Att leka vuxen

Hjälp vad jag känner igen mig i Linnas senaste. Föräldrarna på vårt dagis är nu lyckligtvis inte enbart av den sorten (även om de absolut förekommer) men det finns en alldeles särskild sorts vuxenhet som jag vid 32 års ålder fortfarande står fullkomligt främmande inför. Den har inte så mycket att göra med attribut (även om lammullskoftorna och villorna nog är vanligare där) eller med klass (även om det såklart finns en medelklassens tysta desperation vilande i just det här vuxenblivandet) utan om någon större och svårgripbar stagnation. I sak älskar jag att vara vuxen, jag älskar att leva i en familj, jag älskar att tjäna mina egna pengar och faktiskt (bortsett från en del förfärligt senbetalande uppdragsgivare) ha hyfsad koll på ekonomin, jag tycker faktiskt om att vara någon som tar ansvar. Men det ansvaret behöver faktiskt inte se ut som ett krampaktigt olösbart livspussel.