Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av människor helt utan empati när dessa så tydligt visar sig vara just det.
I dag har alltså socialförsäkringsutskottets ordförande, den näst mäktigaste personen i landet på området efter ministern, skrivit en debattartikel där han dömer ut en enskild medborgare som fuskare. Denna enskilda medborgare, Alexandra, hade skrivit en artikel om sitt liv efter utförsäkringen, sin ångest och oro, förvirringen på försäkringskassan, de fåfänga frågorna efter rehabilitering. Visst, det förekommer rena politiska utfall mot socialförsäkringsministern också, och rent av någon ganska platt retorisk släng om att bara de friska som jobbar "fortfarande har rätten att existera".
På detta svarar Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott tillsammans med partikollegan Helena Rivière, att Alexandra är arbetsskygg: "Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."
Jag skrev häromveckan om det konstiga i att påstå att det är nu barbariet i hanteringen av de långa sjukdomarna börjat. I många många år har trots allt kvinnor med så kallade diffusa diagnoser nekats rehabilitering och hjälp tillbaka. Jag tror att det finns fel i hur den nya politiken utformats, men jag har hela tiden trott att man har behövt göra något, och att den nya politiken innehållit också bra delar.
Aldrig hade jag kunnat tänka mig att allianspolitiker tänkte följa upp politikomsvängningen med barbari av en helt annan skala. Det Axén gör, från sin maktposition, är att han sätter sig på en enskild medborgare som vågat säga ifrån och hånar henne. Han tycker sig ha rätt att avgöra om hon behöver sjukersättning eller inte, om hon är sjuk eller inte. Sjukdom är förvisso inget manikeiskt tillstånd och det finns många möjliga bedömningar att göra på skalan mellan sjuk och frisk, men jag är helt säker på att en politiker i Stockholm som aldrig träffat den enskilda sjuka människan är fel person att göra det. Om han dessutom tycker att det rimliga sättet och stället att fälla detta sitt avgörande i sjukhetsfrågan är i en hånfullt hållen anklagande debattartikel i Aftonbladet bör han få sparken från sitt jobb.
Det kommer han sannolikt inte få. Det kommer däremot den här regeringen att få. Inte för sin politik, för jag tror att många människor faktiskt uppskattat både jobbskatteavdrag och annat och det hade många nog successivt under tiden fram till september kunnat komma ihåg, men för att man som politiker inte kan visa i upptakten till en valrörelse att man saknar både hjärta och hjärna. Det är trots allt en alltigenom ocharmig kombination.
Uppdatering: Jag har hämtat rubriken och etiketten empatilösa sociopater från en rolig kommentar hos Badlands hyena, men vill understryka att jag alltså inte ser det som en rimlig beskrivning av alliansen som helhet eller av dess politik. Etiketten gäller specifikt Axén & Rivière (och jag kan självfallet egentligen ge dem den medicinska diagnosen sociopat lika lite som de kan säga om Alexandra är sjuk eller inte), men eftersom den första har en viktig post inom moderaterna smittar det förstås av sig.
Uppdatering 2: Jag hade alltså tidigare etiketten "empatilösa sociopater" på Axén och Rivière, men har insett under natten att jag faktiskt inte vill använda psykologiska diagnoser som beskrivning av människor ens när de betett sig såhär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
75 kommentarer:
Kanske är dags att begära att Herr Axén som tycker sina ideologier är viktigare än att betala TV-avgift exempelvis genomgår en psykiatrisk utvärdering inom en allmän del av psykvården.
Vi som gjort lumpen vet att de var noga med att utvärdera oss mentalt. Sålla ut sociopaterna/psykopaterna attans ur hierarkin eftersom de orsakar enorm skada.
Dessa existerar i 4% omfattning bland folket med olika delar. Ofta hittar man dem i maktpositioner. Aldrig där empati utövas och krävs. Troligen just därför Husmark inte arbetar som just sjuksköterska?
Många företag skickar en idag på utvärdering likt mönstring inför anställningsintervjuer och avslutas med psykologsamtal. Det finns en anledning till detta. En mycket god anledning, inte bara kompetensmässigt med mera....
Jag är tämligen säker på vad utfallet blir. Och det sa jag redan för flera månader sedan. Ingen lyssnad då. Kanske folk gör det nu.
Av Rivière kan man vänta sig vad som helst i den här vägen, hennes djupa förakt för alla som går på sjukbidrag, sjukpension eller a-kassa, men särskilt mot dem som inte har vett att tiga och vara onkel Tom, har visats upp i en rad böcker och debattartiklar. Hon har emellerid många bröder och systrar ute i kommunerna, både valda politiker och byråkrater. Även om dessa inte brukar gå ut lika tydligt offentligt med sitt hat mot personer som slagit i däck så...Men det är ingen större skillnad på Helena Rivière och till exempel Pernilla Ström heller. Riviére är mera öppet arg, kanske för att hon känt att ingen lyssnade, annars är det samma upplägg.
Lästips: Viviane Forresters "Den ekonomiska terrorn" - skrevs under den förra stora dippen på 90-talet men genomlyser den här sortens hets mot de som inte kan eller inte vill bli goda kuggar i produktionsmaskineriet - eller som inte behövs i lika stort antal som för femtio år sedan.
Den artikeln är fullständigt avskyvärd. De känner inte till ett dugg om artikelförfattarinnans avsikter, vilja eller vad hennes diagnoser innebär i hennes vardag. De läser ingenting mellan raderna utan utgår bara från sin egen ideologi. Uppenbarligen vill inte...
Vill? Jo, det vill man. Kan? Det är en annan fråga.
Själv skulle jag tjäna mer än tretusen kronor i månaden på att gå i "annan insats" än sjukersättning. Men jag klarar inte ens minimikraven på vad arbetsförmedlingen kräver. Jag kan få sjukersättning tillsvidare, eller ska man vara petig kallas det stadigvarande sjukersättning. Är det vad jag vill? Nej. Men med sådana som Axén et al så behöver jag inget annat heller. Det var inte mitt eget val att bli sjuk. Jag tycker att tiden för bestraffning är borde vara över, särskilt som sjukdom i sig känns som det yttersta straffet mer än en gång.
Och fyi, jag betalar samma skattesats som alla friska arbetande människor. De som hävdar att man ligger samhälet till last vet inte vad man talar om. Jag bidrar de facto till min egen försörjning genom transaktionssystemen. Jag betalade skatt när jag jobbade, jag betalar skatt nu och lär betala skatt tills jag dör. Som alla andra.
Jag inser att jag är trött på psykiatriska och sociologiska termer för att beskriva den här sortens människor. Det politiska språket är inte ens relevant. Det som behövs är ett vokabulär hämtat från teologin: Vad denna "bokförläggare" och denna "pr-konsult" uttrycker med sitt människoförakt och sin självrättfärdighet är helt enkelt ondska.
Var snäll mot henne, hon fyller 70 i år. ;) Hon är inte endast virulent senil (?) utan har vuxit upp i ett land där det var normalt för en 19-åring att knalla iväg till Saab, Epa eller Kockums på torsdagen och få svaret "okay, då börjar du här på måndag!" - och där högre utbildning rätt ofta var lika med en biljett till ett säkert jobb.
