Jag läser Lisa Magnusson om kritiken mot att Rebecca och Fiona spelar på Berns, och håller helt med om första halvan. Det är onekligen rätt lustigt att några som kallar sig Prekariatet inte förstår prekariatets villkor, att de tycker sig ha rätt att individualisera politiken till den grad att enskilda unga människor förväntas göra sig omöjliga på den arbetsmarknad där de försöker verka.
Sen kommer jag till autenticitetsdelen och då skorrar det, för att använda Lisas ord. När jag läser inser jag nämligen att jag tar politik på mycket större allvar än identitet eller karaktär. Människor som uppfinner en eller multipla identiteter att gå in eller ur har jag inga som helst problem med, jag har aldrig begripit upprördheten över att, säg, en James Frey eller JT Leroy inte var den persona de byggt upp och aldrig upplevt det de berättade om. Det är ett ytligt avfärdande förstås, lika ytligt som autenticitetsdiskussionerna själva. Äkthet är nu ett värde som människor uppskattar, oavsett om det bara känns äkta eller är det. Men jag tyckte att de berättelserna kändes äkta, och den känslan förminskades faktiskt inte alls av avslöjandena om att de hittat på. Lana del Rey, för att ta Lisas exempel, gör fantastisk musik, jag kunde inte bry mig mindre om vad hon diktat ihop för bakgrund. Herregud, hittepå är väl vad litteratur, eller popmusik, handlar om.
Hittepå är däremot inte vad politik handlar om.
Politik handlar om hur vi vill att samhället ska vara och fungera och något mer materiellt konkret är svårt att tänka sig. En papperslös kan inte både kastas ur landet och få bo och arbeta kvar. Det är inte en fråga om synvinkel. En mamma kan inte både vara tvingad att berätta för sina barn att de inte har råd med en dator hemma trots att alla andra har och trots att skolan kräver det för läxorna och samtidigt parallellt i en annan identitet självklart ha råd att köpa datorn och välja bort vårdbiträdesjobbet för att i stället vara högbetald copywriter. Man kan inte både tvingas skära bort sina äggstockar för att kristdemokraterna så kräver och få ha dem kvar.
Det politiska spelet må vara postmodernare än det mesta, men i botten finns människor och pengar och överlevnad.
Just därför har jag också så svårt för det oäkta politiska engagemanget. Den som bygger upp en persona på politik, där politiken inte motsvarar någon äkta uppfattning eller tanke i botten, där allt bara är lek och dividualism och önskan att provocera eller bygga varumärke och tjäna pengar, blir djupt obehaglig.
För all del, jag blir ibland själv så trött på vissa politiska samtal att jag trotsigt vill tycka exakt motsatt bara för att. Också politik rymmer olika facetter, det man tycker inom ett område går kanske inte ihop på ett konventionellt sätt med det man tycker i ett annat. Man kan såklart också ändra sig, varken åsikter i sakfrågor eller värderingar ligger alltid fast, människor som aldrig omvärderar en enda ståndpunkt, aldrig konfronteras med fakta som får dem att ändra uppfattning, är ju lika obehagliga de. Likadant med dem som aldrig någonsin tycker saker som kliar mot varann, där allting bara är en enda len gröt av självklarheter som hänger ihop utan att man måste tänka efter.
Det är dock något annat än att bejaka politik som skådespel, som masker.
Jag vet att de där lekpolitikmänniskorna finns. Man skalar av dem lager efter lager av påståenden och poser och tänker att nu, nu måste jag väl komma ner till kärnan av vad de tycker? Men nej, ännu ett lager, ännu en synvilla. Oftast kan de tjäna pengar på sitt låtsasengagemang, om det bara är en story håller den ju ihop och kan göras mycket mer säljbar än det som grundas i ärlig intellektuell och etisk prövning. Jag har alltid ogillat dem, men nu insåg jag tydligare varför.
I dag uppehåller sig nästan alla, framförallt medierna, vid politikens yttre, teatern, spelet. Vi förväntas engagera oss, ja rasa, inför de ytligaste av detaljer, partipolitiken retorikkonsultiseras samtidigt som idédebatten blivit twitterifierad, så också, eller kanske alldeles särskilt, när den bedrivs i 14000-teckenstexter på DN Kultur. Till slut kan allt samtal ersättas med en knapp där vi förväntas klicka i vårt sinnestillstånd. Jag är glad/arg/likgiltig/självmordsbenägen.
Nu kräver jag ingen avancerad politisk analys av folk som gör popmusik. I ärlighetens namn blir det oftast bättre för alla inblandade om de låter bli sånt. Jag kräver inte heller individuell moralisk konsekvens, särskilt inte i en ekonomisk verklighet som ser ut som den gör. Så långt håller jag helt med Lisa. Men att därför förkasta den politiska äktheten? Att säga att det inte spelar någon roll om någon argumenterar för ett samhälle som del i en "berättelse", att vi måste bejaka politikens roll som scenografi? Isåfall kan vi ju lika gärna ge upp.
onsdag, februari 08, 2012
tisdag, februari 07, 2012
Hemlösa som olydiga barn
Den sjätte december hittades Ingemar död på golvet i sitt rum på boendet för hemlösa. Han hade egentligen blivit utkastad, men tagit sig in igen genom fönstret. Det är inte så kul att bli utslängd på gatan mitt i vintern.
