Le eller dö

I dag rasar jag mot västerländsk uppförandefundamentalism, utbildningens nedrustning, positivt tänkande och begreppet anställningsbarhet.

Det gudomliga och det dödliga

Varför känner jag ingenting för Evan Lysacek? Varför lämnar hans hopp mig oberörd, hans program mig kall? Jag har tänkt på det ändå sedan jag i vredesmod stängde av SVT Play i går, efter att ha sett Plusjenko få för få poäng för att vinna, sett hans förvirrade ansikte, sett glädjen och förvåningen hos amerikanen. Jag inser att man borde gilla det oväntade i det, men nej, jag förstår bara inte.

Jag menar inte att Plusjenko var så överlägsen nu. Hans kortprogram var visserligen magiskt i sin perfektion, men det fria var spänt, ryckigt. De nya bedömningsgrunderna gav lite avdrag här och var, men framförallt saknade hans åkning både passionen och den där gudomliga lättheten som vanligen är hans (som var hans i kortprogrammet), det där sättet att få det omöjliga att se helt anspråkslöst ut.

Men jag vill att de stora konståkarna ska röra vid mitt hjärta och mina tårkanaler. Lysacek får mig mest att vilja röra fjärrkontrollen.

En nyckel till mina känslor fanns i de åkare som faktiskt var ljuvliga i årets olympiad. Johnny Weir, Stephane Lambiel och Nobunari Oda hade vidunderliga friåk. Särskilt Oda rörde sig med den poesi och den sömlöshet som brukar vara Plusjenkos, och ett bittert uppknutet skridskosnöre var det enda som stod mellan honom och prispallen. Lambiels piruetter är etablerat vidunderliga, men även i övrigt har han en åkstil som är närmare dansen än akrobatiken och det finns något helt följdenligt i att han numera vägrar göra trippel axel - en konstnärligt känslig irrationalitet som kostar honom dyrbara poäng, särskilt i det korta programmet.

Weir har hittills mest uppmärksammats för sitt queera gränsöverskridande, men allvarligt talat vad är mest queer av glittriga spetsärmar och glittrig argyle-slipover? Det senare har ju en traditionellt maskulin bas som får paljetterna att bli långt mer, tja, perversa. Sven-Otto Littorin goes Ursula. Det talas tyvärr mindre om Weirs sårbara uttryck, den inneboende sorgen i hans rörelser, den makalösa skönheten i hans utsträckta armar.

Det är risken jag älskar med konståkning, insikten att varje moment innebär en möjlig katastrof, att varje ögonblick av fullkomlighet måste följas av ett likadant.

De bästa konståkarna förmedlar närheten till den avgrunden med ett leende. Med någon som Plusjenko märker man knappt att den finns där, så dödsföraktande säker är han, men insikten om döden måste finnas där. Annars blir det uppvisning, Holiday on Ice, ett dagsverke på väg till sponsorerna. Annars blir det Evan Lysacek. Hans solbränt maskulint hellyamerikanska uppsyn saknar all den tvetydighet landsmannen Weir ångar genom de bleka porerna. Landsman förresten, skillnaden mellan Illinois och New York har sällan varit tydligare. "A key element of confidence is standing tall and proud" lyder inledningsfrasen på Lysaceks hemsida och även om det kanske syftar på specifikt hans fysiska längd så finns också någonting där i synen på konsten. Tall and proud, arbeta hårt, åk och hoppa säkert, gör några publiktricks. Lysacek gör ingen quadruppel heller, det kanske skulle tvinga honom att konfrontera sin dödlighet.


Jag avgudade Jagudin 2002, men jämför hans legendariska järnmasksåk:



med Plusjenkos fyra år senare (först korta)



(sedan långa, fanns ej för inbäddning)
och man upptäcker även där en skillnad i sårbarhet.

Det är först när Jagudin gråter hjärtskärande inför domarna som man verkligen älskar honom. Plusjenko älskar man, jag, från första skär. Den verkligt stora konståkaren behöver ingen slav på segervagnen. Han motar redan sin dödsångest i varje trippel tåloop. Det är därför han fortsätter, därför han reser sig från varje fall och glider vidare.

våldsnormalisering, normalpolisiering

Men varför är ni så förvånade? Det var helt ärligt min första reaktion mot den folkstorm som följt i spåren av Jesper Nilssons möte med tunnelbanepoliserna i Hornstull. Visste ni verkligen inte att det är såhär?

I nästa steg blev jag rörd över att så många, och i så breda lager, åsiktsgrupperingar och åldersskikt, ändå tyckte att det var oacceptabelt. De hade kanske faktiskt inte känt till polisens övervåld, inte tänkt på konsekvenserna av polisifieringen av samhället, normaliseringen av våldet. Så nu, när ni har tänkt på det, kan vi snälla tänka om och bygga nytt?

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper - ett informellt undantagstillstånd.

