fredag, januari 08, 2010

Som om barbariet började nu

Hanne Kjöller har en riktigt bra text i dag. Hela den här diskussionen om förändringarna av sjukförsäkringarna har varit så konstig. Blandat med berättigad indignation över uppenbara fel i det nya systemet som tvingar svårt sjuka till arbetsförmedlingen (fel som, såvitt jag begripit rättats till, sent men ändå) finns en ton som helt bortser från de vidriga mänskliga effekter systemet hittills har haft. Som om barbariet började nu.

Vi har kasserat människor, i många fall precis i början av deras yrkesliv, för att det har varit enklast. Människor, oftast kvinnor, har tillåtits gå sjukskrivna för diffusa diagnoser utan att få minsta hjälp med rehabilitering, för att det för alla inblandade inneburit minst motstånd. Det är helt klart att man blir sjukare av att vara långtidssjukskriven på heltid, det finns hur många studier som helst av hur man börjar definiera sig själv utifrån sin sjukdom och bristande arbetsförmåga. För kvinnor har sjukdom genom historien dessutom varit ett enkelt och accepterat sätt att göra uppror utan att det egentligen hotat någon.

I Sverige har vi genom sjukförsäkringen hjälpt detta utåt ofarliga självdestruktiva uppror. Så har man praktiskt kunnat undvika riktiga uppror mot arbetsmiljö, ojämställda relationer och allmän maktlöshet. I de exempel på kvinnor som nu far illa i systemförändringen syns detta ofta tydligt. I går i tidningen fanns en sjuksköterska som gått in i väggen på grund av omänsklig arbetsbelastning som nu var deltidssjukskriven och som sade att hon (man) inte kunde jobba heltid på ett sådant jobb. Är det då inte jobbet det är fel på? Är det då inte alla dessa tusentals jobb i främst offentlig sektor som är så slitsamma, så felorganiserade att vem som helst BLIR sjuk av att jobba heltid som är problemet? Jag vet iofs inte om det är bättre i privat sektor, åtminstone i vård- och omsorgssektorn tycks det vara liten generell skillnad mellan privat och offentlig (vissa privata arbetsgivare är bättre än kommun och landsting, vissa är minst lika dåliga som de allra sämsta offentliga). Sjukförsäkringens funktionssätt har låtit arbetsgivare, inte sällan med politiskt tillsatta huvudmän, arbeta ihjäl sina anställda utan att vare sig behöva bry sig eller egentligen betala för det.

Jag tror inte att den nu införda förändringen är optimal. Att tvinga deltidssjukskrivna att säga upp sig för att söka heltidsjobb är t ex att låta enskilda bära bördan av det som är ett arbetsgivarproblem (och dessutom helt i strid med det Hanne Kjöller i sin artikel talar om som ett samhälle där alla inte är topp-produktiva absolut hela tiden). De sjukdomsalstrande effekterna av sjukskrivning är främst tydliga för heltidssjukskrivningar och att vara arbetslös på heltid måste väl rimligen vara mer i det berömda utanförskapet än att vara sjukskriven på deltid.

Men något måste man göra. Att bara låta detta pågå är orimligt, omänskligt, passiviserande både personligt och politiskt. Jag skulle därför gärna se någon av dem som nu beskriver det nya systemet som ättestupans återinförande förklara hur de vill ändra systemet i stället. Det finns helt säkert bättre förslag än det som nu genomförts. Men man kan faktiskt inte tycka att det var bra förut.

17 kommentarer:

Stardust sa...

Den införda förändringen är definitivt inte optimal; snarare kontraproduktiv, skulle jag vilja hävda. Om du är intresserad av den här debatten, Isobel, så kan jag rekommendera min kommande bok, som jag skriver lite om här:

http://stardustsblogg.blogspot.com/2010/01/kampen-om-sjukfranvaron.html

Mvh Björn Johnson

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Så spännande, Björn! När kommer boken (och eh, när kan man om man ber snällt få läsa även innan den rent faktiskt kommit från tryck)?

Hjalde Non sa...

Jag vänder mig lite mot den där myten om att folk glöms bort och stoppas undan, och kan gå sjukskrivna i flera år för diffusa symptom...
Nu är jag iofs inte kvinna, men det är verkligen inte min erfarenhet att det är så och jag har varit i sjukskrivningssvängen i många år nu och upplevt att i stort sett alla jag mött (oftast medelålders kvinnor) har motsatt problem!

