Som om barbariet började nu

Hanne Kjöller har en riktigt bra text i dag. Hela den här diskussionen om förändringarna av sjukförsäkringarna har varit så konstig. Blandat med berättigad indignation över uppenbara fel i det nya systemet som tvingar svårt sjuka till arbetsförmedlingen (fel som, såvitt jag begripit rättats till, sent men ändå) finns en ton som helt bortser från de vidriga mänskliga effekter systemet hittills har haft. Som om barbariet började nu.

Vi har kasserat människor, i många fall precis i början av deras yrkesliv, för att det har varit enklast. Människor, oftast kvinnor, har tillåtits gå sjukskrivna för diffusa diagnoser utan att få minsta hjälp med rehabilitering, för att det för alla inblandade inneburit minst motstånd. Det är helt klart att man blir sjukare av att vara långtidssjukskriven på heltid, det finns hur många studier som helst av hur man börjar definiera sig själv utifrån sin sjukdom och bristande arbetsförmåga. För kvinnor har sjukdom genom historien dessutom varit ett enkelt och accepterat sätt att göra uppror utan att det egentligen hotat någon.

I Sverige har vi genom sjukförsäkringen hjälpt detta utåt ofarliga självdestruktiva uppror. Så har man praktiskt kunnat undvika riktiga uppror mot arbetsmiljö, ojämställda relationer och allmän maktlöshet. I de exempel på kvinnor som nu far illa i systemförändringen syns detta ofta tydligt. I går i tidningen fanns en sjuksköterska som gått in i väggen på grund av omänsklig arbetsbelastning som nu var deltidssjukskriven och som sade att hon (man) inte kunde jobba heltid på ett sådant jobb. Är det då inte jobbet det är fel på? Är det då inte alla dessa tusentals jobb i främst offentlig sektor som är så slitsamma, så felorganiserade att vem som helst BLIR sjuk av att jobba heltid som är problemet? Jag vet iofs inte om det är bättre i privat sektor, åtminstone i vård- och omsorgssektorn tycks det vara liten generell skillnad mellan privat och offentlig (vissa privata arbetsgivare är bättre än kommun och landsting, vissa är minst lika dåliga som de allra sämsta offentliga). Sjukförsäkringens funktionssätt har låtit arbetsgivare, inte sällan med politiskt tillsatta huvudmän, arbeta ihjäl sina anställda utan att vare sig behöva bry sig eller egentligen betala för det.

Jag tror inte att den nu införda förändringen är optimal. Att tvinga deltidssjukskrivna att säga upp sig för att söka heltidsjobb är t ex att låta enskilda bära bördan av det som är ett arbetsgivarproblem (och dessutom helt i strid med det Hanne Kjöller i sin artikel talar om som ett samhälle där alla inte är topp-produktiva absolut hela tiden). De sjukdomsalstrande effekterna av sjukskrivning är främst tydliga för heltidssjukskrivningar och att vara arbetslös på heltid måste väl rimligen vara mer i det berömda utanförskapet än att vara sjukskriven på deltid.

Men något måste man göra. Att bara låta detta pågå är orimligt, omänskligt, passiviserande både personligt och politiskt. Jag skulle därför gärna se någon av dem som nu beskriver det nya systemet som ättestupans återinförande förklara hur de vill ändra systemet i stället. Det finns helt säkert bättre förslag än det som nu genomförts. Men man kan faktiskt inte tycka att det var bra förut.