How I met Maria Ferm

Jag vet inte vad det säger om vare sig mig eller henne, men vi har knappt träffats i något seriöst politiskt sammanhang. Bara fester, festliga demonstrationer, vakor och sena nätter. Snygga män, snygga kvinnor, drinkar och sång. Det går ju inte riktigt att komma ifrån: få andra bryter ut partyt ur partipolitiken lika bra och lika konsekvent som hon.

Jag tänker nu kanske särskilt på den sena vinterkväll på Kvarnen när hon, Anders och Anna plötsligt dök upp och förgyllde sällskapet. Jag och Sanna och Fredrik var nog inne på vårt tredje glas redan och sjöng glatt med i det pärlband av 90-talshits som strömmade ur musikanläggningen. Vi gör ju sånt. Sjunger tillsammans. Dricker, flirtar, leder Pride-parader tillsammans. Det är vackert, och en hel del av det är faktiskt politik samtidigt som det är roligt. Om jag hade haft möjlighet hade jag förresten hemskt gärna följt med försökt räddat fiskarna tillsammans med henne också.

Jag har skrivit en hel del om min ökade dragning till miljöpartiet sista åren. När de borgerliga partierna struntar i sina egna värderingar och gör medborgarna till statens tillgångar i stället för tvärtom är det sådana som Maria och Anders och Anna som visat att det faktiskt finns liberala alternativ. När S & M gräver ner sig i industrialismens och storföretagskapitalismens skyttegravar (inte sällan på samma sida mot enskilda) har det stor betydelse att sådana som Maria visar att miljöpartister inte längre måste odla eget vete efter rörelserna på Saturnus månar eller misstro byggnader högre än en våning + dragig vind. (Jag medger glatt att denna min nya mp-förtjusning dämpas ganska rejält varje gång Yvonne Ruwaida öppnar munnen, men det är ett politiskt problem som Maria kanske får försöka hantera själv.) Självfallet är jag inte mer hycklare än att jag erkänner att jag dessutom gillar att de nya miljöpartisterna är så sjukt snygga. Yta betyder mycket i politikens marginaler och kanske än mer på de karaokegolv vi gemensamt bevistar.

Jag erkänner att min relation till det nya miljöpartiet inte bara kan beskrivas i estetiska utan också rent av i alkoholromantiska termer. Det är därför tur att vi både är vuxna och liberala. Åtminstone har jag hela tiden varit vuxen. Åtminstone är Maria vuxen från och med i dag. 24 år är en perfekt ålder. Grattis sweetheart!

Läs fler berättelser om hur vi känner fina Maria här, här, här, här, här, här och här.

Androm till varnagel

Jag har precis insett att jag inte är bjuden till Manilla som kritiker i år. Så går det när man inte vill skriva på Bonniers slavavtal...

Ett bättre läsarmail

"Kontrahenterna kan även liknas vid krona och klave på ett mynt som ej längre är gångbart."

Ett läsarbrev

"Isobel.En riktig kvinna är respekterad och blir inte våldtagen?En sån utsätter sig inte för risken.Tampongsnattrerskorna däremot uttrycker bara avund.Politiken vimlar av dem?Hej då Isobel/nilstoren"

Ännu mer Hillegren

I dag skriver jag lite mer om Hillegren (obs, jag har inte satt rubriken själv och måste erkänna att jag inte riktigt begriper den).

Jag känner ett behov av att, för lika delar lulz och ångest, citera den första artikelkommentaren, av någon som kallar sig Znoddaz:

"Klart man måste ställa upp, även om man inte själv är upplagd, för kärlekens skull. Att ge, inte bara ta! Det här med att ett nej är ett nej är patetiskt. Om man inte möts av ett klädsamt nej, vart tar då erövringen vägen, denna spännande väg. Ett klädsamt nej hör till, allt annat är väl glupskt nymfomaniskt. Omöjliga nej leder ingenstans, ett erövrarnej kan leda till livslångt äktenskap. Debatten är abiat, befolkad av hatiska lesbiska och klimaterieligan."

Datalove

Mariah Carey - We Belong Together
Uploaded by antonio_montana_. - See the latest featured music videos.

Det här är till Marcin, Julia, Lisa, Elin, Gustav, ChrisK, Magnus, Julien, Anders, Karin, Daniel, Isabelle, Rasmus, Johanna, Anais, XWalck, Anna och flera till som jag just nu inte kommer på. Ni gör mitt liv bättre.

Det är också (men i andra hand) till de 118 personer som kom på Juliagruppens första seminarium om internets framtid. Vi hör ihop, hörrni. Den som vill se seminariet i efterhand kan titta här, textdokumentation och fler bilder kommer så småningom.

ps. Sociogramma this, FRA!

