Ni måste läsa!

Det här har för länge sedan lämnat Kjell Häglunds åldersnoja bakom sig, men ni måste läsa den fantastiska kommentarstråden till Andrés Björn-försvar hos juntan. Caroline Ringskog Ferrada-Noli (bara namnet får ju igång en namnfetischist som jag själv) säger att "man kan faktiskt vara nyrik på kulturellt kapital", André kontrar med att han vuxit ur Johansson och funderar på att byta till André Loord. Kjell Häglund vill få läsa gamla kommentarer som han gjort under pseudonym. Glorious.

A question of age

Dagens låt: A question of lust

Note: Apropå ålder. Man inser att man är på ett 30-årskalas när man hänger på balkongen nästan hela kvällen eftersom det bara är där man får röka och övrig tid dansar på ett genuint oironiskt sätt till låtar man först började gilla hemma i flickrummet för mer än 15 år sen.

Näsflöjter, skogsrån, extas

Hon uppdaterar rätt sällan, men när hon väl gör det är det värt hur lång väntan som helst.

It's alive!!

Politikbloggen har förstås återuppstått till s-kongressen. Följ Niklas, Cissi och Christian Holmén i Malmönatten.

Where's the love?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sällan har ett trad-idiom känts lika bokstavligt. Ska man ge efter för gråten i halsen eller fnittret i mungiporna?

För Kjell Häglunds frustrande frontalangrepp är ju verkligt roligt. Men bakom de knivskarpa sarkasmerna ligger ett uppfläkt sår som det skär i hjärtat att betrakta.

Häglund var en gång i tiden en självlysande skribent. Det känns oftast avlägset numera, när han bygger många av sina snabbt hopslängda texter om höstens stiligaste sänggavlar eller tevenördarnas världsherravälde på en enstaka slentrianpoppig formulering. Men han har faktiskt varit någon vars ord man lystet kastade sig över.

Just därför blir hans i bitterhet indränkta välformulerade hånfullheter mot de nya ungarna i kvarteret så plågsamma. Häglund vet, precis som alla vi andra, att Björn kommer att bli en stjärna. Men till skillnad från många av oss vågar han inte se med glädje mot att det tänds nya ljus på mediehimlen. Så långt avstånd känner han uppenbarligen från sin egen forna briljans att ökad konkurrens blir ett hot och inte ett löfte.

Det behöver inte vara så, Kjell! Du kan ju fortfarande. Det visar väl om inte annat den här artikeln. Våga släpp räcket hos den där nerdekade inredningstidningen och kom ut och känn höstvinden i håret i stället. Jag vägrar tro att det är så tragiskt att det enda som engagerar dig tillräckligt är ilskan över ohängda slynglar på väg mot den stardom du en gång i världen så väl förtjänade.

One of those moments

I går var jag på en rätt trist Resumé-tillställning. Not my regular kind of crowd, men jag skulle träffa några människor där. Jag skulle kunna säga något bitskt om kreatörer och ironiska frisyrer och tjejer med smala diadem och höga klackar och asdyra smycken som ska se hemvirkade ut och vita medelklasskillar som fortfarande har mössa inomhus (försvann inte det modet typ när robinson-jan hade den där stickade mössan ihop med badshorts i tropikerna?), men jag vill inte. Jag fylldes närmast av ömhet mot dem. Jag är inte ironisk. Jag gillar inte ironi.

Jag stod där och pratade med ursöta snälla gringo-Melina och ursnygge trevlige Mohammed. Plötsligt kom en kvinna fram till mig. Är det du som är Isobel, frågade hon. Jag sa ja. Vet du om att du är fantastisk, frågade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag läser dig hela tiden och jag är så glad att du finns, sa hon. Jag kunde inte ens säga något. Jag log. Jag fick tårar i ögonen. Jag tog mig åt hjärtat som kändes som om det borde lysa rakt igenom kropp och kläder.

