Del fyra i en serie om antimarknader
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med om förtroendekrisen för börserna och tycker att det är bra att du sätter fingret på derivaten (ETFer, spread betting, etc), och att det mest är vid emissioner och börsintroduktioner som kapitalet når de noterade företagen.
Dock tror jag att själva algoritmhandeln har en rätt liten del i skapandet av "kasinot". Som jag ser det är algoritmhandel en nödvändig följd av just den ökade derivathandeln, den (politiskt påhejade) ökade konkurrensen mellan marknadsplatserna, samt den ökade tillgången till marknadsdata (som har skapat det "substrat" som algoritmerna behöver för att "leva").
Det finns ju också ett behov av likviditet på marknaden (som du kanske håller med om), för att ett värdepapper ska kunna handlas hela tiden och ha ett rimligt uppdaterat pris.
Funktionen att ställa priser är en på många sätt mekanisk (=lämpad för att ersätta av en maskin) funktion, och för mig som funderar mycket på vad som är lämpliga arbetsuppgifter för människor (nu och i framtiden) respektive för maskiner, verkar det konstigt att man inte skulle ha en dator till just denna själsdödande uppgift.
Att ställa ett pris på ett värdepapper innebär i marknadens termer att man utfärdar en köp- och/eller säljorder på värdepappret. Denna order lever sen inte länge, och det är inte säkert att en potentiell köpare eller säljare hinner agera på den förrän den måste dras tillbaka för att priset har blivit "fel" (i relation till övriga värdepapper och marknader).
Som jag ser det kan man få en lugnare marknad genom att 1. öka "tick size" så att man handlar i jämna tioöresintervall eller som för optioner på Stockholmsbörsen i 25-öresintervall eller 2. lägga en transaktionskostnad på varje transaktion.
Sammantaget kan man kanske säga att avregleringen av marknadsplatserna har krävt en enorm ökning av datamängderna som forslas mellan de olika aktörerna, där det även finns en negativ bieffekt av att den som får tillgång till data först har en stor fördel. Detta leder nu till en enorm teknikkapplöpning som säkerligen åtminstone inte gynnar börsbolagen, och antagligen inte heller leder till en mer "korrekt" prissättning.
Att däremot kräva att det är människor och inte maskiner/algoritmer som ska utföra själva handeln känns för mig just som att återinföra bankkassörskor i stället för bankomater... Det är också tyvärr vanligt att man vill ha en människa med i "loopen" för att det ska finnas en person att ställa till svars när det är något som går fel. Kanske får samhället i stället bli bättre på att avgöra just ansvarsfrågor hos datorsystemen och deras skapare...
Du borde vara mer påläst i frågan om vad algoritmhandel egentligen handlar om. Din text är fylld av påståenden som inte är motiverade. Till exempel på vilket sätt som investerare inte når fram med kapital till de företag som behöver kapital p.g.a. robothandeln?
Vad algoritmhandel beträffar, så berättar det något om ett av finansbranchens ansikten- att aktiemarknader följer givna, och statistiskt sätt förutsägbara förlopp, och att dessa företag tydligen lyckats på ett så pass framgångsrikt sätt avmaskera olika marknaders beteenden, på ett sådant sätt att de lyckas skapa modeller som kan göra blixtsnabba köpbeslut och sedan blixtsnabba säljinstruktioner, med multisiffriga belopp.
Om det borde förbjudas, eller om det på något sätt bidrar till något produktivt i samhället är väl en fråga att diskutera. Nyttan med det, utöver algoritmföretagens vinster vad är den?
Nybörjarens tanke säger att det vore lika enkelt att skapa en motalgoritm som gör hela affärsidén omöjlig.
Skicka en kommentar