Anledningen till dessa onormalt många långtidssjukskrivningar på en ovanligt frisk befolkning är att en moralistisk syn på att alla ska bidra hela tiden, leder till att folk skickas på påtvingade teaterkurser (det passar ju en estetiskt intresserad ung människa/utsliten 55årig icakassörska), korgmålning, datakurser där man lär sig hur man loggar in på "nätet", deltidsarbete på samma arbetsplats man blev sjuk på osv.

Man jagas kort sagt hela tiden med hjälp av illa förtäckta hot om att när som helst kunna förlora ersättningen om man inte "visar intresse för att bli frisk"...

Alla människor jag träffat på dessa "rehabiliteringsåtgärder" säger samma sak, att det är mer stressande att vara sjukskriven än att jobba...
Alltså går man hellre tillbaks till samma jobb, eller arbetssökande där man först fick sitt psykbryt, eller sina ryggsmärtor och blir förr eller senare åter tvingad att sjukskriva sig.

Varför kan man inte bara acceptera att vissa personer behöver få vara helt jävla ickeproduktiva och meningslösa ett år eller två?

Tillslut blir man (egen erfarenhet) kanske skickad på lyxhotell i nån skånsk stad för att i flera veckor utvärderas av ett flertal doktorer som kommer fram till exakt samma sak som de doktorer som redan sjukskrivit en kom fram till, för säg ett år sen, nämligen att man behöver vila och slippa stress.

Anna sa...

Isobel, det här var det bästa jag läst på länge i sjukskrivningsdebatten! Ville bara säga det, och i princip hålla med allt.

Andreas E sa...

Slogs också av Kjöller i dag, hon har ett slags pedagogisk begåvning som gör henne på en gång saklig och provocerande, och lättläst utan att vara grund. Jag läser henne nästan varje gång; det här var ovanligt bra.

Maria sa...

Från det lilla jag har sett av hur myndigheter, vården och kommuner nu och sedan några år försöker lösa situationen för dem som av medicinska skäl går hemma med sjukförsäkringsinkomst -- istället för att ha ett lönearbete, driva företag eller gå hemma med a-kasseersättning -- så kan jag säga att det finns nog ingen större konflikt mellan det du (samt Hanne Kjöller) säger och människosynen bakom de officiella åtgärderna.

Mycket av det som görs i praktiken för att aktivera och rehabilitera långtidssjuka utgår från att sysselsättning och social gemenskap kan ha ett värde i sig för att återfå och behålla hälsan och människovärdet. Det finns inget vidrigt barbari, i de flesta fall. Bara vanlig enfald och lite brist på effektivt engagemang och helhetssyn.

Tyvärr ser det dock ut som om de åtgärder man skickar ut folk i alltmera nu innebär att man transfererar sjukförsäkringspengar till privata företag i arbetsförmedlings-, rehab- och sysselsättningsbranschen, där de låses in i utvecklingsprojekt, subventionerade hittepåjobb och oavlönade dagliga sysselsättningar (det som någon kallade modernt "spinnhus" heter numera "sociala företag"!).

Det hade kunnat vara en mer politiskt liberal lösning att införa någon sorts medborgarlön (trevligare namn på förtidspension, i stort sett), och anta att goda människor kan sysselsätta sig på egen hand om de får lov att tänka själva. Och så ser man till att det finns många och bra kommunala eller föreningsdrivna verksamheter som är öppna för alla "daglediga" som har ont om pengar men gott om tid. Bibliotek, hobbystugor, träfflokaler, caféer, musikstudio, föreläsningar, studiecirklar, etc.

Däremot tycks det inte, kanske av goda skäl, finnas någon officell policy att vare sig stödja eller förkasta dem som av olika anledningar hamnar i sjukdomar och svaghetsdiagnoser som ett diffust uppror mot någon yttre omständighet som de inte ensamma kan hantera i öppen kamp. Så det är en intressant vinkling! Hur diskuterar man om detta, utan att ifrågasätta och trycka till dem som faktiskt behöver sjukförsäkring och diagnos för att överleva från dag till dag?

Stardust sa...

Kul att du vill läsa, Isobel! Jag kan skicka ett rec-ex så snart den kommer från tryck. Släppdatum blir i månadsskiftet januari-februari.

