Svenskarna vill inte bli styrda av folk utan empati

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av människor helt utan empati när dessa så tydligt visar sig vara just det.

I dag har alltså socialförsäkringsutskottets ordförande, den näst mäktigaste personen i landet på området efter ministern, skrivit en debattartikel där han dömer ut en enskild medborgare som fuskare. Denna enskilda medborgare, Alexandra, hade skrivit en artikel om sitt liv efter utförsäkringen, sin ångest och oro, förvirringen på försäkringskassan, de fåfänga frågorna efter rehabilitering. Visst, det förekommer rena politiska utfall mot socialförsäkringsministern också, och rent av någon ganska platt retorisk släng om att bara de friska som jobbar "fortfarande har rätten att existera".

På detta svarar Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott tillsammans med partikollegan Helena Rivière, att Alexandra är arbetsskygg: "Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."

Jag skrev häromveckan om det konstiga i att påstå att det är nu barbariet i hanteringen av de långa sjukdomarna börjat. I många många år har trots allt kvinnor med så kallade diffusa diagnoser nekats rehabilitering och hjälp tillbaka. Jag tror att det finns fel i hur den nya politiken utformats, men jag har hela tiden trott att man har behövt göra något, och att den nya politiken innehållit också bra delar.

Aldrig hade jag kunnat tänka mig att allianspolitiker tänkte följa upp politikomsvängningen med barbari av en helt annan skala. Det Axén gör, från sin maktposition, är att han sätter sig på en enskild medborgare som vågat säga ifrån och hånar henne. Han tycker sig ha rätt att avgöra om hon behöver sjukersättning eller inte, om hon är sjuk eller inte. Sjukdom är förvisso inget manikeiskt tillstånd och det finns många möjliga bedömningar att göra på skalan mellan sjuk och frisk, men jag är helt säker på att en politiker i Stockholm som aldrig träffat den enskilda sjuka människan är fel person att göra det. Om han dessutom tycker att det rimliga sättet och stället att fälla detta sitt avgörande i sjukhetsfrågan är i en hånfullt hållen anklagande debattartikel i Aftonbladet bör han få sparken från sitt jobb.

Det kommer han sannolikt inte få. Det kommer däremot den här regeringen att få. Inte för sin politik, för jag tror att många människor faktiskt uppskattat både jobbskatteavdrag och annat och det hade många nog successivt under tiden fram till september kunnat komma ihåg, men för att man som politiker inte kan visa i upptakten till en valrörelse att man saknar både hjärta och hjärna. Det är trots allt en alltigenom ocharmig kombination.

Uppdatering: Jag har hämtat rubriken och etiketten empatilösa sociopater från en rolig kommentar hos Badlands hyena, men vill understryka att jag alltså inte ser det som en rimlig beskrivning av alliansen som helhet eller av dess politik. Etiketten gäller specifikt Axén & Rivière (och jag kan självfallet egentligen ge dem den medicinska diagnosen sociopat lika lite som de kan säga om Alexandra är sjuk eller inte), men eftersom den första har en viktig post inom moderaterna smittar det förstås av sig.

Uppdatering 2: Jag hade alltså tidigare etiketten "empatilösa sociopater" på Axén och Rivière, men har insett under natten att jag faktiskt inte vill använda psykologiska diagnoser som beskrivning av människor ens när de betett sig såhär.

"Jag har legat med många negrer"

Jag kommer varje dag ett steg närmare att totalt säga upp bekantskapen med den svenska borgerligheten. Det här motsvarar dock ett helt jävla maraton.

Så starkt, så vidrigt

Nu har jag rekommenderat Per Wirténs text om kriget mot kvinnorna på alla ställen jag kan, så jag ber om ursäkt för upprepningar, men ni måste verkligen läsa. Det är så starkt, så vidrigt, så bra. Jag har ingenting mer att tillägga.

Vi bör visst låta genierna behandla oss andra som skit

Det här är faktiskt det konstigaste jag har läst på länge. Therese Bohman tycks alltså anse att bara för att man är en begåvad författare (som Stig Larsson definitivt är) så får man behandla andra människor som skit och det är bra att vi andra låter genierna behandla oss och folk omkring oss som skit (eller piss då, för att ansluta till Larssons ord mot Beckman). Eller, hon skriver inte det, hon skriver att hon upprörs över att människor ställer genikult mot det demokratiska: "om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid". Eftersom ingen i hela den här diskussionen har ifrågasatt kvaliteten i Autisterna kan jag inte tolka det på något annat sätt än så. Det är "toppen med genikulten" skriver hon, och diskussionen just nu har ju bara rört geniernas rätt att bete sig som svin i den där genikultens skydd.

