lördag, oktober 31, 2009
Gulla med fienden
I dag skriver jag om det konstiga och oroande när liberaler myser med ett parti som är så grundläggande illiberalt som Fremskrittspartiet. Det finns en länklista till andra som skrivit om saken direkt vid artikeln.
måndag, oktober 26, 2009
tacksamhet
Som en del av er sannolikt redan förstått så har jag alltså kollapsat en smula. Jag försöker desperat sålla bland mina uppdrag, dra ner på allt som kan dras ned på, sova mycket, träna, äta, helst inte arbeta mot deadlines och sådant alls. Det är svårt som frilans, kan jag säga, många uppdragsgivare tycker att jag väl kan dra ner på andra saker och prioritera just dem. Det är inte alltid det lättaste när bara tanken på att prestera på tid gör att man börjar gråta.
Eftersom jag i stort sett saknar sjukförsäkring är det tack vare att så många av er valde att donera pengar till mig som det här inte blir fullt lika ekonomiskt katastrofalt som det annars varit. Jag tror inte att ni förstår hur tacksam jag är.
Eftersom jag i stort sett saknar sjukförsäkring är det tack vare att så många av er valde att donera pengar till mig som det här inte blir fullt lika ekonomiskt katastrofalt som det annars varit. Jag tror inte att ni förstår hur tacksam jag är.
torsdag, oktober 22, 2009
jurister of a generation
jag skämtade lite om min egen hjärna för ett tag sedan, men här kan du verkligen hitta några av våra allra skarpaste. Jurister dessutom.
Jag är inte marxist, men...
Jag kan inte låta bli att känna att man uppenbarligen antingen är för kulturen eller kapitalet, när jag läser förläggareföreningens ordförandes svar på Pelle Snickars fantastiska text från häromdagen. Nu betyder detta emellertid inte alls att man måste vara socialist, det kapitalisterna anser är rätt är ju rätt sällan ens det bästa för kapitalismen. (Mårten Schultz skriver om det han anser är en liberal inställning till upphovsrätt, och även om jag inte helt håller med är han åtminstone, tja, intellektuell, till skillnad från förläggareföreningen).
Jag har all förståelse för att förlagen försöker överleva, Sigge Eklund skriver om detta i DN i dag utifrån sin position som både författare och Bonniersanställd (ännu ej på nätet), och jag tror ju som jag sagt tidigare att det är viktigt med förlag även framöver, men att döma av förläggareföreningen har jag kanske fel där.
Jag har all förståelse för att förlagen försöker överleva, Sigge Eklund skriver om detta i DN i dag utifrån sin position som både författare och Bonniersanställd (ännu ej på nätet), och jag tror ju som jag sagt tidigare att det är viktigt med förlag även framöver, men att döma av förläggareföreningen har jag kanske fel där.
tisdag, oktober 20, 2009
en ursäkt och ett hurra
Jag vill passa på att be om ursäkt till moderaterna för att jag i det här inlägget antydde att de var måttligt intresserade av en allsidig diskussion om internet. Jag trodde då att det var ett enstaka seminarium, men har nu insett att (som en kommentator också påpekade då) det är en hel serie, den här veckan kan man t ex lyssna på förträffliga Johanna Nylander.
Den 18 november kommer vi dessutom, tack vare m-riksdagsmannen Karl Sigfrid ihop med Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars och miljöpartiets Lage Rahm, i riksdagen få möjlighet att lyssna till Laurence Lessig, och det väger ju upp nästan vad som helst.
Den 18 november kommer vi dessutom, tack vare m-riksdagsmannen Karl Sigfrid ihop med Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars och miljöpartiets Lage Rahm, i riksdagen få möjlighet att lyssna till Laurence Lessig, och det väger ju upp nästan vad som helst.
onsdag, oktober 14, 2009
en appell för det tråkiga ansvarstagandet
Det kan såklart vara för att jag är i den situation jag är just nu, emotionellt, men jag blir lite provocerad av Isabelle Ståhls inlägg om att bejaka sin inre förvirrade (manliga) akademiker. Än mer provocerad blir jag av alla de glada tillrop hon fått av diverse, just, manliga, akademiker. Mina vänner, kan jag ju tillägga, människor jag delvis jobbar ihop med i Juliagruppen.