Hon tycker uppenbart att det fortfarande gäller att "om du är hel och ren och har en examen så får du jobb och behåller det, så vitt det inte är nåt allvarligt fel på dig".
Hm - och pr-konsultens ursäkt? Jag inser f ö att jag i framtiden alltid kommer att titta konstigt på folk som säger sig vara pr-konsulter, pressekreterare eller politiska kommunikatörer. Vad är det för figurer?
Anaîs: Med tanke på att Schlingmann utropade moderatena till Sveriges nya arbetarparti i förra valet, och sedan utlyste en tävling om "Sveriges bäste arbetare", så borde partiet kanske byta nman till
KPMAL(pr)
Kommando Proletär - Moderata ArbetarListan (professionella revolutionärerna)
Lite klantigt av politikerna att gå in i ett enskilt fall så där, även om det var Alexandra själv som outat sig först.
Men allvarligt? Vad är det för allvarlig sjukdom hon har? Vad är det som gör henne mer arbetsoförmögen än genomsnittet av kvinnor med tre barn hemma? Varför ska jag gå till jobbet varje dag även om jag ibland gråter av utmattning, men inte hon?
Hade Aftonbladet valt att redovisa hennes sjukdom så hade vi kunnat ta ställning. Men det gör de inte. Hon är helt enkelt sjuk! och ska får vara hemma hur länge som helst. Jag är trött och vill också vara hemma. Vem vill betala för mig med?
Oavsett hur det förhåller sig med sakfrågan så kan man bara inte utgå ifrån en tidiningsartikel i en kvällstidning och ösa ut alla sina fördomar. Nej det är inte godkänt för Axén och Riviere. Som moderat ställer jag mig inte bakom den människosyn de visar upp.
Det handlar inte om huruvida Alexandra är sjuk eller inte. Det vet vi ingenting om. Det handlar faktiskt inte heller om alliansens sjukförsäkringspolitik. Men som näst mäktigast i landet på området får man inte bete sig mot en enskild människa som Axén gjort. Man får inte.
Du "anonym" som skrev att vi som gjort lumpen vet hur viktigt det är att sålla ut sociopaterna/psykopaterna fick mig att le när jag såg detta själv och inser att det idag sitter rent ut sagt rena dårar på maktpositioner och dikterar vilkoren likt en miniatyr Stalin.Tro fan att Sverige ser ut som det gör med dessa stollar som påstår sig värna om folket samtidigt som de lever på de få som har ett arbete.
Sköterskan
De nya makthavarnas attityd och språk är som Ann Coulters och för dem finns inget etiskt "man får inte".
Det går att läsa om de diagnoser som Alexandra har i en tidigare artikel i Aftonbladet. Den finns länkade vid den artikel som Axén och Riviere har läst. Där finns också en beskrivning av de symtom som Alexandra beskriver. Men det kan ju vara svårt att sätta sig in i. Rimligen har en läkare försökt hjälpa henne med hennes sjukdomstillstånd och bedömt hennes arbetsförmåga, och skrivit intyg. Det är bara det att i förarbetetena till den nya sjukförsäkringen står det särskilt att "diffusa diagnoser" inte berättigar till sjukpeng efter 180 dagar. Kroniska smärttilstånd, utmattningstillstånd m fl psykiatriska tillstånd räknas till "diffusa diagnoser". Det är ju ett uttryck för en politisk bedömning och värdering.
Ibland överstiger den sammanlagda sjukdomsbördan, tillsammans med allt annat i livet, mer än vad den enskilda människan förmår att bära. En del kan lära sig att hantera livet och sjukdomen bättre, men inte sällan behövs långa perioder och ett strukturerad rehabilitering för att lära sig just det. En del kan aldrig lära sig det. Det handlar inte om vilja utan om förmåga. En del kan inte arbeta och försörja sig själva - det är de som vi, som samhälle, måste ta hand om.
Man kan ifrågasätta huruvida tonen var så bra. MEN, jag tycker ändå det är bra att vi lyfter diskussionen till detta. Hur kan det komma sig, att vi i Sverige med alla (trots allt) våra förmåner, har antal långtidssjuksrivna som är relativt internationellt unika. Media lyfter gärna upp specifika fall, och då är det svårt att säga något annat än "nej, hon/han verkar faktiskt riktigt sjuk". Men det kan inte vara så i allmänhet.
Jag tycker politikerna alldeles för länge varit alldeles för fega för att tala i klartext. Något är skumt. Om det är våra förväntningar på vad "vi har rätt till" eller vad det är. Eller om vi stressar upp oss för mycket / oförmögna att hantera stress? De två största orsakerna till sjukskrivningar är muskuloskeletala diagnoser (rygg, nacke, axlar, typ...) och mentala diagnoser (depression, burn-outs m m).
Alla ni som på allvar menar att vi inte har problem med en mängd människor i detta land som skulle klara att jobba, men som går hemma och tycker att de har rätt att gå hemme... förklara för mig. Förklara varför just svenskar är så sjuka, fysiskt och psykiskt. Jag skulle verkligen vilja veta.
Anonym 9.30: problemet ksnske finns i arbetsmarknaden och på arbetsplatserna, och inte främst hos de sjukskrivna eller arbetssökande? USA (som svenskar ständigt jämför med i halvnormativa vändningar) har f ö antagligen både fler arbetslösa, räknat på andel som inte kan försörja sig på egen lön eller inte jobbar alls i hela defolkningen, och andel långtidssjuka och utslagna; det är bara det att där syns de inte lika tydligt som siffror eftersom USA:s statistik och socialförsäkringar exkluderar en stor del av dem som har det värst. Fler fångar har de definitivt.
Vad konstigt! Jag trodde att det helt enkelt handlade om att vi inte hade råd som samhälle att ha så många sjukskrivna och förtidspensionerade. Men jag är ju bara en känslokall jävel, så vad vet jag.
Ska man tro Wilkinson & Pickett i Jämlikhetsanden(Spirit level, original) är det oundvikligt att psykisk ohälsa breder ut sig mer och mer i samhällen så rika och utvecklade som vårt. Tvärtemot vad vi svenskar tror är detta utbrett i resten av västvärlden också; tyvärr är ju trenden här att klaga på det typiskt svenska psyksjuka fusket osv. Som Dr Anders påpekar i en tidigare kommentar är detta med "diffusa diagnoser" i allra högsta grad politiskt.
Kanske är det bara i Sverige som det finns en sådan extrem officiell konsensus om att alla vuxna män och kvinnor - ensamstående såväl som gifta eller de som i andra former och av andra skäl delar hushåll - måste antingen lönearbeta fram till pensionen för att bidra till sin försörjning, eller ha ett giltigt tycka-synd-om-skäl som ger dem rätt att få bidrag från samhället.
Alternativet att man hjälps åt med försörjningen och vardagen i en familj (eller annan hushållsform) uppmuntras inte av det allmänna, varken ekonomiskt eller ideologiskt.