Lyssna på begreppet bara. Rättstaten gröps ur, sked för sked.

Vi inbjuder till den här urgröpningen med regler som tycks till för att missbrukas. Inte bara är det förbjudet i Sverige att vara narkotikapåverkad, eftersom det sedan 1993 dessutom är belagt med möjligt fängelsestraff har polisen fått helt fria händer. Det enda som krävs för att de ska få ta med någon till polisstationen och hålla kvar personen i 6 timmar och tvinga personen till blod-, saliv- och kissprov är att de vill det själva. Då är det bara att säga som Kling & Klang i tunnelbanan: ”du ser ovanligt lugn ut”, vilket alltså om polisen så önskar är ett tecken på fuffens och då är det bara att snällt följa med.

Det här har många upplevt, som råkat gilla fel musik, ha fel hudfärg eller fel kläder. Kling & Klangs chef, David Beukelmann, f d chef för rejvkommissionen, har skrivit öppet om vikten av att gå efter just sådana yttre tecken i jakten på potentiellt narkotikapåverkade. Papperslösa måste för allt i världen hålla sig från att odla dreads om de vill ha en chans.

Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.

Det går bittert raka linjer mellan rejvkommissionen, via Göteborg 2001, till dagens jakt på fildelare och tunnelbaneresenärer. För helt vanliga unga människor är misstänksamhet mot polisen det självklara förhållningssättet. Misstänksamheten spiller över i allmän skepsis mot staten, mot tanken att vi alla är fullvärdiga medborgare.

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Precis så bryter man sönder samhällen. Precis så skapar man radikalisering och statens våldsnormalisering möts med våld tillbaka, eller åtminstone med det motstånd som är kryptering, vpn-tunnlar, twitter-utrop om kontroller i tunnelbanan. Tillit är något som finns i subgrupper snarare än i samhället som helhet. Det är en väldigt farlig utveckling. Övergreppen mot Jesper Nilsson, och hans CSI-arbete för att visa upp dem, har åtminstone visat oss vart vi är på väg.

(Det här var en artikel som jag trodde att jag skulle lämna i dag, men som var nästa vecka och som därför hamnar här, om den låter som en artikel och är lite uppsamlande, snarare än ett helt fristående blogginlägg är detta anledningen)

Skimmer i ögonen

Den första gången jag hade direkt kontakt med Daniel Åberg var vintern 2006. Tidskriften Bon hade tryckt ett kapitel av min debutroman som skulle komma ut till våren. Han mailade under rubriken "Avundsjuka" och berättade att han tyckte om det jag hade skrivit, att jag hade hittat något som han också sökte i sitt skrivande. Det gjorde mig glad.

Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.

I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.

För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.

När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.

Låt dem lida

På internationella aids-dagen i höstas kom Birgitta Rydberg och folkpartiet i Stockholms län ut med en livsviktig omsvängning. Rydberg hade länge aktivt motarbetat de försök som gjorts till en narkotikapolitik mer inriktad på att lindra eländet för utsatta missbrukare än på att straffa dem för deras sjukdom. Den kanske största symbolen för detta har varit hennes envetna motstånd mot sprutbyten, ett motstånd som yttrat sig i bl a stöd till låtsat vetenskapliga men egentligen enbart ideologiskt grundade rapporter om sprutbytenas effekter.

Det som hände den 1 december var därför både förvånande och fantastiskt. Rydberg hade nämligen ändrat sig. Hon öppnade för ett försöksprojekt med sprutbyten som motiveras med samma argument som jag och andra fört fram i många år, att det dels bevisat minskar smittspridningen bland intravenösa missbrukare, dels ger bättre kontakter mellan vården och missbrukarna vilket i sig kan göra det lättare för den som vill ha behandling mot sitt missbruk.

De tårar jag grät av glädje då kom i dag tillbaka i bitter ilskevariant. För moderaterna i Stockholms län, anförda av Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdal, går i dag ut och förklarar att moderaterna inte kan acceptera sprutbyten. Detta motiverar de med att sprutbyten inte stoppar missbruket, vilket ingen någonsin hävdat. Det sprutbyten gör är att de ger redan extremt utsatta människor en chans att slippa ytterligare stigmatiserande och plågsamma sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa, som frågar sig: "Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- och hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?"

Tror de alltså att rena sprutor ger större risk för överdoser än smutsiga? Eller tror de, på riktigt, att folk börjar med heroin som inte annars skulle ha gjort det, för att det finns en möjlighet för heroinister att få rena sprutor? Det är de enda två logiska förklaringarna till den meningen. Lägg också märke till det lilla inpetade "eventuellt", för att markera att artikelförfattarna egentligen inte tror att man säkert minskar smittriskerna (vilket alla tillgängliga studier dock visar).