Det här är till dig, Elin

If we can't do it, baby, it can't be done

En liten serie om kvinnohat, del 45567

Ni bör läsa Helena Bergman om åklagare Hillebergs huvudlösa försvar för sina tidigare uttalanden: "Vad jag menade var ju det fallet där mannen i ett pågående förhållande inte accepterar kvinnans nej samtidigt som hon inte gör minsta motstånd. Där har man ju från visst håll velat att det beteendet ska inrymmas i våldtäktsbegreppet."

Han är onekligen tydlig, den gode åklagaren. Han talar inte om sänkta beviskrav, eller om risker för falska anmälningar eller något av allt det andra som just nu sveper i upprörda vågor över befolkningen (sänkta beviskrav är jag för övrigt också själv emot, om än lite beroende på vilken nivå vi talar om). Han menar inte heller att det inte bör räknas som våldtäkt om mannen inte förstått att kvinnan sagt nej (något vi ju såg tingsrättens dom i det s k Stureplansmålet).

Det Hilleberg säger för att reda ut missförstånden är att en man har rätt att våldta sin fru eller flickvän eller knullkompis om hon visserligen säger att hon inte vill men samtidigt inte sparkas och slåss. Eller rätt och rätt, lite oschysst är det ju, ogentlemannamässigt sådär, men stort taget ingenting att bråka om och definitivt inte något som bör ge 2 års fängelse. Eftersom 2 år i fängelse är något man inte bara kan få för våldtäkt utan också för sexuellt utnyttjande får vi gissa att Hilleberg inte tycker att våldtäkt utan fysiskt motstånd inom en relation ens bör räknas som utnyttjande. Men det har han ju redan sagt. En ordningsförseelse var det ju.

I min mycket korta bloggpost nedan fick jag dels kommentarer från en självproklamerad antifeminist som sade att: " Om alla manshatande feminister lugnar sig så menar han säkert att begreppet våldtäkt bör flyttas uppåt och inte användas i det ex han ger. Och jag håller med honom." Vilket väl var exakt det som de potentiellt manshatande feministerna upprördes över. Att våldtäkt inom en relation inte skulle räknas som våldtäkt.

Jag blev också kallad "dramaqueen" av kommentatorn Thomas, som för övrigt varken klarade av att läsa innantill här eller hos Lisa, utan drog till med lite yviga anklagelser om lite av varje mot "kvinnor i media".

Kommentarerna hos Helena, som också skrev om Hilleberg i går, var så präglade av hån och hat mot henne, som alltså dessutom i inlägget talade lite om sina egna våldtäktserfarenheter, att hon kände sig tvingad att börja moderera dem. Detta släppte hon igenom: "Då slipper kanske domstolarna att fyllas med våltäktsmål från små bakfulla tjejer / kvinnor som dagen efter inte ens kommer ihåg att de ens lämnade hemmet och nu ångrar den tidigare kvällen med hänvisning till spriten." vilket kanske säger något om det hon valde att inte publicera.

Jag måste erkänna att det här förvånade mig. Precis som jag skrev apropå Katrin Z:s konstiga våldtäktsförsvar upplever jag ibland att jag lever i en liten bubbla där folk är goda och tycker rimliga saker medan det precis utanför porten frodas de mest konstiga och obehagliga uppfattningar. Det gäller inte minst feminism och därtill angränsande frågor, där man ständigt konfronteras med föräldrar som u ppriktigt tror att det är indoktrinering av barnen att försöka uppfostra dem hyfsat könsneutralt men "naturligt" att behandla flickbebisar som små dockor och pojkbebisar som superhjältar. Sällan blir jag dock lika bestört över den här avgrunden som jag blivit de senaste dagarna. Sällan har jag blivit lika chockartat medveten om att det uppenbarligen finns massor av människor som ser falska anklagelser om våldtäkt som större problem än de faktiska våldtäkterna, som tror att kvinnor i allmänhet har alldeles för lätt att gå till polisen om en våldtäkt, som tror att rättssystemet är riggat för att sätta dit oskyldiga män och att kvinnor som skriver om egna upplevelser övergrepp inte är värda annat än hån och hat.