När det tänkbara och valbara är såpass begränsat och faktiskt orealistiskt (det finns inte lönearbete till alla arbetsföra - däremot finns det en faslig massa arbete som behöver göras ändå som ingen har råd att betala för eller som folk vill göra åt sig själva) är det inte konstigt att folk som försöker anpassa sig efter något som känns fel men som inte får ifrågasättas istället blir sjuka.
Höj kvinnolönerna och kvinnoyrkenas status. Kräv lika lön för lika arbete. Inför rätten att använda intjänade pensionspengar för att ta ut sabbatsår eller tidigare deltidspenion innan man blir utsliten, som alternativ till myndighetskontrollerade sjukskrivningsperioder. Dela pensionspoäng mellan gifta personer. Ta ut skatt efter försörjningsbörda. Sluta tyck att det är skamligt att vara hemmafru/hemmaman eller att ha hemhjälp (betald eller frivillig). Sluta tänk att det är kärnfamiljer med två och endast två och dessutom hel- eller deltidsanställda lönearbetande frånvarande vuxna som är idealet för hur man lever i en familj idag.
Är det vettigt att fortsätta tro att det enda som är ett värdigt liv är att ha ett jobb att pendla till fem dagar i veckan, så att man genom skatten på lönen kan försörja - inte sin egen familj, utan dem som inte har ett jobb eller som har haft ett men blivit sjuka av det?
John (10:08 FM): Ja, det är du. Det finns ett överskott i sjukförsäkringen, dvs vi betalar in betydligt mer än vad som används. Så det handlar inte om att vi inte har råd.
Jag har då inte råd att betala mer i skatt till Alexandra och hennes likar. Hon har uppenbarligen det betydligt bättre materiellt ställt än jag, som jobbar heltid inom landstinget. Nu ska jag tydligen få det ännu sämre ställt när de rödgröna ska höja min skatt igen. Konstigt samhälle vi har.
Jo, vi höjer till 100%. Sen fördelas allt lika till var och en efter behag!
John och Johanna mfl: men vad fan. Det här handlar inte om vi ska "försörja" folk som fuskar eller inte. Det som Isobel invänder mot är att moderata politiker går ut och hånar en privatperson utan att ha en aning om hennes sjukdomstillstånd. Detta dessutom efter ständigt ha hänvisat till att "man kommenterar inte enskilda fall" när invändningar kommit mot alliansen sjukförsäkringspolitik.
Eller så kan man vända på det. Jag är jäkligt trött på att försörja folk som inte orkar gå och jobba. Sen är det fruktansvärt med de sjuka som verkligen drabbas men reformer är jobbiga. Jag ser inte alls att de hånar henne men i Sverige får man inte ifrågasätta att en 30-åring förtidspensioneras!
Beth: helt riktiugt, fast Rivières och Axéns indignatiuon eldas ju under av att de tror attr 95% av alla som är långtidssjuksrivna eller dito arbetslösa egentligen bara lever loppan på statens pengar. När hörde man någonsin en moderat ta till sådana här brösttoner mot en skattefuskare? Eller ens mot Joakim Posener, som har svept iväg kosing i en helt annan skala än någon som är långtidssjukskriven?
Jag kan inte påminna mig en enda borgerlig politiker under detta årtusende som har kommenterat Trustorhärvan och ens antytt att det finns något värt att diskutera där.
Har inte hunnit/orkat läsa alla kommentarer och kanske har någon redan påpekat detta, men jag tycker att "vanligt folk" har precis den brist på empati du pekar på.
Gemene man slåss med näbbar och klor för alla lyxförmåner (vi alla vant oss vid samhället ska förse oss med) som de precis lika konsekvent vill hindra alla som inte är födda 'svenska' att få. Hyckleriet står mig upp i halsen!!
Tack foer en bra intelligent artikel. Jag tycker inte du ska aendra dina beteckningr paa psykopaterna. De foertjaenar att faa veta vad de aer naer de aer vad de aer.
Dessutom aer du en soet tjej.
MVH
Martin Gustavsson
Medlem av ww.aktivdemokrati.se
Det är beräknat att en mycket stor andel av de som har utförsäkrats kommer att bli sjukskrivna igen och att arbetsförmedlingens "åtgärd" bara är en papperskonstruktion.
Och igen, sjukskrivna betalar samma skatt som de som jobbar.
Hur jävla empatiskt är det av staten att stjäla hälften av vad en tjänar då? Inte faan får jag tillbaka mer än en bråkdel av vad jag betalar. Det går till politikerna själva, deras kompisar på höga myndighetsposter och till arbetsskygga slöhögar som 30-åriga Alexandra med tre barn, hus, bil och hund. Som jag betalar!
Kan man inte ens förvänta sig att dem som skriver debattartiklar ska bemöda sig med att läsa artikellserien som de svarar på? Den utförsäkrade kvinnan har skrivit två artiklar, och i den första står det klart och tydligt vad hon lider av och hur hennes vardag ser ut samt varför hon inte klarar av att arbeta.
Men vilka jävla tomtar som kommenterar. Läs inlägget och förstå att ingenstans är det någon som propsar på att ni stackare ("verklighetens folk"?) ska måsta försörja fuskare.
Nu tycker jag diskussionen kommit till en tråkig ton. Isobel lyfte en väldigt viktig fråga, vi som läser kan väl diskutera det på ett bra sätt (även om vi är oense)?
Till Van Gogh: Ja, det kanske är arbetsmarknaden i Sverige som leder till detta. Problemet är att jag har svårt (omöjligt) att se varför arbetsmarknaden skulle vara så mycket tuffare i Sverige än i jämförbara europeiska länder. Ändå ligger vi så högt i sjukskrivningstalen.
Att jag lyfte frågan (i mitt tidigare inlägg, en bland många anonyma) är att jag har svårt att se andra konkreta argument till våra höga långtidssjukskrivning än att vi har en mängd människor som har andra förväntningar på när man "har rätt" att vara hemma och bli försörjd av andra. Sen tror jag tyvärr att vi kan ha hamnat i en negativ spiral. Blir man sjukskriven pga depression eller muskelproblem i axlar/nacke/rygg finns det mer och mer evidens som talar för att man i många fall inte blir bättre av att gå hemma. Tvärtom, det kan vara viktig del i rehabiliteringen att ha kvar en fot på arbetsmarknaden (kanske inte heltid, men deltid).
Jag tror vi har fått många människor som blivit heltidssjukskrivna på lång tid; som har gått hemma och blivit (om inte sämre), så inte bättre av detta. Dessutom tenderar de flesta av oss att vara "status-quo"-varelser, vilket gör att ju längre man går hemma, desto jobbigare och större hinder ser man med att ta sig tillbaka till arbetsplatsen.
Konstigt, jag har en kollega som har cancer på mitt jobb. Men han jobbar i princip heltid trots att han är sjuk och går på cellgiftsbehandling.
