Det händer grejer

En av anledningarna till att jag bloggat lite sporadiskt på sistone, bortom att jag också blott sover sporadiskt och ägnar dagarna åt att bära runt på en liten tjock ängel/gaphals, är att jag är med och drar igång något som kommer bli alldeles fantastiskt roligt och bra!
Hur skulle det kunna bli annat med världens bästa Lisa, underbare Jens Linder, söt-Gitto och flera andra otroligt trevliga och intressanta matnördar? Och så jag då, förstås. Som alldeles för ofta känner mig som Ernst när de är Rem Koolhas. Ni vet, jag känner på köttet och suktar över fettet och nyser när kryddorna hamnar i pannan. Och är lite för lite insatt i det som faktiskt händer på tungan när man tuggar i sig sechuanpeppar. Vilken tur då att vi gör det här ihop. Anmäl er till veckobrevet så får ni följa utvecklingen framåt.

Jag gillar i vanliga fall Linna Johansson, och mat-Tina är jag personligen allergisk mot, men är mat-Niklas, hans bondbönor och teve-kockar i allmänhet verkligen några av samhällets och samtidens stora problem?

Artikel 1
Artikel 2
Artikel 3
Artikel 4

(Sanningen att säga så gillar hon ibland mat på teve, åtminstone om det är Nigella som lagar.)

Bröddieten

I dag har jag en stor artikel om bröd i DN På Stan (som ännu inte tycks finnas på nätet). Jag har bland annat testat mig igenom stora delar av sortimentet hos stans finbagerier. Exakt den sortens jobb som man är glad att kunna göra under pågående amning alltså. Men nu tycker jag till och med själv att jag är en expert. På köpebröd alltså. Vill man baka själv ska man hellre vända sig till Johan eller Martin.

Bäst i stan:
Albert & Jack's (trots den fåniga genitivapostrofen)
Lux Dessert och choklad (som alltså, namnet till trots har fantastiska bröd också)

På dekis:
Riddarbageriet

Förresten tycker jag att ni ska läsa artikeln i tidningen och njuta av den, erm, lätt ekivoka bild- och rubriksättningen.

En dag i mitt liv

När jag i eftermiddags ringde min pappa för att fråga om man kan sätta upp en taklampa i ett badrum där det inte förut suttit en taklampa utan bara en människoovärdigt lysrör i toppen av badrumsskåpet hade jag nyss slutat gråta. Jag var på Ikea i Barkaby. Jag hade hyrt en bil. Jag hade en lång lista med grejer vi behövde till den nya lägenheten, inklusive hallkrokarna Frän som vi har försökt köpa i fyra månader men som alltid är slut. Jag hade kollat på internet. Frän fanns i Barkaby. När vi kom till hyllan i Spara och Förvara fanns där inte tillstymmelse till någon Frän. En man i gula Ikeakläder som gick förbi sade att det var sagt att de skulle komma in i nästa vecka men att han tvivlade. Jag ville skrika åt honom att varför i helvete står det på internet att de ska finnas här då???? I stället väste jag till min man att Ingvar Kamprad borde få lyssna på barnskrik i flera dygn som straff för att hans fittiga sajt gjort att jag åkt på den här helvetesturen utan att ens få köpa några jävla krokar. Sen satte jag mig ner på golvet och grät lite till.

Första gången, innan badrumslampeefterfrågningarna alltså, hade jag gråtit för att min unge vid det laget hade illvrålat i en timme i sträck. Inne på Ikea. Ni fattar inte nivåerna av stresshormoner som uppkommer i en ammande mammakropp när ens unge gallskriker i en timme i sträck inne på Ikea. Eller, det kanske ni gör. I alla fall om ni varit där. Har någon varit där? Om någon de facto var där, alltså på Ikea i Barkaby tidigare ikväll och såg en kvinna som satt ner på golvet med ryggen lutad mot en hylla med förvaringskorgarna Bölsnäs och grinade var det förmodligen jag. Lite senare köpte jag en palm.

Eat this Mikael Nestius

Lite försent upptäcker jag ett patos för våra ungdomar som endast kan mäta sig med Mikael Nestius. Vackert är vad det är.

