Gala!

Jag känner en person som på fullaste allvar använder ordet "gala!" för att beskriva något som är bra. Det gör inte jag. Men utifrån Annas och Johans sprudlande gaygalebevakning från natten måste jag säga att jag är ledsen att jag inte lyckades leva upp till mitt fylle-sms-löfte att dansa med darling Hilton i går kväll. Inte minst eftersom han välförtjänt gick och vann. Grattis!! Vad gjorde jag i stället?: var hemma och sjuk.

En klass för sig?

Kjell Häglund skriver intressant om Neo, Nicklas Lundblad och klassanalysen i Journalisten. Nu råkar jag ju, vilket jag skrev om tidigare, anse att man visst kan använda sig av yttre attribut för att beskriva känslor och fenomen. Klassanalyser är mig heller inte främmande. Men att förminska just Lundblad till bara det där tygstycket om halsen är onekligen inte så värst klipskt.

Å andra sidan, är det bara för att Lundblad är en erkänt begåvad och intressant debattör, som just Häglund (och för all del jag själv) råkar dela uppfattningar med, som det är fel att förminska honom till blott yta? På vilket grundläggande sätt skiljer det sig från Häglunds egna spekulationer om vem som egentligen köpt Sigge Eklunds lägenhet?

Ynkligt värre

Det är väldigt synd om mig. Läskigt ont i halsen. Inga bakterier dock, jag kollade hos doktorn. Men jag kan inte prata och inte svälja. Ynkligt värre. Efter ett par alvedon är jag tyvärr för pigg för en heldag i sängen med daytime-TV. Det är förresten ännu en ovana. Få personer tycker lika uppriktigt synd om sig själva när de har banala åkommor som jag gör. Ni som eventuellt vill skicka blommor eller krya-på-dig-paket i form av tja, halstabletter, kan maila först så ger jag ut adressen.

Curiouser and curiouser

Varför nekar Anna Sjödin till att ha varit berusad? Varför i all världen skulle någon befinna sig på Crazy Horse på småtimmarna om man inte var full? Tror hon att hennes story om väktarvåld skulle bli mindre trovärdig om hon erkände att hon nog var på lyset? Jag begriper bara inte. För det är ju klart att hon inte kallat någon för jävla svartskalle. Det ordet finns inte i en politisk broilers vokabulär. Könsorden mot polisen känns mer realistiska. Och vem skulle inte kalla någon för nazistpitt om de försökte låsa in en efter att man blivit nedslagen av väktare? För oavsett vilket våld Sjödin själv utövat mot väktarna kan vi nog vara hyfsat säkra på att de inte hållit igen tillbaka. De gör ju sällan det.

Eller är det så illa att hon har rätt? Skulle det skada henne politiskt om det kom ut att hon, en kvinna i 30-årsåldern, ibland är tankad på krogen? Jag vill bara inte tro det.

Ovanor

Jaha. Ovanor alltså. Är det vanor man själv önskar att man inte hade, eller sånt som bara irriterar omgivningen? Är det prosaiska små egenheter, som att man petar sig i öronen, eller svårare personlighetsfläckar, som att man aldrig riktigt tror sig förtjäna kärlek?

Jag kommer nästan aldrig i tid. Jag är för all del inte vansinnigt sen heller, men lyckas alltid glömma bort att räkna in de där fyra minuterna man måste vänta på tunnelbanan eller tiden det tar att gå från busshållplatsen. Tidsoptimism kan man kalla det, om man är snäll. Nu är det delvis medvetet också, vilket gör alltihop än mer själviskt. Jag hatar att vänta. Jag är otålig. Vill ha allting nu, eller ännu hellre i går. Jag är glupsk. Jag äter gärna med händerna. Jag dricker helst öl ur flaskan. Jag får bokstavligen aldrig nog. Alltid mer, aldrig nog, hette en bok som Kjell-Olof Feldt skrev om välfärdsstaten. Det är en korrekt beskrivning av min inställning till livet. Extra allt. Det trivs jag å andra sidan rätt väl med, så det kanske inte är någon ovana. Vad andra människor tycker är mer osäkert. Jag vill att allting jag gör ska bli perfekt och driver redaktörer till vansinne med att flytta kommatecken i sista sekunden. Jag är följaktligen rätt sällan helt nöjd. Jag har hemskt svårt att ta till mig beröm, medan den minsta avmätthet i tonfallet eller vaga känsla av avståndstagande får mig att ligga vaken på nätterna. Men jag har blivit bättre på det, faktiskt. Jag övar. Grunden till det ligger i en megalomanisk önskan att älskas av alla. Verkligen en dålig egenskap. När jag koncentrerar mig på något, kanske läser, skriver eller kollar på Top Model, och någon pratar med mig, kan jag se ut som om jag lyssnar utan att höra ett ord. Jag kommer mig inte för att slänga gamla tidningar utan samlar dem i snart nog meterhöga högar på köksbordet och, när det blir för många, på golvet. Jag städar inte om det inte absolut krävs. Det är å andra sidan ingen ovana utan ett medvetet val. Jag har det hellre stökigt och ägnar tiden åt att läsa eller skriva eller kolla på Top Model. Jag kräver ständiga ömhetsbevis. Jag kväver lätt andra människor med min kärlek.