När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.
Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.
Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.
Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.
De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.
Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?
Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.
Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.
I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari
När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.
Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.
Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.
Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.
De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.
Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?
Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.
Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.
I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari
måndag, februari 06, 2012
Bankirer och barn först
30 miljarder om året. Det är enligt Riksbanken vad den implicita svenska bankgarantin till de fyra storbankerna är värd. Det är hälften av bankernas sammanlagda vinst.
Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.
Publicerad i Expressen 28 januari 2012.
Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.
Publicerad i Expressen 28 januari 2012.
torsdag, februari 02, 2012
3000 i månaden, men på 3 olika sätt!
Häromdagen kom kristdemokraterna med ett nytt förslag till familjepolitik. Som vanligt när det är kd handlade det om att föräldrar ska stöttas ekonomiskt för att vara hemma mer med sina barn men att staten inte ska lägga sig i vilken förälder det är som är hemma. I det här fallet genom förlängd föräldraförsäkring, borttagna pappamånader, borttagen jämställdhetsbonus, skatteavdrag för den som inte nyttjar barnomsorg och möjligheten att driva företag hemma för att ta hand om sitt eget barn och för det kunna fakturera kommunen ungefär samma summa som ett barn kostar i barnomsorgen.
Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.
Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.
Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.
Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).
Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.
"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"
"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."
Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.
Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.
Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).
Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.
Inget har hänt, det är bara att cirkulera.
Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.
Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.
Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.
Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).
Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.
"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"
"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."
Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.
Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.
Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).
Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.
Inget har hänt, det är bara att cirkulera.
fredag, januari 27, 2012
om D'Angelo och om att vara blott kött
"Men hur är det med musklerna då?" "Det jag bryr mig mest om är kroppen." "Äh, magen var ju helt fläskig."
I går kväll gjorde D'Angelo sin första spelning på 10 år. Han kom till Philadelphiakyrkan på Rörstrandsgatan efter tio år av ångest och missbruk, tio år när vi väntat på nya skivor, men som mest begåvats med någon enstaka läckt låt (som iofs varit bra) och främst sorgliga nyheter om olyckor och tjockisbilder.
För det är ju det där med kroppen.
Han är en mycket vacker man, Michael Eugene Archer, och den berömda videon till Untitled satte en helt ny standard för maskulin skönhet, för manlig kroppslig perfektion. Jag kallar själv fortfarande den där sneda magmuskeln vid höften som syns på en del väldigt vältränade män (inklusive, bisarrt nog, på min 4-årige son) för "d'angelo-muskeln". Folk vet i allmänhet vad jag menar.
Videon är för övrigt porrklassad på youtube. Det säger en del om människors prydhet, den innehåller faktiskt bara nästan penis i bild, men också om den sexuella sårbarhet som finns i D'Angelos nakenhet. Ytligt är det bara en bar torso, men sådana ser man väl överallt.
Han klarade nu inte av att symbolisera perfektion särskilt väl. Vänner har berättat om ätstörningar, om träning flera timmar varje dag, om en besatthet vid att behålla de muskler som publiken så lystet beundrade, om en utseenderelaterad ångest som kom att smitta ner hela hans liv och förhindra honom från att skapa musik. Det är väldigt lätt att förstå.
Det är också lätt att föreställa sig ångesten hos den betydligt trindare D'Angelo, som synts på enstaka bilder under de här tio åren, över tanken på vad publiken kan tycka nu. Älskar de mig fortfarande?
De gör de. Konserten i går var rörande i all kärlek, folk applåderade och jublade över de mest onanistiska av elgitarrsolon, lyckan att ha D tillbaka övervägde vilken funk som helst. Jag blev själv lite ledsen över att han varken tycks lita på sina låtar eller på sin röst längre, inte minst som det blev helt fantastiskt när han, i Shit Damn Motherfucker, faktiskt vågade göra det. Nå, det var fint ändå. Helt okej roligt. Jag är glad att han lever och tycks ha relativ hälsa.
Men som folk håller på om hans kropp. De där inledande citaten plockade jag från twitterflödet om honom i går, ett flöde som innan konserten dragit i gång till ca 80 procent handlade om muskler och fett, fysik och attraktionskraft. Jag har inget a priori emot sexuell objektifiering, varken att göra det eller att utsättas för det, men det finns något så predatoriskt här. Ohämmat talar man om honom som vore han blott kött.
Kvinnliga artister utsätts förstås för detta hela tiden, minsta cellulit slås upp över hela uppslag, minsta hudveck eller viktförändring analyseras. Mrs she's too big, now she's too thin, som Britney sjunger. Deras kroppar är ständigt på slaktbänken.
