Det här är faktiskt det konstigaste jag har läst på länge. Therese Bohman tycks alltså anse att bara för att man är en begåvad författare (som Stig Larsson definitivt är) så får man behandla andra människor som skit och det är bra att vi andra låter genierna behandla oss och folk omkring oss som skit (eller piss då, för att ansluta till Larssons ord mot Beckman). Eller, hon skriver inte det, hon skriver att hon upprörs över att människor ställer genikult mot det demokratiska: "om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid". Eftersom ingen i hela den här diskussionen har ifrågasatt kvaliteten i Autisterna kan jag inte tolka det på något annat sätt än så. Det är "toppen med genikulten" skriver hon, och diskussionen just nu har ju bara rört geniernas rätt att bete sig som svin i den där genikultens skydd.
Det blir Polanski-debatten en gång till, fast kanske ännu tydligare. Vissa personer skall, om de är tillräckligt konstnärligt framstående, undantas från de regler som vi andra lever med, det gör liksom inget om de våldtar 13-åringar eller bara beter sig som allmänna svin mot sin omgivning, för de är ju GENIER. Vi ska vara så glada att de finns där med sin genialitet och ursäkta dem vad de än hittar på för annars skulle vi ju få sämre konst. Diskussionen har därmed lämnat frågan om huruvida man bör göra en feministisk eller klassbaserad eller för all del postkolonial analys av varför vi tillåter ppersoner som Larsson och Polanski att komma undan, och i stället hamnat i frågeställningen om vi BÖR tillåta dem detta. Bohman säger ja, det bör vi. Jaha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Hur bestämmer man man vem som är ett geni? Och vem bestämmer det?
Stig Larsson har ju aldrig _andats_ om att han anser sig vara ett geni som står bortom gott och ont, eller för den delen bortom något så trivialt som at skriva kreativt vs dåligt, inte sant? Total överraskning. Nån gång på 90-talet deklarerade han att han ville skriva 'medvetet dåligt', slappt, inte grotesk-"dåligt" och over the top utan tröttdåligt. "Det är ruskigt svårt att skriva dåligt på ett intressant sätt" tillade han för att ingen skulle missa att det var en genial utmaning.
Och om man jämför Stig Larsson och den nyligen avhandlade markis de Sade, vad är egentligen skillnaden? Larsons kränkning är ju också 100% verbal, och den handling han målade upp för Åsa Beckman, antagligen i hastigt mod, är mild som ett lamm jämfört med vad som beskrivs i Juliette m fl böcker.
Edenborg svarade Kajsa Ekis Ekman i AB att de Sades texter inte var sexistiska och belastande i sig eftersom det handlade om litterära beskrivningar och ett slags satir. Jag misstänker at Stig Latsson också skulle se n hel del av sitt verk, och en del av sitt liv, som satiriskt. Men även om vi fick fram otvetydliga bevis på att de Sade hade deltagit i avancerade sadistiska bordellorgier, som i hans romaner, så kan man räkna med att den klassiksa uppdelningen mellan person och verk skulle anses hålla i hans fall. Han förblir ett intressant geni som med rätta kan göra anspråk på vår uppmärksamhet. Larsson däremot...nä, det här blir för svårt. Kan du förklara dina principer litet: när spelar privatlivet en roll för bedömningen av en konstnärs storhet och när är det småborgerligt att göra den kopplingen?
@Lena: Jag kan inte se att den kopplingen överhuvudtaget gjorts. Ingen ifrågasätter Larssons konstnärliga storhet med utgångspunkt från hans sociala skills. Frågan som väcks är snarare vad omgivningen bör acceptera med hänvisning till denna obestridliga storhet.
Jag tycker i normalfallet aldrig att en persons person ska påverka vår syn på verket, men jag tycker inte heller att verket bör påverka vår syn på personen. (jag säger normalfallet för att det kan finnas undantag när verk och person går ihop och jag kan förstå om man inte emotionellt klarar av att hålla skiljelinjen, jag kan också förstå om man upplever att man genom att ex köpa en persons böcker stödjer den personen på ett sätt som man möjligen inte vill om personen är ett svin)
Personer kan vara svin och genier på en och samma gång. Om de dessutom är svin som begår brott bör de ställas till svars för detta, samtidigt som vi självfallet kan uppskatta deras verk helt och hållet bortom denna kriminalitet eller bara allmänna svinaktighet.
