Ibland är hat inte lulzigt alls

Det är inte som om jag varit förskonad tidigare. När jag skrev om invandring i DN för snart tio år sedan fick jag så mycket hot- och hatmail och -brev att jag skaffade hemligt telefonnummer. På den tiden var folk inte så smarta med mail utan skickade stinkande drapor direkt från sina jobbmail-adresser på Ericsson.

Jag har fått sexistiska hatmail från kristdemokratiska politiker (ej anonyma, något jag inte vet hur jag ska tolka faktiskt), de sexistiska påhoppen om mitt utseende eller könsligt relaterade inkompetens eller om hur jag borde knullas eller inte knullas (eller har knullat för att få skriva i tidningen) kan jag faktiskt inte ens räkna, jag fanns på Radio Islams listor över judejournalister (det finns f ö också en flashbacktråd som handlar om huruvida jag är judinna eller inte, men om jag minns rätt var den inte så värst hotfull), jag har fått telefonsamtal där någon inlett städat och prydligt för att efter några meningar börja vråla könsord (rätt många faktiskt under en period), jag har fått hundratals tätt handskrivna brev med texter om det ena eller andra handgripliga sättet att få mig på bättre politiska tankar, "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" var ett av de mer innovativa, som dessutom dök upp på ett vykort föreställande en liten ullig gullig kanin med gul rosett. Jag minns verkligen rosetten.

Jag säger faktiskt inte det här för att jag vill att ni ska tycka specifikt synd om mig, fråga vilken skribent som helst som skriver om ämnen som invandring, homosexualitet, feminism och, uppenbarligen, våldsmonopolet, och lägg till att personen i alla fall under del av sin karriär på sin byline kan tas för unga kvinna, så kommer ni hitta liknande brevskördar hos allihop. Det är så det är. Oftast är det något man kan ta, man låter bli att läsa, man lägger på luren, man skrattar med sina kollegor, man försöker förtvivlat låta bli att stirra ner i den avgrund som är mänsklighetens botten. Ibland tröttnar man lite, ibland blir man mer än rimligt misantropisk, ibland tvivlar man på poängen med den representativa demokratin, men vad ska man göra? (obs, jag är alltså för representativ demokrati, om någon tvivlade).

Det här var på ett övergripande sätt mycket värre innan internet. Med internet menar jag nu inte IP-protokoll utan det internet vi har i dag, med bloggar och tidningskommentarer och twitter och alla människors möjlighet att göra sig hörda. De som tidigare hörde av sig till en tidning var de som var extremt upprörda eller hade alldeles för lite att göra. När så först mail dök upp blev det ett sätt att få även de glada kommentarerna, ibland i alla fall. Ändå mest de riktigt engagerade eller organiserat engagerade. Det blev ett väldigt skevt urval.

I dag är det helt annorlunda. På bloggarna skriver människor för att de är intresserade av politik, inte för att de alltid är heligt upprörda över något. Jag har skrivit tidigare om skillnaden mellan bloggar OM tidningsartiklar och artikelkommentarer, men det finns något i engagemanget också. Av någon anledning tenderar just artikelkommentarer, åtminstone i säg kvällstidningarna och på Newsmill, för det första vara mer eller mindre högerextrema och för det andra vara alldeles otroligt argsinta. Samma sak finns inte alls i bloggvärlden. Här finns ett samtal, som då och då spårar ur bland troll och gråvampyrer (eller såklart bara uppriktiga våldsamma diskussioner) men som ändå förhållandevis ofta håller sig rätt sakligt och respektfullt inför att folk kan tycka olika utan att vara onda. Ännu oftare är folk utpräglat vänliga och kärleksfulla. Åtminstone är det så i min del av den här världen, om man börjar läsa mer renodlat politiska bloggar som befinner sig en bit antingen till höger eller vänster om mig är kommentarsfälten emellanåt rätt läskiga också.

Det har varit perioder i den här bloggens liv, särskilt i början faktiskt när den bara precis sprängt uppmärksamhetsvallen och fått många läsare, när jag fick rätt mycket hatmail och en del obehagliga kommentarer. Det fick mig tillfälligt att misströsta, men jag är som sagt van. Vissa sorters näthat, de lulzigare varianterna, har dessutom uttalat underhållningsvärde.

Det gäller inte den senaste hinken. Det gäller inte de som hittat hit från Expressens kommentarsfält med sina mer eller mindre uttalade hot eller de mail jag fått med mer eller mindre vidrigt innehåll: "Smutsiga vänsterslödder. Hoppas nästa kula sitter mellan dina skabbiga kommunistögon" var en höjdpunkt från gårdagens mailskörd. Jag säger höjdpunkt för att jag försöker hålla tonen lättsam, men i verkligheten finner jag knappt ord för min förstämning. Jag inser att det finns något humoristiskt i att människor som vill försvara just polisen och våldsmonopolet blir så till sig att de vill bilda medborgargarden för syftet, men jag skrattar inte. Dessutom har jag hemskt svårt att begripa hur just den här texten kunde väcka en sådan vrede, jag trodde det var rätt okontroversiellt att peka på de risker som ligger i maktstrukturer. Att polisen emellanåt missbrukar sin makt är ju också alldeles uppenbart för vem som helst som läser tidningen.

Jag tror nu inte att det egentligen finns någon hotbild mot mig. Jag tror att syftet med dessa precis som med de skopor hot och hat jag fått över mig tidigare är att göra mig rädd, att sätta mig på plats, att få mig att tänka till innan jag skriver igen om ämnen som kan framkalla samma sorts reaktioner.

I någon mening har de lyckats. Jag är inte rädd, men däremot uttalat avogt inställd till det rum som varit den här bloggen. Att de kom hit, att de förpestade det som är mitt eget. Jag vet att jag inte har kommentarsmoderering, jag vet att jag tillåter anonyma kommentarer, men det är ju för att jag vill ha den delen av nätet också. Jag vill inte kräva registrering av folk och att själv tvingas läsa eventuella hatspyor för att godkänna eller ej skulle knappast göra något bättre för min sinnesfrid. Nu vet jag dock inte vad jag ska göra. Hatarna från Expressen nöjde ju sig heller inte med att kommentera polisartikeln, de spred ju ut sig och sin galla lite varstans. Kanske måste jag stänga av kommentarerna. Kanske borde jag ha en bloggpaus. Om man vill mig något finns jag ju på twitter i alla fall. Jag vet faktiskt inte. Självklart vet jag att jag borde bli mer hårdhudad, borde rycka på axlarna och låta det försvinna, men det är inte alltid så lätt. Jag vill ju kunna ha rimliga samtal här och då måste man vara inriktad på att lyssna på människor. Det är svårt att kombinera med den där teflonytan som krävs för att palla hatar-bataljonerna.