Jag har inte varit offentligt jätteengagerad i våldtäktsdebatten historiskt, kanske för att jag tyckt att andra människor säger de saker jag skulle vilja säga bättre än jag. Kanske också för att jag faktiskt aldrig någonsin i mitt liv utsatts för något som kan räknas som ett övergrepp. Det senare har jag till min stora bestörtning insett gör mig relativt unik bland mina kvinnliga vänner. En bred majoritet av de kvinnor jag känner i min egen ålder eller yngre berättar om pojkvänner eller ragg som med Hillebergs ord "kört på" eller åtminstone definitivt obekymrat tjatat sig till ett tveksamt ja efter ett initialt nekande eller bara aldrig brytt sig om att tyda de rimligen tydliga signaler om ointresse som en torr fitta eller stela rörelser utgör. De har berättat om överfall på stränder eller i nedsläckta gympasalar, om den där känslan att vara för full för att kunna värja sig och insikten att han borde fatta att jag inte vill, att jag bara vill kräkas, sova, få frisk luft och ändå blir jag penetrerad av någon jag trodde jag kunde lita på. Jag är inte del i den majoritetsklubben. Det är helt bisarrt att detta är något jag aktivt känner tacksamhet för.

Nej, allting jag räknat upp ser jag faktiskt inte som våldtäkt själv. Det är skillnad mellan att höra något säga nej och ändå anse sig ha rätt att knulla och att bara strunta i att lyssna efter ickeverbalt motstånd. Det finns också något i vår hora/madonna-kultur som gör att män i många fall lärt sig att fina flickor förväntas behöva bli lite övertalade. Åtminstone i början av en relation eller vid mer tillfälliga förbindelser. Att tjata sig till sex kan för dessa män vara hur de uppfattar att sex SKA se ut, om man ligger med tjejer som inte är horor. Detta säger något djupt tragiskt om vår kultur men gör inte i sig dessa män till våldtäktsmän.

Jag är, precis som jag skrev i kommentarerna nedan, skeptisk till utvidgningen av våldtäktsbegreppet. Det är stötande att det inte finns någon legal skillnad mellan att en 14-åring har glatt och entusiastiskt sex med sin 18-årige pojkvän och att hon våldtas av samme pojkvän. Jag är inte heller säker på hur klokt det är att skjutsa in otvivelaktiga övergrepp som att ha sex med någon som är jättefull i våldtäktsfållan. Sexuella övergrepp är självklart just övergrepp och bör kunna ha höga straffsatser, men det kan finnas en poäng i att ha en samstämmighet mellan den lingvistiska förståelsen av ordet våldtäkt, att ta någon mot dess vilja, och den juridiska definitionen. Jag skulle heller aldrig någonsin gå med på våldtäktsbevisning som inkluderar tankar om "sådant kan ingen kvinna vilja".

Men från detta till det Hillebergska är det väldigt långt. Det är också väldigt långt att gå från uppriktig bekymran om bevisvärderingar och det problematiska i våldtäktsteorier om att man blir nedsmutsad och förstörd för livet till att tycka att våldtäkter blott är brott mot gentlemannaregler. Det senare är för övrigt intressant patriarkalt som språklig form, reglerna måste ju rimligen vara överenskomna mellan våldtäktsmannen och en annan man, snarare än mellan man och kvinna. Om vi ska nu ska vara heteronormativa för ett ögonblick, alltså, men jag gissar att Hilleberg inte primärt syftade till våldtäkter mellan män.

Jag vill först säga att jag alls inte förstår varifrån dessa uppfattningar kommer. Jag vill vifta undan deras företrädare som galningar, som freaks. Men så tänker jag på mina väninnors erfarenheter igen och då börjar jag närma mig det Julia Skott skriver. Kanske handlar allt detta mest av allt om den vanlige mannens rädsla för att hitta ondskan inom sig. Eller ondskan och ondskan, den där bristen på respekt, bristen på lyhördhet, svårigheten att ta till sig och förstå andra människors kanske frustrerande gränser. Jag har förresten också tjatat mig till sex. Jag vet att det lär finnas sätt att göra män redo för heterosamlag utan egen upphetsning, men att jag under den där evighetslånga tiden när jag desperat ville bli fylld med spermier vid rätt fyra-fem dagar varje månad, månad ut och månad in, aldrig använde mig av sådana ska nog inte ses i moraliska termer.

Jag tror att jag i fel sammanhang har det i mig att strunta i gränser man inte ska strunta i. Jag är åtminstone öppen för möjligheten. Kanske är det därför jag blir så förvånad över alla dessa män och kvinnor som aldrig, aldrig, aldrig kan tänka tanken att de, eller någon de känner, skulle kunna utsätta någon för ett övergrepp. Och så tänker jag på mina väninnor (som ingen av dem polisanmält) och deras pojkvänner, ragg, kompisar. Schyssta killar, flera av dem. Åtminstone i den där allmänna meningen. Ändå våldtäktsmän, förövare, ja dåliga människor. Skyldiga till rätt mycket mer än ordningsförseelser. De är kanske inte så ovanliga som många så desperat vill tro.

