lördag, maj 31, 2008

Downshifting, den nya (deltids)hemmafrutrenden


Jag läser om Åsa, som säger sig ha hoppat av stresskarusellen och bara tar det lugnt med sina små barn. Alldeles bortsett från att jag helt delar hennes inställning till renovering och väggutslagning (och det säger jag i mitt homestageade hem) finns det vissa frågetecken som oundvikligt reser sig kring texten.

Den här familjen valde alltså att flytta från lägenheten i stan till ett radhus två mil bort, för att få ner boendekostnaderna och kunna jobba deltid. Två mil är rätt långt. Givet att de fortsätter att jobba (deltid då) inne i stan borde ju en rejäl bit av den sparade tiden gå åt till ökad restid. Som dessutom, för de flesta radhus två mil utanför stan, måste tillbringas i bilkö, åtminstone del av resan.

Eftersom det (självklart som det ju verkar ännu) är kvinnan som gått ner mest i tid (till 50 %) så får ju hon förstås ändå en del tid över, men mannen, som bara gått ner till 80 % kan ju utmärkt väl tillbringa längre tid borta från familjen än innan, när han jobbade heltid men bodde i stan.

Det går ju precis lika gärna att tolka berättelsen som att den här familjen ville bo i radhus med sina små barn och kvinnan jobbar deltid för att familjelivet ska funka på det sätt som de vill och mannen (vilket är ovanligt, det erkännes) också gått ner i deltid för att inte de ökade restiderna ska göra att han aldrig får träffa sina ungar. Det behöver förstås inte göra det till ett dåligt livsval ändå, om det nu är så just den här familjen vill ha det, men det låter något mindre modernt och medvetet än i den här artikeln.

torsdag, maj 29, 2008

Trying hard to look like Gary Cooper (Super duper)

Jag kom alltså på nionde platsen från slutet på den där resumé-listan över åsiktsmaskiner. För något år sedan fick jag en bättre placering än så på listan över Stureplans hetaste singlar. Utan att vara singel. Den bittra sanningen är förstås att jag inte har mer makt än så heller.

Sedan smet vi till Spymlan (som det visst inte ska heta längre) där de bland annat spelade en låt (den enda låten som finns?) med mannen med det fenomenala artistnamnet Taco. Erkänn att ni längtat efter den här:

onsdag, maj 28, 2008

Bär ditt värmeljus som den sista droppen vatten


Apropå homestaging och böcker tog jag den här bilden i en uppenbart stagead lägenhet vi tittade på (men inte köpte*). Ett oläst pocketexemplar. Finns det någon större möjlig nesa? Eller var det lägenhetsinnehavarna själva som lagt ut den och ville säga något om sina personer med just den här boken, precis som jag vill med min bokhylla? Kanske var deras eget ex alldeles sönderläst och därför hade de köpt ett nytt fint för visningen.

*Att vi inte köpte lägenheten berodde inte primärt på utplacerade Ranelid-alster. I vardagsrummet fanns för övrigt också prydliga travar av Residence med de karaktäristiska randiga ryggarna. Vår homestageare hade också med sig sådana, men jag vägrade. Hade jag velat ha sådana högar hade jag använt mina egna sparade nummer från den första tiden när tidningen var verkligt bra.

tisdag, maj 27, 2008

Sorgemusik för homestageare


Vi låg i sängen i morse och lade in yrkeskategorin homestageare i alla Lars Gustafssons boktitlar. En homestageares eftermiddag, Homestagearens tredje rockad, Sorgemusik för homestageare, En homestageares död. När jag drömde i med Den sällsamma homestagearen från norr kan man säga att jag vann.

Anledningen till vår besatthet är att vår lägenhet homestageas i detta nu. Det är en mycket samtida och spännande upplevelse. Jag har aldrig sett så många värmeljuslyktor i hela mitt liv. Nästan alla våra böcker är i ett förråd på Söder, ihop med vad som känns som de flesta av våra möbler. En enda bokhyla fick jag ha kvar och i den har jag självklart ställt upp böcker som korrekt ska avspegla våra personer. Där ljög jag en smula. De ska förstås avspegla dem vi önskade att vi var, i kombination med avväganden kring estetik och i viss utsträckning sådant jag arbetar med för ögonblicket och inte kan avvara. Bilden ovan visar den skönlitterära halvan av hyllan. Homestagearen ville sortera böckerna efter färg men där drog jag gränsen för vad jag kan stå ut med i förvridning av självet för att få ut några tusenlappar mer på lägenhetseländet. De har däremot placerat ut egna medhavda kaffebordsböcker av Conran och andra på lite olika ställen i lägenheten. Om jag inte redan hade packat ner alla mina egna liknande hade jag kunnat rekommendera den här.