Den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet har nämligen alltid bara existerat med ett villkor. Att det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor. Någon annan har renskrivit de nedklottrade anteckningarna, någon annan har kommit med mat, någon annan har tagit hand om eventuella barn, någon annan har skickat pengar så att forskningen kunnat fortsätta. Precis som Isabelle själv för övrigt påpekar om sina egna familjemönster. Det gör dock i sak ingen skillnad om den charmfullt förvirrade, som vältrar över ansvaret för allt som är tråkigt på någon annan, är man eller kvinna.
Jag inser självfallet lockelsen i att endast ta ansvar för det man aktivt själv väljer, att se sin egen hjärna som det enda viktiga, och i perioder och med särskilda familjesituationer kan säkert vissa leva så utan att vältra över ansvaret på andra. Jag väljer själv för övrigt bort städning så långt det går eftersom det inte går att kombinera ett aktivt föräldraskap med ett aktivt tankearbete om man dessutom måste bry sig överdrivet om dammråttor. Jag prioriterar också min egen hjärna framför massor av tråkigheter, men bara så länge jag inte förstör för någon annan. Så länge man inte omedvetet förutsätter att någon annan ordnar så ligger det självfallet heller inga problem i om en vuxen person låter bli att tvätta sig eller äta.
Men bakom detta, och bakom de glada tillropen från företrädesvis män, ligger också idén om vilka stereotypa beteenden som är bra och vilka som är dåliga. Att vara en typisk duktig flicka, som tar ansvar och gör allt hon sagt att hon ska göra, som anstränger sig och som har dåligt samvete när hon sätter andra människor i knipa, blir det dåliga sättet. Medan det lustfyllda, stereotypt manliga, själviska, oorganiserade, bohemiska, blir ett föredöme. Kvinnan som sliter med disken är tråkigare än mannen som tittar in då och då och busar, för att tala med Calle Schulman.
Under idén om den genialiska förvirringens etos finns en extremindividualism, där vi trots möjlig hjälplöshet i förvirringens spår aldrig egentligen behöver varandra, och där ingen framförallt bör ge sig in på att behöva det förvirrade geniet. Sådana krav står han eller hon inte ut med, de skulle ju hindra, binda.
Jag säger inte att det inte finns problem med typkvinnligt ansvarstagande, herregud, jag gråter ju just nu många gånger om dagen för att jag är alldeles för präglad av ett sådant synsätt, men rent generellt innebär trots allt ansvarstagande väldigt mycket mer respekt mot omvärlden än ansvarslöshet. Om fler människor uppriktigt försökte ta hand om andra, så långt de orkade såklart, vore världen bättre.
Den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet har nämligen alltid bara existerat med ett villkor. Att det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor. Någon annan har renskrivit de nedklottrade anteckningarna, någon annan har kommit med mat, någon annan har tagit hand om eventuella barn, någon annan har skickat pengar så att forskningen kunnat fortsätta. Precis som Isabelle själv för övrigt påpekar om sina egna familjemönster. Det gör dock i sak ingen skillnad om den charmfullt förvirrade, som vältrar över ansvaret för allt som är tråkigt på någon annan, är man eller kvinna.
Jag inser självfallet lockelsen i att endast ta ansvar för det man aktivt själv väljer, att se sin egen hjärna som det enda viktiga, och i perioder och med särskilda familjesituationer kan säkert vissa leva så utan att vältra över ansvaret på andra. Jag väljer själv för övrigt bort städning så långt det går eftersom det inte går att kombinera ett aktivt föräldraskap med ett aktivt tankearbete om man dessutom måste bry sig överdrivet om dammråttor. Jag prioriterar också min egen hjärna framför massor av tråkigheter, men bara så länge jag inte förstör för någon annan. Så länge man inte omedvetet förutsätter att någon annan ordnar så ligger det självfallet heller inga problem i om en vuxen person låter bli att tvätta sig eller äta.
