet, alldeles särskilt i en position av att generellt ha mindre makt och mindre pengar, måste heterosexuella kvinnor sluta nöja sig med att bli köpta.
Att ta vad man vill ha har i feministisk diskussion ofta förminskats till att simpelt vända på rollerna, kvinnan som utnyttjare, som förövare, som överordnad. Det har sagts att det inte ruckar på systemet, att sådan opposition tvärtom lätt kan viftas undan som underhållande kuriosa.
Men att se sig själv som köpare handlar inte nödvändigtvis om utnyttjande. Ur psykologiskt perspektiv kan två parter utmärkt väl båda se sig själva som köpare på könsmarknaden, båda kan utgå från sitt eget begär och aktivt söka den som kan tillfredsställa det. Jag talar nu om den egna inställningen, objektifiering är inget som sker endast utifrån. Om heterokvinnor på allvar ändrade sin sexuella självbild från objekt till subjekt, från vara till kund skulle det också ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.
------------------------
En i vanliga fall klok feminist jag känner talar gärna om hormoner. Att det är fler män än kvinnor som köper sex, som begår sexuella övergrepp, som har ansiktslöst sex genom hål i båsväggar, på videoklubbar, förklarar hon med att män har så mycket högre sexdrift än kvinnor. Att det också handlar om skillnader i vad som anses acceptabelt för respektive kön, för att inte tala om skillnader i makt och i tillgång till pengar går hon förstås med på, ”men man får inte glömma testosteronet”.
Jaha. Det är svårt att föra diskussionen vidare. Hormoner verkar vara något man tror på, som Gud, som GI-dieter. Jag vet inte vad jag tror. Men om jag får komma med en gissning så ligger själva idén om den överlägset frustande manliga sexualiteten lika mycket bakom köpslåendet med kvinnokroppen som hormonpåverkan.
De mer kapitalistiskt sinnade talar om det i termer av marknad. Det antas finnas ett överutbud på manligt kön och en överefterfrågan på kvinnligt. Den skillnaden gör att det är det kvinnliga könet som köps. It’s the marknadsekonomi, stupid. Om kvinnor var kåtare än män skulle det vara de som köpte.
Nu bortser vi ett ögonblick från allt det där andra, skillnaden i makt, skillnaden i ekonomiska tillgångar, ja själva skillnaden i möjlighet till okåta samlag. Jag återkommer till dem, men just nu tänker vi bort allt det där.
För tänk om själva premissen är falsk. Tänk om det i stället är idén om bristen på självmant knullsökande kvinnor som ligger i botten av köp-och-säljet. Tänk om det är idén att kvinnor behöver köpas. För den idén finns ju överallt, långt bortom det rättframma pengar mot påsättning. Kvinnor antas nämligen nästan alltid behöva övertalas till sex. Budet måste alltid sockras. Valutan kan variera. Ibland är det äktenskap, ibland är det drinkar, ibland är det smicker, rosor, kärlek, städning. I relationsspalterna uppmanas moderna män att se hushållsarbete som förspel. Om du diskar åt din fru kanske hon kan tänka sig ett bolibompa-knull i retur. Utbud och efterfrågan, som sagt. Kvinnor antas kräva ett rent hem högre än en orgasm. Jämställdheten blir en affärsförhandling med kvinnans kön som både vara och valuta.
Men är det inte så då? Är kvinnor inte mindre kåta än män, stör inte de där tvätthögarna och den ojämställde slusken till kille den kvinnliga hjärnans erotiska centrum? På den första frågan svarar jag nej. Självklart finns individuella variationer, och upplevelsen av makt över sig själv och sin kropp kan absolut påverka lusten. Men att döma av de frågor som ställs till sexrådgivare i Sverige i dag är det långt fler kvinnor som är missnöjda över okåta partners än tvärtom. Ångesten hos män som inte lever upp till den kardinalmaskulina scoutdygden att alltid vara redo sipprar ut i anonyma droppar varhelst den får möjlighet. Givet visst mörkertal, män förväntar sig kanske mindre sexuell lust hos kvinnor på grund av de inpräntade bilderna av respektive köns drifter, kan man därför anta att de stora skillnaderna inte går efter könsgränserna. På den andra skulle jag säga att relationen nog verkar ha större problem än ovikt tvätt om mannen bara nedlåter sig att vara en vuxen ansvarstagande person om han får ligga i utbyte. Om kvinnan faktiskt ser utförd städning som det hon främst vill ha och ligget som något hon kan betala med har hon i sin tur ännu större problem med sin egen sexualitet än en ojämställd relation. Å andra sidan kanske han bara inte äter sushi. Det skulle förklara en del.