@Anais: Frågar man "hur länge ska vi tolerera geniets' rätt att göra vad han (hon?) vill, och att vara en buffelaktig sexist, med en hänvisning till deras fantastiska verk?" så ligger det nog i detta att man låter förstå att verkets värde måste ifrågasättas av privatlivet, eller av de åsikter som uttrycks i verket - Célines nazism, Strindbergs misogyni, Bowies hitlerhälsning 1976 eller Sades sadism. Det är en klassisk kälkborgerlig genväg som har fått ny fart i de subjektiviserade mdiernas tid. Särskilt när det häktas ihop med att "geniet" tillhör en socialt stark grupp (män, etablerade diktare) och offret tillhör en underdog-grupp (kvinnor).
Citat Isobel: "Vissa personer skall, om de är tillräckligt konstnärligt framstående, undantas från de regler som vi andra lever med, det gör liksom inget om de våldtar 13-åringar eller bara beter sig som allmänna svin mot sin omgivning, för de är ju GENIER. Vi ska vara så glada att de finns där..."
Det handlar uppenbart om mer än gången av ett rätsfall, här sätter man sig till doms över hela personen och dennes verk. Finns väl typ två¨lösningar om man laddar på med så mycket indignation: antingen måste konstnärerna uppträda sedesamt och korrekt, hänga med moralkjonjunkturen och vårda sina offentliga varumärken, eller så antar vi att alla har rätt att begå grova brott eller kalla varandra pissråtta/golbög/ neger och hänvisa till att de själva är romantiska genier. Välj själva.
Isonel:Jag tycker att du lägger lite väl många ord i Thereses mun.
Apropå Céline, som jag hänvisade till, så var han nog - under 40-talet - antisemit och kollaboratör med tyskarna snarare än fullt övertygad nazist. Men att han skrev nedsättande saker om judarna och samarbetade med deras bödlar i den tyska armén är ju fult klart och för det hamnade han också på kåken i Danmark efter kriget. Det är ett av paradfallen av syndromet stor författare/tvivelaktig person.
Lena; fortfarande har ingen ifrågasatt storheten hos något konstnärligt verk på grund av att konstnären är ett svin. Ingen drar person och konstnärskap över en kam. Sluta inbilla dig.
Anonym, ja det hoppas jag verkligen. Men ingen har ju hittills diskuterat att vi borde tycka att ens Natta de mina är en sämre bok (trots dess självbiografiska inslag) för att Larsson betett sig vidrigt, det alla talat om är att hans otvetydiga genialitet gjort att många accepterat vidrigheter från honom på ett sätt som ingen borde. Precis som vi gjort med andra genier (med eller utan feministisk analys). Om Bohman då skriver, i direkt anslutning till och med länkningar till den diskussionen, utan några förklaringar om att hon EGENTLIGEN inte deltar i den diskussion alla andra deltar i utan i en annan, att genikulten är "toppen", hur ska man då tolka det?
Nu var det ju för att Beckman behandlade Larsson som skit som gjorde att Larsson sedemera kom att behandla Beckman för det hon var - skit alltså :D
Hej Isobel,
1. Rubriken är tillspetsad eftersom jag blev så trött på den oerhörda konsensus som plötsligt rådde överallt, och nu när jag läser det här blogginlägget känner jag mig extra glad att jag valde den,
och 2. Det är väl ändå skillnad på att bete sig som en idiot och på att begå kriminella handlingar?
Jag tänkte skriva i mitt blogginlägg att det givetvis inte var något försvar av Larssons uppträdande, men sen tänkte jag att ingen väl skulle tro det - fast nu gjorde du ju uppenbarligen det. Ursäkta otydligheten.
Till Jessika: Du ställer intressanta frågor!
Jag tror att Isobel kan ge dig ett bra svar, hon arbetar ju på den tidning (EXPRESSEN) som bidragit till att den där genikulten runt Stig Larsson kunnat hållas levande. Förutom EXPRESSEN så har även DAGENS NYHETER bidragit till att genikulten hållts levande.
Therese, nu förstår jag inte. Du känner dig extra glad för att du valde en rubrik som gjorde att du missförstods? Eller att din text uppmärksammades?
