En liten serie om finansiell desperation, del XVV

"Jag är en av min generations skarpaste politiska hjärnor", hävdade jag i ett samtal i går kväll. I bra stunder tror jag till och med att det är sant. (Även om anglicismen i själva uttrycket irriterar så här i efterhand.) Vad som hänger kvar mer är dock den irritation som föranledde självberömmet, grundad i ännu en hopplöst ytlig men sannolikt välbetald politisk betraktelse av en medelålders man med fin karriär.

Jag vill helst inte göra en könsfråga av detta, i åtminstone början av min karriär tror jag att jag faktiskt hade mer konkreta fördelar än nackdelar av mitt kön, men nog finns det någonting litet av strukturer i detta. Jag medger att exempelvis Elisabeth Höglund motsäger tesen om att kvinnor måste vara oändligt begåvade för att ta sig någonstans, men låt oss åtminstone konstatera att i medievärlden, liksom på många andra ställen, har män lättare att ta betalt för sina talanger än kvinnor har.

Jag vet att jag är dum som drivs av en passion för att rädda världen, snarare än för att tjäna ihop till ett sommarhus, men ibland får mitt gratisarbete och nästangratisarbete löjliga följder. Den extrema stress jag talat om tidigare handlar såklart om både en oförmåga att säga nej och om ekonomisk nödvändighet.

Jag arbetar minst en 10-20 timmar i veckan gratis med Juliagruppen. Det vi gör är oändligt viktigt och jag är oändligt tacksam för att jag fått möjlighet att bidra. Men sedan blir jag inbjuden till regeringskonferenser där våra frågor ska behandlas och då plötsligt förväntas jag inte bara lägga två-tre dagar plus inläsning utan måste också betala resor och uppehälle själv. Följaktligen av helt privata pengar. Jag vet att vi kämpar mot mångmiljonlobbyister, men måste det bli exakt så uppenbart att politiken bestäms av den som har råd? Det påminner om den regeringsdelegation jag sitter i där systemet med ersättning för förlorad arbetsinkomst inte kan hantera egna företagare och där jag alltså förväntas arbeta i stort sett gratis medan de övriga delegaterna får ersättning för de höga löner de annars skulle ha kvitterat ut på sina vanliga jobb. Juliagruppen håller i ett seminarium på Fokus temadag om hur nätet förändrar politiken och då hade de först tänkt ta betalt av sina besökare för att höra vårt arrangemang, utan att ge oss betalt alls. När jag klagade ändrade de sig, det ska Fokus och Karin Pettersson ha all heder av, men den första instinkten var att vi väl kunde jobba åt dem gratis.

Bara de senaste dagarna har jag fått erbjudanden om att delta i tre olika högkvalificerade sammanhang där betalningen varierat från marginell och symbolisk till att motsvara maximalt hälften av den tid arbetet kommer ta. De övriga deltaganden, i de fall jag har insyn, är män (ja, mest män) som redan har mer eller mindre högavlönade arbeten som de uppenbarligen inte behöver jobba mer än i alla fall heltid på. Jag däremot förväntas ta av den tid jag så desperat behöver för att dra in pengar. Lägg dessutom till att jag arbetar i en bransch där även normalt betaljobb är utpräglat illa betalt, så det är väldigt svårt att klara sig på att betaljobba bara halvtid.

Jag vet att jag har valt detta själv, jag skulle aldrig byta till ett vanligt nio-till-fem-jobb med någon chef som orelaterat till min arbetsinsats har åsikter om vilken tid jag väljer att komma till kontoret, min tillfredsställelse ligger i annat än pengar och förresten har jag billiga vanor, men någonstans går det bortom vanligt gnäll och börjar kännas som rent utnyttjande. Jag har liksom inte förmågan att säga att nej, det här visserligen vår tids viktigaste politiska fråga, men jag har inte råd att göra något. Så då säger jag ja och arbetar tills jag gråter i stället. Det är inte riktigt hållbart.