Men det är kvinnan som är varan. Eftersom hon inte är köpare på könsmarknaden blir hon säljare. En del män beklagar sig över detta, hånar drinkhororna på tjusiga barer, suckar över tjejer som kräver ömhetsbetygelser i utbyte mot sex, säger sig inget hellre vilja än att slippa betala. Ändå är det förvånansvärt många vackra, villiga kvinnor i min egen bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Om män som krymper och rodnar när de inte längre behöver jaga. Om tydligt flirtande män som plötsligt börjar stamma om gamla oöverkomna flickvänner när de redan vid elva får en rättfram fråga om your place or mine. Man ska inte lita på anekdotisk empiri. Kanske är min uppfattning om mina väninnors allmänna attraktionskraft överdriven. Men jag tror inte det. Och jag tror att långt många fler män än som själva vill erkänna det känner sig rätt trygga i sin roll som den som väljer och betalar. Inte minst slipper de ju med det synsättet vara så bra i sängen att kvinnan inte behöver köpas.
Men går sådant att ändra då? Är det inte bara ett av patriarkatets många ansikten och som sådant får vi leva med det tills alltsammans vittrar ner och dör. Kanske är det för att jag personligen skulle hugga mig själv i halsen med en sax om jag faktiskt var så uppgiven, men jag tror ju på möjligheten att göra uppror. Kanske är det det som gör mig till liberal, att jag tror att enskilda människors personliga förhållningssätt har betydelse, att strukturerna inte är starkare än att man kan rucka på dem. Inte bara politiskt utan också alla människor i sina egna liv. Att trots att det filosofiskt, politiskt, ekonomiskt är svårt att tala om någon verkligt fri vilja, så blir livet och samhället ändå bättre om vi låtsas som att den finns. Alternativen är trots allt sämre.
Å, jag vet att målet är en sexualitet fri från köpslående. Där ingen behöver betala i någon valuta för att alla är fria och följer sina egna inre viljor och allas gränser respekteras och lusten flödar fritt utan subjekt och objekt. Right? När jag tänker efter är jag nog själv alltför präglad av det rådande för att inte känna ett törne av tristess vid den där uppräkningen. Men en sak är jag säker på i både politiskt intellekt och svagt sexuellt käril. Det är att makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljandet bara kan handlar om en part, om ett kön. Det är då de politiska konsekvenserna blir förödande.
Det är anledningen till att jag vill att kvinnor ska bli köpare. Nej, jag talar inte om biståndstanter som köper vackert svart kött i västafrika eller ens om reda pengar. Jag talar om att kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden. Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Jag vet att det finns politiskt aktiva sexsäljare som ser sin försäljning som en maktdemonstration, att det är de som väljer vem som får ynnesten att byta sina stålar mot en stunds samvaro. Jag vet också att sexuella praktiker och samhällelig makt inte alls alltid är symboliskt överförbara. Tvärtom talar experter på dominanssex om att det ofta är dem med stor samhällelig makt som njuter mest av att underkasta sig sexuellt. Den som underkastar sig slipper också ta ansvar, lägger sin njutning i den andres händer, efter den andres vilja. Men man kan aktivt köpa sig en stunds underkastelse också, så det är inte de specifika sexuella akterna jag menar.
Jag är i stället ute efter det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad mellan att utgå från sin egen lust och söka någon eller några som kan tillfredställa den - oavsett om den tillfredställelsen bäst sker genom att knulla eller att bli knullad, genom att vara sexuellt aktiv eller passiv - och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar. Man köper eller säljer. Alldeles särskilt i patriarkatet, alldeles särskilt i en position av att generellt ha mindre makt och mindre pengar, måste heterosexuella kvinnor sluta nöja sig med att bli köpta.