Och jag vet inte om jag tycker att det är en artskillnad mellan det som är brottsligt och det som bara är svinaktigt när det specifikt handlar om hur omvärlden accepterar handlingarna (även om det såklart är en oändligt mycket grövre handling att våldta ett barn än att skrika otidigheter).
Hela grunden för det man kallar normer är ju att det är socialt oacceptabelt att bete sig på vissa sätt (sätt som såklart ändrar sig med tiden) helt bortom vad som står i lagen. Alla normer regleras verkligen inte i lag (i vissa fall är lagbrott rent av helt enligt normen).
Men det vi talat om är inte lagar nu utan om den specialnorm för genier som säger att de får göra vad som helst. Den normen tycks också vara oberoende av vad som regleras i lagen.
Isobel, jag älskar verkligen dina ståndpunkter i de här frågorna. Kanske för att en del av mig själv har en dragning till tanken på den särbehandlingskrävande särlingen. Inte på det plumpt kränkande och sexistiska sätt som Stig Larsson [ej att förväxla med the late Stieg Larsson...] förefaller uttrycka, utan mer på det tankspritt förströdda sätt som du skrivit om tidigare ("en appell för det tråkiga ansvarstagandet").
Jo, vi är bra på olika saker. Min pappa brukar säga att han "skulle aldrig lyckas med min sekreterares jobb" och även jag (som dock inte har en egen sekreterare :-) ) skulle inte lyckas upprätthålla den administrativa noggrannhet som sekreterarna på mitt jobb måste. Men jag känner mig glad när jag kan ge dem en hjälpande hand. Ingen jurist orkar sitta och knäcka på svåra fall åtta timmar i sträck, så varför inte sticka emellan med rutinarbete emellanåt. Det gör mig inte beundransvärd, bara (i bästa fall) lite mera mänsklig.
Det är för övrigt intressant att det är så svårt för domstolarna att rekrytera unga sekreterare och få dem att stanna. (Där jag satt ting var nästan alla sekreterare över 60, vad händer då om 5 år?) Tjejer som är tillräckligt språkligt begåvade för att kunna bli sekreterare har idag oftast betydligt mer akademiska planer.
Jag tycker att det är bra att det finns folk på DN och Expressen som kan vara så att säga normerande, det vill säga tala om vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra för författare och "genier". Där tycker jag att det är väldigt viktigt att de som kanske uppfattas som "genier" inte beter sig avvikande mot denna norm. Detta gäller vad man säger, hur man lär sig och så vidare. Själv tycker jag att det är bra att man då tar personer som Björn Ranelid och Stig Larsson i örat. I synnerhet om de blir arga och säger saker i kanske vredesmod. Eller om någon är typ drogpåverkad och gör opassande saker som kanske att han viskar nåt opassande i en kvinnas öra. Då är det väldigt bra att ordningen återställs. Tycker jag. Så att alla beter sig typ likadant. Efter normen. Som alltså inte behöver vara i lag reglerad. Men ändå en viktig norm för hur man ska bete sig i en civiliserad del av världen=Stockholms innerstad 2010. Glad om vi där kanske i framtiden på detta sätt kan få slippa alla excentriska idioter som klär sig konstigt, uppträder konstigt - typ som excentriska engelsmän som är det värsta jag vet.
Johanna; Satir är svårt.
De som klär sig och vill skriva "typ som excentriska engelsmän", det är ju Johan Hakelius det! Den som går in för att politiskt dekonstruera honom skulle definitivt ha ett uppslag (eller flera), för i var och en av hans pösande, snirkliga krönikor sitter det nånstens inskruvad en krok mot något aktuellt förslag vänsterifrån, i vid mening. Lyckas man få syn på den där aktuella kopplingen - som inte är det som artikeln primärt säger sig handla om - så ser man också gubben Hackes rädsla, hans vitnande baronnävar som vill köra bort alla andra och bevaka hans och hans bröders position. Sen är ju hela upplägget på hans krönikor klassisk Ian W-populism i en litet parfymerad form men det visste ni ju redan....
Vad menas med "genikulten"? Enligt wiki så är en tolkning av ett geni någon som tillhör de med 0.1% med allra högst intelligens. Ja, där hittar vi något mycket få författare och kulturarbetare (däremot många innovatörer, den yttersta forskareliten, datavetare och en del affärsfolk --> ju "mjukare" ämne desto lägre genomsnittlig intelligens, enligt många amerikanska studier bland studenter). Men här handlar det väl mer om någon slags "stor begåvning" i sitt fält i allmänhet.