Ingen har någonsin sagt något så fint. Aldrig någonsin har en läsare kommit fram och gjort det så ögonblickligt obevekligt tydligt varför man håller på med det här. Jag var stum av värme och tacksamhet. Jag hoppas att hon ändå begrep hur lycklig hon gjorde mig.

En kort serie

Myndigeheterna och jag. Del 1

I dag fick jag brev från Statistiska centralbyrån. Tillsammans med Integrationsverket vill de att jag ska svara på frågor om hur jag som invandrare upplevt kontakten med arbetsförmedlingen.

Yes, ni hörde rätt. Jag är i byråkratirullarna lika mycket blatte som baby Carlos, även om hans farsa råkar vara född i Madrid och min i Birmingham. Han fick på köpet sammetsögon. Jag fick engelsk lättmjölkshy.

Mina kontakter med arbetsförmedlingen är ändå lite intressanta. Jag slutade nämligen ett långt vikariat ungefär samtidigt som jag blev gravid förra året. För en gångs skull var jag alltså inne i socialförsäkringssystemen. Det har jag nog aldrig varit tidigare. Men det passade förstås väl. För att jag skulle behålla min sjukpenninggrundande inkomst tills dess att jag för likaledes första gången i mitt liv tänkte ta ut något ur socialförsäkringarna sade försäkringskassan till mig att anmäla mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen. Okej, sa jag.

"Men vill du inte ha a-kassa" sa damen på arbetsförmedlingen. "Nä" sa jag. Jag försörjer mig i mitt eget företag. "Men varför då?" sa hon. Det visste jag inte riktigt vad jag skulle svara på. Men jag förklarade situationen. "Jag behöver bara vara inskriven, jag vill inte ha några pengar, eller gå några kurser, eller få någon annan hjälp." Det blev svårt.

"Du måste åtminstone gå den här introduktionskursen" sa hon. Jag orkade inte bråka. Jag gick till en två gånger 40 minuter lång kurs där vi fick lära oss att söka i arbetsförmedlingen kulturs platsbank på internet samt lista våra kvalifikationer på ett för statistiken lämpligt sätt.

Sedan mailar hon då och då. "Har du fått något fast jobb än?" Jag svarar snällt att det har jag inte, men att jag klarar mig utmärkt. "Du passar inte in i systemet" sa hon en gång uppgivet. Jag höll förstås med. Jag har dock väldigt svårt att tro att orsaken skulle vara min faders födelseort. Det kan jag kanske skriva i den där enkäten.

Stora fina priser

Linda Skugge är nominerad till Stora Journalistpriset som årets förnyare. Motiveringen gäller dels hennes Sylvia-krönikor i Nerikes Allehanda, som kallas "blogginspirerade", dels hennes vanliga skriverier som "uppmanar unga kvinnor att göra sig hörda".

Eftersom hon skrivit sina vanliga krönikor i mer än tio år och under hela den tiden lyft fram unga kvinnor är det kanske lite underligt att själva förnyandet skulle komma just nu. Så varför skriver inte Journalistpris-juryn som det är, att Linda nomineras för bloggen? Det är ju den förnyelse (och definitivt en konkret sådan) som hon stått för just i år. Är det månne för att man ännu inte vill låtsas om bloggen som journalistik och därmed tvingas förhålla sig till hela bloggvärlden vid prisutdelningar framöver?

I samma kategori är också söte smarte Zanyar Adami och Pontus Schultz nominerade. Två av tre vettiga nomineringar alltså.

I kategorin årets berättare är Maciej Zaremba nominerad för sin fantastiska serie om sjukvården. Läs den!