Mina slutsatser stödjer INTE Hanne Kjöllers bild av sjukfrånvaroproblemet i början av 2000-talet... ;-)

Jessika sa...

Jag har försökt skriva ett sansat inlägg men jag blir bara arg så fakta från någon med en svår obotlig sjukdom.

Jag har ingått i tjugotalet "insatser". Ingen av dem har lett till något bestående resultat. Samtliga har negligerat eller inte förmått ta tillvara på de individuella "resurser" i termer av t ex utbildning jag och många med mig. Det att också akademiker kan bli sjuka verkar förvåna många inom "rehab-industrin". Även om jag hade kunnat börja jobba igen så saknas den arbetsmarknad som de som istället för att "passiviseras" skulle behöva. Och passivisera är f ö ett ord som är så slitet vid det här laget att det i stort bara används av dom som överlag aldrig har varit tvungna att se sitt yrkesliv försvinna. Jag har haft ett meningsutbyte med sagda ledarskribent vid ett tidigare tillfälle om skillnaden på "sjuka" och "sjuka" då när utbrändhet var en modediagnos. Då fann jag mig själv i det konstiga situationen av att vara dem som ja, har rätt att vara sjuk, för jag var ju ja, sjuk.

Och nej, man ska inte vara sjukskriven för ryggskott i år ut och år in, då är det nåt annat, en omskrivning för någonting.

Själv har jag kommit till en position där jag skulle tjäna mer att gå på sjukpenning men där försäkringskassan är ett orosmoment mer än något annat. Och jag har i nuläget tillbringat 2 1/2 månad på sjukhus. Jag blir 34 i år och har varit sjuk sedan 2003. Jag struntar fullständigt i om jag blir passiviserad eller inte, jag försöker överleva. Det kanske inte passar den officiella linjen men någonstans får det fanimej räcka.
Av den kader läkare jag har är jag rekommenderad att söka stadigvarande sjukersättning av samtliga (9 hitintills) och jag ska göra det. Kalla det passivisering eller bara lugn och ro.

Leffe sa...

Fullt medhåll, men jag saknar en aspekt. Förändringstakten är fel, det blir för ryckigt. Man borde i stället genomföra försök, utvärdera och reformera stegvis.

I stället gör man stora förändringar baserade enbart på svag teori. Politiken måste kunna förklara den stegvisa appoachen, dessutom slipper man de här destruktiva mediastormarna om enskilda fall.

Systemförändringar måste ske långsamt och på solid empirisk grund. Det vore dessutom moderat i ordets sanna betydelse.

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Jag kan bara nicka instämmande, eftersom jag har en närstående som liksom inte får börja sitt vuxna liv på grund av en evig sjukskrivning. Det är mitt livs stora sorg och jag tackar för att man faktiskt rensar i det nu.

Johan sa...

Jessika: jag misslyckas med att se var i Isobels eller Hannes texter det sägs att ingen har kroniska problem som hindrar arbete, eller att dessa personer inte bör få stöd. Jag ser inte vad i deras texter som skulle kräva att du blir arg. Jag ser definitivt inte behovet av att reagera mot "forskning visar att sjukskrivna som skulle kunna arbeta blir sämre av att inte göra det" med "jag som inte kan arbeta ska inte arbeta", för om du har en sjukdom som verkligen hindrar det, så bör du förstås inte. Det är inte det som diskussionen handlar om.

AF-fe Apa sa...

Sjukskrivning har blivit den enda säkerhetsventilen på tiotusentals dekiga arbetsplatser, och det står i vägen för en vettig, mångsidig diskussion om konflikter på jobbet. När trycket på medarbetare, sköterskor, programmerare, mellanchefer etc blir orimligt hårt, eller när det finns inrotade konflikter och skitsnack så är sjukskriving av vissa personer ofta det enda sättet man snabbt och praktiskt kan "lösa" saken (för chefer är alternativet i stället att skicka hem dem utan uppsägning men låta dem behålla full lön under obestämd tid).

