"Klart de ska få gå med vinst."
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.
På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.
I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.
Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.
Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.
Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.
Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.
Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.
I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.
Publicerad i Expressen 31 december 2012.
lördag, december 31, 2011
fredag, december 30, 2011
För att bli smal måste jag bli ätstörd, igen
"Ät upp ordentligt, du är ju pojke. Pojkar äter mycket." Ungefär detta sades till min son under julen. Eftersom jag är en väluppfostrad person reagerade jag inte just där och då efter vad jag kände. T ex började jag inte gråta. T ex sprang jag inte därifrån med barnet under armen.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
torsdag, december 22, 2011
Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ
Del fyra i en serie om antimarknader
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
tisdag, december 20, 2011
"Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker
Hur ser det då ut nu, efter räddningspaketen? De amerikanska storbankerna är 20 procent större än innan, och därmed än mer omöjliga att låta bli att hjälpa om de klantar sig igen. Och det kommer de att göra. Mitt under pågående statshjälp valde banker som Goldman Sachs att börja köpa upp de giftiga subprimelånepaketen igen, för att därefter kunna sälja dem till staten för några extra hjälpdollar, som ett bistert eko av hur de i momentet innan spelat mot samma subprimelån som de sålde på intet ont anande. Det spelar ingen roll hur marknaden går, man kan tjäna pengar oavsett, och om man inte kan så lämpar man förlusten på staten.
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
måndag, december 19, 2011
Mikael Wiehe gillar inte satir
När jag först hörde Peter Santessons och Sanna Raymans kamplåt för Slussen skrattade jag så att jag hällde ut kaffe över mig själv. Det var det rätt många som gjorde, i den lilla sfär som är politiskt intresserade svenska (eller bara stockholmska?) internetianer. Sen hände inget, sen klubbades Slussen-beslutet (ett beslut som en av motståndarna f ö jämförde med Stockholms blodbad) och jag hade nästan glömt den där roliga sången.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker
Nu kan man kanske inte moralisera över att bankirerna tar de skattepengar de kan. Eller, det kan man förstås, men det hjälper inte särskilt, inte ens om det är finansministern som med bister stämma läxar upp diverse direktörer för ersättningsmässiga excesser. Utskällningen är ändå bara fernissa på den underliggande logik som räddningspaketen en gång för alla slagit fast: Ni behöver inte ta ansvar. Vinsterna är era, förlusterna är någon annans och ha det bara roligt så länge.
Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?
Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.
Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?
Ett enkelt svar: nej.
Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.
Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.
Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.
Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.
Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.
Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.
När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.
En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.
En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.
(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)
Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?
Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.
Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?
Ett enkelt svar: nej.
Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.
Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.
Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.
Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.
Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.
Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.
När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.
En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.
En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.
(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)
söndag, december 18, 2011
”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”
Det är Mats Qvibergs ord, hämtade från SvD-journalisten Carolina Neuraths uppmärksammade reportage om HQ Bank – ”Den stora bankhärvan”. Bankens ledning satt i ett pressat möte dagen efter att Finansinspektionen dragit in banktillståndet. Högst på agendan var de konvertibler i miljonklassen som många av de anställda tecknat i HQ. De flesta av dem hade fått hjälp av arbetsgivaren att ordna lån för att kunna teckna sig, lån de skulle få dras med länge om nu värdet på konvertiblerna bara försvann. Inte bara högavlönade traders hade tecknat konvertiblerna, också administrativ personal med relativt låga inkomster satt med miljonlån för syftet.
På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.
Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.
Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.
Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.
Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.
Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.
Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.
(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)
På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.
Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.
Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.
Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.
Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.
Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.
Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.
(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)
Antimarknaden och bankerna
Någon gång i höstas blev jag tillfrågad av en pr-byrå att skriva en text till en antologi om finanskrisen och framtiden för hela finansbranschen. Det är Länsförsäkringar som finansierat, och vad de vill få ut för budskap genom detta vet jag inte riktigt, men då detta är frågor som upptar stor del av min vakna tid (ja, exakt så monoman är jag), och de inte ville styra skrivandet mer än genom det övergripande ämnet jag föreslogs tackade jag glatt ja.
