Spridda skitskurar

Det här är onekligen en intressant fundering. Jag måste säga att jag ändå blivit förvånad över den på många ställen förekommande kritiken mot Norén. Han utmålas visserligen inte som sinnessjuk, men att DN:s kulturchef kallat dagboken en hink med skit är ett tecken på att alla inte håller sig med riktigt lika dubbla måttstockar som Carl-Johan Malmberg. Eller också beror det bara på att Norén kallat Maria Schottenius "unken och lögnaktig", medan han eventuellt inte sagt något elakt alls om Malmberg. Jag har inte läst boken än, så det senare vet jag tyvärr inte.

Liberaler utan hemvist

När jag läser det här blir jag än en gång påmind om att jag när PM slutade på Expressen förlorade ett hem.

Trist på PK

I dag har jag förresten en liten grej i tidningen om en debatt på Publicistklubben i går. Varför känns debatterna där alltd som om folk refererar en gammal debatt som de redan haft någon annanstans? Lena Andersson var dock bra, det framgår tyvärr inte av min kortkorta textstump.

En bloggpost från 2005

Eftersom Leo frågade mig hur många besökare jag hade gick jag in på statistikverktyget för första gången sedan S föddes. Underligt nog har inte besöksantalet sjunkit så där vansinnigt mycket, trots den skrala uppdateringen och tråkiga ämnesvalen numera. Jag gick också in och kollade google-sökningarna, denna ständiga källa till underhållning i bloggvärlden sommaren 2005. I dag har folk kommit hit på sökningar på "toppmurklor", "adolf hitler", "riche" och "beckham månadslön". Jag är inte säker på att det säger särskilt mycket alls.

Några dagsnoteringar

Merguez-lunch med PM och Leo i dag. Leo var äventyrlig och testade korven ihop med mig, PM höll sig till samma falafel som han alltid äter (jag brukar alltså äta korven och var inte det minsta nyskapande). Först stod vi, sen satt vi i solen på Konserthustrappan och pratade om Bonniers och sociala medier och barn och sömnbrist och webb-byråer. En fin lunch. Bra korv. Bra samtal. De är ute efter en lokal, så om någon vill hyra ut ett kontor till Sveriges svar på Arianna Huffington kan jag förmedla kontakten. De har något mindre pengar och väldigt mycket mindre hår.

Arvssynd

Intressant att Expressen bett en gästrecencent från DN skriva om Amanda Svenssons debutroman Hey Dolly. Svensson jobbar nämligen inte åt Expressen. Men hon är dotter till Per Svensson. Misstänkte de att de ordinarie skribenterna inte skulle våga skriva utan att tänka på chefens reaktioner?

Själv visste jag inte att hon var dotter till Per Svensson förrän efter att jag skickat iväg recensionen av hennes bok till min futtiga lilla bokspalt i Plaza kvinna. Jag är glad för det. Det är nämligen möjligt att jag hade läst den på ett annat sätt då. Jag säger inte att jag hade tyckt att den var bättre, till skillnad från alla andra recensenter tyckte jag nämligen inte att boken var något vidare, men jag hade blivit självmedveten i min läsning och det är sällan särskilt lyckat.

Varför var den inget bra då? Äh, det vanliga, ingen berättelse, inget som tog tag. Välskriven, rolig emellanåt, otroligt begåvad författare uppenbarligen, men ingenting som gjorde det till en så värst bra roman. Jag vet, det är jag som är vilse i samtiden. Det blir alltmer plågsamt uppenbart.

Får man ta korven med sig in i himlen

Jag har skrivit en grej om Stockholms kanske allra bästa korv. Vi pratar alltså korv-heaven. På hantverkargatan. Gå dit.

Det här med att komma från Dalarna

I likhet med Björn af Kleen kommer jag från Dalarna. I likhet med honom flyttade jag också därifrån så fort jag kunde. Han har skrivit en tänkvärd text om det där med den så kallade sociala kontrollen i den så kallade idyllen.