Jag säger inte att det är värre nu för att det är en man som utsätts som kvinnor brukar, en man vars sexuella attraktionskraft dissekeras, vägs mot mängden underhudsfett. En man som dessutom har en historia av kroppsångest och ätstörningar, dessa de kvinnligaste av åkommor.
Sexualiseringen av den svarta kroppen är förstås en gammal tradition. Kanske är det bara den maktobalansen som ger mig sådana obehagskänslor här. Men halvnakna svarta män som sexobjekt finns ju överallt i musikvärlden. 50 cents nakna överkropp, i sin utmejsling och med spännande kulhålsärr, får ändå aldrig samma rovdjursflock över sig. Kanske är det just för att D'Angelo visat svaghet, kanske dömdes han att behandlas som en kvinna när han visade sig ha samma ångest som kvinnor överallt har.
Kanske ser jag det också bara tydligare för att det nu är en man. Men det tycks mig också som att personer som sannolikt inte glatt skulle delta i diskussioner om utpekade kända kvinnors kroppsförändringar saknar de hämningarna nu. Det berör mig lite illa.
ps: Jag fick en kommentar på twitter om sexualiseringen av den svarta kroppen och kom på att det perspektivet, som jag tänkte på i går efter konserten, inte kom med. Jag petade in det i efterhand.
måndag, januari 23, 2012
Stoppa sopa
Misstanke om en enda länk till något upphovsrättsskyddat. Eller en länk till någon som i sin tur länkar till något skyddat. Det räcker, enligt nya nätregleringsförslagen PIPA och SOPA, för att den amerikanska regeringen ska kunna släcka ner en sajt. Upphovsrättsföretagen får också rätt att stämma företag som misstänks länka till länkar till upphovsrättsmaterial.
För att markera vad en sådan lag skulle göra med internet hade Wikipedia, Google och hundratals andra sajter svarta förstasidor i går. De skulle aldrig kunna kontrollera alla länkar. Samma sak för sajter som facebook och twitter, om de blir ansvariga för alla länkar måste de censurera användarna och därmed ta bort poängen med verksamheten. Bloggande som det hittills fungerat, ihoplänkade texter som konkret illustration av världsväven, blir också omöjligt.
Att något sådant alls läggs fram säger sorgligt mycket om vansinnet i upphovsrättens pågående krig mot nätet.
Publicerad i Expressen den 19 januari 2012
För att markera vad en sådan lag skulle göra med internet hade Wikipedia, Google och hundratals andra sajter svarta förstasidor i går. De skulle aldrig kunna kontrollera alla länkar. Samma sak för sajter som facebook och twitter, om de blir ansvariga för alla länkar måste de censurera användarna och därmed ta bort poängen med verksamheten. Bloggande som det hittills fungerat, ihoplänkade texter som konkret illustration av världsväven, blir också omöjligt.
Att något sådant alls läggs fram säger sorgligt mycket om vansinnet i upphovsrättens pågående krig mot nätet.
Publicerad i Expressen den 19 januari 2012
lördag, januari 21, 2012
Alliansen accepterar övergrepp
"Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning." Det säger KD:s ledamot i socialutskottet Anders Andersson. Han syftar på frågan om tvångssterilisering av transsexuella, och försiktighetsprincipen i det här fallet syftar på att vi bör fortsätta låta staten oåterkalleligen och mot deras vilja beröva människor deras reproduktionsmöjligheter. Det är visst mer försiktigt så.
Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill ändra lagen som tvingar människor till sterilisering vid könsbyte. Förra våren kom en utredning från Socialstyrelsen som föreslog att både steriliseringskravet och tvånget på skilsmässa skulle tas bort.
Hittills har transpersoner som velat genomgå könskorrigering tvingats både sterilisera sig och skiljas eller upplösa sitt registrerade partnerskap för att få komma ifråga. Om man har velat vara fortsatt legalt knuten till sin partner har man först fått lösa upp bandet och sedan knyta det igen, i ny form. För könsbyte krävs också att man är helt steril, man får alltså inte frysa in ägg eller spermier för eventuellt framtida bruk.
Socialstyrelsens utredare Karin Lindell kallade förfarandet "en skam för Sverige". I socialutskottet har majoriteten under hösten diskuterat att gå fram med en egen motion för att komma runt motståndet från KD och socialminister Göran Hägglund. Nu tycks det ändå inte bli så. Av omsorg om Hägglunds partiledarskap kan man inte köra över KD just nu, så saken får bero eller fördröjas i ännu en utredning.
I de andra allianspartierna tycker folk egentligen att tvångssteriliseringarna är fel. Men de är visst inte tillräckligt fel för att ignorera KD. "Det här kan man leva med," sade folkpartisten Barbro Westerholm i socialutskottet till TT om en ny utredning och förhalning av frågan.