I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.
Första delen är här.
I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.
Första delen är här.
lördag, december 17, 2011
Obama gör hela USA till Guantánamo
"Vi är inte ett land där man fängslar människor utan rättegång."
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
onsdag, december 14, 2011
Twittra för hemlösa
I dag drar Stadsmissionen i gång en enveckas twittersatsning när vissa twittrare tillfälligt stänger sina egna konton och i stället twittrar på ett särskilt konto bakom en betalvägg. I satsningen - Betalvägg för hemlösa - måste man betala 25 kronor för att följa twittrare som Fredrik Strage, Emma Gray Munthe och flera andra (det är de bland dem jag följer som jag sett nu på morgonen), som tillsammans twittrar på kontot @betalvaggen. (först var det @betalvagg, men det kontot stängdes av av anledningar jag inte känner till).
Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.
Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.
När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.
Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.
Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.
Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.
Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.
Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.
När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.
Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.
Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.
Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.
måndag, december 05, 2011
Vinstkrav hotar tillväxten
Ett företag måste drivas för ägarnas bästa. Den uppfattningen är i dag helt dominerande. Tänk om den också är helt fel?
Det kan man i alla fall läsa i den inte direkt vänsterlutande amerikanska ekonomitidningen Forbes. Genom tanken att aktieägarnyttan alltid ska vara överordnad har nämligen den riktiga marknaden fått ge plats åt en låtsasmarknad, en marknad som kasino.
I längden hotar det kapitalismen som sådan, menar affärsskribenten Steve Dennings, som förklarar: Det viktigaste för ett företag är att ha betalande kunder. Utan dem finns ingenting. Men att långsiktigt säkerställa kundnytta, intjäningsförmåga och, såklart, vinst är ju inte alls samma sak som att kvartal efter kvartal glädja aktieägarna och börser genom att möta förväntningarna där.
De investeringar som krävs, de innovationer som måste till för företagets långsiktiga välmående kan till och med motverka kortsiktigt aktievärde. Företagsledningar i dag har ofta sin egen ersättning kopplad till börskursen, samtidigt som höga chefer sällan stannar länge på varje ställe. De har därmed mycket lite intresse av hur företagen egentligen går.
Denna förbryllande inkonsekvens i den moderna kapitalismens hjärta hänger nära ihop med de vanliga kraven på kontinuerliga höga vinster. I SvD Näringsliv skrev Per Lindvall nyligen om de orimliga avkastningskraven på svenska mogna företag. Företag som SSAB och Sandvik har krav på avkastning på mellan 15 och 25 procent årligen. Detta i ett läge med låga räntor, ingen inflation, låg allmän tillväxt.
Enda sättet att tillfälligt nå dit är att dra ner på forskning och utveckling och slakta alla långsiktiga projekt, sådant som företagen ska leva av i framtiden. I stället köper man andra företag och slår ihop avdelningar och skaffar allra helst en så stark marknadsposition att man kan ta överpris av kunderna.
Andra sätt att dra upp vinsten är att outsourca både tillverkning och utveckling till underleverantörer i låglöneländer. Kvar i väst blir ett kontor med ett varumärke. Direkt ger det finfina siffror, men sen då?
Jag vet att det här kanske inte låter som en kulturartikel. Kan inte börsen hålla sig på börssidorna, suckar du? Men det kan den inte, för i det verkliga livet utanför tidningspappret har den ju tolkningsföreträde över allt annat. Vi kan inte låta den allt tydligare förvridna logiken för hela den moderna ekonomin vara en angelägenhet bara för dem med rosa skjortor och ekonomexamen.
Vi är ju alla anställda, kunder, företagare, skattebetalare, till och med aktieägare genom pensionsfonderna. Om kortsiktig omsorg om oss i den sista funktionen skadar oss i alla de andra är det kanske dags att vi frågar oss om det är värt det.
