Har någon av alla de här upprörda rösterna, som nu unisont hurrar över att "Sveriges elakaste blogg" lagt ner, läst mer än enstaka inlägg hos Alex Schulman? Har de upptäckt att vi under ett års tid eller så haft lyckan att få följa en stilist och en humorist av långt mycket högre kvalitet än den som uttrycks hos de allra flesta som nu gottar sig? (och om vi pratar om sånt som innerlighet och finstämdhet kan ju en del av texterna om pappa Schulman för all del mäta sig mot de bästa också)
Jag säger inte att allting alltid varit roligt, men å andra sidan har ju exempelvis Göran Rosenberg aldrig skrivit en enda rad som någon någonsin ens fnissat åt.
Jag kan inte begripa om det är bloggformen, om det är det i kultursidesfetishisterna ögon trashiga sammanhanget eller om det är att de helt enkelt inte klarar av att se litterär kvalitet när den kommer från någon som också ger ut en mailväxling med Carolina Gynning i bokformat.
Ändå kan jag förstås begripa Schulmans skäl för att sluta. Och jag måste medge att framgången inte alltid klädde honom (eller gestalten "Schulman"). Men tack för den här tiden Alex. Att vara Alex Schulman har varit ett nöje.
Uppdatering: den här posten lyckades visst inte publiceras i går. Jag passar därför på att länka till den här och den här bra texten. (Ja, jag vet att Wiman har samma titel som jag, men jag hade trots allt valt den redan innan jag läste hans och det är inte mitt fel att man skolas in i ett visst rubriksättningsxiom på Expressen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Jag känner inte igen mej i beskrivningen av Alex som "elak", tycker att han verkar vara en extremt mjuk och snäll person. Detsamma gäller lillebror även om han inte skriver riktigt lika bra alla gånger.
Det finnstydligen de som delar min åsikt.
Jag har egentligen läst för lite Schulman för att ha en åsikt om hans samlade blogg-gärning, men när han gjorde sig lustig över skådespelaren Ulf Larssons kommentar när hans hund avlidit, så känner jag instinktivt att det är bra att lägga ner bloggen.
Wimans text var bra, men vad håller Peter Wolodarski på med för slag under bältet? Han kan förstås få vara arg på Stenius om han vill, men hans argumentationsteknik får mig att häpna: "Om Yrsa Stenius varit pressombudsman under andra världskriget kan vi vara övertygade om att hon i likhet med utrikesminister Günther starkt hade ifrågasatt Torgny Segerstedts antinazistiska och utmanande publicistik. Den vetskapen hedrar varken henne eller den institution hon företräder."
Den typen av kontrafaktiska argument är idiotiska och kränkande. Han anklagar henne för fallenhet för nazistiskt medlöperi, och belägger det påståendet med något som inte ens har hänt. Lågt. Hedrar varken honom eller den institution han företräder.
Wolodarskis text är inte bra. Den är arrogant och infam. Han skriver först
Om Yrsa Stenius varit pressombudsman under andra världskriget kan vi vara övertygade om att hon ...starkt hade ifrågasatt Torgny Segerstedts antinazistiska och utmanande publicistik.
I nästa stycke har denna hans personliga övertygelse förvandlats till vetsakap.
Den vetskapen hedrar varken henne eller den institution hon företräder.
En person som i stor utsträckning uppfattar personliga övertygelser som allmängiltig vetskap kallas i normalt språkbruk arrogant. En sådan person är Wolodarski.
Det är aningen svpåårt att förstå vädjanden typ "känner ni inte igen littterär kvalitet när den skiner er ia nnsiktet/killen är vår tids Evelyn Waugh/begriper ni inte att alla måste dyrka Alex?" när man försöker lansera en kille som har bluff som arbetsmetod och verkligen inte dealar i någon slags objektiv "kvalitet". Om folk utanför Killing/Kingsekten inte tycker att Alex är kul så är det end of discussion, hans upphostningar är inte diskuterbara utanför den plats därde publicerades.
Hela grejen påminner litet om den där diskussionen på IMDB ifall Edith Piaf var sin tids Britney Spears, och vem av dem som i så fall är störst ("Britney har sålt 20 miljoner skivor och är världsberömd medan Piaf mest bara var en lokal fransk storhet" skriver en engelsk twentysomething med vaga begrepp om vem Piaf var, osv)
Det är sant att Wolodarskis jämförelse med andra världskriget var magstark, men det är rätt lätt att få de kopplingarna av det stenius säger i den där intervjun. Och det är helt bisarrt att hon i sin position säger "äntligen har den här rösten tystnat".
Allmänhetens Pressombudsman (PO) har till uppgift att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet i periodisk skrift och Internetpubliceringar, på eget initiativ eller efter anmälan undersöka avvikelser från god publicistisk sed, eventuellt hänskjuta sådana ärenden till Pressens Opinionsnämnd (PON) för avgörande samt genom opinionsbildning verka för god publicistisk sed. (Ur instruktion för PO)
Med den utgångspunkten är det inte det minsta märkligt eller "bisarrt" att PO välkomnar att en notorisk förtalare lägger ned sin verksamhet, oavsett om förtalet visat sig tilltala en bred publikskara. Det är, tvärtom, helt i linje med hennes uppdrag
De som missuppfattat PO:s roll är uppenbarligen du och Wolodariski. Allmänheten betyder, i det här sammanhanget, varken AB-läsare mellan 13 och 17 år, blodtörstig pöbel eller kvasilitterära bloggare. PO ska värna om enskilda som opåkallat blivit hånade och utnämnda till idioter. Det är också vad hon gör.
Läs också Martin Jönsson.