Men bakom detta, och bakom de glada tillropen från företrädesvis män, ligger också idén om vilka stereotypa beteenden som är bra och vilka som är dåliga. Att vara en typisk duktig flicka, som tar ansvar och gör allt hon sagt att hon ska göra, som anstränger sig och som har dåligt samvete när hon sätter andra människor i knipa, blir det dåliga sättet. Medan det lustfyllda, stereotypt manliga, själviska, oorganiserade, bohemiska, blir ett föredöme. Kvinnan som sliter med disken är tråkigare än mannen som tittar in då och då och busar, för att tala med Calle Schulman.
Under idén om den genialiska förvirringens etos finns en extremindividualism, där vi trots möjlig hjälplöshet i förvirringens spår aldrig egentligen behöver varandra, och där ingen framförallt bör ge sig in på att behöva det förvirrade geniet. Sådana krav står han eller hon inte ut med, de skulle ju hindra, binda.
Jag säger inte att det inte finns problem med typkvinnligt ansvarstagande, herregud, jag gråter ju just nu många gånger om dagen för att jag är alldeles för präglad av ett sådant synsätt, men rent generellt innebär trots allt ansvarstagande väldigt mycket mer respekt mot omvärlden än ansvarslöshet. Om fler människor uppriktigt försökte ta hand om andra, så långt de orkade såklart, vore världen bättre.
I sömnlöshetens rike
Nu kan jag alltså inte heller sova längre. Det allra sista lilla sveket blev det som tippade hela min existens över även denna sista gräns.
Sömnlösheten och jag var nära vänner, det var vi. Under hösten 2005 sov jag inte en hel natt på säkert fyra månader. Någon enstaka timme stal jag till mig, annars vaka. Man blir bokstavligen vansinnig till slut. Den gången skrev jag en roman på nätterna, samtidigt som mitt äktenskap smulades sönder, lite i taget, på dagarna.
Nu ligger min son inne i min säng, vår säng, dit jag hämtade honom några timmar innan han själv skulle ha valt att komma trippande, i den fåfänga förhoppningen att hans trygga andning och värmeklibbiga lilla kropp skulle fylla mitt medvetande tillräckligt för att göra sömnen möjlig. Det gjorde det inte.
I eftermiddags var jag så trött att jag knappt kunde prata. Under dagen i går och i dag har jag gråtit fler gånger än sedan den där tiden när jag sörjde på riktigt. Jag vet inte vad jag sörjer i dag. Idén att jag kan luta mig på människor kanske. Den illusionen ska jag verkligen försöka att aldrig tro på mer. Jag blir så förtvivlad när den spricker.
Jag är bara så trött på ansvaret. På att alltid vara den med ansvar över att andra människor mår bra, över att saker blir gjorda, över att allting flyter. Jag är moderligt lagd, jag medger, men även jag har gränser. Någon enstaka gång måste jag få vara den som inte orkar, klarar. Tyvärr fungerar det dock inte så. När man väl vant sin omgivning vid sin totala styrka och kapacitet kan de uppenbarligen inte vänja av. Om man då plötsligt visar, inte bara lite charmfull svaghet, utan bottenlös jävla hjälplöshet som kräver att någon annan tar om hand, någon annan tar det ansvar som annars alltid är mitt, då flyr de. De flesta. Då väljer de andra relationer, andra sammanhang. Jag inser att det är mitt eget fel. Jag har skämt bort dem. Nu skrämmer jag bort dem i stället. Nu skäms jag över min dumhet när jag trodde att omhändertagandet gick i flera riktningar, att det var möjligt att tappa fästet och bli fångad. Vissa står pall, det måste sägas. Och lyckan och tacksamheten över det är oändlig. Men smärtan är större. Den tenderar ju att vara det.