Den attityden verkar spridd också utanför partierna. "På min lista över sånt som är förjävligt i politiken hamnar det långt ner", som Timbro:s VD Markus Uvell sade till mig efter att han frågat varför folk blev så himla arga över beskedet från socialutskottet. Också andra liberala debattörer har viftat undan frågan, som liksom lite löjlig att engagera sig i. Om man inte vill sterilisera sig behöver man ju inte korrigera kön. Det finns väl viktigare saker att bry sig om.
Det kanske det gör, ur folkflertalsperspektiv. Men vi talar om statens irreparabla grova övergrepp på människor som redan i utgångsläget är extremt utsatta. Få andra grupper har lika hög psykisk ohälsa, utsätts för lika mycket diskriminering, har lika frekventa och seriösa självmordstankar som transpersoner. För den enskilde är alternativet till könskorrigering ofta att ta livet av sig.
Men det är okej, säger alliansen, att kristdemokraterna fortsätter göra livet för de här människorna ytterligare lite jävligare. Det är okej, trots att det inte finns några som helst argument för det, utom att vissa tycker att det typ känns konstigt att någon som bytt kön ska kunna bli förälder. "Vad ska barnet säga då, mamma eller pappa?" Detta är alltså totaliteten av argumentationen.
Ändå får det fortsätta, ändå får ett 4-procentsparti företräde före den breda majoriteten. ﾄndå kan man hävda att det försiktiga är att fortsätta plåga folk.
Det vidriga här är inte primärt KD:s fundamentalism. Det vidriga är att resten av alliansen förstrött låter dem bestämma.
Publicerad i ETC den 18 januari 2012
Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill ändra lagen som tvingar människor till sterilisering vid könsbyte. Förra våren kom en utredning från Socialstyrelsen som föreslog att både steriliseringskravet och tvånget på skilsmässa skulle tas bort.
Hittills har transpersoner som velat genomgå könskorrigering tvingats både sterilisera sig och skiljas eller upplösa sitt registrerade partnerskap för att få komma ifråga. Om man har velat vara fortsatt legalt knuten till sin partner har man först fått lösa upp bandet och sedan knyta det igen, i ny form. För könsbyte krävs också att man är helt steril, man får alltså inte frysa in ägg eller spermier för eventuellt framtida bruk.
Socialstyrelsens utredare Karin Lindell kallade förfarandet "en skam för Sverige". I socialutskottet har majoriteten under hösten diskuterat att gå fram med en egen motion för att komma runt motståndet från KD och socialminister Göran Hägglund. Nu tycks det ändå inte bli så. Av omsorg om Hägglunds partiledarskap kan man inte köra över KD just nu, så saken får bero eller fördröjas i ännu en utredning.
I de andra allianspartierna tycker folk egentligen att tvångssteriliseringarna är fel. Men de är visst inte tillräckligt fel för att ignorera KD. "Det här kan man leva med," sade folkpartisten Barbro Westerholm i socialutskottet till TT om en ny utredning och förhalning av frågan.
Den attityden verkar spridd också utanför partierna. "På min lista över sånt som är förjävligt i politiken hamnar det långt ner", som Timbro:s VD Markus Uvell sade till mig efter att han frågat varför folk blev så himla arga över beskedet från socialutskottet. Också andra liberala debattörer har viftat undan frågan, som liksom lite löjlig att engagera sig i. Om man inte vill sterilisera sig behöver man ju inte korrigera kön. Det finns väl viktigare saker att bry sig om.
Det kanske det gör, ur folkflertalsperspektiv. Men vi talar om statens irreparabla grova övergrepp på människor som redan i utgångsläget är extremt utsatta. Få andra grupper har lika hög psykisk ohälsa, utsätts för lika mycket diskriminering, har lika frekventa och seriösa självmordstankar som transpersoner. För den enskilde är alternativet till könskorrigering ofta att ta livet av sig.
Men det är okej, säger alliansen, att kristdemokraterna fortsätter göra livet för de här människorna ytterligare lite jävligare. Det är okej, trots att det inte finns några som helst argument för det, utom att vissa tycker att det typ känns konstigt att någon som bytt kön ska kunna bli förälder. "Vad ska barnet säga då, mamma eller pappa?" Detta är alltså totaliteten av argumentationen.
Ändå får det fortsätta, ändå får ett 4-procentsparti företräde före den breda majoriteten. ﾄndå kan man hävda att det försiktiga är att fortsätta plåga folk.
Det vidriga här är inte primärt KD:s fundamentalism. Det vidriga är att resten av alliansen förstrött låter dem bestämma.
Publicerad i ETC den 18 januari 2012
Om flickvänsmaterial, Lovefilm, relationer och den stora 40-årskrisen
Nej, krisen är inte min. Jag säger inte att den inte kommer om några år, men än så länge har jag faktiskt aldrig känt av några ålderskriser över huvud taget. "Det är ju för att du krisar kontinuerligt i stället", sade en god vän till mig, och det kan det ju ligga något i. Om man håller allting inne och i schack och under lås och bom kanske ångesten och meningslösheten måste komma ut då och då och yttra sig i skilsmässor, tatueringar, motorcyklar eller vad folk nu gör när de ålderskrisar.Min vän är 41. Han har precis skaffat sin första tatuering. Just saying.