Ja, det var väl några av mina många ovanor.

Dagens låt: D'Angelo - Feel like making love.

Fylleskrivandet

Shit, det här med fylleskrivandet är verkligen grejen. Det är lite svårt att stava, men annats lycckas man fånga känslorna långt bättre än annars. Den där lyckligkärleksfullkåtdrömska personligheten som man oftast håller på armslängds avstånd från texten kommer fram genom alkohol. (Jag ändrar låtsat koncentrerat i efterhand, annars skulle felstavningarna vara mångdubbelt fler. jag hoppas att ni förstår.)

I kväll gjorde jag två sorters fenomenal korv (mejram & äpple, samt paprika, aprikos, vitlök, spiskummin & chili), kom på ett helt nytt bestsellerformat, deklarerade att jag verkligen ville förbjuda lightkeso, dansade till R Kelly och drack osannolika mägder rött vin. Det är sånt som händer. Det är sånt som gör en lycklig. Oavsett om man kan stava egteråt eller inte.

Det tar aldrig slut

Smarta smarta Linna skriver om det intressanta föraktet för brudar som skriver krönikor.

Det är så att man vill gråta

Läs det här!

Vådan av självbespegling och min kamp mot min inre cyniker

Tillbringade en timme med vårens bokkatalog. Det trätas om huruvida utgivningssäsongen är dyster eller inte.

Jag lutar nog åt det första, med vissa undantag. Det mest plågsamma med att läsa luntan är dock som så ofta debutantpresentationerna i början. Inte så att själva böckerna självklart är ointressanta, men de där krampaktigt begåvade egotexterna gör ont i både mage och hjärna. Elakast möjliga kritikerjag sticker upp huvudet ur gallblåsan, eller var han nu håller till i vanliga fall, och man smider några bakåtlutat nonchalanta giljotineringsfraser redan innan man hunnit till dessa stackares i bokstäver utgjutna hjärteblod. Mitt i någon njutningsfull sarkasm hejdar jag mig. Jag vill inte vara sådan! Så jag läser om, stannar upp, försöker låta bli att fokusera på de omsorgsfullt arrangerade författarfotografierna och den där framhävande men låtsat ödmjuka tonen som minner om alla ansökningsbrev och presentationer av sig själv man skrivit:

"Min första bekräftelse på mitt skrivande skedde i mellanstadieskolan, då jag vann en uppsatstävling."

"Jag är litteraturvetare och är van att kritisera och analysera andras kompletta verk."

"Jag har cyklat genom Mongoliet och Tibet, paddlat kajak i Nepal och Nya Zeeland och jobbat som cykelbud i Innsbruck."

Men det är ju förtvivlat svårt att beskriva sig själv på ett något så när säljande sätt utan att det låter som präktigast möjliga skoluppsats! Så jag läser igen. Jag försöker förstå vad de vill säga. Och jag kan ärligt säga att det där giftdrypande kritikerjaget inte kommer så långt som till hjärtat. Jag blir i stället berörd av att de vågar, att de vill dela sig själva med mig, att de så förtvivlat gärna vill att vi ska älska dem. Det betyder förstås inte att deras böcker är bra. Spontant saknar jag kroppsvätskor hos vissa och konstnärlighet i uttrycket hos andra. Precis som det brukar vara alltså. Men mest slås jag ändå av en vilja att uppmuntra debutantbuketten, att få dem att komma vidare snarare än säga elaka saker om de fel och brister som de facto anas. Kanske passar jag helt enkelt inte i kritikerkostymen. Man kanske kan recensera böcker också full? Jag blir ibland elakare då.

Mozart bloggar!

Från och med i dag bloggar förtjusande Gunilla Brodrej om Mozart och annat musikaliskt, samt, om jag förstår innehållsdeklarationen rätt, ibland om toalettbestyr. Själv är jag mest inne på barocken, men lite Wulfie-tralala får man nog ta i dessa fölsedagstider.