Sömnlösheten och jag var nära vänner, det var vi. Under hösten 2005 sov jag inte en hel natt på säkert fyra månader. Någon enstaka timme stal jag till mig, annars vaka. Man blir bokstavligen vansinnig till slut. Den gången skrev jag en roman på nätterna, samtidigt som mitt äktenskap smulades sönder, lite i taget, på dagarna.
Nu ligger min son inne i min säng, vår säng, dit jag hämtade honom några timmar innan han själv skulle ha valt att komma trippande, i den fåfänga förhoppningen att hans trygga andning och värmeklibbiga lilla kropp skulle fylla mitt medvetande tillräckligt för att göra sömnen möjlig. Det gjorde det inte.
I eftermiddags var jag så trött att jag knappt kunde prata. Under dagen i går och i dag har jag gråtit fler gånger än sedan den där tiden när jag sörjde på riktigt. Jag vet inte vad jag sörjer i dag. Idén att jag kan luta mig på människor kanske. Den illusionen ska jag verkligen försöka att aldrig tro på mer. Jag blir så förtvivlad när den spricker.
Jag är bara så trött på ansvaret. På att alltid vara den med ansvar över att andra människor mår bra, över att saker blir gjorda, över att allting flyter. Jag är moderligt lagd, jag medger, men även jag har gränser. Någon enstaka gång måste jag få vara den som inte orkar, klarar. Tyvärr fungerar det dock inte så. När man väl vant sin omgivning vid sin totala styrka och kapacitet kan de uppenbarligen inte vänja av. Om man då plötsligt visar, inte bara lite charmfull svaghet, utan bottenlös jävla hjälplöshet som kräver att någon annan tar om hand, någon annan tar det ansvar som annars alltid är mitt, då flyr de. De flesta. Då väljer de andra relationer, andra sammanhang. Jag inser att det är mitt eget fel. Jag har skämt bort dem. Nu skrämmer jag bort dem i stället. Nu skäms jag över min dumhet när jag trodde att omhändertagandet gick i flera riktningar, att det var möjligt att tappa fästet och bli fångad. Vissa står pall, det måste sägas. Och lyckan och tacksamheten över det är oändlig. Men smärtan är större. Den tenderar ju att vara det.
tisdag, oktober 13, 2009
De behöver spaning
Jag har ännu svårare att ta Staffan Danielsson på allvar i integritetsdebatten efter att han gått ut med att vilja förbjuda alla de burkor som hans medmotionär Lennart Pettersson ser varje dag på väg mellan centralstationen och jobbet på riksdagen. Å andra sidan, om man inte ser bättre än så med sina egna ögon kan jag begripa att man känner behov av avancerad signalspaning.
torsdag, oktober 08, 2009
Les Halles
I dag skriver DN Påstan om Stockholms saluhallar. Jag vill inte vara elak mot Caroline Hainer, men här är min två år gamla text om samma sak. Den är faktiskt väl värd omläsning.
onsdag, oktober 07, 2009
Allsidighet
Det är viktigt att ha koll på samtidsfrågorna. På fredag har moderaterna därför ett seminarium om fildelning. Deltar gör Pär Strömbäck, dataspelsindustrin, och Martin Rolinski.
tisdag, oktober 06, 2009
en lösning på föräldradilemmat nedan
Kan man inte tänka sig att föräldrarna, i HADOPIS efterföljd, kan rädda sig från skadeståndsansvar för sina tonåringars eventuella brottslighet genom att frivilligt installera spionprogram på tonåringens/familjens dator och mobiltelefon och vid anmodan skicka informationen vidare till de samhällsvårdande myndigheterna?
Jag tror att förslaget kommer. Mitt tips är Thomas Bodström, som kommer framställa det som ett sätt att skydda barnen från grooming.
Jag tror att förslaget kommer. Mitt tips är Thomas Bodström, som kommer framställa det som ett sätt att skydda barnen från grooming.
Liberaler och rättvisan
Är det inte rätt lustigt att liberaler plötsligt anser att man bör ha straffsrättsligt ansvar för andra individer? Om man råkar ha genetiska kopplingar till dessa, då. Vad hände med tanken på individen som samhällets byggsten snarare än familjen? Och varför inte löpa linan ut och låta föräldrar sitta i fängelse i stället för sina barn, det skulle ju lösa problemet med att vi, trots allt, än så länge, cross my heart, inte tycker att barn ska fängslas.