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det "etiskt tveksamt" att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Individen finns inte och har sannolikt aldrig funnits

I går kom senaste numret av Arena och om jag i Expressen skrev en lång viktig dyster text om liberalismens kris hade jag i Arena skrivit en lång viktig munter text om individens död. Gränserna mellan våra hjärnor, eller mellan hjärnan och de fenomen vi outsourcar vårt hjärnarbete till, blir allt suddigare och man kan lika lite tala meningsfullt om avskilda individer som om fri individuell vilja.

"Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är ju varje hjärna en och en för sig i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om hopkopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte kunde räkna till hur många barn han hade att mätta. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana.

Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen."

Himla spännande, kort sagt. Texten finns inte på nätet men förhoppningsvis i en tidningskiosk nära dig.

Den Nya Liberala Teorin

I dag skriver jag i Expressen om vad som skulle kunna vara en ny sorts liberalism. Det är rätt abstrakt, våldsamt nedbantat (jag har inga referenser, t ex) och måste ses som bara ett allra första steg till det jag innerligt önskar kunde vara en frihetlighet för en ny tid. Det vore otroligt roligt om fler personer kunde hänga på i den här strävan att hitta ett sätt att formulera en grund för frihetlig politik, bortom tankarna på marknaden, skiljelinjen mellan privat och offentligt, individen och dess moraliska rättigheter. Det här är en början på en diskussion, inte ett färdigt paket.

Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati

(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)

ett liv i mediebranschen

Häromdagen blev jag uppringd av ett produktionsbolag och erbjuden jobbet som programledare för ett tv-program om politik. Det skulle provfilmas och så, förstås, jag har ju aldrig haft sådana tv-uppdrag förut, men de ville verkligen ha mig. Lite kul ändå, faktiskt, det var betalt jobb som verkade rätt roligt och jag kan onekligen mer om politik än de flesta. Programmen skulle sändas ett antal veckor före valet och arbetstiden skulle vara ungefär 5 veckor, men inte heltid.

"Ni vet att jag är åsiktsskribent, va?" frågade jag för säkerhets skull och tillade "det vore löjligt att låtsas som om jag var objektiv i politiska frågor". "Ja, det klart vi vet" sa hon. Vi pratade om att jag ju inte är knuten till något parti utan tvärtom som alla bloggläsare vet tycker rätt illa om nästan alla partier.

Det var därför en liten aning förvirrande att lite senare få beskedet att hoppsan, det är ett problem att jag skriver om politik. För att kunna komma ifråga för det aktuella jobbet kan jag inte uttrycka några åsikter offentligt från och med ungefär Almedalen i sommar. En månads jobb i september måste alltså kvittas mot knappt tre månaders obetald arbetslöshet innan. För att skriva om politik är ju liksom det jag gör, hela tiden. Det är mitt jobb, vilket produktionsbolaget åtminstone initialt tycktes ha förstått.

Det här är konstigt på flera sätt. Man kan tycka att de borde ha känt till att jag jobbar med det jag jobbar med. Varför skulle de annars rimligen ha frågat mig? Det säger också något litet om villkoren i mediebranschen, där man uppenbarligen utgår från att alla människor är ekonomiskt oberoende från början och inte behöver kunna försörja sig.

Den där karenstiden i sig är också rätt mystisk. Är den till för att folk ska hinna glömma bort att jag brukar tycka saker och kunna luras att jag är objektiv? För de tror väl inte att jag rent faktiskt skulle sluta tycka saker för att jag inte skriver om dem på ett tag? De kan väl inte utgå från att en persons politiska värderingar är något man aktivt plockar fram inför författandet av en text. Om man tycker att det är en bra idé med en ledarskribent/kulturskribent som programledare måste det väl vara för att man inte specifikt är ute efter objektivitet.

Eller är det att skulle se illa ut om en person som talar om politik i tv också skriver om det i tidningen, med ett sannolikt delvis annat tonfall och perspektiv? Isåfall, varför då? Belinda Olsson var ju krönikör på Aftonbladet samtidigt som hon jobbade på Debatt i SVT, (Sakine Madon jobbade också på just Debatt ett tag, parallellt med sina krönikor i Expressen) men fick sluta när hon blev programledare för alltihop. Trodde någon då att hon slutade tycka saker?

(Vi hann inte ens komma in på vad man fick och inte fick skriva på twitter. Det är kanske tur det.)

Sharia, arvet och den bisarra respekten för gamla pengar

Dilsa Demirbag-Sten skriver bra i dag om en doktorand som vill öppna för sharia-lagstiftning i Sverige. Särskilt fint tycker jag hon pekar på den tragiska polariteten mellan dem som kräver gruppbaserade rättigheter och aktivt vill inskränka den individuella friheten för de personer som antas ingå i gruppen och det allt vanligare majoritetsperspektiv där man på likartat sätt vill inskränka människors rätt att välja själva. Skillnaden ligger i vilken livsstil man ska tvingas till, vilka plagg som ska tas av och på, och vilka medborgare man tycker sig ha rätt att bestämma över (alla eller bara en del).

Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.

Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).

Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.

Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.

Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.