Anonym 4.10:
Väldigt få länder förutsätter lika starkt som Sverige att kvinnor ska lönearbeta. Det är så klart positivt på ett sätt, och jag menar inte att "de blir sjuka för de klarar inte av att jobba hårt, de små liven", men de rör sig på en arbetsmarknad som i många fall är byggd för män (fast inte riktigt den gamla sortens muskulösa, rökande fabriksmän heller) och som inte tar hänsyn till kvinnors livsomständigheter, t ex att skaffa barn.
Väldigt få länder har lika många hushåll med en person, eller en vuxen plus barn, som Sverige. Och det är en relativt ny utvesckling, på 30- eller 60-talet var det inte så. Och då gick det också i högre gard än nu för man, hustru och barn at leva på en lön.
I nästan inget land identifieras människor lika starkt med sitt (löne)jobb, sitt yrkesval som i Sverige. Utan ett jobb som försörjer dig är du ingen. I många andra länder är det självklart accepterat att inför frågan "vad är du? vem är du?" svara på ett sätt som utgår från något du är intresserad av eller din familj, men i Sverige snävar det genast in på jobbet, och om du inte har något stadigt lönearbete eller inte trivs med det du har kan det bli lätt kymigt när man träffar bekanta eller halvbekanta. I t ex Frankrike eller på många håll i USA kan du besvara frågan "Vad är du då?" med "Jag är keramiker" eller "Jag målar och renboverar huset medan min man sysslar med..." men den som säger det i Sverige vet att nästa fråga blir: vilka kurser har du gått? har du ställt ut? säljer du mycket? lever du på det? Det enda som är något så när i nivå med jobbet som id-faktor i Sverige är om du som kvinna är hemma med små barn. Att ta hand om sina föräldrar, att jobba med något som man ser behöver göras, att jobba ideellt och ha sin försörjning från något annat håll duger bara inte: bara lönejobb duger.
Samtidigt är mängden periodlönejobb något som krympt ordentligt på de senaste tjugo åren, och lönerna har inte så sällan stagnerat (i alla fall i förhållande til arbetsinsatsen). Det är inte så konstigt att många blir utkörda från jobbstammen eller känner sig inträngda i ett ekorrhjul.
På samma gång så verkar fixeriongen på jobb funka som en svängdörr som bara leder åt ett håll. Det blir svårare att komma tillbaka ju längre tid som gått sedan man förlorade jobbet (eller sjukskrevs). Det uppfattas som pinsamt att inte ha ett jobb - det gör i sig att det blir svårt att skapa nya kontakter - och eftersom alla annonser tuycks stipulera att den sökande ska ha två års erfarenhet av liknande jobb och färsk utbildning blir det svå¨rt att prtat sig in på ett jobb om man inte ses som ung och nyexad. Någonstans här finns det en maskin som sorterar ut människor i förtid.
Det är ju lite svårt att förhålla sig på annat sätt till Alexandra än som Axén och Riviére gör. Hon skriver ju att hon inte vill ta emot den behandling som erbjuds, som att besöka psykiatrin. Ska man inte ta alla medel som står till buds att bli frisk? Tyvärr redovisas inte mer exakt vad hon lider av, så det är ju svårt att specificera, men ex kognitiv terapi har visat goda resultat på fibromyalgi, depression, smärta, trötthet, fobier och mycket annat. Varför identifierar man sig som människa genom att man får sjukbidrag? Är inte det en lite konstig syn? Har hon efter tre år inte ens försökt ngt jobb på några procent? Nej, håller i sak med Axén, dock borde han kanske generaliserat lite mer eftersom Alexandra inte lämnade så många faktauppgifter att gå på. Men många av oss känner nog Jägare som alltid är för sjuka för att jobba under jaktsäsong, eller Byggarbetare och Servitriser som antingen haft för ont i armen för att jobba eller varit psykiskt sjuka, i år!! Och samtidigt arbetat svart. I år!!! En anmälde jag faktiskt trots nära vänskap.
Jag läste inte den utförsäkrade kvinnans rapporter om sin situation som att hon inte ville ta emot vård - men det föreföll som om det hon ville förmedla var hur hopplöst det kändes att få en efterlängtad kallelse till psykiatrin efter att hon redan blivit utförsäkrad.
Skulle någon tro på henne om hon nu fick en kompletterande diagnos, när man inte tyckt tidigare att de smärttillstånd som hindrar henne från att arbeta och orka med resten av livet dög som orsak för sjukskrivning? Och nu, med en lägre inkomst och en osäker framtid, kanske hon inte ens skulle ha råd att hämta ut de mediciner som psykiatern kom att skriva ut?
Jag kan ha fel, men det verkade begripligare att tolka det som står i Aftonbladet om henne som en uppgivenhet och hopplöshet snarare än att anta att hon menar att hon inte vill bli frisk.
När man har varit inne i sjukskrivningssvängen i flera år har man förmodligen drabbats av ett flertal missriktade åtgärder och träffat vårdpersonal och myndighetstanter och farbröder som alla har påstått så många olika saker om hur man skall få hjälp och vad man kan vänta sig, utan att något konkret har förbättrats! Till slut tror man varken på dem eller på sig själv längre.
Tyvärr finns det då en del som fortfarande tror att det kan hjälpa dem om de går till kvällstidningarna och ber att få bli snyftkändisar. Tyvärr. Tyvärr.
Jag ber till Gud att det går henne väl till slut, efter all denna uppmärksamhet från politiker och vanliga dumskallar som tror att de vet bäst.
Oavsett om Axén är otaktisk eller inte och uttalar sig utifrån en maktposition så har han förmodligen rätt i sak. Det kan inte finnas något giltigt skäl till varför Alexandra inte ska kunna försörja sig på annat sätt än sjukförsäkringspengar. Kan hon skriva en artikel i Aftonbladet med bild och allt om sin situation så borde hon begripa att alla väldigt gärna vill veta varför en 30-årig kvinna utan synliga handikapp inte kan arbeta.
Van Gogh: Jag kan köpa en viss rimlighet i ditt resonemang. Framförallt har du en viktig poäng i att vi sätter så stor del av vår identitet i jobbet i Sverige. Även dubbelarbetandet har nog sina effekter, detta är dock svårt att "vara emot" utan att verka reaktionär.
En period jobbade jag utomlands och min fru var med och var "hemmafru". Den perioden var trevlig på många sätt, men den var också mindre fysiskt utmattande än när både ska göra karriär. Det är helt enkelt är väldigt fysiskt jobbigt att sköta sitt arbete, rusa till dagis och hämta barnen, laga mat och sen ta hand om huset/lägenheten. Nu vill jag inte backa klockan på denna punkt. Men man kan nog inte, som du påpekar, helt och hållet blunda för de delvis negativa effekter som detta har fört med sig (särskilt i de situationer där kvinnor både heltidsarbetar och sköter merparten av hemarbetet).
Samtidigt tror jag inte att detta kan förklara vår höga långtidssjukskrivning. Om jag inte minns fel hade Nederländerna liknande generösa system som Sverige haft (på 80-talet; utan bortre gräns), med resultatet att långtidssjukskrivningarna sköt i höjden. Jag tror också det är hälsovådligt att vara borta från arbetsmarknaden helt och hållet under en för lång period. Man vänjer sig, helt enkelt.