Det är dock olika med olika ålderskriser. Jag hade aldrig någon 30-årskris heller, bortom alla vardagskriser, och när jag någon gång talat om det har jag fått det lite syrliga svaret från t ex en jämnårig bekant som också frilansar men som är singel och bor i andrahandsettor att: "du har å andra sidan en man och ett barn du älskar, ett jobb du tycker är meningsfullt och du har givit ut flera böcker." Hm. Okej då. De viktigaste delarna i det är inte min förtjänst.
För jag uppfattar 30-årskrisen som i grunden handlande om ångest inför det man upplever som otillräcklig vuxenhet. Man har inte det jobb man skulle vilja, den partner man skulle vilja, den familjesituation man skulle vilja. Man har liksom inte kommit någonstans, inte kommit in i den vuxenhet man eftersträvar, och som i någon utsträckning förväntas av en. Men dagens alltmer osäkra arbetsmarknad och åtminstone i storstäderna vansinniga bostadssituation kan man tänka sig att de här kriserna kommer accentueras. Människor har ju inte möjlighet att bli vuxna, inte råd att försöka få barn, inte möjlighet till sådana bostäder som vuxna har.
Men om 30-årskrisen är rimlig, och handlar om helt förståelig ångest har jag svårare för 40-årskrisen. Här kommer jag göra en utvikning om tv-spel, begreppet flickvänsmaterial och några av mina hatobjekt i samtidskulturen.
För någon vecka sedan började det dyka upp annonser för företaget Lovefilm i tunnelbanan. På bilder satt vad som skulle vara snygga killar med (objektivt) gulliga hundar och lovade sina tjejer att aaaaaldrig mer köpa tv-spel. De kallade sig infantila saker också, typ Snuttis och Tiger. Payoffen i reklamen är att med Lovefilm behöver man inte köpa spel längre, man kan hyra dem! Fattar ni! Killarna lurade sina tråkiga dumma tjejer som inte vill låta dem spela tv-spel! Gud vad kul!
Eller inte. Nu spelar jag inte särskilt mycket, så jag kände mig inte personligen hånad av den löjliga könssynen på vilka som spelar, men också bortom spelarstereotyperna prickade den här annonsen in tre av mina hatuppfattningar om världen. 1) Män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina 2) tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom 3) tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.
Liksom, lever människor såhär? Hur står de ut? Hur står män ut med att vara infantiliserade till blöjbarnsnivå? Hur står kvinnor ut med att ses som tråkiga jävla ragator som inte bara själva inte vill göra roliga saker, de vill dessutom också hindra sina killar från att ha kul? Varför i all världen är människor ihop med andra om de ser förhållanden som fängelser vid vilkas portar man frånhänder sig rätten att ha roligt och antingen, om man är man, lämnar över nyckeln till dörren till tjejen, eller om man är kvinna, man tar på sig rollen att vara sin partners fångvaktare? Vad kan rimligen vara motivet till att vilja leva så? Det verkar ju vidrigt.
Nu är kanske Lovefilm-tolkningen av förhållanden extra eländig, men jag tycker rätt ofta att jag hör varianter på det här från riktiga människor. Det kan handla om alltifrån att man inte får gå ut och dansa för sin partner (och då syftar jag inte på att det inte funkar just en särskild kväll utan generellt), alla dessa människor som gradvis slutar umgås med sina vänner efter att man träffat en partner och därefter bara umgås med andra par, folk som slutar med sina fritidsintressen, ja, slutar ha roligt. I alla fall roligt utan sin partner.
För här finns en jätteviktig idé: den om förhållandet som alltings självklara nav, om att alla relationer utanför förhållandet är så oändligt mycket mindre värda. Självklart finns en koppling till monogami här också, man tänker sig exempelvis att det där med att gå ut handlar om att flirta med främlingar, och sånt går ju inte för sig, eller att själva tanken på emotionell närhet med andra upplevs som hotande för relationen.
Nu förstår jag vardagens krav, särskilt om man har barn är det mycket som måste ordnas, som tar tid från det möjligt roliga. Men om man inte har roligt dör man inuti. Om man inte har roligt, i och utanför sin relation, om man ser sin relation som ett fängelse och sig eller sin partner som fångvaktaren så kommer det förr eller senare brista.
Då kommer 40-årskrisen.