Publicerad i Dalarnas Tidningar den 4 december 2011
Det kan man i alla fall läsa i den inte direkt vänsterlutande amerikanska ekonomitidningen Forbes. Genom tanken att aktieägarnyttan alltid ska vara överordnad har nämligen den riktiga marknaden fått ge plats åt en låtsasmarknad, en marknad som kasino.
I längden hotar det kapitalismen som sådan, menar affärsskribenten Steve Dennings, som förklarar: Det viktigaste för ett företag är att ha betalande kunder. Utan dem finns ingenting. Men att långsiktigt säkerställa kundnytta, intjäningsförmåga och, såklart, vinst är ju inte alls samma sak som att kvartal efter kvartal glädja aktieägarna och börser genom att möta förväntningarna där.
De investeringar som krävs, de innovationer som måste till för företagets långsiktiga välmående kan till och med motverka kortsiktigt aktievärde. Företagsledningar i dag har ofta sin egen ersättning kopplad till börskursen, samtidigt som höga chefer sällan stannar länge på varje ställe. De har därmed mycket lite intresse av hur företagen egentligen går.
Denna förbryllande inkonsekvens i den moderna kapitalismens hjärta hänger nära ihop med de vanliga kraven på kontinuerliga höga vinster. I SvD Näringsliv skrev Per Lindvall nyligen om de orimliga avkastningskraven på svenska mogna företag. Företag som SSAB och Sandvik har krav på avkastning på mellan 15 och 25 procent årligen. Detta i ett läge med låga räntor, ingen inflation, låg allmän tillväxt.
Enda sättet att tillfälligt nå dit är att dra ner på forskning och utveckling och slakta alla långsiktiga projekt, sådant som företagen ska leva av i framtiden. I stället köper man andra företag och slår ihop avdelningar och skaffar allra helst en så stark marknadsposition att man kan ta överpris av kunderna.
Andra sätt att dra upp vinsten är att outsourca både tillverkning och utveckling till underleverantörer i låglöneländer. Kvar i väst blir ett kontor med ett varumärke. Direkt ger det finfina siffror, men sen då?
Jag vet att det här kanske inte låter som en kulturartikel. Kan inte börsen hålla sig på börssidorna, suckar du? Men det kan den inte, för i det verkliga livet utanför tidningspappret har den ju tolkningsföreträde över allt annat. Vi kan inte låta den allt tydligare förvridna logiken för hela den moderna ekonomin vara en angelägenhet bara för dem med rosa skjortor och ekonomexamen.
Vi är ju alla anställda, kunder, företagare, skattebetalare, till och med aktieägare genom pensionsfonderna. Om kortsiktig omsorg om oss i den sista funktionen skadar oss i alla de andra är det kanske dags att vi frågar oss om det är värt det.
Publicerad i Dalarnas Tidningar den 4 december 2011
lördag, december 03, 2011
Eurokrisen for dummies
Men vad är det som händer med eurokrisen? Runt omkring mig frågar människor det med mer eller mindre panik i rösten.
På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.
I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.
När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.
Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.
Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.
Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.
Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.
Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.
Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.
Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?
I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.
Publicerad i Expressen den 3 december 2012
På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.
I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.
När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.
Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.
Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.
Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.
Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.
Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.
Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.
Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?
I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.
Publicerad i Expressen den 3 december 2012
torsdag, december 01, 2011
Irshad Manji: "Allah, liberty and love"
Man kan inte reformera islam. Det är budskapet från högerpopulister i både Europa och USA. Vulgärkonservativt ser de kulturer och religioner som absoluta, statiska. Detta är grunden för tanken om eurabia, spridd av alltfrån amerikanska högerintellektuella till sverigedemokratiska riksdagsmän och Anders Behring Breivik. Den muslimska invandringsockupationen av Europa är bara en möjlig tankefigur om man utgår från att muslimen aldrig kan vara europé.
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
