När jag först hörde Peter Santessons och Sanna Raymans kamplåt för Slussen skrattade jag så att jag hällde ut kaffe över mig själv. Det var det rätt många som gjorde, i den lilla sfär som är politiskt intresserade svenska (eller bara stockholmska?) internetianer. Sen hände inget, sen klubbades Slussen-beslutet (ett beslut som en av motståndarna f ö jämförde med Stockholms blodbad) och jag hade nästan glömt den där roliga sången.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Angående juridiken se https://lagen.nu/1960:729#P4
Det finns ingen uttrycklig lagreglering av satir vad jag vet, däremot en ganska tydlig praxis. Är ingen jurist, men jag tror inte att det är något problem att använda youtube-klippet.
Intressant att man enligt US Law inte behöver tillstånd för att använda en låt om man gör det i satiriskt (eller humoristiskt?) syfte. Jag håller med om att det svarar mot inställningen ute bland folk och troligen bland många musiker; låtar och melodier har ju alltid återanvänts (jazz, väckelserörelsen, Joe Hill etc). Det förklarar också att en sådan som Weird Al Yankovic kunde ge ut t ex "Eat It" och "Fat". Michael Jackson (som ändå inte var måltavla för skojet i dessa låtar) hade förvisso inte gett tillstånd om det varit upp till honom.
Just Weird Al är ett dåligt exempel eftersom han faktiskt har tillstånd för de låtar han parodierar - han har vid flera tillfällen berättat om när det varit svårt eller omöjligt att få loss låtar. Nu senast var det Lady Gaga som länge vägrade låta honom använda Born This Way, men till slut gav hon med sig och han gjorde Perform This Way.
Spammar lite för jag hittade:
"My parodies have always fallen under what the courts call “fair use,” and this one was no different, legally allowing me to record and release it without permission. But it has always been my personal policy to get the consent of the original artist before including my parodies on any album, so of course I will respect Gaga’s wishes."
Han skulle alltså kunna göra allt han gör ändå, men väljer att cleara det med artisterna.
Ironiskt om det är så att Lady Gaga vägrade släppa "born this way" av upphovsrättsskäl, när den låten själv mer eller mindre är en rip off på Madonnas "Express yourself".
Är själv lite konfunderad till om den amerikanska lagen verkligen gör undantag för satir, just med tanke på att Weird al har blivit stoppad från att göra satir på vissa låtar.
Bara ett förtydligande. Texten som jag avsåg att länka till ovan är den som står i högerspalten på sidan, dvs. den som tar upp det s.k. Alfons-målet.
Man kan verkligen fråga med vilken rätt dom kräver att länkar till YouTube tas bort...
Julia: Intressant, han har alltså möjlighet under "fair use" - ett begrepp som knappast är alldeles glasklart kodifierat i lagtexten). Praxis har kanske ändrats en del också. När det gäller direkta samplingar har läget definitivt skärpts: inget amerikanskt band (och säkert inte i Europa heller) skulle idag våga släppa skivor med en sådan djungel av samplingar som Public Enemy eller Beastie Boys gjorde i slutet av 80-talet (de hade inte tillstånd för flertalet av sina fynd, frågade inte ens). Å andra sidan stoppade ju ABBA tidiga KLF/Timelords vid samma tid eftersom de använde uppenbara samplingar av Dancing Queen m fl Abba-dängor.
Steffo: Han har alltså själv låtit bli om ursprungsartisten sagt nej, men han skulle kunnat göra dem. (Eventuellt kommenterade du mellan det att min första och andra kommentar kom upp.)
Tor: En rättspraxis på ett rättsfall är väldigt tunt, särskilt som stora delar av Upphovsrättslagen har skrivits om sedan den domen föll.
Det är inte självklart att det enstaka fallet fortfarande är relevant.
Julia. Jag såg såg det sen. Tror jag lyckades kommentera direkt innan ditt inlägg dök upp. Snyggt letat :)
Det enda intressanta med detta är att så många anser att det är fel att Benny Andersson & Co får driva opinion mot att Slussen ska se ut som en flygterminal i Dubai.
Att Wiehe inte fattar att han råkade finnas till hands för att med en sedan länge söndertjatad schablon illustrera dom som är korkade nog att ha fel åsikt om flygterminalen är inte inressant.
Vad som ÄR intressant är varför man inte får motsätta sig terminalbygget om man är Benny Andersson.
När det gäller direkta samplingar har läget definitivt skärpts
---------------------
Ja musikindustrin lever till stor del på att sälja gröt som redan är kokad (ibland flera gånger)till varann och dom värnar om den rätten eftersom redan igenkännandet av dokumentrat framgångsrikt material ger inkomster om det packas om i nya grälla färger.
Det är också kärnan till varför vissa artister med integritet inte låter sitt material användas hur som helst.
SophiaB: Ett rättsfall från HD är en fullt tillräckligt praxis. Faktum är att HD sällan prövar samma rättsfråga mer än just en gång. HD prövar nämligen i huvudsak endast frågor till ledning för den framtida rättstillämpningen. När en fråga är besvarad behöver den i regel inte besvaras på nytt. Och lagen har inte skrivits om i något avseende som berör satiriska verk. Principen eller om man så vill undantaget bygger på uttalanden som fanns med redan i de ursprungliga förarbetena till Upphovsrättslagen. Uttalanden som HD bekräftade.
Kunde inte dom slappa ”satirikerna” skrivit en egen låt i stället? Så svårt är det inte.
Nog påminner följande historia lite om Mikael Wiehe:
Professor Poppenbergs Pennskaft är titeln på en essä av Frank Heller (Gunnar Serner) som beskriver det hemska öde som drabbade den ryske författaren och filosofen Poppenberg. Under sin tid i exil hade han lyst den privata äganderätten i bann (i tio verk). Nu återbördad till sitt hemland höll han på att avsluta sitt livsverk i arbetarnas paradis, Sovjetunionen, med det kulminerande elfte bandet, då hans pennskaft blev stulet. Dock, proletariatets skyddande hand låg över honom. Förövarna blev fasttagna och avrättade och professorn kunde redan samma natt avsluta sin kritik mot den privata äganderätten.
Historien baserar sig på en verklig händelse: Georg Brandes, varm sympatisör med omstörtningen i Ryssland, råkade ut för just denna malör och den blev för mycket för hans revolutionära och egalitära känslor.
Skicka en kommentar