För den är inte likadan som 30-årskrisen. Om 30-årskrisen handlar om otillräcklig vuxenhet, något man ofta inte kan göra något åt själv, handlar 40-årskrisen om instängdhet i en vuxenhet som kväver och bedövar. "Var livet inte mer än såhär?" frågar sig Snuttis när han i 10 års tid accepterat att han måste be sin tjej om lov för att spela Modern Warfare och smugit med sin tid vid datorn, och de har båda två för länge sedan slutat gå ut, mer än kanske en gång om året med grabbarna respektive tjejerna, och de umgås med några av hennes kompisar och kompisarnas killar, för att inte tala om föräldrarna till några andra barn på dagis för det är ju så praktiskt, och Snuttis refererar skämtsamt till flickvännen som "regeringen" och det är hon som har koll på allting och bestämmer vad de ska köpa för nya möbler och när de skulle flytta till villa och han gör som hon vill för det är enklast. Och den där bostaden var ju dyr, för man måste ju bo i ett bra område, och jobbet är visserligen trist, men han måste absolut jobba kvar för annars kan de inte betala amorteringarna. Och svaret på den inledande frågan är "Nej, uppenbarligen inte."
Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.
Det är alltid en balansgång när man talar om sig själv och försöker visa upp det som något slags lyckat exempel i ansiktet på en existerande struktur. "Jaha, men ni är ojämställda, synd för er, men det måste man inte alls vara, vi är minsann inte det alls." Men tack då. Kul för er.
Och det här handlar ju om könsstrukturer, fast lite andra än de vi vanligen pratar om. Föreställningen om den ordentliga ansvarstagande tjejen som håller ordning på den busige rolige killen är rimligen inte mycket lättare att bryta sig loss från än den om kvinnan som vårdande och god eller mannen som beslutsför och analytisk. Vi lever alla med de här bilderna.
De senaste dagarna har begreppet "flickvänsmaterial" fladdrat förbi i mina nätverk och även om folk verkar ha lite olika uppfattningar om vad det betyder finns i botten en sorts kvinna som utmärkt väl kan anpassas till att bli fångvaktarkvinnan. En lagom snygg och anpassningsbar tjej, utan något som sticker ut, som skrattar åt killens skämt utan att hota någon eller något. Hon är ju som gjord för att bli den tråkiga, ansvarstagande som ogillar tv-spel och bestämmer om möbler. Om det är själva definitionen för vem som kan bli flickvän är det ju inte så konstigt om förhållandena blir tristessöken.
Kanske finns här också en nyckel till att vissa klarar sig lättare undan detta. Om man aldrig varit flickvänsmaterial, om man alltid haft alldeles för mycket taggar, för mycket ångest, varit för högljudd och konstig, då kanske man har lite lite enklare att låta bli att låsa in sig i ordentlighetsrollen. Jag är i såfall oändligt tacksam.
För sen blir de 42. Snuttis skaffar en motorcykel. Hans fru vill skiljas. "Livet måste vara mer än såhär."
måndag, januari 16, 2012
Shachar har fel om adhd
"Humbug", "Fantasifoster". Det var med stora ord som DN-kolumnisten och mellanösternkorrespondenten Nathan Shachar skåpade ut vetenskapssamhället i veckan.
Det gällde det neuropsykiatriska funktionshinder som kallas adhd. Det existerar helt enkelt inte, sade Shachar, utan är hittepå från läkemedelsföretag och psykiatrielit. Det handlar i stället om normala pojkar som bara behöver tuktas av familj, skola och religion.
Ja, han skrev faktiskt så. Konstigheterna i texten var så allvarliga att DN i en ovanligt frank rättelse medgav "flera faktafel".
Det hindrade inte diverse tyckare från att berömma texten. Det var visst viktigt att lyfta frågan, oavsett faktagrund. Och det är viktigt att tala om adhd. Men det är inte särskilt fruktbart att göra det utifrån tesen att det inte finns.
Neuropsykiatrin är mycket ung som vetenskap, hjärnan är oändligt komplicerad och dess förehavanden svåra att mäta. Inga psykiatriska sjukdomar kan konstateras genom blodprov eller röntgen. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket ännu.
ﾅtskilliga studier har dock visat hur hjärnan på personer med adhd skiljer sig från andras, i dopaminnivåer, i hur frontalloben fungerar. Genom tvillingstudier har vi också sett att ADHD till ungefär 80 procent är ärftligt.
Som Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterade i en rapport i tisdags finns dock oklarheter kvar, både kring adhd-behandling och diagnostik. Jag talar med Elias Eriksson, professor i farmakologi, och han medger att det nog kan finnas problem: "Svensk psykiatri är inte på topp." Det finns resursbrist och brist på psykiatriker. Eriksson tror dock inte på larmen om stor överdiagnosticering i Sverige.
"Särskilt bland vuxna finns tvärtom en underdiagnosticering. Det är otroligt glädjande att allt fler, som ofta harvat runt i missbruk eller psykiatri i åratal utan att få hjälp, börjar få diagnoser och fungerande medicin." Han berättar om solskenshistorier, när vuxna människor får medicin och för första gången tycker sig ha en reell möjlighet till en vanlig, lycklig vardag.
Han snuddar vid något bokstavligen livsviktigt. Obehandlade, odiagnosticerade neuropsykiatriska handikapp har mycket allvarliga konsekvenser. Ungefär hälften av alla fängelseinterner uppskattas ha eller ha haft adhd, en nästan lika stor del av alla missbrukare.
