söndag, december 18, 2011

”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”

Det är Mats Qvibergs ord, hämtade från SvD-journalisten Carolina Neuraths uppmärksammade reportage om HQ Bank – ”Den stora bankhärvan”. Bankens ledning satt i ett pressat möte dagen efter att Finansinspektionen dragit in banktillståndet. Högst på agendan var de konvertibler i miljonklassen som många av de anställda tecknat i HQ. De flesta av dem hade fått hjälp av arbetsgivaren att ordna lån för att kunna teckna sig, lån de skulle få dras med länge om nu värdet på konvertiblerna bara försvann. Inte bara högavlönade traders hade tecknat konvertiblerna, också administrativ personal med relativt låga inkomster satt med miljonlån för syftet.

På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.

Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.

Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.

Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.

Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.

Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.

Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.

(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)

3 kommentarer:

FLM sa...

På Adam Smiths eller till och med Ivar Kreugers tid fanns det en verklig risk att bli utstött eller föraktad av sina likar, och av allmänheten, för många år framåt, kanske på livstid, för den bankman eller VD som uppenbart hade lurat många människor, som hade brutit mot hederskodexen inom finansklassen eller gett blanka attan i det han dyrt och heligt hade utlovat. Hur hårt dessa hederskrav, denna sociala kontroll, slog skiftade förstås en hel del, men de här normerna och kravet på redbarhet fanns med i spelet. Även om X inte dömdes i domstol fanns det alltså ett pris som kunde få betalas mycket länge, till och med inför eftervärlden.

Idag existerar det knappast några sådana hedersspärrar i finansvärlden eller i dess kontaktytor mot politik och medier ; den som klarar sig igenom rättvisans mycket grovmaskiga nät efter en serie ytterst tveksamma affärer kan skratta hela vägen till banken, och det vet alla. Killar som Conrad Black eller Joakim Posener väcker säkerligen beundran hos mängder av både kids och traders därför att deras grova bedrägerier kan ses som ett "jag tar vad jag vill ha" och ett lyftat långfinger i ansiktet på ett likgiltigt och smällfett samhälle där det alltid tycks finnas pengar undanstuckna och det mesta är up for grabs (deras handlingar beundras inte som någon form av ens oavsiktlig protest mot, skrattspegel av rufflandet utan just som ett "That's the way you do it!"). Och varför skulle det vara annorlunda i ett samhälle där investerande finansmän är i stort sett de enda som längre får kallas änglar - alltså "affärsänglar"?

Visst är H&Q:s manövrer skumma men poängen är inte att Qviberg är girig utan att han helt enkelt gjort vad tidsandan säger att man ska göra, särskilt som affärsman med tillgång till åttasiffriga belopp varje år: maximera sin och sina kompisars utdelning. Detr finns tusen exempel och de senaste tio åren har jag knappt set en enda ledarskribent eller journalist i Sverige - inte inom den borgerliga pressen i alla fall, och inte i Expressen - som har ställt frågor om detta som ett politiskt eller moraliskt problem. För det svenska mainstreamsamhället är saker som Trustor- och Skandiaaffärerna (eller ens giftutsläppet i Bhopal, som dödade många tusen: en direkt konsekvens av globaliserad riovdrift) bara en ordningsfråga, eller litet genant spill man får ta för att affärerna ska fungera.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jätteintressant synpunkt om ändrade normer som motvikt (eller inte motvikt) mot girighetsexcesser! Jag tror att det ligger jättemycket i det, vi har fått en moral i finansbranschen där den som lyckas lura till sig mest är coolast.

Freddy sa...

Det var ju också precis argumentet om att ingen vill stå med skam inför omgivningen som var ett av Adam Smiths argument för att den osynliga handen skulle fungera så bra.
Bekvämt bortglömt av alla nyliberaler.