Sedan förstår jag inte illviljan många sjukskrivna (ffa kvinnor) med muskuloskeletala och psykiska symtom har mot just psykiatrisk behandling. Som redan nämnts här ovan har t.ex. KBT ofta effekt (och även läkemedel) på flertalet av de smärtrelaterade sjukdomar som står för så många av sjukskrivningarna. Det är som om många människor ser det som en skam eller förnedring att få höra att deras symtom kan underlättas av psykiatri...typ "jag har ju ont, jag är inte knäpp". Det är synd, mycket synd. Framförallt för att de visar vilka attityder som fortfarande finns inför psykiskt relaterade sjukdomar (negativa sådana).
På 90-talet, och även under den senaste krisen, har det skrivits mycket värre saker i ämnet, bl a av Helena Rivière själv. Jag tycker det är klart värre när hela grupper av bidragstagare pekas ut än när en individ pekas ut. Jag tror inte att alliansen förlorar så många röster på denna artikel, dels pga att få kommer att minnas den på valdagen, dels för att många tycker det daltas för mycket.
En viktig orsak till att sjukskrivningarna florerar är helt enkelt att i många lägen - vid konflikter på jobbet, misslyckade omorganiseringar etc - är sjukskrivning av dem som ses som "offer" eller "besvärliga människor" det enda sätt att snabbt få undan bråket som inte kommer att leda till att någon med makt trampas på tårna eller tappar ansiktet. Att sjukskriva - ifall man inte rätt och slätt kan ge personerna A, B och C sparken - blir en quick fix, den enda som finns tillgänglig när läget har låst sig. och det är tyvärr sällan de som verkligen har gettet sig kackigt som sjukskrivs, det är t ex oftare hackkycklingen än de som drivit en utfrysningskampanj, oftare den om blåste i visselpipan än de som obstruerat eller fifflat.
anonym: jag tycker inte heller att det är lätt att diskutera jobb vs hemarbete (eller volontärarbetet) utan att det uppfattas som reaktionärt. Och jag vill understryka att jag inte alls är emot att kvinnor är med i några yrken eller att det ses som normalt att kvinnor kan jobba. Men jobb, livsstil, och kulturen/det sociala bygget kring jobb har genomgått enorma förändringar i Sverige på de senaste 40 åren, och det diskuteras nästan inte alls, i alla fall inte i mainstreammedia eller bland politiker, fack, branschförbund eller tankesmedjor. Liksom relationen mellan jobb, kunskap och utbildning.
Anna Christensen sa nån gång på 80-talet att "utbildningsraseriet håller på att vrida nacken av tanken att människor har en grundläggande kompetens som kan utvecklas i samverkan med andra" och som lägger en grund för produktivt arbete - tanken att du inte nödvändigtvis behöver en *examen* eller fem års erfarenhet av liknande arbete för att platsa på ett visst jobb. Den insikten skulle behövas idag när relationen mellan utbildning och jobb har blivit ännu krokigare, men inställningen att "du måst' ha examen och specifik utbilning för just det här" är i själva verket helt ohotad både på arbetsförmedlingen och på många personalavdelningar, i styrelser och fackförbund. Regeringen och AMS gör ingenting åt den saken - inte (s) heller - utöver käcka rop om att de arbetssökadne ska spotta i nävarna och ta nya tag.
Jag är alltså inte emot att kvinnor deltar i några som helst yrken, men det är tveksamt om man utan vidare kan köra på att männsikor ska jobba heltid eller mer från 20 till 75, plus ta hand om hem och familj, kanske också stötta sina föräldrar n'är de blir gamla - det måste man nämligen ibland trots att det inte står i lagen - utan avbrott, och hela tiden ge sitt bästa, utan att det finns vettiga möjligheter at själv t ex ta ett sabbatsår eller omutbilda sig utan att ditt företag betalar för utbildningen. Ett arbetsliv som bara är konstruerat som ett greyhoundlopp där den enda belöningen är ett jobb med hög status (mängden av dylika jobb är och förblir begränsad) och fet bonus, det är orimligt.
Jan E har rätt: Kan man skriva en artikel så kan man jobba -- kroniskt utmattningssyndrom eller inte, liksom. Jag menar -- om du kan skriva en artikel så kan du ju jobba heltid, eller hur? Sunt förnuft bara. Det är för lite sånt i politiken. Axén och Rivière har rätt -- Alexandra fuskar. Det är vi skattebetalare som får stå för kalaset. Vem bryr sig om oss? inte sossarna i alla fall! Inte fuskare som trebarnsmamman Alexandra. varför skaffar man barn om man är sjuk? Det undrar jag! Kan vi inte införa något slags program som hindrar sjuka från att skaffa barn? Steriliseringar av något slag? Det är ju bara sunt förnuft! Mina skattemedel ska i alla fall inte gå till sånt här sjukt.
Nähädu, så skrev jag inte alls. Jag skrev att Alexandra borde berätta vad hon lider av och som gör att hon inte kan arbeta. Det är nämligen rätt svårt att förstå.
Jaså? Är det? Om du hade läst tidningen så hade det framgått annars, din dumma jävla apa.
Mysigt äcklig stämning här på nattkröken.
Ja, att självrättfärdigt håna sjuka människor som är så trevligt.
Tidigare har ju tagits hänsyn till "arbetsmarknadsmässiga skäl" också, men det är tydligen helt borta. Vilket innebär att om någon har en förmåga att gå, tala, läsa, skriva, så ska det ses som att vederbörande har en förmåga att utföra detta som arbete också, även om möjligheten i praktiken för vederbörande att få och klara ett sådant arbete på sina villkor är lika med noll.
Borgarna borde tala lite mer om hur deras politik ska SKAPA FLER JOBB FÖR MINDRE SKATTEPENGAR, men det är precis det de inte kan, och därför föredrar de att göra allting till en moralistisk-populistisk fråga där arbetande ska ställas mot icke-arbetande. Men de flesta arbetande inser väl för fan att de själva kan hamna i kategorin icke-arbetande, och därför fungerar inte den här strategin.
@stefan hallgren: Förutsättningen för att köpa den moralistiska alliansretoriken är först och främst ett grundmurat förakt för svaghet och en orubblig "det-händer-inte-mig"-attityd.
Sedan skall man givetvis helt ignorera att även "arbetsoförmögna" i de flesta fall redan i år ut och år in betalat till de gemensamma välfärdssystemen. Folk som uppbär a-kassa har t ex betalat a-kasseavgift. Folk som är sjukskrivna har redan betalat världens högsta skatt etc etc.
Visst Anaïs, jag håller med. Retoriken är populistisk just för att den appellerar till vissa "taskiga" och ogrundade tankemönster som de flesta av oss kan ha i någon grad. Men även om man föredrar att se saker helt krasst "egoistiskt", så måste man väl nånstans inse att med dagens boom-and-bust globalkapitalism är inga jobb säkra, och självfallet är ingens maximala arbetskapacitet säker för evigt heller.