Att ta vad man vill ha har i feministisk diskussion ofta förminskats till att simpelt vända på rollerna, kvinnan som utnyttjare, som förövare, som överordnad. Det har sagts att det inte ruckar på systemet, att sådan opposition tvärtom lätt kan viftas undan som underhållande kuriosa.
Men att se sig själv som köpare handlar inte nödvändigtvis om utnyttjande. Ur psykologiskt perspektiv kan två parter utmärkt väl båda se sig själva som köpare på könsmarknaden, båda kan utgå från sitt eget begär och aktivt söka den som kan tillfredsställa det. Jag talar nu om den egna inställningen, objektifiering är inget som sker endast utifrån. Om heterokvinnor på allvar ändrade sin sexuella självbild från objekt till subjekt, från vara till kund skulle det också ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.
tisdag, mars 18, 2008
Packa pappas kappsäck
Nä, sånt trams. Numera packar man bröd-Martins påse! Fatta hur lycklig jag skulle bli om den här kassen blev vårens inne-accessoar. Alla vi bröd-nördar förenade i enkel symbolkonsumtion. Vi skulle känna igen varann på stan, nicka lite låtsat avmätt, le mot någon annan som också har förstått. Själv tänker jag köpa ett par redan i dag.
lördag, mars 15, 2008
Slut i rutan
Om någon till äventyrs skulle vänta på att höra något om den senaste utvecklingen i fildelningsfrågan från den enda ledarsida som hittills inte gått på skiv- och filmbolagens beskrivning av drivkrafterna bakom kreativt skapande så kan jag meddela att ni väntar förgäves.
Läs i stället Oscar Swartz.
Läs i stället Oscar Swartz.
fredag, mars 14, 2008
Höger och vänster, inte så enkelt
Det här är väldigt bra. Som jag äcklades av hur alla dessa, även i vanliga fall kloka, högermänniskor oreflekterat stödde restaurangägaren på Lilla Karachi bara för att, eh, det var han som var restaurangägare. Utan att tänka på hur vanligt det är med utnyttjanden av papperslösa i den branchen, utan att tänka på vad det var krögaren egentligen anklagades för, utan att för ett ögonblick ta in Muhammed Riaz, mannen som syndikalisterna talade för och som sade sig ha utnyttjats å det grövsta, i sina politiska beräkningar. Att syndikalisterna gick till överdrift i sina metoder verkade kortsluta tankeförmågan helt kring själva sakfrågan.
Det finns undantag. Och här en hedervärd person som ändrade sig efter att ha tänkt efter.
Det finns undantag. Och här en hedervärd person som ändrade sig efter att ha tänkt efter.
Show me the money
Jag har svårt att bestämma mig för om jag blir upprörd eller road av det här. Här sitter tusentals mer eller mindre fattiga journalister och har funderat sig blå över pressetik och oroar sig över sin integritet och EU vill till och med förbjuda bjudresor för pressen.
Och så kommer den här 17-åringen och förklarar öppet att hon fått många sköna tusenlappar för att nämna företag och produkter i (redaktionell) teve eller på bloggen och rycker på axlarna och säger whatever medan hon räknar sedlarna. Hon döljer det inte ens. Klart man är smart, klart man är till salu. Jag tror ärligen inte att hon ens reflekterat över att det kan finnas problem i det, trots att hon (tror jag att jag har läst) vill bli jurist, trots att det uppenbarligen är olagligt med dold reklam. Det finns en chutzpah i det som är otroligt rolig.
Samma sak med: "Vi vill påverka målgruppen utan att den ska känna att de blir påverkade", som Anna Bodin på någon mediebyrå säger i samma artikel. Jodå, det är själva poängen med pr-arbete, men att gå därifrån till att rakt av köpa utrymme i (nåja, inte riktigt) redaktionell text?