Nej, jag menar inte att ni ska göra gryta av Peter Wolodarski

Fågel- och vilthandlaren i Hötorgshallen säljer något han kallar rådjursragu-kött för 49 spänn kilot. Utifrån mina tveksmma kunskaper i styckning var det typ halsen. I lördags hamnade fyra rejäla bitar i min gryta. Om han har kvar erbjudandet ska ni allihop springa dit och köpa ett kilo var. För maken till lent, spänstigt, mustigt, mört, ja allting man vill ha av en viltgryta kort sagt, kött har jag sällan smakat.

Receptet gjordes efter inspiration från käraste Lisa, men jag la till kryddpeppar eftersom jag alltid gillat det särskilt till rådjur, samt trattkantareller som jag köpt av den trevliga thailändska kvinnan på Bondens marknad.

Rådjursragu
1 kg rådjurshals (typ)
1 morot
1 palsternacka
2 klyftor vitlök
1 gul lök
5 kryddpepparkorn
5 svartpepparkorn
5 enbär
3 lagerblad
en halv flaska gott rött vin
ca 1 tsk kalvfond (eller rättare sagt det lilla som fanns kvar i en flaska som utvanns genom att hälla hett vatten i och skaka om)
1 tsk kakao
2 hg trattkantareller
smör

Ha ugnen på 175 grader. Hacka grönsakerna fint och fräs i smör. Ta upp ur grytan. Bryn köttet runt om. Krossa peppar och enbär grovt. Ha tillbaka grönsakerna och kryddorna i grytan, häll på vinet, fonden och sedan vatten så att det täcker. Koka upp uppe på spisen, lägg sedan på lock och sätt in i ugnen. Jag kokar nästan allid grytor i ugnen, så är de ur vägen och man får enklare ett stillsamt putter än på mina vrålheta plattor. Efter 1 timme ta av locket och rör ner kakao. Låt koka i ugnen ytterligare 1,5 timme. När det är en kvart eller så kvar fräs trattkantareller i smör och ha i dem också. Smaka av med salt och eventuellt lite socker.

Fråga om stockholmsgeografi

Var är den här bilden tagen?

"För eller senare kommer hon hoppa i en vattenpöl och då kommer ni ångra er"

Therese kommenterar min urgamla Twin Peaks-omröstning:

"Alltså, det är något som stör mig djupt med den där omröstningen Isobel hade i sin blogg för ett tag sen, om vem som var hetaste Twin Peaks-tjejen, jag har inte kunnat släppa det. Ja, det som stör mig är alltså att Audrey vann så förkrossande (68%!!!). ÄR det verkligen så? Är hon så självklart hetast?
Är ni inte i själva verket inte ett dugg bättre än Amelie från Montmartre-fetischerande Ronnie Sandahl-killar när ni tror att ni har raffinerad smak för att ni uppskattar angorajumprar och en välskött page mer än mer uppenbart sexuella attribut?
Ni vill ha henne för att hon är fin flicka och samtidigt lite naughty? Jag köper inte det där. Jag tror att hon är tråkig och kan vara irriterande tossig, jag tror att ni är populärkulturellt hjärntvättade i en tradition av asexuell svensk-anglofili som ni förväxlar med självständigt tänkande. Jag tror att Audrey förr eller senare kommer att vilja hoppa i en vattenpöl och då kommer ni att ångra er."

Jag har bara sovit fyra timmar i natt, uppdelat i tre partier, så jag kan inte göra mer än bara vidarebefordra denna intressanta uppfattning. Nu i eftermiddags har jag gråtit tre gånger för att jag är så trött. Jag smetade vid ett av tillfällena mascara på armstödet till en fåtölj.

Grattis SvD!

Jag är alldeles otroligt glad över att Svenska Dagbladet inte beter sig lika idiotiskt som de flesta andra tidningar när de råkar få tag på en ny skribent som är mer läsvärd än alla dem som redan jobbar där. (Det vanliga hade alltså varit utlasning)

Att vara mot allt som är dåligt

Läs Johannes Forssbergs utmärkta ledare om att ungdomsvåldet faktiskt inte alls har ökat, men att politiker och opinionsbildare gärna låtsas som det för att få en enkel fiende.

I går: könskrig

I går var det releasefest för den fantastiska och viktiga boken Könskrig som jag har skrivit en av texterna i. Jag hade med mig en av stans kanske minsta könskrigare i några av stans största hörselskydd. Det var roligt i ungefär en halvtimme. Sen gick vi hem.