Till alla som skriker om att Alexandra inte "redogjort för sina sjukdomar" -
Det har hon visst gjort. Om ni bemödat er med att läsa artiklarna igen så ser ni vilka diagnoser hon har.
Att det sen är svårt för någon som är frisk, att förstå vad det innebär det är en annan sak. :)
Att hon nekat hjälp till rehab är inte heller sant. Hon fick remiss till psykolog men undrade hur hon skulle ha råd, tid och ork. Hon har aldrig nekat eller vägrat gå med på den vård hon blivit erbjuden.
Så nu vet ni det också :)
Dessutom, hon betalar ju fortfarande skatt på sin "inkomst" (sjukersättningen), så hon ligger ju inte direkt någon till last...
Ha en bra dag allihop!
Jag ber om ursäkt för att jag lämnat den här diskussionen ensam, men det har varit svårt att följa med ett 20-30-tal (olika?) anonyma kommentarer blandade med diverse påhopp som jag har svårt att veta om man ska ta på allvar eller inte. Om inte annat illustrerar det att det faktiskt finns en poäng i att uppge ett alias, det blir lättare att följa med i samtalet då när man vet vem som säger vad.
Egentligen är det inte så konstigt att det i många fall är de som är utan jobb (eller för sjuka för att orka gå till det jobb de eventuellt har kvar) som ändå har ork att skriva artiklar och blogga, och engagera sig i politiska frågor.
Liksom, vem utom de sjukskrivna skulle ha tid att tänka igenom frågorna ordentligt, och ha realistiska exempel på hur politiken drabbar enskilda? Vem skulle annars ha råd och tillstånd att tillbringa vardagarna med att försöka diskutera åsikter av ett slag som varken politiker eller arbetsgivare gillar?
Det är tur för oss som demokratiskt samhälle, att det finns tänkande och skrivande personer som inte alla är uppköpta av näringslivet eller de etablerade partierna!
De som ännu har jobb att vara borta på om dagarna har väl ofta inte ork eller lust att använda fritiden till att arbeta på en debattartikel? Sickna slöa typer. Och slösar med de gemensamma resurserna gör de också, som sliter på vägarna, kör slut på oljereserverna, använder onödigt fina och nya kläder, och konsumerar andra varor, underhållning och mat som tröst för sina enformiga arbetsdagar. Miljöbusar!
Och nog betalar sjukskrivna och sjukpensionärer skatt och de flesta andra avgifter på samma villkor som andra i det här landet. Helt vanlig inkomstsskatt på det man får från FK. Moms på varor och tjänster. Energiskatter av olika slag som finns inbakat i priset för el, bränsle och kollektivtrafik.
Precis som Piratpartiet har ställt frågan om varför fildelning skulle tänkas vara så oerhört omoraliskt, när vi ändå redan betalar så många osynliga avgifter för att musik och filmer skall produceras och distribueras? (vare sig vi vill stödja det systemet eller inte), kan man tänka sig att sjukskrivna och arbetslösa (och de som ännu inte är det) gör uppror mot att man får så lite tillbaka av allt det som genom åren betalats in som skatt och avgifter till trygghetssystemen när det väl gäller.
Ett systemfel, som i alla fall rättats till på senare år, är ju att det tidigare inte var önskvärt att man stöttade familjemedlemmar och vänner ekonomiskt, utan det förväntades gå genom att man betalade skatt som förvandlades till socialbidrag. Direkta gåvor eller understöd till någon i familjen eller en behövande vän beskattades - gåvoskatt eller inkomstskatt. Dvs, om någon kunde avstå en del av en hög lön (=beskattad inkomst av pengar som arbetsgivaren redan betalat avgifter för) och ge en liten summa varje månad till en fattig vän så att han inte skulle behöva förnedra sig hos soc för att få bidrag, så måste vännen betala gåvo- eller inkomstskatt på detta.
Konstigt att varken socialförsäkringsmoderaterna eller socialmiljövänsterdemokraterna tar upp skatteintäkterna från de sjukskrivna i sina kalkyler? Och de mörkar siffrorna på hur mycket resurser som slösats på meningslösa utredningar och kränkande åtgärder genom åren, utan att ge speciellt många jobb, speciellt bättre hälsa eller ett förnuftigare system för ersättningar och stöd.
Ovanligt nyanserat av Stig-Björn Ljunggren igår:
”Det Axén-Riviere försöker diskutera – som jag läser artikeln – är att det finns en gråzon mellan sjuk och frisk. Det är inte binärt. Alexandra är i denna gråzon och tycks gravitera utan reflektion mot sjukhållet och bli försörjd av andra. Medan det finns folk i samma situation kanske skulle ha försökt dra åt andra hållet, mot frisk och egen försörjning.
Den diskussionen måste vi väl kunna ta?
Sen har vi frågan om huruvida ledande politiker ska diskutera med medborgarna eller inte.
Jag är som sagt inte säker på att jag delar moderaternas människosyn, men jag är inte heller säker på att jag tycker som den gängse sossemeningen heller. Nämligen att den som är sjuk och skriver inlägg i Aftonbladet inte ska behöva lida av att någon svarar.”
http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=133&Itemid=3
Lyckades också till slut hitta Alexandras första artikel där hon förklarar vilken sjukdom hon har, dvs fibromyalgi. Tja, det förklarar en del.
Någon skrev att på 60-talet kunde en liten familj på mamma-pappa-barn leva på en lön. Jag tror det mestadels beror på att konsumtionen ökat nåt så kopiöst.
Folk känner sig ju faktiskt FATTIGA om dom inte kan äga och göra allt som faller dem in, precis på momangen, hela tiden.
Tänk om en liten familj kunde fatta hur mycket trevligare livet är om man jobbar mindre, konsumerar mindre och tar det lite lugnare.
Jan E: är då inte poängen här nånstans att det är som friskförklarad hon känner sig ekonomiskt nödgad att nappa på betet att skriva om sin situation i AB? Ska hon få regeringsskäll för det? Det är ju ungefär som att säga: "försörj dig själv, men för Guds skull försörj INTE dig själv på det sätt du eventuellt KAN".
Eller m.a.o. sälj inte sex, sälj inte alkohol, sälj inte hasch, gå inte ut i skogen och lev som en vilde utan registrering och tillstånd, och skriv inget kritiskt om regeringen som någon kan vara villig att läsa mot betalning.
Jan E: att man kan vara ur stånd att jobba (med den sorts arbete man gjort för lön tidigare eller liknande saker) trots att man orkar ta hand om sin familj, skriva en blogg eller en bok, ta bilder, gå eller leda en obetald kurs, underhålla ibland utmattande och förnedrande förbindelser med arbetsförmedlingen, a -kassan coh diverse företag som skickar ens ansökningsbrev direkt i papperskorgen - det borde inte förvåna någon. Varifrån har du fått att gränsen emellan sjuk och frisk är identisk med den punkt där man utan svåra problem kan sköta ett lönearbete på heltid? Människor är inte bara mskiner.