Det blir Polanski-debatten en gång till, fast kanske ännu tydligare. Vissa personer skall, om de är tillräckligt konstnärligt framstående, undantas från de regler som vi andra lever med, det gör liksom inget om de våldtar 13-åringar eller bara beter sig som allmänna svin mot sin omgivning, för de är ju GENIER. Vi ska vara så glada att de finns där med sin genialitet och ursäkta dem vad de än hittar på för annars skulle vi ju få sämre konst. Diskussionen har därmed lämnat frågan om huruvida man bör göra en feministisk eller klassbaserad eller för all del postkolonial analys av varför vi tillåter ppersoner som Larsson och Polanski att komma undan, och i stället hamnat i frågeställningen om vi BÖR tillåta dem detta. Bohman säger ja, det bör vi. Jaha.

Öppenhet och solidaritet

I dag är jag alltså för invandring OCH kritisk till vänstern och jag är uppriktigt nyfiken på hur de glada skarorna i Expressens kommentarsfält skall hantera det dilemmat.

Moget

(en sak som fascinerar mig är hur lika ideologiska vänstermänniskor och liberaler tycker om bankstödet. Vilket gör att frågan återstår - vem var egentligen FÖR att vi skulle ge så mycket pengar till diverse bankdirektörer som tröst för deras egen inkompetens?)

Religiös extremism

Låt oss nu komma ihåg att Pat Robertson, som i klippet ovan förklarar att slavupproret på Haiti var en pakt med djävulen (som de nu alltså får betala för) grundade the christian coalition och ledde det som allmänt kallas den kristna högern i USA. Han försökte bli republikanernas presidentkandidat 1988 och efter att ha misslyckats talade han på konventet och endorsade George Bush d.ä. Hans makt över de högerkristnas politiska arbete och donationer har varit enorm och nästan alla republikanska politiker har därför ansträngt sig för att hålla sig väl med honom (ända fram tills dess att han förklarade att 9/11 var Guds straff för alla New Yorks homosexuella och andra syndare, då tyckte även de att det blev för mycket).

Denne extremist och fanatiker (och rasist) har alltså haft direkt och konkret politiskt inflytande i USA. Det kan vara bra att komma ihåg.

Svek mot barnen

Den här texten hade jag i Dalarnas Tidningar i lördags:

”Det de förlorar i språkutveckling tar de igen i närhet”. Kristdemokraten Emma Henriksson kommenterade med den meningen i DN nyheten att många hundra barn i segregerade förorter inte hör talad svenska förrän de börjar skolan.

Deras mammor, som redan i utgångsläget befinner sig kanske allra längst bort från arbetsmarknaden genom dålig utbildning, bristande svenskkunskaper och oket från patriarkala traditioner där kvinnor inte förväntas yrkesarbeta, får nu genom vårdnadsbidraget än mindre drivkrafter att skicka barnen till svenskt dagis.

Endast i invandrartäta områden har vårdnadsbidraget blivit den succé kristdemokraterna hoppades på. Det som beskrevs som en valfrihetsreform får där effekten att barnens möjlighet till integration i det svenska samhället stryps.

”barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva”, säger då Emma Henriksson. Uppenbarligen har hon insikter som saknas hos hela världens expertis på språkutveckling som tvärtom menar att det är den första tiden som är viktigast när det gäller att bli helt flytande på ett språk. Dröjer svenskan tills barnet är 5-6 år gammalt krävs oerhörda ansträngningar för att komma ikapp det som kommit helt naturligt om svenskan funnits där hela tiden, eller åtminstone från 1,5-årsåldern. Visst är barn receptiva, men varför göra livet ännu svårare för barn som redan i utgångsläget har lite sämre förutsättningar än många andra?

Det finns såklart poänger med vårdnadsbidraget, även om det är en smula ironiskt att en regering som driver arbetslinjen som främsta ideologi aktivt vill betala vissa människor, småbarnsföräldrar, att välja det som annars kallas utanförskap. Den vanliga modellen, med yrkesarbetande föräldrar och offentligt subventionerad barnomsorg i dagisform, passar inte alla. Jag kan förstå tanken att vilja öka möjligheten att välja något annat. Men nu ser vi hur bidraget används i praktiken, och det är inte främst som frihetsökning.

Tvärtom offrar vi med bidraget friheten för en ganska stor grupp barn att vara svenskar på något sånär lika villkor som vi andra. Det är deras framtida valmöjligheter vi snävar in i valfrihetens namn. Man kan förstås tycka att friheten för lille Tures mamma eller pappa att vara hemma ett år extra är viktigare än lilla Sorayas frihet att alls kunna delta i det svenska samhället. Men då får man säga att det är det övervägandet man gör. Men det parti som hävdar sig stå på barnens sida förnekar nu i stället att det alls finns problem. Det är, som de åtminstone själva skulle säga, ett svek mot barnen.