Jag väljer sida

Hos Vassa Eggen-Lidbom hittade jag ett litet lix-index över kända svenska bloggar. Lix står för läsbarhet. Skalan ska läsas:

- 24 Mycket lätt • Barn- och ungdomsböcker
25 - 34 Lätt • Skönlitteratur för vuxna
35 - 44 Medel • Dags- och veckopress
45 - 54 Svår • Officiella skrivelser, populärvetenskapliga artiklar
55 - Mycket svår • Facklitteratur, avhandlingar, läroböcker, lagtexter

Här kan man testa sitt eget lix-värde. Jag lägger in text efter text från min verkstad. 31. 33. 30. 31. Obönhörligt rör jag mig i den näst lägsta kategorin. Eftersom Lidbom stoltserar med sina snittade 40 poäng blir jag lite ledsen. Är jag inte bättre än såhär.

Sen tänker jag efter. Vad vill jag helst vara? Läsbar eller oläsbar?

Facket skönlitteratur för vuxna känns sen som klippt och skuret. För det fanns ju inget för snyftiga kvällsis-murvlar med någorlunda stilistiska ambitioner.

Nya heta trenden

"Svenska kvinnor sexbloggar i hemlighet på nätet!" "De berättar allt i sina nätdagböcker", tydligen.

Jaha. Okej. Jag jobbar också på kvällstidning. Jag förväntar mig inte att en braskande text på sexsidan ska kunna förhålla sig till fiktionalisering eller nästanrealism. Den bör rent av inte göra det. Såklart att vinkeln blir att folk berättar allt.

Men sen får sexologen uttala sig. Och hon tycker att det är ett problem. "Det mest intima flyttar ut i offentligheten" tydligen. Vilket är dumt. Snälla nån. Jag hade nog inte gissat att just sexologer skulle tycka att folk borde hålla käften om sina relationer.

Samma gamla förakt som riktats mot allting som kvinnor tagit sig för i offentligheten. Antingen de varit avsändare eller mottagare. Kärleksromaner. Utgivna dagböcker. Dokusåpor. Popmusik. Relationsbloggarna. Att de inte tröttnar.

Men Johan då....

I början kollade jag typ en gång om dan. Sen insåg jag att han nog verkligen tänkte sluta. Och så gick veckorna. Ingen där. Jag slutade kolla. Och så nu upptäcker jag plötsligt att sugar Hilton har bloggat i typ mer än en månad igen! Utan att jag läst nåt alls. Jaja. Jag kan i alla fall bekräfta att han och jag visst kramades under bokmässan. Flera gånger. Sen kan han förstås skylla på alkohol om han vill. Ha.

Totalt jävla mörker

Mina inlägg om friska morgonpromenader i frostig flora stirrar mig hånfullt i ansiktet. I går kväll kan ha varit sämsta vädret på hela det här året. Självklart var jag ute i eländet. Självklart känner jag mig lagom förkyld i dag. Självklart är det så jävla mörkt ute att jag på allvar trodde i flera minuter att det blivit något fel på väckarklockan när den ringde vid vad som borde ha varit vid fyratiden på morgonen. Det hade det inte.

Som i ett parallellt förvridet universum tillbringade P1-morgon uppemot en halvtimme med att diskutera sällskapsfåglar. "Men tänk om man vill åka på semester med sin nymfparakit till ett land utanför EU?" frågade programledaren upprört. Det här kan vara ett problem av gigantiska proportioner. Jag kanske bara har dålig koll på sällskapsfågelshabituéeternas antal oc styrka.

Höstens överdrivna arbetstempo slår plötsligt igen dörren rakt i ansiktet på mig. Nähä, ingen ledig helg sen i augusti, borde du inte veta bättre än så? Och är det ditt fel eller någon annans?

Så kom en artikel som jag slitit med i veckor tillbaka från redaktören med käcka tillrop, inte om att slipa lite språkligt eller ändra någon detalj, utan om att "resonera lite längre och djupare" på ett par punkter. Jag måste alltså börja tänka på eländet igen. Och djupare än sist. Fan. Att tänka djupare är inte ens med i truppen över grejer jag spontant känner för att göra i dag.