Och hur "anställningsbar" tror du Beethoven var, trost att han jobbade hårdare än de flesta? Hur anställningsbar hade t ex Alexnader Bard varit om han inte kört sitt eget race? Tyvärr är det ett litet fåtal som har möjligheten att ens på halvtid vara sin egen chef på det sättet, men baldn detta fåtal finns månag proffstyckare och de tar gärna för givet att alla kan ha deras villkor.
Molly,
det är inte bara konsumtionen (och viljan att konsumera) som har ökat sedan 60-talet. Skatterna är högre, och det finns inte längre någon sambeskattning av inkomster i en familj.
Momsen har ökat till 25 procent för de flesta varor folk köper med sin hårt beskattade inkomst. Skatten på alkohol och bränsle är ännu högre än så.
Bostaden är numera också den största utgiftsposten för de flesta. Vet inte om det var så förr?
--
Jag stod utanför sjukförsäkringssystemet i över tjugo år, därför att jag studerade eller var hemmafru medan familjen bodde på orter där jag inte kunde få jobb. Min man är högavlönad, i alla fall på samma nivå som andra högre tjänstemän som närmar sig pensionsåldern. Men det betyder inte att vi egentligen klarade oss så bra på en lön medan barnen var små, eller att vi själva kunde bestämma om nivån på våra omkostnader. Och det fanns definitivt inte utrymme för sparande eller semesterresor.
Dagiskostnaderna när jag tog upp min avbrutna utbildning igen beräknades på den högsta lönen, inte på att jag studerade och hade studielån som skulle täcka mina resor och litteratur och andra extrautgifter men inte räckte till dagistaxan. Ett par av barnen bodde hos sin mamma större delen av tiden, och skulle alltså försörjas via bidrag på heltid och få tågresor betalda för att hälsa på oss.
Vi är inte sorten som skattefuskar eller ens skatteplanerar, och som sagt, jag hade fram till för några år sedan aldrig utnyttjat sjukförsäkringen till annat än den obligatoriska föräldrapenningen (på lägsta nivå, 60 kr/dag, hade ingen SGI).
När jag började söka jobb igen efter att ha varit hemma så länge, kraschade samtidigt både förhållandet och hälsan, och barnen mådde inte heller bra. Då är man inte så "anställningsbar" precis. Just det. Jag kom inte in på arbetsmarknaden då heller. Och har ingen a-kassa. Men jag flyttade ifrån maken, för att inte krossas helt av hans pikar om hur oduglig jag är. På lite avstånd fungerar det bättre. Men eftersom vi inte är skilda så kan jag förstås inte få socialbidrag. Som om jag ville det. Nej.
Nu är jag "sjuk", som det tydligen heter, sedan ett tag, av skäl som är helt medicinskt dokumenterade, och som påverkar min arbetsförmåga, livskvalitet och självkänsla. "Sjukskriven" med normal sjukpenning blev jag förstås inte, men efter att ha fått sjukvårdens hjälp att kontakta Försäkringskassan fick jag först rätt till en hemmafrusjukpenning om 8 kr om dagen för de månader då jag var inlagd på sjukhus (och betalade sjukhusavgift som alla andra patienter). Senare fick jag hjälp av en kurator att fylla i en ansökan om sjukersättning för arbetsoförmögna. Det ger mig ungefär samma inkomst före skatt som en lågavlönad halvtid, dvs 8.000 kr. Jag betalar normal skatt på det. Jag betalar av på mitt studielån varje år. Jag fuskar inte. Jag missbrukar inte.
Min man betalar fortfarande nästan dubbelt så mycket i skatt varje månad som jag får ut i inkomst från FK före skatt. Jag är så tacksam för att jag får en slant då och då, kan lämpa över oförutsedda räkningar, eller att han kommer förbi med en kasse mat som förstärkning.
Tre månader kvar till utförsäkring.
Molly: Stämmer nog, men jag vill inte utan vidare klassa allt det som även "vanliga och fattiga" människor idag köper som lyxkonsumtion. På 70-talet var det ingen människa som lade ut tusentals kronor i månaden på elektronisk kommunikation, telefoni eller ens hemmastereon (som fanns redan då, till skillnad från hemdatorn). Räkna ihop kostnaden för datorer, dataspel, bredband (fast och ev mobilt), telefoni, tv, brandväggar, program man köper till, service, nya datorprylar och dvd-spelare coh filmer så får ni se. Ingen svårighet att komma upp i 30.000 pix på ett år inom en barnfamilj utan att ens köpa en helt ny dator eller typ Adobe Creative Suite 4. Och idag är dator och bredband hemma faktiskt en del av bas-standarden: på arbetsförmedlingen finns inte ens jobbtelefon att låna för att ring et företag, och absolut inte en dator där brukaren kan etablera ett eget konto med samma anvädnarhet som hemma.
För bara tre fyra ¨år sen kunde man på många håll inte ens flytta ett dokument från sin dator hemma till arbetsförmedlingens kunddatorer - det gick inte ens att koppla in ett usb-minne eller en diskett, än mindre att mejla till ditt användarkonto på AMS!! Den sortens dumsnålerier visar övertydligt att arbetsförmedlingen ofta bara fokuserar på sina egna rutiner, sitt eget interna nätverk. Omvärlden är man inte intresserad av.
Apropå att arbetsförmedlingen på många håll har kapat de kundtelefoner som tidigare var standard: de flesta har naturligtvis mobil idag men det är inte givet att alla arbetssökande har det, eller att de har ett abonnemang som gör det lätt att ringa på studs på ett jobb för rimlig kostnad. Att följa upp ett jobb kräver ofta flera samtal för att ens hitta rätt person. Och om t ex en invandrarkvinna kommer till arbetsförmedlingen så är det inte säkert att hon kunnat få med mobilen, den kanske disponeras av hennes man. Det borde vara självklart att arbestsförmelingen tillhandahöll gratis telefon i ett bås för den som vill ringa runt till arbetsgivare.
Jag tycker det var bra av Axén och Rivière att skriva den debattartikeln.
I den framkommer nämligen en hel del information, på ett mycket ärligt sätt som är ovanligt i politiken.
1-Eftersom de inte vet ett smack om Alexandra så skriver de egentligen om alla sjuka, som grupp.
2-De tror att de är bättre på att bedömma arbetsförmåga och sjukdom än vad både de sjuka och deras läkare är.
3-Den som påstår sig vara sjuk är en myglare. Alltid.
Det är nästan poetiskt i all sin ondska och eftersom jag ogillar alliansregeringen så vill jag varmt tacka Axen och Rivière för deras oempatiska attityd. Till de sjuka säger jag 'Håll ut! Snart åker moderaterna ut ur regeringen så vi kan få en mer empatisk politik'.
Annelie, när jag läser ditt inlägg tänker jag: var finns din familj? Och då menar jag den du föddes i, inte den självvalda.
Kanske har vi där en av de svenska knutarna, som gör oss så annorlunda (nästan) alla andra folk.