Not so beläst after all

Okej, det här är alltså BBC-listan och då kom jag inte ens upp i hälften. Och nej, jag har faktiskt nästan inte läst något Terry Pratchett alls, so kill me, jag vet att jag borde. Jag måste erkänna att jag inte ens vet vilka flera av författarna på den här listan är... Så det blir ingen pennkjol- och glasögon-utstyrsel alltså. Bittert, faktiskt.

1. The Lord of the Rings, JRR Tolkien
2. Pride and Prejudice, Jane Austen
3. His Dark Materials, Philip Pullman
4. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Douglas Adams
5. Harry Potter and the Goblet of Fire, JK Rowling
6. To Kill a Mockingbird, Harper Lee
7. Winnie the Pooh, AA Milne
8. Nineteen Eighty-Four, George Orwell
9. The Lion, the Witch and the Wardrobe, CS Lewis
10. Jane Eyre, Charlotte Brontë
11. Catch-22, Joseph Heller
12. Wuthering Heights, Emily Brontë
13. Birdsong, Sebastian Faulks
14. Rebecca, Daphne du Maurier
15. The Catcher in the Rye, JD Salinger
16. The Wind in the Willows, Kenneth Grahame
17. Great Expectations, Charles Dickens
18. Little Women, Louisa May Alcott
19. Captain Corelli's Mandolin, Louis de Bernieres
20. War and Peace, Leo Tolstoy
21. Gone with the Wind, Margaret Mitchell
22. Harry Potter And The Philosopher's Stone, JK Rowling
23. Harry Potter And The Chamber Of Secrets, JK Rowling
24. Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban, JK Rowling
25. The Hobbit, JRR Tolkien
26. Tess Of The D'Urbervilles, Thomas Hardy
27. Middlemarch, George Eliot
28. A Prayer For Owen Meany, John Irving
29. The Grapes Of Wrath, John Steinbeck
30. Alice's Adventures In Wonderland, Lewis Carroll
31. The Story Of Tracy Beaker, Jacqueline Wilson
32. One Hundred Years Of Solitude, Gabriel García Márquez
33. The Pillars Of The Earth, Ken Follett
34. David Copperfield, Charles Dickens
35. Charlie And The Chocolate Factory, Roald Dahl
36. Treasure Island, Robert Louis Stevenson
37. A Town Like Alice, Nevil Shute
38. Persuasion, Jane Austen
39. Dune, Frank Herbert
40. Emma, Jane Austen
41. Anne Of Green Gables, LM Montgomery
42. Watership Down, Richard Adams
43. The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald
44. The Count Of Monte Cristo, Alexandre Dumas
45. Brideshead Revisited, Evelyn Waugh
46. Animal Farm, George Orwell
47. A Christmas Carol, Charles Dickens
48. Far From The Madding Crowd, Thomas Hardy
49. Goodnight Mister Tom, Michelle Magorian
50. The Shell Seekers, Rosamunde Pilcher
51. The Secret Garden, Frances Hodgson Burnett
52. Of Mice And Men, John Steinbeck
53. The Stand, Stephen King
54. Anna Karenina, Leo Tolstoy
55. A Suitable Boy, Vikram Seth
56. The BFG, Roald Dahl
57. Swallows And Amazons, Arthur Ransome
58. Black Beauty, Anna Sewell
59. Artemis Fowl, Eoin Colfer
60. Crime And Punishment, Fyodor Dostoyevsky
61. Noughts And Crosses, Malorie Blackman
62. Memoirs Of A Geisha, Arthur Golden
63. A Tale Of Two Cities, Charles Dickens
64. The Thorn Birds, Colleen McCollough
65. Mort, Terry Pratchett
66. The Magic Faraway Tree, Enid Blyton
67. The Magus, John Fowles
68. Good Omens, Terry Pratchett and Neil Gaiman
69. Guards! Guards!, Terry Pratchett
70. Lord Of The Flies, William Golding
71. Perfume, Patrick Süskind
72. The Ragged Trousered Philanthropists, Robert Tressell
73. Night Watch, Terry Pratchett
74. Matilda, Roald Dahl
75. Bridget Jones's Diary, Helen Fielding
76. The Secret History, Donna Tartt
77. The Woman In White, Wilkie Collins
78. Ulysses, James Joyce
79. Bleak House, Charles Dickens
80. Double Act, Jacqueline Wilson
81. The Twits, Roald Dahl
82. I Capture The Castle, Dodie Smith
83. Holes, Louis Sachar
84. Gormenghast, Mervyn Peake
85. The God Of Small Things, Arundhati Roy
86. Vicky Angel, Jacqueline Wilson
87. Brave New World, Aldous Huxley
88. Cold Comfort Farm, Stella Gibbons
89. Magician, Raymond E Feist
90. On The Road, Jack Kerouac
91. The Godfather, Mario Puzo
92. The Clan Of The Cave Bear, Jean M Auel
93. The Colour Of Magic, Terry Pratchett
94. The Alchemist, Paulo Coelho
95. Katherine, Anya Seton
96. Kane And Abel, Jeffrey Archer
97. Love In The Time Of Cholera, Gabriel García Márquez
98. Girls In Love, Jacqueline Wilson
99. The Princess Diaries, Meg Cabot
100. Midnight's Children, Salman Rushdie

Kanon, kanon, eller Isobel leker lärarinna

Den här listan har jag snott av Julia för att jag kände för att känna mig beläst.