Tillägg: Kloke Mårten Schultz har skrivit massor om detta ser jag.
Jag är för övrigt fullt medveten om att folkpartister i allmänhet inte är liberaler, men tycker ändå att det är rimligt att än en gång påpeka deras och diverse ledarskribenters avsteg från liberalismens grunder.
Tillägg: Kloke Mårten Schultz har skrivit massor om detta ser jag.
Jag är för övrigt fullt medveten om att folkpartister i allmänhet inte är liberaler, men tycker ändå att det är rimligt att än en gång påpeka deras och diverse ledarskribenters avsteg från liberalismens grunder.
Allmän fråga
Är det någon som vet hur det egentligen fungerar med skatteregler för donationer? Jag är alltså för att betala skatt om jag borde.
måndag, oktober 05, 2009
Detta är inte ett äskande
Efter att obegripligt snälla människor i bloggkommentarerna nedan efterfrågat det har jag nu skaffat en knapp längst ner i högerkolumnen där man kan gå in om man vill donera pengar till mitt arbete. Jag vill understryka att det på intet sätt är något jag förväntar mig, jag hade faktiskt uppriktigt aldrig ens tänkt på att någon skulle kunna vilja det, men om någon på detta sätt faktiskt skulle vilja bidra i det politiska arbete jag utför, för internet eller för frihetlighet eller för något annat jag driver, är jag såklart otroligt tacksam. Överlägset mest tacksam är jag dock för att ni läser och bryr er.
En liten serie om finansiell desperation, del XVV
"Jag är en av min generations skarpaste politiska hjärnor", hävdade jag i ett samtal i går kväll. I bra stunder tror jag till och med att det är sant. (Även om anglicismen i själva uttrycket irriterar så här i efterhand.) Vad som hänger kvar mer är dock den irritation som föranledde självberömmet, grundad i ännu en hopplöst ytlig men sannolikt välbetald politisk betraktelse av en medelålders man med fin karriär.
Jag vill helst inte göra en könsfråga av detta, i åtminstone början av min karriär tror jag att jag faktiskt hade mer konkreta fördelar än nackdelar av mitt kön, men nog finns det någonting litet av strukturer i detta. Jag medger att exempelvis Elisabeth Höglund motsäger tesen om att kvinnor måste vara oändligt begåvade för att ta sig någonstans, men låt oss åtminstone konstatera att i medievärlden, liksom på många andra ställen, har män lättare att ta betalt för sina talanger än kvinnor har.
Jag vet att jag är dum som drivs av en passion för att rädda världen, snarare än för att tjäna ihop till ett sommarhus, men ibland får mitt gratisarbete och nästangratisarbete löjliga följder. Den extrema stress jag talat om tidigare handlar såklart om både en oförmåga att säga nej och om ekonomisk nödvändighet.
Jag arbetar minst en 10-20 timmar i veckan gratis med Juliagruppen. Det vi gör är oändligt viktigt och jag är oändligt tacksam för att jag fått möjlighet att bidra. Men sedan blir jag inbjuden till regeringskonferenser där våra frågor ska behandlas och då plötsligt förväntas jag inte bara lägga två-tre dagar plus inläsning utan måste också betala resor och uppehälle själv. Följaktligen av helt privata pengar. Jag vet att vi kämpar mot mångmiljonlobbyister, men måste det bli exakt så uppenbart att politiken bestäms av den som har råd? Det påminner om den regeringsdelegation jag sitter i där systemet med ersättning för förlorad arbetsinkomst inte kan hantera egna företagare och där jag alltså förväntas arbeta i stort sett gratis medan de övriga delegaterna får ersättning för de höga löner de annars skulle ha kvitterat ut på sina vanliga jobb. Juliagruppen håller i ett seminarium på Fokus temadag om hur nätet förändrar politiken och då hade de först tänkt ta betalt av sina besökare för att höra vårt arrangemang, utan att ge oss betalt alls. När jag klagade ändrade de sig, det ska Fokus och Karin Pettersson ha all heder av, men den första instinkten var att vi väl kunde jobba åt dem gratis.