Den andra texten som väntar blir bara oformligare för varje dag och för varje telefonsamtal som slutar med att folk inte vill säga något alls alternativt hänvisar till någon som är på tjänsteresa till i januari. Deadline närmar sig. Jag har ingen aning om vad jag ens vill säga. Varför håller man ens på med det här? Just den frågan vill man helst inte ställa sig för ofta. Varför håller man ens på?

Family values

Jag åt lunch med min bror i dag. Det var väldigt mysigt. Det är inte varje dag jag äter lunch med min bror. Jag äter heller aldrig lunch med min mamma eller pappa. Jag äter aldrig lunch med min bästa vän. Min syster är lite vanligare på lunchfronten, men det är bara fram till i december. Sen flyttar hon också flera hundra mil bort. Nästan ingen av dem som står mig allra närmast skulle ens ha en chans att komma och krama mig om jag desperat ringde en natt och behövde dem.

Det finns få människor som jag är så gruvligt avundsjuk på som dem som har sina familjer i närheten. Jag vet att vi i postmoderniteten förväntas välja våra egna stammar och känna gemenskap över stora avstånd för att vi är borna kosmopoliter and all that. Jag tror inte på det för ett ögonblick. Jag vill ha min mamma här.

Det handlar inte heller om att just jag skulle må särdeles dåligt och därför behöva de traditionella gemenskaperna mer. Äh, jag mår inte sämre än att jag klarar mig. Det finns ju inget annat val. Enligt allt fler och allt större rubriker mår dessutom nästan alla dåligt numera, så unik är jag då rakt inte.

Jag förstår att alla inte har en så bra relation till sina familjer som jag har. I de fallen är det förstås skönt att kunna bryta sig loss och hitta ett eget avskilt sammanhang. Å andra sidan ligger det något så genuint sorgligt i den moderna människans dåliga föräldrarelationer. Jag ska inte skylla det på dagis eller för mycket eller för lite krav eller något annat enkelt, lättfattligt och förmodligen felriktat. Men i ett samhälle där en majoritet av alla unga män säger att de knappt känner sina fäder är det något som gått radikalt fel. Jag tror att vi måste börja fundera över var felet ligger innan ytterligare många generationer plumsar rakt ner i ångestens individträsk. Och jag tror faktiskt inte att lösningen ligger i fler flyktiga, självvalda gemenskaper. Kanske faktiskt exakt tvärtom.

Ett herbarium i håret

Morgonpromenad i Hagaparken. Varje morgon borde inledas här. På brunnsviken simmar svanarna en och en. Den klara luften är fylld med ett egendomligt rasslande ljud. Det är löven som faller. De singlar inte längre utan kastar sig samfällt ut från grenarna så att man snabbt nog befinner sig mitt inne i ett gulgröntrött skyfall. Från kastanjen skjuter sig frukterna som handgranater och faller i dova dunsar mot marken. Ett par svischar förbi centimeter från mitt ansikte.

En alm har tappat alla sina ännu gröna blad över natten och står med fötterna meterhögt i sin egen avfällning. Gräset är täckt med frostig florsockerglasyr och frasar under fötterna när man bryter av de frusna stråna. En beagle leker i lövhögarna och kamoufleras perfekt i den rödbruna lönnmassan. Klara heter den. Det ropar i alla fall dess husse.

När jag kommer hem har jag ett helt herbarium i håret.

Helvetet i ett litet språkområde

I kväll är det tidskriftsgala. Årets bästa inom ett gäng kategorier ska utses. Här är de nominerade. Jag tänkte peka på ett par punkter.

Nominerade bland Årets tidskrift - nykomlingar är:
King
Att:ention
Gringo Grande.

Ni har redan sett vad jag tycker om Kings omslagspojkar. Å andra sidan är den ett försök att göra en killtidning som faktiskt handlar om mode snarare än tuttar. Inte för att det är något nödvändigtvis fel med bröst, men det finns ju redan rätt många sådana produkter.

Gringo Grande har jag bara läst ett nummer av, och kan inte säga något alltför kategoriskt. Jag ser att det finns något där, något nytt och intressant. Men jag ser också att det inte riktigt kommer fram än. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga.