"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as ”want to read”, and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"

1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte
4 Harry Potter series – JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible (bara delar)
7 Wuthering Heights – Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (nja, inte kompletta, men väldigt väldigt många verk)
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger
19 The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis
34 Emma – Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – AA Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
55 A Suitable Boy – Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce
76 The Bell Jar – Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
81 A Christmas Carol – Charles Dickens
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo

Jag får alltså 62 av 100, vilket tillfredställer just beläsenhetskänslan (ännu bättre i sammanhanget att jag alltså till min förvåning hade läst FLER än Julia, som annars är den kanske mest belästa person jag känner), men allvarligt, skulle det vanliga vara att man läst blott sex stycken?

Nu är ju den här listan utifrån en anglosaxisk kanon, men om man radade upp motsvarande verk i Sverige, med sådana som Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Moa Martinsson i stället för säg Melville och Dickens, skulle folk i allmänhet fortfarande ligga på sex (ursäkta ordvitsandet, men man SKA skriva siffror under tio med bokstäver)?

Jag vet inte, jag är uppenbarligen väldigt långt från verklighetens folk i sådana här frågor, men jag blir lite ledsen om det faktiskt är sant. Mycket av detta är ju barn- och ungdomslitteratur, sådant man fanimig har rätt att få läsa i skolan för sitt rena nöjes skull mer än för något annat. Jag vill att alla barn ska ha läst Roald Dahl, bara för att han är så rolig. Han är rolig för vuxna också förresten, så alla ni som inte läst Häxorna, eller Matilda, eller för all del Kalle och chokladfabriken, iväg till biblioteket, denna folkbildningens hörnsten, med er. Om ni tar med ett valfritt barn på läsfärden får ni extra guldstjärna av fröken Isobel. Jag kan ha knut, pennkjol och glasögon om det känns bättre så.

du kära nya samtid

Jag kan på rak arm bara säga att jag vet tre saker som Katrin Zytomierska tycker.

1) Om man gillar sex kan man inte bli våldtagen

2) Om man får missfall beror det på att man har fel inställning till graviditeten

3) Om man blir antastad på krogen beror det på att man utstrålar ointelligens

Utan att gå in på hela den iofs berättigade diskussionen om K Z är en person eller en trollpersona ställer jag mig i min samtidströtthet ändå den ledsamma frågan om hur det kommer sig att en inställning som denna ger många tusen uppskattande läsare. Tycker folk verkligen såhär eller tycker de att det är roligt med någon som "rör om lite"? Å, vad jag hatar uttrycket att röra om lite. Det kan förresten vara så att jag hatar "folk" också.

Inte som vi

I dag hände en sådan där spännande sak när bekräftelsen på en medienanalys inkom omedelbart, vid samma frukostbord, samma tidningshög.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN om hur vår bild av muslimer präglas av "skäggiga män", att de djupt religiösa eller politiska muslimerna ständigt visas upp som "muslimerna", medan majoriteten människor med muslimsk bakgrund som är helt eller delvis sekulära osynliggörs.

Detta sker hos dem som fruktar det främmande, eller vill frammana sådan fruktan, när de pekar på de mest extrema företrädarna för en i det här fallet rätt slumpmässigt sammansatt grupp och försöker få det att framstå som att dessa är representativa. Men det sker också i all välmening i det korporativt präglade Sverige där den som har en organisation alltid är lite mer synlig än individen. Välmenande svenska politiker ger bidrag till, och vill föra samtal med, djupt religiösa eller politiska islamiska organisationer i tron att de därigenom bygger broar mellan folkgrupper och bidrar till starka identiteter.

Det sker också i medierna. I dag i Svenska Dagbladet finns en stor och stort uppslagen artikel om muslimer i Sverige. Redaktionschef Martin Jönsson beskriver bakgrunden på sin blogg: "Men "det muslimska Sverige", om man över huvud taget kan tala om ett sådant begrepp, är naturligtvis ingen homogen samling, lika lite som "det kristna Sverige" är det. Bland svenska muslimer finns en stor bredd vad gäller etnicitet och geografisk bakgrund - och en ännu större bredd när det gäller inställningen till tron. Sekulariseringen sprider sig dessutom där, liksom i andra grupper i samhället."