Bara de senaste dagarna har jag fått erbjudanden om att delta i tre olika högkvalificerade sammanhang där betalningen varierat från marginell och symbolisk till att motsvara maximalt hälften av den tid arbetet kommer ta. De övriga deltaganden, i de fall jag har insyn, är män (ja, mest män) som redan har mer eller mindre högavlönade arbeten som de uppenbarligen inte behöver jobba mer än i alla fall heltid på. Jag däremot förväntas ta av den tid jag så desperat behöver för att dra in pengar. Lägg dessutom till att jag arbetar i en bransch där även normalt betaljobb är utpräglat illa betalt, så det är väldigt svårt att klara sig på att betaljobba bara halvtid.
Jag vet att jag har valt detta själv, jag skulle aldrig byta till ett vanligt nio-till-fem-jobb med någon chef som orelaterat till min arbetsinsats har åsikter om vilken tid jag väljer att komma till kontoret, min tillfredsställelse ligger i annat än pengar och förresten har jag billiga vanor, men någonstans går det bortom vanligt gnäll och börjar kännas som rent utnyttjande. Jag har liksom inte förmågan att säga att nej, det här visserligen vår tids viktigaste politiska fråga, men jag har inte råd att göra något. Så då säger jag ja och arbetar tills jag gråter i stället. Det är inte riktigt hållbart.
Jag vill helst inte göra en könsfråga av detta, i åtminstone början av min karriär tror jag att jag faktiskt hade mer konkreta fördelar än nackdelar av mitt kön, men nog finns det någonting litet av strukturer i detta. Jag medger att exempelvis Elisabeth Höglund motsäger tesen om att kvinnor måste vara oändligt begåvade för att ta sig någonstans, men låt oss åtminstone konstatera att i medievärlden, liksom på många andra ställen, har män lättare att ta betalt för sina talanger än kvinnor har.
Jag vet att jag är dum som drivs av en passion för att rädda världen, snarare än för att tjäna ihop till ett sommarhus, men ibland får mitt gratisarbete och nästangratisarbete löjliga följder. Den extrema stress jag talat om tidigare handlar såklart om både en oförmåga att säga nej och om ekonomisk nödvändighet.
Jag arbetar minst en 10-20 timmar i veckan gratis med Juliagruppen. Det vi gör är oändligt viktigt och jag är oändligt tacksam för att jag fått möjlighet att bidra. Men sedan blir jag inbjuden till regeringskonferenser där våra frågor ska behandlas och då plötsligt förväntas jag inte bara lägga två-tre dagar plus inläsning utan måste också betala resor och uppehälle själv. Följaktligen av helt privata pengar. Jag vet att vi kämpar mot mångmiljonlobbyister, men måste det bli exakt så uppenbart att politiken bestäms av den som har råd? Det påminner om den regeringsdelegation jag sitter i där systemet med ersättning för förlorad arbetsinkomst inte kan hantera egna företagare och där jag alltså förväntas arbeta i stort sett gratis medan de övriga delegaterna får ersättning för de höga löner de annars skulle ha kvitterat ut på sina vanliga jobb. Juliagruppen håller i ett seminarium på Fokus temadag om hur nätet förändrar politiken och då hade de först tänkt ta betalt av sina besökare för att höra vårt arrangemang, utan att ge oss betalt alls. När jag klagade ändrade de sig, det ska Fokus och Karin Pettersson ha all heder av, men den första instinkten var att vi väl kunde jobba åt dem gratis.