Och så Pontus Schultz Att:ention. Jag hatar ord med klämkäcka tecken i. Re:agera, Re:public service, Att:ention. AAARGH. Så 99. Hela Pontus Schultz är å andra sidan en inkarnation av 1999. Man kan tro att personen Pontus Schultz är en konstinstallation som går runt och påminner oss om en tid när folk fick kapital kastat efter sig för att de skulle "dra igång nått helt nytt som kommer förändra sättet som vi ser på konsumtion" alt. bara var "sköna snubbar".

Det fanns å andra sidan roliga saker 1999 också. Lauryn Hill till exempel. D'Angelos magmuskler och sammetsröst.

Åter till Pontus. Han satt in juryn som nominerade Attention (jag skiter i hans fåniga meningslösa kolon) till årets nykomling. Fast han lär ha hoppat av när det blev klart att den fanns på kortlistan.

Han verkar fortfarande få pengar kastade efter sig av folk som gärna vill bli av med dem. Han är också nominerade till "Årets krönikör". Det måste vara en installation. När han krönikerade i Expressen brukade jag antingen somna mitt i texten alternativt läsa klart och önska att jag hade gjort det.

Jag var i början av sommaren på en attention-grej. Vad jag tyckte kan ni läsa här.

Andy i nya kläder

Kloke och snygge Andy Ek har piffat till sin blogg och bytt adress. Det är inte hans fel att han håller på IFK Göteborg, så mobba honom inte för mycket.

Det här med bollar och män

Det finns en visst sorts kvinnlig slipprighet över män som håller på med sport. Den förekommer nästan ingen annanstans. Jag säger inte att den är värre än manliga kommentatorers höhöande över friidrottstjejers fysionomier. Bara mer uppseendeväckande just eftersom kvinnor så sällan är slippriga offentligt. Och kanske lite jobbigare för mig personligen, eftersom kvinnors intresse för till exempel fotboll antas inskränka sig till att beundra vackra mäns kroppar.

Inte för att det inte är en del i charmen. Förr i världen hade Canal Plus ofta en kamera i omklädningsrummet direkt efter match och där fick man se både det ena och det andra. Jag minns till exempel tydligt some full frontal nudity av Samuel Wowoah. Man kunde inte annat än bli imponerad. Sen slutade TV med de där direktintervjuerna framför nakna lagkamrater. Kanske för att någon insåg att det fanns tittare som såg den där yndiga kroppsligheten som i alla fall delvis erotisk. Kanske för att spelarna kände sig objektifierade. Det blev de förstås. Det också.

I dag hoppades jag annars få av en man kläderna av komplett asexuella skäl. Men Niclas Rasck frös och ville inte. Jag hoppas att han förstod ändå hur mycket vi älskar honom. Ett värdigt avslut för en av de allra finaste spelarna, en av de finaste människorna. När 14 000 sjunger "Niclas Rasck är nummer hundra" gång på gång begriper man att det här med sportens kommersialisering inte nått ända till våra supporterhjärtan. Vi älskar mest dem som älskar oss tillbaka. Legoknektarna kan vi hylla och sjunga för och gilla och vilja ha i laget. Men vi gör skillnad. Rasck var en av de största. Jag sörjer ibland att vi inte fick sjunga så för Markus Karlsson förra året. Han hade varit värd det.

Ofrivilligt gästspel/ Inga-Lill i våra hjärtan

När jag för ett tag sedan skrev om att släppa fram talanger förekom olika uppfattningar om Kristoffer Poppius storhet som journalist.

Själv letade jag efter en speciell artikel i arkiven. En intervju med Inga-Lill Gräs från tillståndsenheten på Stockholmspolisen. Jag visste att den fanns. Jag har läst den flera gånger. Men den finns inte längre i Presstext.