Hela syftet är alltså att visa mångfalden, den som så sällan kommer fram. I huvudtexten skrivs lite om sekulariseringen och om att många muslimer är troende på ungefär samma sätt som alla svenskar som nyss firat jul till mammons, eller möjligen mysets, ära snarare än messias.

Men bland porträtten sedan är en av tio icke-religiös. 10 procent. Sju av tio talar om sin tro som helt grundläggande i livet. Det är svårt att veta hur många av Sveriges muslimer som egentligen är sekulära och kulturella muslimer, men det finns 110 000 medlemmar i muslimska församlingar och vi har ca 500 000 invandrare från länder där majoriteten är muslimsk. Om vi räknar bort en del kristna assyrier/syrianer innebär det ändå att bara drygt 25 procent av Sveriges muslimska invandrare är såpass religiösa att de är med i ett samfund. (Siffrorna är självklart bara en uppskattning, det kan ju finnas människor som betraktar sig som troende utan att vara församlingsmedlemmar.) 75 procent i verkligheten blev till 10 procent i SvD. 25 procent blir till 70. Martin Jönsson svarade på min fråga om saken på twitter att meningen inte var att uppnå "total representativitet, om det nu är möjligt", men det här är ju onekligen väldigt väldigt långt från representativitet alls.

Jag tror inte att SvD hade elakt uppsåt. Själva reportaget är bra och intervjuerna med de olika svenska muslimerna är intressanta och visar onekligen på stora skillnader dem emellan. Men ändå hamnar man i fällan att man beskriver just muslimer utifrån deras tro och religiositet (rubriken på förstasidan är "10 nyanser av tro").

Det kan man ju tycka är självklart eftersom Islam nu är en religion, men begreppet muslimer används i allmänhet inte så. När Sverigedemokrater och andra räknar på hur många muslimer som bor i Sverige talar de inte om de där 110 000 församlingsmedlemmarna utan om alla som har muslimsk bakgrund, ibland men inte alltid med undantag för dem som har uttalade andra religioner. Även icke-religiösa muslimer betraktar också sig själva ofta som just muslimer, dock utan någon direkt tro alls. Man firar ramadan för att det är tradition och man gillar maten, man gillar kanske arabisk estetik men skulle hellre njuta av den i ett hamam än i en moské.

Jämförelsen blir därför inte tanken att uttalade kristna skulle intervjuas utifrån sin kristenhet utan lika mycket att etniska svenskar skulle intervjuas utifrån sin svenskhet och då ha den kristna tron som huvudpoäng.

Diskrepansen mellan idealtypen som visas upp och den grupp denna typ anses symbolisera blir obegripligt och tröttsamt stor. Till och med när man uttalat försöker komma ifrån det lever de omedvetna föreställningarna så starkt att det blir som i SvD-reportaget. Vår bild av muslimen kanske inte blir en skäggig man med bomb i turbanen, men väl någon som på konstiga och grundläggande sätt inte är som vi.

Som om barbariet började nu

Hanne Kjöller har en riktigt bra text i dag. Hela den här diskussionen om förändringarna av sjukförsäkringarna har varit så konstig. Blandat med berättigad indignation över uppenbara fel i det nya systemet som tvingar svårt sjuka till arbetsförmedlingen (fel som, såvitt jag begripit rättats till, sent men ändå) finns en ton som helt bortser från de vidriga mänskliga effekter systemet hittills har haft. Som om barbariet började nu.

Vi har kasserat människor, i många fall precis i början av deras yrkesliv, för att det har varit enklast. Människor, oftast kvinnor, har tillåtits gå sjukskrivna för diffusa diagnoser utan att få minsta hjälp med rehabilitering, för att det för alla inblandade inneburit minst motstånd. Det är helt klart att man blir sjukare av att vara långtidssjukskriven på heltid, det finns hur många studier som helst av hur man börjar definiera sig själv utifrån sin sjukdom och bristande arbetsförmåga. För kvinnor har sjukdom genom historien dessutom varit ett enkelt och accepterat sätt att göra uppror utan att det egentligen hotat någon.