Bara de senaste dagarna har jag fått erbjudanden om att delta i tre olika högkvalificerade sammanhang där betalningen varierat från marginell och symbolisk till att motsvara maximalt hälften av den tid arbetet kommer ta. De övriga deltaganden, i de fall jag har insyn, är män (ja, mest män) som redan har mer eller mindre högavlönade arbeten som de uppenbarligen inte behöver jobba mer än i alla fall heltid på. Jag däremot förväntas ta av den tid jag så desperat behöver för att dra in pengar. Lägg dessutom till att jag arbetar i en bransch där även normalt betaljobb är utpräglat illa betalt, så det är väldigt svårt att klara sig på att betaljobba bara halvtid.
Jag vet att jag har valt detta själv, jag skulle aldrig byta till ett vanligt nio-till-fem-jobb med någon chef som orelaterat till min arbetsinsats har åsikter om vilken tid jag väljer att komma till kontoret, min tillfredsställelse ligger i annat än pengar och förresten har jag billiga vanor, men någonstans går det bortom vanligt gnäll och börjar kännas som rent utnyttjande. Jag har liksom inte förmågan att säga att nej, det här visserligen vår tids viktigaste politiska fråga, men jag har inte råd att göra något. Så då säger jag ja och arbetar tills jag gråter i stället. Det är inte riktigt hållbart.
fredag, oktober 02, 2009
Hemmafest eller torgfylla
Jag skrev häromkvällen en kommentar på Pillow Book för första gången. Elin hade skrivit klokt om svartsjuka och om värdet i att få finnas i sina känslor, sen kontrade Gustav med en annan klok vinkel över att svartsjuka borde dekonstrueras i sina beståndsdelar snarare än ses som ett, delvis romantiskt präglat, helhetsbegrepp. För att göra den här alltmer obändiga inledningen komplett vill jag också hänvisa till Niklas Hellgrens vansinnigt intressanta replik till dem båda.
Hur intressant svartsjukan är var det dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Nej i sann metatradition fastnade jag för just det faktum att jag aldrig kommenterat hos Gustavs kuddblogg förut. Jag läser den såklart slaviskt, och kommer ofta att tänka på saker när jag gör det, men om jag vill säga något om det gör jag det på twitter, eller här eller rent av på någon annan blogg. Det finns ett avstånd, som jag inte annat kan förstå än i termer av att bloggen faktiskt ligger på en tidning. Han är rekryterad bloggare av Nyheter 24. Det finns en nyckel i detta, som också tror jag förklarar del i den atmosfäriska skillnaden mellan kommentarsfälten på tidningar och i bloggar.
Där de förra, och nu generaliserar jag, domineras av aggressioner, anonymitet och oftast en total frånvaro av ömsesidigt samtal finns ju i bloggarnas kommentarsfält all den intimitet och datalove och försök till uppriktiga utbyten av uppfattningar och tankar som vi lärt oss älska och rentav redan ta för givna. Jag minns från Resumés och Dagens Medias första öppna kommentarsfält för fem år sedan eller så att det var så redan då, vreden och bitterheten forsade mellan raderna.
Däremot vet jag inte riktigt varför. Det finns enkla svar såklart, som att man inte upplever att det faktiskt finns en riktig person bakom texten om den publiceras hos en tidning (som ex DN:s singelbloggare här som får massor av otrevliga kommentarer även på en snäll och personlig text i ett relativt ofarligt ämne), idén har aldrig varit att skribenten själv skulle bevaka diskussionerna och blanda sig i dem, vilket ytterligare ökar avståndet. Om man ropar i intet höjer man lätt tonen.
Men det är svårt att komma ur. Jag vet ju själv hur olika jag ser på kommentarer till mina Expressen-texter och kommentarer här. Expressen-kommentarerna läser jag knappt, brukar kolla hur många det är, men oftast blir jag bara deprimerad av ilskan och dumheten och skulle aldrig få för mig att gå in och rätta till missförstånd eller börja debattera. Här svarar jag på nästan allt, om jag hinner, och låter endast de grövsta och mest uppenbart trollande kommentarerna vara. Här är ju mitt vardagsrum, jag har ansvar för att vara trevlig mot människor samtidigt som de, ni har ansvar för att inte kissa i soffan eller välta blomkrukorna. Tidningarna är inga vardagsrum. Ingen har ansvar, mer än någon moderator som emellanåt slumpmässigt tar bort inlägg som anses strida mot diverse koder.