Jag vet inte heller om tonårsbrudarna som läser blondinbellan bryr sig om huruvida hon är köpt eller inte. De kanske också tycker good for her, kan inte alla tråkiga gubbar lämna våran Bella i fred.
Medievärlden är onekligen upp-och-ner.
Och så kommer den här 17-åringen och förklarar öppet att hon fått många sköna tusenlappar för att nämna företag och produkter i (redaktionell) teve eller på bloggen och rycker på axlarna och säger whatever medan hon räknar sedlarna. Hon döljer det inte ens. Klart man är smart, klart man är till salu. Jag tror ärligen inte att hon ens reflekterat över att det kan finnas problem i det, trots att hon (tror jag att jag har läst) vill bli jurist, trots att det uppenbarligen är olagligt med dold reklam. Det finns en chutzpah i det som är otroligt rolig.
Samma sak med: "Vi vill påverka målgruppen utan att den ska känna att de blir påverkade", som Anna Bodin på någon mediebyrå säger i samma artikel. Jodå, det är själva poängen med pr-arbete, men att gå därifrån till att rakt av köpa utrymme i (nåja, inte riktigt) redaktionell text?
Jag vet inte heller om tonårsbrudarna som läser blondinbellan bryr sig om huruvida hon är köpt eller inte. De kanske också tycker good for her, kan inte alla tråkiga gubbar lämna våran Bella i fred.
Medievärlden är onekligen upp-och-ner.
torsdag, mars 13, 2008
Skammen
Med risk för att låta som en mycket ung Lena Philipsson så syr jag emellanåt mina egna kläder. En kombination av hyfsat handlag, skral ekonomi, egensinnig klädsmak och opraktiska storlekar har fått hemma-couturen att kännas som ett rimligt val.
Med opraktiska storlekar menar jag dels att ha drastiskt olika storlek på lite olika kroppsdelar, dels förstås alltför stora storlekar. Jag är kort sagt för tjock, eller har åtminstone för stor rumpa, för att kunna ha sådana kläder som jag skulle vilja ha. Senast jag tittade på jeans av ett coolare märke var den största storlek jag hittade 29. Jag kunde inte ha så små byxor när jag var 18 år och hobby-bulimiker. Idag, well, let's not go there. Det har hänt att jag köpt jeans på Lindex. Jag rekommenderar det dock inte, grensömmen är för lång. Man får en så kallad unibutt. Som sagt, jag rekommenderar det inte.
Nu är det så länge sedan som jag ens tittade i dyrare affärer efter något annat än skor och smink (och parfymer och ylletröjor, men det hör inte hit) att jag liksom hade skakat av mig den där skammen man känner när man inser att de faktiskt inte vill att man ska handla där om man är ett sånt fetto som man obönhörligen inser att man är, konfronterad med byxlårsomfång som passar lagom rymligt runt ens egna överarmar. Jag gick därför in på den fina lilla Whyred-affären på Mäster Samuelsgatan. I fönstret hängde en potentiellt gudomlig klänning. Okej, jag har lite bebisfett kvar, men man behöver ju motivation för det där sista. Och jättedyrt är det faktiskt inte heller.
För att vara någon som hatar dagens mode med ett innerligt och glödgat hat som katlaeld gick jag omkring därinne med ett löjligt leende på läpparna. Alaia-kopior, bedårande draperingar utan att grejerna såg ut som tält, den där klänningen i fönstret med plisserad kjol som ser ut som min dröm om Sylvia Plath. Så tittar jag mer aktivt, kanske skulle jag våga prova den ändå.
Den största storlek de hade var 38. Det fanns 34, 36 och 38. Skammen välde över mig. Vad gör en sån tjockis inne i vår butik, hörde jag nästan butiksbiträdena viska till varann. Skammen, skammen, skammen. Det är inte vi, det är du, sa de fina 34-klänningarna till mig medan de prasslade och försökte vända mig ryggen. Mellanstadietjejer har inget mot 34-klänningar i grymhet. Är det meningen att den som har storlek 38, och som alltså har den största storleken som finns, ska känna sig lite småfet. Gud vilken tur att jag inte åt den där kakan, då hade jag inte ens fått vara här.