Personer med de här svåra störningarna, som tillbringar skolan med att bli utskällda, dumförklarade, utanför, har små chanser senare i livet. Man präglas av hur man behandlas.
Om de har kvar problemen som vuxna försöker de ofta självmedicinera bort dem, med alkohol eller amfetamin. Självmordstankar är vanliga, liksom ångest, och allmän upplevelse av meningslöshet.
Det betyder inte att adhd eller andra likartade sjukdomar är totala avvikelser. Tvärtom bör de ses som extrema positioner på en normalkurva. Just därför är det kanske så svårt att få respekt för hur handikappande de kan vara. "Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter", säger Eriksson.
Många barn är bråkiga, har svårt att sitta still. Det är inte adhd, och bör inte diagnosticeras eller medicineras så. Att gå från det till att förneka handikappets existens är att neka hundratusentals människor chansen till ett rimligt liv.
Publicerad i Expressen 14 januari 2012
Det gällde det neuropsykiatriska funktionshinder som kallas adhd. Det existerar helt enkelt inte, sade Shachar, utan är hittepå från läkemedelsföretag och psykiatrielit. Det handlar i stället om normala pojkar som bara behöver tuktas av familj, skola och religion.
Ja, han skrev faktiskt så. Konstigheterna i texten var så allvarliga att DN i en ovanligt frank rättelse medgav "flera faktafel".
Det hindrade inte diverse tyckare från att berömma texten. Det var visst viktigt att lyfta frågan, oavsett faktagrund. Och det är viktigt att tala om adhd. Men det är inte särskilt fruktbart att göra det utifrån tesen att det inte finns.
Neuropsykiatrin är mycket ung som vetenskap, hjärnan är oändligt komplicerad och dess förehavanden svåra att mäta. Inga psykiatriska sjukdomar kan konstateras genom blodprov eller röntgen. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket ännu.
ﾅtskilliga studier har dock visat hur hjärnan på personer med adhd skiljer sig från andras, i dopaminnivåer, i hur frontalloben fungerar. Genom tvillingstudier har vi också sett att ADHD till ungefär 80 procent är ärftligt.
Som Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterade i en rapport i tisdags finns dock oklarheter kvar, både kring adhd-behandling och diagnostik. Jag talar med Elias Eriksson, professor i farmakologi, och han medger att det nog kan finnas problem: "Svensk psykiatri är inte på topp." Det finns resursbrist och brist på psykiatriker. Eriksson tror dock inte på larmen om stor överdiagnosticering i Sverige.
"Särskilt bland vuxna finns tvärtom en underdiagnosticering. Det är otroligt glädjande att allt fler, som ofta harvat runt i missbruk eller psykiatri i åratal utan att få hjälp, börjar få diagnoser och fungerande medicin." Han berättar om solskenshistorier, när vuxna människor får medicin och för första gången tycker sig ha en reell möjlighet till en vanlig, lycklig vardag.
Han snuddar vid något bokstavligen livsviktigt. Obehandlade, odiagnosticerade neuropsykiatriska handikapp har mycket allvarliga konsekvenser. Ungefär hälften av alla fängelseinterner uppskattas ha eller ha haft adhd, en nästan lika stor del av alla missbrukare.
Personer med de här svåra störningarna, som tillbringar skolan med att bli utskällda, dumförklarade, utanför, har små chanser senare i livet. Man präglas av hur man behandlas.
Om de har kvar problemen som vuxna försöker de ofta självmedicinera bort dem, med alkohol eller amfetamin. Självmordstankar är vanliga, liksom ångest, och allmän upplevelse av meningslöshet.
Det betyder inte att adhd eller andra likartade sjukdomar är totala avvikelser. Tvärtom bör de ses som extrema positioner på en normalkurva. Just därför är det kanske så svårt att få respekt för hur handikappande de kan vara. "Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter", säger Eriksson.
Många barn är bråkiga, har svårt att sitta still. Det är inte adhd, och bör inte diagnosticeras eller medicineras så. Att gå från det till att förneka handikappets existens är att neka hundratusentals människor chansen till ett rimligt liv.
Publicerad i Expressen 14 januari 2012
onsdag, januari 11, 2012
Jag kommer ut: kanske måste jag bli libertarian igen
- "De ursinniga reaktionerna bekräftar att han har rätt." Saknas ursinniga reaktioner kan man alltid försöka med "talande tystnad".
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.
Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.
Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.
Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.
Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.
Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.
Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."
Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.
Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.
Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.
Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.
Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.
Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.
Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.
För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.
Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.
Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.
Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.
Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.
Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.
Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."
Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.
Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.
Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.
Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.
Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.
Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.
Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.
För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.
lördag, december 31, 2011
Paradis för vårdkapitalister
"Klart de ska få gå med vinst."
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.
På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.
I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.
Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.
Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.
Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.
Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.
Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.
I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.
Publicerad i Expressen 31 december 2012.