Det som inte är geni dock, är amatörforskningen på kultursidor där man försöker "bevisa" strukturer och system genom att plocka fram enstaka obskyra exempel. Med den metoden kan man som bekant bevisa vad som helst. Så den episoden säger absolut inget om en norm som tillåter "begåvade författare att bete sig hur som helst".
Sen kan jag undra vari det personliga ansvaret ligger? Hade någon sagt dessa ord som S.Larsson sagt till mig i mitt yrke, hade jag sagt några mycket nedsättande ord om vederbörande och sedan låtit det bero. Men då kan man ju inte skylla på några "strukturer" för att man agerade ryggradslöst och passivt, förstås.
Min konkurrenade hemmahypotes är istället att det finns en norm där framstående individer med mer makt än vad man själv har, tillåts komma undan med ganska mycket (innan man vågar säga ifrån). Det är just makten i sig, inte könsfrågan, som är det relevanta.
Det är inget specifikt "kulturrelatet", även om uttrycken kanske är lite tydligare inom den världen. Samma fenomen existerar givetvis på helt vanliga tråkiga arbetsplatser också. En chef som säger något nedsättande eller beter sig svinaktigt mot någon underordnad. Varje dag sker det någonstans i Sverige.
Nu råkar de flesta chefer vara män, så då ser man förstås ett samband däremellan (men samband är inte samma sak som orsak).
Hur kan man då skilja på huruvida detta förklaras bäst av en "feministisk" analys eller av gammal vanlig "överordnad/underordnads"-analys...ja, det kan man inte. Det är det fiffiga, utan på kultursidor och på vissa universitetsinstitut så "antar" man då helt enkelt bara att den feministiska tolkningen är den korrekta.
Olika maktperspektiv griper onekligen in i varandra, och det finns mer entydiga exempel på just könsstrukturer i kulturlivet i exempelvis behandlingen av balettchefen eller diskussionen av hur framstående män i teatern behandlar kvinnor, men jag tror att det är olyckligt att lämna könsperspektivet i geni-diskussionen också. Inte kanske primärt relationen Larsson-Beckman utan i hur vår tolerans för både excentricitet och svinerier är betydligt lägre när det är kvinnor som står för utsvävningarna.
Jag kan ju tycka Åsa Beckman, född som hon är in i den svenska kultureliten, är en betydligt mer störande figur och maktfullkomlig person med sitt tyckande i DN om hur saker bör vara och vad vi bör tycka, än vad den excentriske och ibland genialiske Stig Larsson. Stig Larsson är förresten lite av ett unikum i svensk litteratur. Han är en kultperson. Men hans like finns det inte mycket av. Han är inte en del i en "tendens" som måste motarbetas. Han är ett unikum, och många av oss - mig inkluderad - gillar att gilla Stig Larsson. Låt oss göra det!
Frågan är om inte Tryggve Bång på Newsmill idag kommer sanningen närmast:
”Beckman hävdar att Larssons agerande var ett led i en manlig genikult.
Typiskt intellektuellt DN-kultur-bullshit!
Troligare är att Larssons verbala hotelse har orsakats av djup frustration hos en språkkonstnär, som anser sig psykiskt och orättvist misshandlad av en kritiker. Om Beckman gjort som hon gjort och varit man hade det ändå kunna bli så här. Det finns dem som kan tolka händelsen som ett uttryck för den s.k. könsmaktsordningen, men jag är ganska övertygad om att liknande förolämpningar har hänt och kommer att hända mellan män och män och mellan kvinnor och kvinnor.
Kulturlivets konflikter pågår hela tiden, men går nästan aldrig i öppen dager, som den mellan Larsson och Beckman. I det här fallet skedde utbrottet i kulturlivets epicentrum.”
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/20/d-rf-r-f-rol-mpade-stig-larsson-sa-beckman
Frågan har nog blivit vilka som vill diskutera här...
Shaun: Ja, den som fattas är typ "mediapenisen" Björn af Kleen. Vad har väl han att tillägga? Men så här tyken kan stämningen bli när några känner sig trampade på tårna.
Skicka en kommentar