Det bästa i alltihop är i alla fall boken. Så köp den. Läs den. Du kommer inte att ångra dig. Kanske inte ens om du är en av dem som skrev bisarra kommentarer till Expressen-artikeln om oss häromveckan. Jag vet att jag lever i ett undantag där det är självklart att folk ska ha lika möjligheter och ansvar oavsett ovidkommande detaljer och där man i alla fall oftast försöker få det så i praktiken, men i konfrontation med den så kallade verkligheten utanför blir jag ändå alldeles ställd.

Det är som när upprörda föräldrar rasar mot jämställdhetsfokus i förskolan med orden: "Tänk om vår son blir bög nu!" Insikten att de på allvar skulle tycka att det var förfärligt om deras söner var homosexuella gör det ytterst svårt att ta deras mer politiska protester på allvar.

Å, jag vet, jag vet, jag vet att det är såhär. Fortfarande. Det gör förstås boken ännu viktigare.

Tillägg: Alldeles specifikt rekommenderar jag
Maja Karlsson: Kom ut, gå ut, stå ut
Sonja Schwarzenberger: Knullar du lika jämställt som du pratar
Eric Rosén: Du är Robert Broberg du också
(jag är dessutom hemskt nöjd med min egen Vad kvinnor vill ha)

Dillkött!!

Jag har aldrig någonsin förut gjort dillkött. Jag har för all del inte heller ätit dillkött sedan innan min mormor dog. Det var 1992 i januari. Jag känner att mitt liv fram tills nu har saknat något. Det kan ha varit dill och kalv och ättika.

Adolf Hitler is bakis och skjuter judar från sovrumsfönstret

Det här kan vara det roligaste jag läst i år.

Är det boken eller författaren som recenseras?

Mycket intressant text av Åsa Beckman i DN i går, där hon hävdar att Mara Lee's Ladies bara fått fina recensioner på de tjusiga sidorna för att Mara Lee är poet och lärare på Biskops Arnö, medan boken i sig själv inte är bättre än en genomsnittlig Denise Rudberg. (jag hittar inte texten på dn.se)

Å, jag har inte läst den på länge, men när jag nu gick in upptäckte jag åter att TBFKAEM är en av de allra bästa. Läs henne ni också. (de tre läsare jag har kvar alltså, när jag nu bara skriver om barn och om min kärlek till Alex Schulman)

Make mine well done

"Han sitter och rotisserar sina björnar." Som upplysning på vad ens gullunge ägnar sin tid och energi åt är detta kanske en aning makabert. Och jag vet inte vad det säger om min allmänna relation till djur, men visst är det väl självklart att lekställningen på babysittern är just ett björnrotisseri.

I går döpte vi björnarna, lilla S och jag. Från vänster till höger heter de lill-Björn, Styrbjörn och Björn Ranelid. Det var nog mest jag som döpte, förresten. Och det är förmodligen mest roligt om man jobbat på Expressen kultur.

Andra sidan Alex

Har någon av alla de här upprörda rösterna, som nu unisont hurrar över att "Sveriges elakaste blogg" lagt ner, läst mer än enstaka inlägg hos Alex Schulman? Har de upptäckt att vi under ett års tid eller så haft lyckan att få följa en stilist och en humorist av långt mycket högre kvalitet än den som uttrycks hos de allra flesta som nu gottar sig? (och om vi pratar om sånt som innerlighet och finstämdhet kan ju en del av texterna om pappa Schulman för all del mäta sig mot de bästa också)

Jag säger inte att allting alltid varit roligt, men å andra sidan har ju exempelvis Göran Rosenberg aldrig skrivit en enda rad som någon någonsin ens fnissat åt.

Jag kan inte begripa om det är bloggformen, om det är det i kultursidesfetishisterna ögon trashiga sammanhanget eller om det är att de helt enkelt inte klarar av att se litterär kvalitet när den kommer från någon som också ger ut en mailväxling med Carolina Gynning i bokformat.

Ändå kan jag förstås begripa Schulmans skäl för att sluta. Och jag måste medge att framgången inte alltid klädde honom (eller gestalten "Schulman"). Men tack för den här tiden Alex. Att vara Alex Schulman har varit ett nöje.

Uppdatering: den här posten lyckades visst inte publiceras i går. Jag passar därför på att länka till den här och den här bra texten. (Ja, jag vet att Wiman har samma titel som jag, men jag hade trots allt valt den redan innan jag läste hans och det är inte mitt fel att man skolas in i ett visst rubriksättningsxiom på Expressen)