Kvaliteten med Att vara Alex Schulman måste väl också kunna diskuteras med några flera ord än att stämpla litteratur, direkt i hans bloggpanna bara för att han gestaltat sig en karaktär. Bäst håller jag hans genuina talang i kändispiskning, och drift med sin egna och andras jakt på mediestatus. Sämst var att stå i vinddraget av alla öppna dörrar som sparkades in med övervåld: typ ”Robert Wells kan dra åt helvete”. De infogade minnesbilderna om hans far och uppväxt var ju sommarpratarkvalité – men ännu effektfullare som hjärtevärmare i kontrast till hans annars snitsigt kyliga jargong. Förr eller senare sipprar en dassig meningslöshet ur all vass humor som endast punkterar uppblåsta medieballonger. Ur den tomheten längtar nog alla efter kött och blod, äkta vara och allt som man missar medan man häcklar Idol. Man vill ha lite av Alex dyraste blod helt enkelt. Och då vill man nog ha något man kallar litteratur tror jag. Alltså går verklighetsanspråket bort, men inte behovet av känna något som sant och äkta. Det visste Alex Schulman och det var nog rätt splittrande. Annars, är jag inte särskild upprörd när offentliga personer försöker skjuta varandra i sank, vare sig det sker på webben, mellan hårda pärmar, mjuka blad eller på scenen. Att ropa på förtal är ju att också erkänna baktalarens röst och tillerkännande den inflytande och auktoritet. - Det här är allvarliga saker det här, man leker inte med riktiga människors liv, invänder en moraliskt röst. Jo säger jag. Det gör man för jämnan, och det på blodigt allvar. På arbetsplatser, i politiken och i hemmen. Det var det som han skrev om tror jag, Alex Schulman. På lek.
Kan du eller någon av kommentatorerna länka till lite av den där litterära kvaliteten? Vilka inlägg av Schulman menar du håller en hög litterär kvalitet? De andra kan jag hitta på egen hand...
I inläget om Unni Drougge, hennes bok och hennes kille Niclas S. skrev du, Isobel ungefär att 'som i så många bra romaner är det självföraktet' som gett texten bärkraft och energi. Skulle gärna vilja veta litet mer om det där, tanken som skymtar verkar vara att det är först när man föraktar sig själv hårt och supigt och kryddat med utlevande ångest som man skriver ogarderat och kastar hämningarna. Först där blir det grymt och bra och släpper in läsaren. Inget jävla finlir här inte, sånt är för akademiker.
Jag kan hålla med om att det finns en underton av självförakt hos Schulman, även om den nog inte går speciellt djupt - och det är klart at då störtar den ut på andra personer också, projiceras på dem - men tanken att Strindberg, Joyce Carol Oates, Suzanne Brögger, Christine Falkenland, Tori Amos eller Ftanz Kafka har/hade självföraktet som sin stora bränsletank och drivkraft känns rätt tveksam (sure, det är ingen i denna blandade bukett som jag tillnämelsevis skulle vilja jämföra med Alex Schulman :D men det är ändå namn som brukar dyka upp i diskussioner om män, kvinnor, våld och identitet och som har gestaltat problem inom det fältet) Att Oates skrev "Blonde" eller "them" som ett utbrott av självhat och ångest över sig själv är väl inte speciellt träffande - båda två är, emd alla sina sexiga, småsnaskiga och kriminella detaljer vidöppna mot samhället utanför dig själv och genomtänkta, inställda på att upptäcka något snarare än att veva om flosklerna.
Bra Isobel, jag håller med dig. Om det Alex skrev var förkastlig "mobbning" som nästan måste förbjudas, enligt the Powers That Be, är vi illa ute.
de sexistiska inläggen då, där han sa att han ägde sin fru och lottade ut hennes sexuella tjänster? det är ju bara rå låg fjortisjargong, & inte "lysande samtidsskildring" som vissa kallar det.
tack! isobel jag högaktar dig för att... du är så jävla bra helt enkelt. varför låter dn göran rosenberg skriva om att vara alex schulman öht när han så uppenbart inte läst den? det ihop med deras totala disaster-hantering av debatten kring maja lundgrens bok - med dan josefssons artikel som värsta exempel - har gjort att jag allvarligt överväger säga upp min prenumeration.
Alex skrev mycket i alla fall, det gjorde han. Jag tror jag slutade läsa hans blogg när jag insåg att hälften är påhittat (jag umgås i närkretsar och ser bröderna rätt ofta), och andra hälften är snott från andra. Det finns så många mer intressanta bloggare. Du t.ex.
Att Schulman litterärt skulle "gestalta" något annat än sin vilja att förminska och såra människor är senhöstens tveklöst festligaste blåsning.
Exempel pliiis?
När gestaltar han - när sparkar han på Anna Book et al - eller hånar frugan?
Hela denna efterkonstruktion lade Per Svensson i knät på en häpen A.S. i premiärsändningen av Expressens kultur-TV...
Den här groteska idén om att vuxenmobbing är att högakta när den uttrycks på en prosa över skolgårdens är ett av bloggosfärens mest beklämmande problem. Rappast i truten vinner flabbarna på sin sida.
En jävligt läbbig människosyn - som till och med Schulman numera äcklas inför...
Bruno K Öijer i dikten "En Gång Blommade Trädet":
"All rovdrift och våldtäkt av vår jord är en direkt spegling av den pågående skövlingen av människans inre mark. Den destruktiva bristen på mening och dom själens kalhyggen du inte kan se eller ta på är det mest skrämmande. Lika skrämmande som att leva i ett samhälle där medlidande ersatts av skadeglädje och där dom viktiga rösterna och tankarna kvävs och ersätts av utarmning och fördumning, ersätts av ett förnedringsspel i händerna på media."
Skicka en kommentar