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.
På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.
I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.
Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.
Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.
Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.
Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.
Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.
I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.
Publicerad i Expressen 31 december 2012.
fredag, december 30, 2011
För att bli smal måste jag bli ätstörd, igen
"Ät upp ordentligt, du är ju pojke. Pojkar äter mycket." Ungefär detta sades till min son under julen. Eftersom jag är en väluppfostrad person reagerade jag inte just där och då efter vad jag kände. T ex började jag inte gråta. T ex sprang jag inte därifrån med barnet under armen.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
torsdag, december 22, 2011
Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ
Del fyra i en serie om antimarknader
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
tisdag, december 20, 2011
"Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker
Hur ser det då ut nu, efter räddningspaketen? De amerikanska storbankerna är 20 procent större än innan, och därmed än mer omöjliga att låta bli att hjälpa om de klantar sig igen. Och det kommer de att göra. Mitt under pågående statshjälp valde banker som Goldman Sachs att börja köpa upp de giftiga subprimelånepaketen igen, för att därefter kunna sälja dem till staten för några extra hjälpdollar, som ett bistert eko av hur de i momentet innan spelat mot samma subprimelån som de sålde på intet ont anande. Det spelar ingen roll hur marknaden går, man kan tjäna pengar oavsett, och om man inte kan så lämpar man förlusten på staten.
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
måndag, december 19, 2011
Mikael Wiehe gillar inte satir
När jag först hörde Peter Santessons och Sanna Raymans kamplåt för Slussen skrattade jag så att jag hällde ut kaffe över mig själv. Det var det rätt många som gjorde, i den lilla sfär som är politiskt intresserade svenska (eller bara stockholmska?) internetianer. Sen hände inget, sen klubbades Slussen-beslutet (ett beslut som en av motståndarna f ö jämförde med Stockholms blodbad) och jag hade nästan glömt den där roliga sången.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker
Nu kan man kanske inte moralisera över att bankirerna tar de skattepengar de kan. Eller, det kan man förstås, men det hjälper inte särskilt, inte ens om det är finansministern som med bister stämma läxar upp diverse direktörer för ersättningsmässiga excesser. Utskällningen är ändå bara fernissa på den underliggande logik som räddningspaketen en gång för alla slagit fast: Ni behöver inte ta ansvar. Vinsterna är era, förlusterna är någon annans och ha det bara roligt så länge.
Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?
Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.
Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?
Ett enkelt svar: nej.
Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.
Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.
Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.
Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.
Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.
Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.
När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.
En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.
En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.
(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)
Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?
Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.
Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?
Ett enkelt svar: nej.
Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.
Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.
Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.
Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.
Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.
Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.
När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.
En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.
En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.
(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)
söndag, december 18, 2011
”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”
Det är Mats Qvibergs ord, hämtade från SvD-journalisten Carolina Neuraths uppmärksammade reportage om HQ Bank – ”Den stora bankhärvan”. Bankens ledning satt i ett pressat möte dagen efter att Finansinspektionen dragit in banktillståndet. Högst på agendan var de konvertibler i miljonklassen som många av de anställda tecknat i HQ. De flesta av dem hade fått hjälp av arbetsgivaren att ordna lån för att kunna teckna sig, lån de skulle få dras med länge om nu värdet på konvertiblerna bara försvann. Inte bara högavlönade traders hade tecknat konvertiblerna, också administrativ personal med relativt låga inkomster satt med miljonlån för syftet.
På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.
Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.
Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.
Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.
Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.
Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.
Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.
(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)
På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.
Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.
Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.
Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.
Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.
Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.
Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.
(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)
Antimarknaden och bankerna
Någon gång i höstas blev jag tillfrågad av en pr-byrå att skriva en text till en antologi om finanskrisen och framtiden för hela finansbranschen. Det är Länsförsäkringar som finansierat, och vad de vill få ut för budskap genom detta vet jag inte riktigt, men då detta är frågor som upptar stor del av min vakna tid (ja, exakt så monoman är jag), och de inte ville styra skrivandet mer än genom det övergripande ämnet jag föreslogs tackade jag glatt ja.
I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.
Första delen är här.
I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.
Första delen är här.
lördag, december 17, 2011
Obama gör hela USA till Guantánamo
"Vi är inte ett land där man fängslar människor utan rättegång."
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
onsdag, december 14, 2011
Twittra för hemlösa
I dag drar Stadsmissionen i gång en enveckas twittersatsning när vissa twittrare tillfälligt stänger sina egna konton och i stället twittrar på ett särskilt konto bakom en betalvägg. I satsningen - Betalvägg för hemlösa - måste man betala 25 kronor för att följa twittrare som Fredrik Strage, Emma Gray Munthe och flera andra (det är de bland dem jag följer som jag sett nu på morgonen), som tillsammans twittrar på kontot @betalvaggen. (först var det @betalvagg, men det kontot stängdes av av anledningar jag inte känner till).
Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.
Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.
När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.
Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.
Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.
Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.
Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.
Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.
När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.
Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.
Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.
Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