Själv gjorde jag mig så osynlig som möjligt och gick därifrån på små små steg. Någonstans mellan klänningsgalgarna och 62:ans busshållplats gick skammen över i ilska, sen resignation. Jag tror aldrig att jag vill gå tillbaka.
Med opraktiska storlekar menar jag dels att ha drastiskt olika storlek på lite olika kroppsdelar, dels förstås alltför stora storlekar. Jag är kort sagt för tjock, eller har åtminstone för stor rumpa, för att kunna ha sådana kläder som jag skulle vilja ha. Senast jag tittade på jeans av ett coolare märke var den största storlek jag hittade 29. Jag kunde inte ha så små byxor när jag var 18 år och hobby-bulimiker. Idag, well, let's not go there. Det har hänt att jag köpt jeans på Lindex. Jag rekommenderar det dock inte, grensömmen är för lång. Man får en så kallad unibutt. Som sagt, jag rekommenderar det inte.
Nu är det så länge sedan som jag ens tittade i dyrare affärer efter något annat än skor och smink (och parfymer och ylletröjor, men det hör inte hit) att jag liksom hade skakat av mig den där skammen man känner när man inser att de faktiskt inte vill att man ska handla där om man är ett sånt fetto som man obönhörligen inser att man är, konfronterad med byxlårsomfång som passar lagom rymligt runt ens egna överarmar. Jag gick därför in på den fina lilla Whyred-affären på Mäster Samuelsgatan. I fönstret hängde en potentiellt gudomlig klänning. Okej, jag har lite bebisfett kvar, men man behöver ju motivation för det där sista. Och jättedyrt är det faktiskt inte heller.
För att vara någon som hatar dagens mode med ett innerligt och glödgat hat som katlaeld gick jag omkring därinne med ett löjligt leende på läpparna. Alaia-kopior, bedårande draperingar utan att grejerna såg ut som tält, den där klänningen i fönstret med plisserad kjol som ser ut som min dröm om Sylvia Plath. Så tittar jag mer aktivt, kanske skulle jag våga prova den ändå.
Den största storlek de hade var 38. Det fanns 34, 36 och 38. Skammen välde över mig. Vad gör en sån tjockis inne i vår butik, hörde jag nästan butiksbiträdena viska till varann. Skammen, skammen, skammen. Det är inte vi, det är du, sa de fina 34-klänningarna till mig medan de prasslade och försökte vända mig ryggen. Mellanstadietjejer har inget mot 34-klänningar i grymhet. Är det meningen att den som har storlek 38, och som alltså har den största storleken som finns, ska känna sig lite småfet. Gud vilken tur att jag inte åt den där kakan, då hade jag inte ens fått vara här.
Själv gjorde jag mig så osynlig som möjligt och gick därifrån på små små steg. Någonstans mellan klänningsgalgarna och 62:ans busshållplats gick skammen över i ilska, sen resignation. Jag tror aldrig att jag vill gå tillbaka.
måndag, mars 10, 2008
onsdag, mars 05, 2008
PM & Leo
PM Nilsson är den enda chef jag egentligen stått ut med. Jag säger inte att jag gillade det, chefer och jag är en ytterligt dålig kombination, men jag gillade honom otroligt mycket och det funkade. I alla fall när han inte tjatade om att jag borde komma tidigare till jobbet och lämna texterna innan jag hunnit tänka klart.
Nu vet jag lika lite som alla andra vad han och underbare Leo ska göra av sina liv, mer än gulla med sina ungar (båda) , träna långdistansträning (PM) och hänga på Riche (Leo).Här får vi i alla fall följa alltsammans glimtvis.
I dag är t ex alla deras läsare bjudna till Hötorgshallen på lunch.
Nu vet jag lika lite som alla andra vad han och underbare Leo ska göra av sina liv, mer än gulla med sina ungar (båda) , träna långdistansträning (PM) och hänga på Riche (Leo).Här får vi i alla fall följa alltsammans glimtvis.
I dag är t ex alla deras läsare bjudna till Hötorgshallen på lunch.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