Lite mera kvinnohat såhär till helgen

"- När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han."

Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm-

En ordningsförseelse. En ordningsförseelse!!!!!!!!!!!! Jag finner faktiskt inte ord för mitt hat mot Rolf Hillegren.

och i dag blir det lite om kvinnohat

Jag tycker att ni borde läsa det Lisa och Hemliga morsan skrivit om den senaste bisarrt ledsamma Katrin Z-grejen. Det här är som en liten realtidsillustration av att vi knappt kommit någonstans alls i synen på kvinnor och sex, eller för all del på våldtäkter. Eller åtminstone på att världen är så komplett och absolut kluven att det känns som om Elin Grelsson och Elita Löfblad lever i bokstavligen parallella universum där orden inte ens betyder samma saker. Där den diskussion som förs allt mer nyanserat om att våldtäktsoffer faktiskt inte beter sig som i de enklaste schabloner inte över huvud taget kommit fram till den andra sidan. Där, precis som Lisa och HM skriver, det i den ena världen fortfarande är alldeles självklart att kvinnor kan smutsas ner, göras icke-trovärdiga, med uppgifter om att de gillar sex, medan vi i den andra obekymrat beskriver oss själva som smutsiga men på ett bra sätt utan att ens ta med i beräkningen att det skulle kunna användas emot oss. (okej, läs Elins text i senaste Bang för problematisering av det)

Kvinnohatet som man emellanåt stöter på i bloggkommentarer eller som obehagliga mail som man/jag ändå oftast klarar av att bara radera och glömma, det finns verkligen därute på riktigt. Det kommer inte bara från enstaka galningar. Jag känner ibland att jag lever i en väldigt liten värld där människor i stort håller med mig, eller åtminstone delar samma basala grundvärderingar, men det är för i helvete bara några kilometer härifrån till Stureplan! Det finns väldigt mycket kvar att göra.

Begreppsförvirring

Han: "Men du vet, han är en sån där D&G-man.
Jag: "Dolce e Gabbana?"
Han: "Deleuze & Guattari"

heteronormer

Det här är baksidan av en aftershave-gelé jag använder. Den är från apoteket. Kan någon förklara för mig varför den manliga figuren som kastar den använda tuben i en papperskorg* är rosa medan den kvinnliga är vit. Är det en markering om att det här är en produkt som främst används av kvinnor och bögar?

*man kan möjligen också tycka att det är överflödigt att berätta om lämplig avfallshantering. Jag gissar att rätt få inbillar sig att plasttuber går att kompostera.

Klass, övervakning och solidaritet

"Har jag närt en kommunist vid min barm? You go, girl!" sade en god vän när jag berättade vad den här texten skulle handla om. "Jag bär den svenska socialliberalismen på mina axlar" svarade jag. Om klass, övervakning och solidaritet.

Vill ha!

Stolt, trött och lycklig

Som man kunnat märka på mitt twitterflöde var jag alltså av en serie outgrundliga sammaträffanden med och ledde Prideparaden. Ja, gick längst fram alltså. Dansade snarare än gick förresten. Och sjöng! I tre timmar. Jag har aldrig varit så trött efter något i hela mitt liv (så trött att jag alltså inte lyckades skriva detta förrän nu). Jag har sällan varit lika endorfinhög heller, att få möta all denna kärlek, att få sjunga inför 350 000 stockholmare som står där ute på gatorna och vinkar bara för att de vill markera att de gillar det här med modernitet och tolerans. Vilken ynnest att få vara en del av det!

Själv började jag ju gråta redan på tunnelbanan vid östermalmstorg när massorna strömmade av och man insåg att det här faktiskt är den största politiska manifestation vi har i det här landet och den är för en så galet fin sak. Jag kan faktiskt inte alls begripa de trötta röster (från verklighetens folk I presume, eller rättare sagt dessas politiska tillskyndare) som gör ner Pride-paraden som ömsom pk-trams, ömsom politisk extremism, ömsom sexgalen exhibitionism. Ser de verkligen inte de glada ansiktena på stolta föräldrar som går där, ser de inte hur det finns barn som växer upp med detta som ett normalt inslag, ser de inte hur denna folkfest visar att vi ändå lever i ett himla fint land? När alla barnen vinkade till oss från BR:s skyltfönster ovanpå Gallerian började jag gråta igen.

Tillägg: Fotot är alltså taget av världens bästa Kazarnowicz