Jag köpte min lägenhet av ett medelålders par som sålde snabbt (och alldeles för billigt) för de hade akut behov av en stor summa pengar till en systerdotters cancerbehandling i dennes hemland. Det behöver knappast påpekas att de inte är svenskar.
Hade JAG sålt min kära bostadsrätt för att hjälpa en familjemedlem i knipa?? Hade någon jag känner? Skulle inte tro det. Vi har alla växt upp och invaggats i tron på att trygghet är en rättighet som kommer utifrån. Det egna ansvaret är avreglerat för längesen. Folk klagar på att KOMMUNEN inte på rätt sätt tar hand om deras åldrade föräldrar, och reflekterar inte hur absurt det faktiskt är.
Jag har inga svar.. vet bara att det här är inte vad välfärd borde handla om.
Jerker: visst är de ute efter att säga något om de sjukskrivna/sjuka/"fuskande" generellt. Ärlighet varar (kanske) längst.
Och att de här attityderna finns har ju många länge vetat. Nån gång runt 2002 läste jag på ett forum som då fanns på AMS interna "brukarwebb" en ironisk kommentar till en krönika om hur man skulle träna upp soffpotatisarna till långtidsarbetslösa. I repliken föreslog en härdad arbetssökande att de sjukskrivna och utförsäkrtade skulle räknas som dissidenter; de hade lagt på luren inför samhällets hurtiga krav på att göra sig produktiva, och efter åratal av trubbig behandling, påtvingat usel ekonomi och möten med stendöva byråkrater var det enda säkra nu att de skulle sätta klackarna i backen och med passivt mpotstånd stoppa varje försök att återanpassa dem till "de andras" produktiva och raska samhälle. De var också de enda som vågade utveckla inopportuna åsikter om vad som hänt dem - precis som Katarina påpekade längre upp i denna tråd.
Arbetsförmedlingen svarade kort efteråt med att radera detta forum, med hänvisning till de icke-konstruktiva åsikter och 'påhopp' på deras tjänstemän och rutiner som hade förekommit där. Man kan väl säga att det bekräftade tesen: de sjukskrivna och långtidsarbetslösa är delvis dissidenter och normbrytare.
Molly,
nu undrar jag verkligen hur det gick för dem som bodde i din lägenhet förut! Vart tog de vägen? Hur fick de tag på en ny bostad så där bara utan vidare? Eller bor de under en bro någonstans?
Ja, jag har en familj. Ja, de hjälper mig med det de kan. Precis som jag finns där för dem om det skulle behövas. Och för alla andra som jag träffar på här och där, och som jag kan hjälpa genom ett vänligt ord eller ett tips om hur man fixar att stå ut med orättvisor som vem som helst kan drabbas av.
Annelie, jag träffar på dem ibland faktiskt. De flyttade till sin dotter när de sålt sin lägenhet, fick sedan ett hyreskontrakt i nästan samma område, ganska så snabbt.
Jag känner stor respekt för dem som människor, hoppas och önskar att jag hade gjort vad de gjort, i deras skor. Tror inte det är så självklart..
Det här var för ca 10 år sen, då det fortfarande gick att hitta ok lägenheter i centrala Malmö.
@ Jerker - Kan hålla med, på ett sätt var det bra att artikeln skrevs. Det var ett öppet och framförallt ärligt erkännande från dessa två politiker vad de anser om människor som haft oturen att inte längre kunna bestämma själva över sina liv (för tro mig, med fibromyalgi bestämmer du inte ett skit över din kropp längre, du får inte göra vad du vill längre, tyvärr. Du är fånge i din egen kropp, med en sadistisk diktator som styr den)
Jag vill inte heller att vårt land ska styras av empatilösa individer och tycker att det är sorgligt om de kommer undan med en sådan människosyn.
Har en kollega som i princip tvingades tillbaka i arbete, men då hon var helt oförmögen att få något gjort fick vi göra hennes jobb. Resultatet blev att flera andra häll på att dratta in i den berömda väggen. Ohållbart för alla inblandade.
I saa fall ska ni inte roesta aa vare sig Allians eller S med anhang i valet
Kolla in detta:
http://aktivdemokrati.wordpress.com/2010/01/28/sm-samma-skit-olika-doft/
Läsvärt!
http://www.dn.se/opinion/debatt/missvisande-mediebilder-om-den-hoga-sjukfranvaron-1.1036240
Igår läste jag delar av "Fokus på åtgärder - En plan för effektiv rehabilitering i arbetslivet"
SOU 2006:107
Mycket av de som beskrevs då som problem med rehabiliteringen och att den inte ger tänkt resultat eller går att mäta på ett vetenskapligt säkert sätt är fortfarande aktuellt.
http://www.sweden.gov.se/sb/d/6150/a/73609
Den fejkade kurs för att skaffa sig makt över 'besvärliga människor' på jobbet, stoppa deras anslag för att hindra chefens briljanta visioner som Suzanne Osten gjorde en ironiskt tänkvärd film om hade förresten en förebild i verkligheten, producerad av utbildningsföretaget Learning Tree. De presenterade sin kurs på exakt det sättet: "dominera besvärliga och oentusiastiska människor som försöker stoppa dina planer". Det säger mer än tusen ord om hur klimatet sett ut under 2000-talet på en del företag att en sådan kurs togs fram. Och det kan givetvis ha funnits andra i samma stil.
Bra Rutet igen Lex Isobel!
En väldigt bra artikel om rättvisa och sanning, att två sidor skall få komma till tals inte bli överkörda av media eller politiker.
Bra parti och analys.
LEroy
Det här var droppen. Moderaterna får inte min röst igen.
"Hur gör Hallsta och Sura med de utförsäkrade?"
insändare och kommentarer i VLT av Alexandra Johansson den 15 december 2009 http://vlt.se/asikter/insandare/1.677716-hur-gor-hallsta-och-sura-med-de-utforsakrade-
Sanningen e att många hellre sjuksriver sig än arbetar men det är tabu att prata om likt kvinnans orgasmer!
Jag tror knappast arbetsglädjen är något annat än inkomst för flertalet och kan man få pengar genom A-kassa mm då e man ju bra dum om man arbetar för endast en liiiten xtra summa.
Att just kvinnor sjuksriver sig och fifflar är inget nytt!
@vad ä arbete?
Det aer korkat att skuldbelaegga maenniskor som inte vill arbeta i ett samhaelle som allt mer automatiseras och daer arbetsloesehten vaexer.
Om folk inte vill gaa till traakiga arbetsplatser med korkade chefer aer det ingen fara paa taket.
Det finns massvis med ungdomar och invandrare som riktigt laengtar efter att underkasta sig dessa idioter foer att oever huvud taget faa ett arbete en enda gaang i livet.
Saenk arbetsloesheten till 2% genom 3-4 timmars arbetsdag och ni ska faa se paa andra chefer som blir tvugna att upfoera sig anstaendigt mot folk foer att kunna behaalla dem. (Och gaa ur EU)
MVH
MrPerfect72
http://aktivdemokrati.wordpress.com/2010/03/29/3-4-dagars-arbetsvecka/
Skicka en kommentar