"Du måste tänka efter när du använder specialtecken"

Nisse Schwartz, bloggteknikexperten, talade från andra sidan bokhyllan. Förvåningen på redaktionen stod inte efter säkerheten med vilken han lade ut orden. En ny blogg planeras och Nisse står spontant till tjänst som teknisk support. Öron trillade av osv.

Annars: lunch med redaktionen. Broccoli- och ostsoppa, pannkaka med sylt. Två getingar. Fullt ätligt. Uppskattat fettinnehåll: 55 procent. Orkade en halv tallrik soppa plus en och en halv liten pannkaka. Ingen grädde. PM jobbade hemifrån, trots att han sagt att han såg fram emot att ses. Den luringen. Anna D var jetlaggad efter mellanösterntripp. Hon talade fascinerat om valutgången men framförallt drömskt om nyutsprungna vårblommor. Den fulingen. Dessutom ny bokkatalog. Önskelistetider för kritiker. Wiman har ännu inte klippt sig. Jag tror att det ligger ett budskap bakom de alltmer svallande guldlockarna. Men vilket?

PS 1. I morse fika med "hemliga pappan"! Han är precis sådär kräkframkallande genomlycklig som det verkar. Det vore svårare att tåla om han inte också var så allmänt bedårande.

PS 2. Det här är bästa bloggen just nu.

A material girl

Söta C vill att jag ska förklara varför jag gillar Hotspot, som hon tycker är deprimerande. Det är väldigt enkelt. Jag gillar saker. Som man kan köpa. Jag gillar bilder på olika saker som någon har satt ihop enligt ett tema. Jag gillade tidningen Ruby och den amerikanska förlagan Lucky. Oavsett om jag själv egentligen uppskattar just de sakerna på just den bilden gillar jag att titta på sådana bilder och just avgöra om jag gillar dem eller inte. Jag gillar de där sidorna längst bak i de vedervärdiga bostadsannonsbilagorna där någon har valt ut sju snygga städprylar. Eller fula städprylar, beroende på smak.

Jag har alltså ingenting emot att folk köper lägenheter, men jag gillar inte att bli påmind om att människor tvingas låna 2 miljoner för en liten tvåa, eller för all del om att jag själv inte har råd att flytta till en lägenhet med ett arbetsrum. Inte heller uppskattar jag de där lyriska artiklarna om någon von snofsning som bor i en vackert renoverad hyresfemma vid Humlegården och bara råkade ha en osannolik tur i byteskarusellen och som inreder med jättefina möbler från Svenskt Tenn. Däremot älskar jag Svenskt Tenn. Jag gillar som sagt saker.

Dagsjournal

I går natt hade jag en sexdröm om den förmodligen allra sista personen jag i verkliga livet skulle kunna tänka mig att umgås intimt med. Nej, förresten, inte den allra sista, men långt långt långt bort från uttagning i truppen. Vad säger det om mig, egentligen?

Sen köpte jag fyra ögonskuggor på Make Up Store i Drottninggatsbacken där de säljer ut det ordinarie sortimentet med 40 procents rabatt. ("Sen" i det här fallet betyder rätt mycket senare, alltså i eftermiddags.) Sen försökte jag köpa ett balsam på fyra affärer innan jag hittade det jag ville ha. Sen tränade jag. Sen hyrde jag sju videofilmer på Casablanca, varav två med Patrick Dempsey. Det var förresten fem videofilmer och två DVD-filmer, om man ska vara kinkig. Rätt ska vara rätt. Jag kollade på en nyss, en DVD. Med Patrick Dempsey. Den var rätt dålig. Jag ändrar mig. Den var så dålig att jag tvingades snabbspola över långa partier för att klara av att se klart. Patrick Dempsey är förresten, för att anknyta till förmiddagens bloggpost, väldigt lik John-John Kennedy. Fast snyggare. Det var förmodligen den största anledningen till just den här rollbesättningen.

Imorgon ska jag titta på fler filmer. En till med Patrick Dempsey. Jag hoppas att den är bättre. Jag minns den som mycket bättre. Det är å andra sidan ungefär 20 år sedan jag såg den sist. Jag vet bara inte hur mycket jag ändrat filmsmak sedan lågstadiet.

En Kennedy är en Kennedy

Två saker slog mig när jag läste artikeln om Bobby junior i DN Söndag i söndags (som jag inte hittar på nätet).

1) Varför satsar han inte på partipolitiken? Visst, han har blivit dömd för heroin-bruk, men det borde han ju, så öppen som han varit sina fel och sin omvändelse, kunna vända till något gott. Jag menar inte heller president utan typ senator från Long Island, eller var han nu bor. Bilderna är så gloriously pure-bred-Kennedy som aldrig ens John-John klarade. Och övertygelsen verkar han ju ha. Jag har alltid varit mer svag för Bobby än brorsan.