Så rensade jag i en bortglömd hög under vardagsrumsbordet. Bland magasin från förrförra året och utrivna recept hittade jag en gammal utskrift. Av just den där intervjun. Jag måste helt enkelt dela med mig. Jag vet inte hur detta funkar upphovsrättsligt, men artikeln publicerades alltså i DN På Stan 020830. Enjoy.

Ofrivilligt gästspel av Kristoffer Poppius:
Det kan vara olagligt att umgås med folk man inte känner

- Tillståndsenheten, Inga-Lill Gräs.

Hej, jag heter Kristoffer. Jag och några kompisar tänkte arrangera en liten utomhusfest, det behöver man väl inget tillstånd till?

- Jo, om ni tänker bjuda in folk.

Vi tänkte bara ringa runt och bjuda in lite kompisar och så...

- Hur många? Om det är över 20, är det en offentlig tillställning. Tänker ni dansa?

Ja, kanske det.

- Ja, då är det ingen picknick, då är det ett rejv, och det är väldigt svårt att få tillstånd till.

Men ett rejv är väl när man spelar techno och har självlysande kläder?

- Nej, jag hör att det är ett rejv ni vill arrangera, mig lurar du inte.

Så var exakt går gränsen mellan rejv och picknick?

- Den är hårfin, men ni tänker ju bjuda in folk, och då blir det alltid kompisars kompisar och så. Och då är det en offentlig tillställning.

Men om något annat sällskap på stranden närmar sig och börjar prata med oss? Vad ska vi göra då? Får vi inte hänga med dem då?

- Då kan ni bli rapporterade.

Så det är bara tillåtet att umgås med dem man redan känner?

- Precis. Annars är det ju en offentlig tillställning.

Men man kanske lär känna dem? Då blir de ju kompisar.

- Jo, det är väl trevligt. Men det måste ni ha tillstånd för. När tänkte ni ha festen?

Nu i helgen.

- Det går inte. Sådana här saker tar tid att handlägga. SKa jag skicka ansökningshandlingarna?

Nä, jag kommer förbi.

Edit: Någon sa att det var helt säkert okej att trycka del av texten, så jag tog bort den tråkiga inledningen.

Att slungas tillbaka i tiden

Jag laddade för samtalet i flera minuter. En avstängd mobiltelefon och så måste man ringa det fasta numret. Bara för att riskera att mötas av en öm modersröst och tvingas säga: "Hej, är X hemma?"

Bara att säga orden luktar främmande pojk- eller flickrum och fnittrigt gravallvarligt hångel och arga pappor eller timslånga samtal med halltelefonens spiralsladd dragen in genom dörren som sedan stängdes så tätt det gick. Där låg jag på den grå trasmattan och höjde eller sänkte stereon med tårna (Höj på Somebody, sänk efter Master and Servant, höj sen ännu mer för att höra det underbara skrammelintrot på Blasphemous Rumours). Min stereo hade en stor rund volymknapp som man precis lagom fick grepp om med stortå och pektå. "Hallå, kan du inte gå dit i stället, jag behöver ringa" hördes till slut irriterat utifrån. Den jag nästan alltid pratade med bodde två gator ner.

Här finns en av nycklarna till så många kvinnors fixering vid barnafödandet som sätt att göra livet fullkomligt. Någon gång till vill vi få uppleva den där totala närheten, den kompletta sammansmältningen och mänskliga symbiosen som det innebar att som 14-åring flicka ha en bästa vän.

Det gäller mig också. Det finns något så förmätet i att peka på strukturer men själv hävda sig stå över och utanför dem. Jag står inte över något. Jag ser alla strukturer och lever under dem, i dem. Själva seendet är ändå en tröst, antar jag.

Sen svarade han själv. Så jag fick inte förflyttas till de ljuva vidriga tonåren just i dag. Jag blev lite besviken.

Milstolpe

Lite egoboosting. Nu har jag haft mer än 50 000 unika besökare sen jag installerade den här räknaren för ungefär två månader sedan. Tack!