I Sverige har vi genom sjukförsäkringen hjälpt detta utåt ofarliga självdestruktiva uppror. Så har man praktiskt kunnat undvika riktiga uppror mot arbetsmiljö, ojämställda relationer och allmän maktlöshet. I de exempel på kvinnor som nu far illa i systemförändringen syns detta ofta tydligt. I går i tidningen fanns en sjuksköterska som gått in i väggen på grund av omänsklig arbetsbelastning som nu var deltidssjukskriven och som sade att hon (man) inte kunde jobba heltid på ett sådant jobb. Är det då inte jobbet det är fel på? Är det då inte alla dessa tusentals jobb i främst offentlig sektor som är så slitsamma, så felorganiserade att vem som helst BLIR sjuk av att jobba heltid som är problemet? Jag vet iofs inte om det är bättre i privat sektor, åtminstone i vård- och omsorgssektorn tycks det vara liten generell skillnad mellan privat och offentlig (vissa privata arbetsgivare är bättre än kommun och landsting, vissa är minst lika dåliga som de allra sämsta offentliga). Sjukförsäkringens funktionssätt har låtit arbetsgivare, inte sällan med politiskt tillsatta huvudmän, arbeta ihjäl sina anställda utan att vare sig behöva bry sig eller egentligen betala för det.

Jag tror inte att den nu införda förändringen är optimal. Att tvinga deltidssjukskrivna att säga upp sig för att söka heltidsjobb är t ex att låta enskilda bära bördan av det som är ett arbetsgivarproblem (och dessutom helt i strid med det Hanne Kjöller i sin artikel talar om som ett samhälle där alla inte är topp-produktiva absolut hela tiden). De sjukdomsalstrande effekterna av sjukskrivning är främst tydliga för heltidssjukskrivningar och att vara arbetslös på heltid måste väl rimligen vara mer i det berömda utanförskapet än att vara sjukskriven på deltid.

Men något måste man göra. Att bara låta detta pågå är orimligt, omänskligt, passiviserande både personligt och politiskt. Jag skulle därför gärna se någon av dem som nu beskriver det nya systemet som ättestupans återinförande förklara hur de vill ändra systemet i stället. Det finns helt säkert bättre förslag än det som nu genomförts. Men man kan faktiskt inte tycka att det var bra förut.

Gala! Gala?

Isobelsverkstad är alltså nominerad som en av Sveriges bästa politiska bloggar till Aftonbladets stora bloggpris. Det är såklart mycket hedrande, men själv tycker jag att ni i stället ska rösta på Elin Grelsson. Det vore mycket roligare om hon vann. Jag noterat för övrigt att fyra av fem nominerade i klassen är kvinnor, med dessutom stor åldersspridning, så nu kanske vi till slut kan överge den där idén att det bara är unga män som bloggar om annat än mode?

I övriga klasser finns några favoriter, som Weird Science, Nollnolltalet, Lilla Gumman och Hanna Fridén.

Ändå är den övergripande känslan, bortsett från Elins förträffliga nominering, lite, tja, tristess. Finns det inte fler roliga bloggar än så här? Finns det inga nya som spöar alla äldre? Varför finns ingen matbloggkategori (något jag ondgjorde mig över när nomineringen pågick också)? Var är de roliga, intellektuella mode- och sminkbloggarna t ex? (Var är Anna Hellstens parfymblogg i synnerhet?) Det är ju inte bloggprisets fel, direkt, kanske finns det faktiskt inte mer än såhär (Anna har ju t ex tragiskt nog ingen parfymblogg än) men lite bättre än såhär upplever jag ändå min bloggläsande vardag.

Something stupid

Jag avstod från att ta i och tala om hot mot "demokratin" eller "yttrandefriheten" i förra inlägget, om inte annat för att det känns fånigt att ta till sådana begrepp om sig själv. Icke dessto mindre är såklart direkta hot mot människor för något de skrivit något mer än hot mot bara just dessa personer. Om människor hotas till tystnad förtvinar friheten, attacker mot enskilda människor för att de utövar sin frihet, om de så besöker bögklubbar, hädar, demonstrerar eller utför aborter, är mer, och farligare, än misshandel i krogköer eller fejder mellan grannar. Själva poängen med våldet är att det ska vara bredare än så, mottagaren av hoten är inte bara den enskilda person som drabbas utan alla som tystnar, stänger mottagningen eller går omvägar för att inte råka ut för liknande saker.

Det tycker inte Dan Jönsson, som i dag menar att attentatet mot Muhammed-tecknaren Kurt Westergaard tvärtom är ett "attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning", något som i Jönssons värld alltså uppenbarligen inte KAN vara sant samtidigt som det förra. Jönsson har poänger i hur terrorn används som förevändning för en repressiv politik men de försvinner liksom när han inte begriper detta absolut grundläggande. Människors oförmåga att tänka mer än en tanke samtidigt upphör aldrig att förvåna mig.

Uppdatering: Har nu lyssnat på Dan Jönsson i Studio ett mot Expressens Anna Dahlberg. Hon är min redaktör för den som inte vet det, men jag måste erkänna att jag skulle ha varit betydligt mer aggressiv än hon om jag suttit i radiostudion, kanske blev hon bara så häpen över Jönssons resonemang att hon inte fick fram mer.