2) Hur i helvete har Gant kunnat övertyga DN om att ta in den här textreklamen? Det är de, visar det sig, mycket nöjda med.

I stället för Vogue

Jag är stum. Det här är bättre än att läsa modetidningar. Man slipper anorektiska modeller och ytliga artiklar om hur man får en bättre relation till sin mamma och kan bara fokusera på det viktigaste. Saker. Komplett med inköpsställen ett klick bort. Det är förstås en helt annan sorts fashionblogg än Fountain, men i sin genre är den fenomenal.

Ett enda stort fikarum

Det är sånt här bloggen är så härlig för! Man får reda på saker som i det allra bästa skvallrigaste fikarum. Samma sak med en annan bloggromans. Och där känner jag inte ens någon av kontrahenterna.

Det är nog min barnsliga förtjusning i sådana älskliga banaliteter som gör att de hatar mig så på ställen som Jet Set Junta. Något måste det i alla fall vara. Det lättköpta är djupt mänskligt. Det som kan ses som banaliteter är det som är viktigast i världen. Precis som jag vill att det ska vara. Jag försöker att låta bli att låtsas som om jag är intellektuell. Herregud, jag gillar magisk realism! Och kärleksskvaller.

Edit: Jag menar förstås inte hatar som i att de vill att jag ska dö. Men jag föredrar de starka känslorna, så jag låter det stå kvar.

Hejdå Mr President

Från 43 minuter hämtar jag den hyfsat väntade nyheten att den sjunde säsongen av Vita Huset också blir den sista. Tittarsiffrorna blev helt enkelt för dåliga. Och det är logiskt förstås även inom fiktionen, att det bara blev två mandatperioder. Ändå lite sorgligt förstås.

Nu får McCain bli president på riktigt i stället. Närmare Vinick än så kommer inte verkligheten.

Johan har fått pris

Den sjukt smarte och allmänt bedårande Johan Hilton fick förresten i fredags pris för Årets läsning på Nöjesguidens prisutdelning i Göteborg. Här är en bild jag helt fräckt snott från en helt annan blogg som visar en liten aning av hur rar han är. Vi känner inte varandra jättebra, så det är lite stalkingvarning att publicera bilden, men jag kan ju inte motstå fina män som har söta barn i knäet och läser sagor. Det går inte.

Mysig kolonialism

Jag vet inte om ni minns min uppgörelse med resejournalistiken. De allra värsta exemplen på orientalistisk eskapism hittade jag då i Svenska Dagbladet. En text om Laos i dagens resebilaga svingar sig till i sammanhanget ännu högre höjder:

"Det är som att få tillträde in i en förgången tid, som om kolonialismens ande dröjt sig kvar". Om man läser hela texten inser man att detta skall ses som ett positivt omdöme. "Kvinnor sitter i den dunkla halvdagern inne i hyddorna och väver mattor och dukar i färgglada kombinationer." Så mysigt då.

Om ni vill kan ni kontakta Stina Cederholm som är featurechef på SvD (stina.cederholm@svd.se) och fråga om det där pittoreska i den kvardröjande kolonialismen.

Snöänglar

"Nä, ska du verkligen?" frågade han klentroget. "Självklart" sa jag och kastade mig skrattande raklång bakåt mot den orörda snöytan. Viftade frenetiskt, ännu fnittrande, med armar och ben. I dag var en dag som gjord för att göra snöänglar. Han kunde väl inte tro att jag skulle låta ett sådant tillfälle glida ur händerna?

Mitt livs interiörer verkar sannolikt för ögonblicket stötande självtillräckliga. Men har jag inte förtjänat det? Har jag inte rätt att gå långa promenader i vintervita landskap med förtjusande sällskap och rosor på kinderna? Vantar på händerna, solsken i blick. Tro inte att jag inte vet hur jag utmanar ödet med min ystra nyupptäckta livsglädje. Sånt varar inte, säger rösten bak från ryggraden. Vänta bara. Men jag väntar inte. Kommer det så kommer det. Och det gör det väl säkert. Men just nu tänker jag bara i all tacksamhet glädjas åt att mitt liv faktiskt inte är dumt alls. Att massor av bra saker händer och att mina inälvor som varit i flykt-och-panik-läge i mer än ett år har lugnat ner sig till något som jag känner igen som mig själv. Med tanke på hur mycket elände jag öst ur mig här är det inte mer än rätt att jag får berätta om den där whiskyn framför brasan också. Because I'm worth it. Ha.