Okay, jag håller med om att vi behöver fler plan än sjukskrivning, men tror inte alls att man kan provocera fram en förändring genom att se till att de anställda kommer att sparkas direkt och på ännu sämre villkor (dvs "inga sjuksrivningar mer - låt dem mista jobbet istället). Det håller inte att vänta ig att folk ska bli arga utav helvete och våga tala tydligt om de underliggande problemen om detta kostar ännu mer - och det är den idé som skymtar här. Och det finns ju inga inbyggda garantier för t någon kommer att lyssna, eller hur. Hierarkierna på jobbet slår direkt emot det. Vill man att folk ska våga tala öppet och kräva sin rätt får man se till att det finns ett socialt och kontraktuellt utrymme där man kan tala så utan att riskera "ett ömt slag på munnen" med en gång. Det är inte så att hundratusen sköterskor, fabriksarbetare, chefssekrereare eller arbetslösa har valt att sjukskriva sig. De har ofta i praktiken tvingats att acceptera det med ekonomiska och lagliga styrmedel.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Hjalde Non, nej jag tror faktiskt att det är en dålig metod att acceptera att folk behöver få vara i fred i ett par år på sjukskrivning. Massor av studier visar nämligen att det tenderar att göra folk sjukare, de börjar identifiera sig med sin sjukdom, de blir mer deprimerade än de var från början, de kommer generellt aldrig tillbaka till arbetslivet. Om man har ett så stressigt arbetsliv att man har ett reellt behov av ett par års vila emellanåt är det arbetsplatsen och jobbet det är fel på.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jessika, att det är dåligt att gå långvarigt heltidssjukskriven för diffusa diagnoser betyder inte att det alltid för alla människor oavsett sjukdom är dåligt med sjukskrivning. recis som jag skrev måste såklart svårt sjuka människor få fortsatt sjukersättning. Om 9 läkare säger att du tillhör den gruppen framstår det som väldigt sannolikt att du gör det.

Hjalde Non sa...

Jag menade inte att folk ska vila sig från sina stressiga jobb i två år, jag menar att personer som av sjukdomsskäl borde få vila och slippa ALL stress i kanske ett halvår (vilket iaf enligt min doktor är minimum för att hämta sig efter t.ex en manisk/depressiv period) ska få göra det.

När dessa personer istället jagas av fkassan på olika sätt, leder det till att DEN stressen pushar ut folk i långtidssjukskrivningar!

Att tvingas till misslyckande kan vara förödande för vem som helst, men har man dessutom en sjukdom som triggas av stress (och vilken sjukdom triggas inte av stress?) och som, i sig, medför skuld och skam, kan det rent av vara fatalt.

Mina erfarenheter är naturligtvis bara mina och inte att jämföra med vetenskapliga undersökningar, men även vetenskapliga undersökningar tolkas ju.

Thomas sa...

Men barbariet har ju blivit barbariskare, och dummare:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=319034

http://www.dn.se/opinion/debatt/var-violinist-tvingas-sluta-hon-hann-inte-bli-frisk-1.1010950

kryddan sa...

Jag inser att det här är ett gammalt inlägg och att jag är sent ute.

Jag känner inte heller igen mig i att folk glöms bort i sjukskrivningar, men jag vet att så har skett i många fall och det är i sig en tragedi som naturligtvis vinner allt på att ändras.

Det som dock också sker - och som skribenter såsom Hanne Kjöller talar tyst om - är att den rehabilitiering som faktiskt fanns att erbjuda alltmer försvinner. Jag hade turen att bli sjuk så tidigt som 2002, om man nu ska tala om tur när det handlar om utbrändhet, som nästan tog mitt liv. Och en sjukdom som enligt Kjöller mest är inbillning. Nej hon skriver inte så, hon formulerar sig skickligare. Men det var andemeningen i hennes inlägg i DN under 2003 och 2004. Inlägg som fick både mig och mina närstående att sluta prenumerera på tidningen.

Jag hade som sagt tur, fick efter de vanliga meningslösa vändorna hos husläkaren via FK hjälp av kompetent läkare med inriktning mot stresskador. En hjälp som alltmer minskar. FK kan inte längre köpa in sådana tjänster.
Nu skickas flertalet åter hem med ett recept på antidepressiva. Prövas efter ett halvår mot hela arbetsmarknaden, sägs upp av arbetsgivaren. Rasar ihop igen, blir utförsäkrade och får söka sociabidrag. Nej, naturligtvis inte alla - men likväl som Kjöller kan hårddra fakta, kan jag. Det finns de som hittar god hjälp i sjukvården, landsting som har byggt upp rehabnät som fångar upp en del, arbetsgivare som satsar och väntar. Osv.

Men tendensen att plötsligt friskförklara sjuka och skicka ut dem i kylan - och kalla det för förbättring, ger jag inte mycket för.