Jag argumenterade länge ohört för att Expressen skulle skaffa blogglänkar, och fick motargumenten att vi ju har artikelkommentarer. Att detta inte alls är samma sak verkade ingen på den tiden riktigt begripa. Men när vi talar om, som Martin Jönsson klokt gjorde här, om hur tidningarna måste interagera mer med sin publik finns hela tiden denna dubbelhet. För jag förstår varför man inte vill lyssna mer än nödvändigt på den flashbackifierade typiske artikelkommentatorn. Vi måste, vi som ändå gillar tidningar, komma förbi dem, komma åt uppriktigheten i bloggsamtalen i stället. Jag vet bara inte riktigt hur.
Hur intressant svartsjukan är var det dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Nej i sann metatradition fastnade jag för just det faktum att jag aldrig kommenterat hos Gustavs kuddblogg förut. Jag läser den såklart slaviskt, och kommer ofta att tänka på saker när jag gör det, men om jag vill säga något om det gör jag det på twitter, eller här eller rent av på någon annan blogg. Det finns ett avstånd, som jag inte annat kan förstå än i termer av att bloggen faktiskt ligger på en tidning. Han är rekryterad bloggare av Nyheter 24. Det finns en nyckel i detta, som också tror jag förklarar del i den atmosfäriska skillnaden mellan kommentarsfälten på tidningar och i bloggar.
Där de förra, och nu generaliserar jag, domineras av aggressioner, anonymitet och oftast en total frånvaro av ömsesidigt samtal finns ju i bloggarnas kommentarsfält all den intimitet och datalove och försök till uppriktiga utbyten av uppfattningar och tankar som vi lärt oss älska och rentav redan ta för givna. Jag minns från Resumés och Dagens Medias första öppna kommentarsfält för fem år sedan eller så att det var så redan då, vreden och bitterheten forsade mellan raderna.
Däremot vet jag inte riktigt varför. Det finns enkla svar såklart, som att man inte upplever att det faktiskt finns en riktig person bakom texten om den publiceras hos en tidning (som ex DN:s singelbloggare här som får massor av otrevliga kommentarer även på en snäll och personlig text i ett relativt ofarligt ämne), idén har aldrig varit att skribenten själv skulle bevaka diskussionerna och blanda sig i dem, vilket ytterligare ökar avståndet. Om man ropar i intet höjer man lätt tonen.
Men det är svårt att komma ur. Jag vet ju själv hur olika jag ser på kommentarer till mina Expressen-texter och kommentarer här. Expressen-kommentarerna läser jag knappt, brukar kolla hur många det är, men oftast blir jag bara deprimerad av ilskan och dumheten och skulle aldrig få för mig att gå in och rätta till missförstånd eller börja debattera. Här svarar jag på nästan allt, om jag hinner, och låter endast de grövsta och mest uppenbart trollande kommentarerna vara. Här är ju mitt vardagsrum, jag har ansvar för att vara trevlig mot människor samtidigt som de, ni har ansvar för att inte kissa i soffan eller välta blomkrukorna. Tidningarna är inga vardagsrum. Ingen har ansvar, mer än någon moderator som emellanåt slumpmässigt tar bort inlägg som anses strida mot diverse koder.
Jag argumenterade länge ohört för att Expressen skulle skaffa blogglänkar, och fick motargumenten att vi ju har artikelkommentarer. Att detta inte alls är samma sak verkade ingen på den tiden riktigt begripa. Men när vi talar om, som Martin Jönsson klokt gjorde här, om hur tidningarna måste interagera mer med sin publik finns hela tiden denna dubbelhet. För jag förstår varför man inte vill lyssna mer än nödvändigt på den flashbackifierade typiske artikelkommentatorn. Vi måste, vi som ändå gillar tidningar, komma förbi dem, komma åt uppriktigheten i bloggsamtalen i stället. Jag vet bara inte riktigt hur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