För det han säger är faktiskt komplett obegripligt. Först säger han att attacken mot Westergaard inte kan ses som en attack mot det öppna samhället eftersom den riktade sig mot någon som "på pin kiv ritat en ganska fånig teckning som sårat miljontals muslimer." En annan anledning var att våldet "drabbar inte urskiljningslöst.". Hur kan detta vara ett argument för hans sak? Nazivåld som riktar sig mot invandrare, judar eller homosexuella är ju inte heller urskiljningslöst, är det inte heller demokratiska hot? Är en ensam galning på stan som har ihjäl folk just urskiljningslöst alltså ett hot mot demokratin i stället då?

Folkmord är generellt rätt specifika, för att ta ett annat politiskt brott, det är dödande riktat för att utradera en hel specifik etnisk grupp. Med Jönssons argument är det inte heller politik just för att det är specifikt riktat.

Som ett bevis för att attacken inte bör ses i ett bredare perspektiv anförde han sedan att dansk polis ju hade beredskap "det här var något man kunnat vänta sig". Så då är attacker mot kända bögklubbar med kontakter med polisen mindre politiskt motiverade än spontana attacker mot killar som håller hand på stan? Han påstår att han inte menar att Westergaard får skylla sig själv, men varför är isåfall polisberedskapen, och vad man kunde vänta sig alls relevant?

Sen säger han att yttrandefriheten hotas i dag. Det håller jag helt med om, se bara på den irländska hädelselagen och det schweiziska minaretförbudet eller västvärldens försök att ta bort rätten att yttra sig anonymt och ologgat av säkerhetstjänster. Kriget mot terrorismen har där en stor den av skulden.

Jönsson menar dock att yttrandefriheten hotas genom att den görs till en kliché av terroristbekämpare. Hur detta sker lyckas han inte förklara, mer än att det alltså handlar om att vi just ser våldsamma attacker mot enskilda som t ex skriver förgripligheter, har fel etnicitet/religion eller ritar fåniga teckningar också som attacker mot den frihet dessa utnyttjar. Yttrandefriheten hotas alltså av att vi försvarar den? Eller?

Allvarligt talat, jag förstår faktiskt inte ens vad han försöker säga. Det finns ingen logik, ingen röd tråd. De enda som hotar yttrandefriheten utifrån detta perspektiv är väl de som i likhet med Jönsson kopplar den till terrorbekrigarnas övriga agenda och inte klarar av att se att det går att vara för något även om samma värde också hyllas av folk man ogillar, kanske rentav utnyttjas till att säga sånt man ogillar. I såfall är det ju Dan Jönsson som hotar yttrandefriheten på pin kiv för att han inte gillar George Bush och kriget mot terrorn. Och det är nog det dummaste jag någonsin hört.

Ibland är hat inte lulzigt alls

Det är inte som om jag varit förskonad tidigare. När jag skrev om invandring i DN för snart tio år sedan fick jag så mycket hot- och hatmail och -brev att jag skaffade hemligt telefonnummer. På den tiden var folk inte så smarta med mail utan skickade stinkande drapor direkt från sina jobbmail-adresser på Ericsson.

Jag har fått sexistiska hatmail från kristdemokratiska politiker (ej anonyma, något jag inte vet hur jag ska tolka faktiskt), de sexistiska påhoppen om mitt utseende eller könsligt relaterade inkompetens eller om hur jag borde knullas eller inte knullas (eller har knullat för att få skriva i tidningen) kan jag faktiskt inte ens räkna, jag fanns på Radio Islams listor över judejournalister (det finns f ö också en flashbacktråd som handlar om huruvida jag är judinna eller inte, men om jag minns rätt var den inte så värst hotfull), jag har fått telefonsamtal där någon inlett städat och prydligt för att efter några meningar börja vråla könsord (rätt många faktiskt under en period), jag har fått hundratals tätt handskrivna brev med texter om det ena eller andra handgripliga sättet att få mig på bättre politiska tankar, "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" var ett av de mer innovativa, som dessutom dök upp på ett vykort föreställande en liten ullig gullig kanin med gul rosett. Jag minns verkligen rosetten.

Jag säger faktiskt inte det här för att jag vill att ni ska tycka specifikt synd om mig, fråga vilken skribent som helst som skriver om ämnen som invandring, homosexualitet, feminism och, uppenbarligen, våldsmonopolet, och lägg till att personen i alla fall under del av sin karriär på sin byline kan tas för unga kvinna, så kommer ni hitta liknande brevskördar hos allihop. Det är så det är. Oftast är det något man kan ta, man låter bli att läsa, man lägger på luren, man skrattar med sina kollegor, man försöker förtvivlat låta bli att stirra ner i den avgrund som är mänsklighetens botten. Ibland tröttnar man lite, ibland blir man mer än rimligt misantropisk, ibland tvivlar man på poängen med den representativa demokratin, men vad ska man göra? (obs, jag är alltså för representativ demokrati, om någon tvivlade).