De har också lagt upp lökar och citroner och gröna paprikor på ett fat i köket. Jag funderar lite över just det valet av grönsaker. Jag har aldrig upplevt gröna paprikor som särskilt snygga. Men jag vet ju inte vad som är gångbart på Stockholms bostadsmarknad.

När vi först bestämde oss för att anlita den av mäklaren rekommenderade firman kändes det som att sälja sin själ. Jag föraktade mig själv och den piffiga kvinnan som kom och bedömde våra tillhörigheter. Hon gillade våra tavlor. Alltid något. De som ännu efter ett år i lägenheten står lutade mot väggen i två högar, alltså. "Antingen betalar vi eller också måste du lägga ner tiden på att planera och fixa själv." sa S.

Ställd inför det valet blev det homestageing. Om jag ska tänka på något som inredning vill jag hellre göra det i lägenheten vi faktiskt ska bo i sedan. Där har jag redan planerat för en väggfast specialbyggd bokhylla och om vi ska ha råd med den är det bäst att den härninga homestagingen lönar sig. Ni märker att jag gärna använder själva ordet. Det ser vidrigt ut avstavat på svenska, men det är något så roligt med det samidigt. Historien med homestagearen. Herr homestagearen själv. Det senare stämmer inte könsligt. Alla homestagearna vi träffat är kvinnor.

Det är en viktig del i mitt förakt förstås. Jag är inte opåverkad av strukturerna. Arkitektur är fint, inredning fult, homestageing komiskt. Kombination av krass materialism, girighet och kvinnligt fjams placerar alltsammans lägre än det mesta andra. Jag kämpar med mina dubbla känslor. Nu vill en av dem lägga en pläd på min arbetsstol. Jag lär återkomma i ämnet.

Tillägg: Vi glömde Homestagearen Brumbergs sista dagar och död samt Homestaging över ett tema av Silfverstolpe.

torsdag, maj 22, 2008

Det blev alltså Anna

På ett stormöte just nu på Expressen berättas att Anna Dahlberg blir ny politisk redaktör . Hon och jag är alls inte överrens i alla frågor, men det är på alla sätt utmärkt person. Karin Olsson, som jobbat på expressen.se, blir redaktionssekreterare.

Samtidigt slutar Ann-Charlotte Marteus på ledarsidan och blir i stället politisk chef på allmänna nyhetsredaktionen. Det är tragiskt för ledarsidan, eftersom Ann-Charlotte är Sveriges bästa ledarskribent, men jag förstår mer än de flesta behovet av att röra på sig och göra något annat efter ett tag på samma plats.

En viktig fråga inställer sig dock. Varför i all världen har det tagit såhär lång tid att få klart? Fem månader har Expressen varit utan ordinarie politisk redaktör. Det är pinsamt och det antyder något om hur viktig tidningsledningen tycker att opinionsmaterialet är.

torsdag, maj 15, 2008

Riktigt enkelt


Den här tidningen hittade jag på Presstop i Västermalmsgallerian häromdagen. Den handlar om städning och andra angränsande områden, som t ex hur man får ihop sitt liv, sin sömn och sina kemtvättspåsar. Jag kände ett begär så starkt att jag inte kunde slita mig från den förrän min kille påminde mig om att jag ett par dagar tidigare hade hittat en torkad pastabokstav i håret och inte kunde minnas när min son senast hade ätit pasta och följaktligen inte heller visste hur länge den hade suttit där. Det var ett versalt E.

