Som en del av er sannolikt redan förstått så har jag alltså kollapsat en smula. Jag försöker desperat sålla bland mina uppdrag, dra ner på allt som kan dras ned på, sova mycket, träna, äta, helst inte arbeta mot deadlines och sådant alls. Det är svårt som frilans, kan jag säga, många uppdragsgivare tycker att jag väl kan dra ner på andra saker och prioritera just dem. Det är inte alltid det lättaste när bara tanken på att prestera på tid gör att man börjar gråta.
Eftersom jag i stort sett saknar sjukförsäkring är det tack vare att så många av er valde att donera pengar till mig som det här inte blir fullt lika ekonomiskt katastrofalt som det annars varit. Jag tror inte att ni förstår hur tacksam jag är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
För en fullständigt utomstående ser det ut som om du landat; om än hårt, ändå på fötterna.
Ta det försiktigt nu och tänk på att det inte är bråttom tillbaka, ta en långsam och säkrare väg i stället!
Så skönt att höra att det verkar litet mer hanterbart. Var militant i din omsorg om dig själv - och ät syltmunkar!.
Kram.
Bästa Isobel, var försiktig. Ta hand om dig, ta vara på jag:et. Om jag inte var (knappt självförsörjande) student o gick lite mindre minus varje månad skulle jag gärna bidra till (åtminstonde) en deadline-fri-månad. kram
Det här grejar du, Isobel!
"Det är stoltare att våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng som brast,
än att aldrig spänna en båge."
(Verner von Heidenstam)
Isobel
Du är en stjärna och jag beundrar dig mycket. Håller inte alltid med dig men det är alltid intressant att läsa dig. Jag har många vänner som gått ner sig en smula, för all del har jag även själv gått igenom en del tuffa perioder. Vi har alla kommit igen som lite klokare människor. Se det som en utvecklingsfas, det kan låta hårt just nu när det känns för jävligt men det finns ett liv på andra sidan och det är bättre. Ibland går det åt mer energi bara till att hålla ihop än vad man kan uppbringa och det finns en frihet i att acceptera att det inte går längre. När det händer som man är rädd för, att inte orka, så har man samtidigt möjlighet att hitta sin verkliga styrka. Var rädd om dig, tänker på dig och önskar dig kraft och styrka att komma igenom och vidare.
Alltså brustna strängar slipper jag gärna. Då ska man hellre lägga ner bågen ett tag.
Egenföretagarens vardag, att lära sig säga nej och göra rimliga tidplaner är viktigt.
Sjukförsäkringen är ett gammalt egen/småföretagarproblem som ingen tycks vilja (eller våga) lösa, du betalar för något du i praktiken inte kan utnyttja, man får helt enkelt anpassa sitt liv och leva så att man inte drabbas av "vardagssjukdomar".
Man ska inte raljera över en smula bedårande ihopklappning, men är det inte så att katten ofta landar på fötter
Har nyss läst ut din bok - Jag går bara ut en stund. Jag tycker den är jättebra!
Skicka en kommentar