Det här var på ett övergripande sätt mycket värre innan internet. Med internet menar jag nu inte IP-protokoll utan det internet vi har i dag, med bloggar och tidningskommentarer och twitter och alla människors möjlighet att göra sig hörda. De som tidigare hörde av sig till en tidning var de som var extremt upprörda eller hade alldeles för lite att göra. När så först mail dök upp blev det ett sätt att få även de glada kommentarerna, ibland i alla fall. Ändå mest de riktigt engagerade eller organiserat engagerade. Det blev ett väldigt skevt urval.

I dag är det helt annorlunda. På bloggarna skriver människor för att de är intresserade av politik, inte för att de alltid är heligt upprörda över något. Jag har skrivit tidigare om skillnaden mellan bloggar OM tidningsartiklar och artikelkommentarer, men det finns något i engagemanget också. Av någon anledning tenderar just artikelkommentarer, åtminstone i säg kvällstidningarna och på Newsmill, för det första vara mer eller mindre högerextrema och för det andra vara alldeles otroligt argsinta. Samma sak finns inte alls i bloggvärlden. Här finns ett samtal, som då och då spårar ur bland troll och gråvampyrer (eller såklart bara uppriktiga våldsamma diskussioner) men som ändå förhållandevis ofta håller sig rätt sakligt och respektfullt inför att folk kan tycka olika utan att vara onda. Ännu oftare är folk utpräglat vänliga och kärleksfulla. Åtminstone är det så i min del av den här världen, om man börjar läsa mer renodlat politiska bloggar som befinner sig en bit antingen till höger eller vänster om mig är kommentarsfälten emellanåt rätt läskiga också.

Det har varit perioder i den här bloggens liv, särskilt i början faktiskt när den bara precis sprängt uppmärksamhetsvallen och fått många läsare, när jag fick rätt mycket hatmail och en del obehagliga kommentarer. Det fick mig tillfälligt att misströsta, men jag är som sagt van. Vissa sorters näthat, de lulzigare varianterna, har dessutom uttalat underhållningsvärde.

Det gäller inte den senaste hinken. Det gäller inte de som hittat hit från Expressens kommentarsfält med sina mer eller mindre uttalade hot eller de mail jag fått med mer eller mindre vidrigt innehåll: "Smutsiga vänsterslödder. Hoppas nästa kula sitter mellan dina skabbiga kommunistögon" var en höjdpunkt från gårdagens mailskörd. Jag säger höjdpunkt för att jag försöker hålla tonen lättsam, men i verkligheten finner jag knappt ord för min förstämning. Jag inser att det finns något humoristiskt i att människor som vill försvara just polisen och våldsmonopolet blir så till sig att de vill bilda medborgargarden för syftet, men jag skrattar inte. Dessutom har jag hemskt svårt att begripa hur just den här texten kunde väcka en sådan vrede, jag trodde det var rätt okontroversiellt att peka på de risker som ligger i maktstrukturer. Att polisen emellanåt missbrukar sin makt är ju också alldeles uppenbart för vem som helst som läser tidningen.

Jag tror nu inte att det egentligen finns någon hotbild mot mig. Jag tror att syftet med dessa precis som med de skopor hot och hat jag fått över mig tidigare är att göra mig rädd, att sätta mig på plats, att få mig att tänka till innan jag skriver igen om ämnen som kan framkalla samma sorts reaktioner.

I någon mening har de lyckats. Jag är inte rädd, men däremot uttalat avogt inställd till det rum som varit den här bloggen. Att de kom hit, att de förpestade det som är mitt eget. Jag vet att jag inte har kommentarsmoderering, jag vet att jag tillåter anonyma kommentarer, men det är ju för att jag vill ha den delen av nätet också. Jag vill inte kräva registrering av folk och att själv tvingas läsa eventuella hatspyor för att godkänna eller ej skulle knappast göra något bättre för min sinnesfrid. Nu vet jag dock inte vad jag ska göra. Hatarna från Expressen nöjde ju sig heller inte med att kommentera polisartikeln, de spred ju ut sig och sin galla lite varstans. Kanske måste jag stänga av kommentarerna. Kanske borde jag ha en bloggpaus. Om man vill mig något finns jag ju på twitter i alla fall. Jag vet faktiskt inte. Självklart vet jag att jag borde bli mer hårdhudad, borde rycka på axlarna och låta det försvinna, men det är inte alltid så lätt. Jag vill ju kunna ha rimliga samtal här och då måste man vara inriktad på att lyssna på människor. Det är svårt att kombinera med den där teflonytan som krävs för att palla hatar-bataljonerna.

Snutskräck

I dag skriver jag om min tveksamhet inför våldsmonopolet. Det är redan fest i kommentarsfältet.