- Men just därför, sade jag förnärmat.
Att vi på fullaste allvar känner att vi inte orkar packa undan lille S:s urvuuxna kläder utan låter dem ligga i ett berg i den oanvända spjälsängen eftersom vi ändå letar efter en ny lägenhet, och att nivån i undanplockning ligger på att det inte ska finnas något på golvet eller på lägre ytor som en 11-månadersunge kan skada sig alltför allvarligt på står inte på något sätt i motsats till att vilja lära sig allt om skoblock.

måndag, maj 12, 2008

Ett litet inlägg av oändlig beundran

Jag skulle kunna skriva det ungefär en gång i veckan, det är i alla fall så ofta jag tänker på det, men det skulle möjligen verka lite för devot. Alldeles särskilt som jag också är en inte helt liten smula rädd för henne. Men Annina Rabe är en av mina idoler. Det har hon egentligen alltid varit, men på sistone har jag tänkt på det ännu mer än vanligt. Först det där med ruccola-peston och döden, vilket inte bara är det bästa matrelaterade citat jag hört på flera år, utan också en så träffsäker beskrivning av vår tid att det nära nog manifesterar den platonska idén bakom själva begreppet populärkulturell samtidsbevakning. I dag följer hon så upp med det här om Tideman och frilansångesten.

Om världen vore rättvis skulle Annina aldrig någonsin känna att hon blev omkullsprungen eller tänka på risken att bli gårdagens dagens rätt. Det är mycket sorgligt att världen inte är rättvis.

söndag, maj 11, 2008

Ingen människa är illegal

Det är egentligen makalöst att en person så kan dominera den tunga politiska journalistiken. Men Maciej Zarembas artikel idag om perspektiven bakom, och de moraliska effekterna av, förslaget att illegala/papperslösa inte ska få utnyttja sjukvård som inte är ren akutvård, är helt enkelt strålande. Jag försökte visserligen argumentera för samma ståndpunkt när vi diskuterade saken på Expressen, men jag hade inte tänkt lika långt, vågat dra ut linjerna lika tydligt.

Svårt att stå emot


Jag läser i tidningen att det som utlöste de nuvarande oroligheterna i Libanon var att regeringen förbjöd Hizbollahs privata kommunikationsnätverk. Där tar man uppenbarligen frågan om avreglering på telekommarknaden på största allvar. Jag har svårt att se Lars-Johan Jarnheimer ta till vapen för sina small bills. I ställer föreställer jag mig Hizbollah-killar stående i Beiruts motsvarighet till Västermalmsgallerian där de försöker stoppa förbipasserande för att sälja på dem telefonabbonemang och dela ut gratislurar.

fredag, maj 09, 2008

På't som Perec, bara


Mats Strandberg har pajat sin dator så att bokstaven "e" försvunnit. Om han skrev en hel roman på den datorn skulle hans status på DN Kultur nog höjas en smula.

torsdag, maj 08, 2008

Nu är Britta sur

Britta Svensson på Expressen har varit en av Hillary Clintons främsta supportrar på svensk mark hela valkampanjen. I en otroligt entusiastisk krönika efter valet i Pennsylvania, då det förstås för alla som kunde räkna redan var klart att det skulle bli Barack Obama som tog hem kandidaturen eftersom han rent matematiskt redan hade så många delegatröster att det skulle kräva mer än ett mirakel för Hillary att komma i fatt, hyllade hon exempelvis Hillarys "tuffa och kraftfulla utstrålning", där "kropp och själ tycks vara i harmoni".

Nu, när det står klart för alla utom paret Clinton själva vem som blir demokraternas kandidat, tycker inte Britta att Barack Obama kan bli president för att han är en "främmande fågel" för äldre på amerikansk landsbygd, och för att har en klumpig fru.

Det är inte nödvändigtvis en orimlig analys av den amerikanska väljarkåren, själv har jag hela tiden sagt att jag tror att McCain vinner, men det framförs onekligen som Brittas egna uppfattningar. Hon tycker för övrigt också, som eventuellt den enda människan på jorden att han saknar "harmoni, tyngd och pondus".

söndag, maj 04, 2008

torsdag, maj 01, 2008

För Sverige i tiden


I dag blev jag nästan lite sosse av alla fina blåsorkestrar. Jag är trött på att allting ska vara så modernt hela tiden. Ja, politiken får gärna vara modern, men pyntet kring får faktiskt gärna vara likadant som på, tja, Hjalmar Brantings tid. Han hade exempelvis en tjusig mustasch, som inte var det allra minsta ironisk. Den kan betraktas ovan.

I Humlegården när arbetarrörelsens reformistiska grenar samlade sig för demonstrationsavfärd fanns förutom blåsorkestrarna också två små lastbilar, den ena från s-studenter, den andra från några regnbågssossar, vars formella organisationsnamn jag lyckades missa. De försökte båda spela schlagers och sånt. Usch. Lyckligtvis hade de ingen chans mot marchtrummorna.