En blogg om bok nummer två

Människor har frågat om vad som är skillnaden mellan att skriva den förra boken och den som jag nu håller på med. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Allting är ju annorlunda. Hur illa jag än tycker om det klyschiga i det skrevs ju de facto den förra i ett själsligt undantagstillstånd, liv och konst gick faktiskt ihop, det var jag på dagarna och hon som var nästan-jag i datorn på nätterna. Det finns något intressant i att ha levt konstnärsmyten på det sättet. Jag känner att jag förminskar det, försvarar mig med ironiska formuleringar, håller upp samma cynism som jag använde som allmän livshållning, för att skydda skapelseprocessen från, säkerligen helt rimligt, löje.

Den här gången är det både svårare och mer lustfyllt. Skrivandet är den här gången skilt från mig själv, jag måste inte skriva för att klara mig från dag till dag. Se där kom klyschorna igen, men det var så det var, att skriva var ett sätt att hålla sig flytande, att hålla bearbetningen igång samtidigt som jag genom fiktionaliseringen kunde hålla den på lite avstånd.

Nu är det ett jobb. Det är mycket spännande att se om jag klarar av det som ett sådant. Men friheten i att hitta på är som att leka med lego. Det är liksom för roligt för att vara på allvar. Ändå hopas sig sidorna, ändå känner jag hur jag lever berättelsen på ett annat sätt, inte i livet men i huvudet.

Ps. Apropå den förra boken hände mig en bisarr sak när min babypappa skulle boka flygbiljetter till oss. Först berättade han vad han hette. Sedan sa han vad jag hette. "Jag kan bokstavera", började han. "Jag vet hur det stavas" sa tjejen på Malmö Aviation. "Jag har läst boken." Vad svarar man på det?

Så dödar man (rent bokstavligen) all opposition

Läs Johannes Forssbergs livsviktiga text i dag. Brukarföreningen, den enda patientorganisationen som finns för missbrukare, riskerar snar konkurs för att landstingsrådet i Stockholm, Birgitta Rydberg, inte tål att de har en annan syn än hon har på hur man bäst bekämpar problemen med narkotika.

Det handlar alltså inte primärt om en lobbygrupp. Brukarföreningen hjälper missbrukare rent konket i deras kontakter med myndigheterna, håller dem både bildligt och bokstavligt i handen i deras försök att bli drogfria. Brukarföreningen bokar läkartider, ser till så att missbrukare kommer till behandlingsklinikerna. Eftersom missbrukare både är och behandlas som kriminella i övrigt i samhället finns det för många av dem ett starkt motstånd mot att ha med det offentliga, även med vården, att göra. Någon som är djupt nere i ett missbruk kan också ha svårt att hävda sina rättigheter eller ens att göra sig förstådd ordentligt. Där hjälper Brukarföreningen till. Ute på behandlingsklinikerna i Stockholms län tycker personalen att Brukarföreningen gör ett storartat jobb. De hjälper ju människor tillbaka till livet.

Så kan vi ju inte ha det. Eller hur? Genom Birgitta Rydbergs försorg har Stockholms läns landsting strypt bidragen till Brukarföreningen.

Först var det för att Brukarföreningen var med i en paraplyorganisation där vissa andra medlemmar ville legalisera lätta droger. Det är för all del folkpartiet också, som ingår i Liberala Internationalen ihop med legaliseringsivrande partier. Brukarföreningen gick dock ur organisationen.

Sedan var det för att Brukarföreningen inte ville ställa upp på målet om ett narkotikafritt samhälle. De vet ju nämligen att den som en gång varit tung missbrukare generellt kommer behöva livslång behandling med andra droger, som metadon och subutex.

Det sista argumentet blev att bidrag endast skulle gå till sjukvårdsnära organisationer. Det är visserligen svårt att tänka sig något mer sjukvårdsnära är att skjutsa folk till behandlingar och hjälpa dem i deras kontakter med läkare och annan vårdpersonal. Samtidigt gav Rydberg också glatt många hundra tusen i bidrag till Föräldraföreningen mot narkotika, som aktivt motsätter sig medicinsk behandling och inte är i närheten av vården över huvud taget.

Men Rydberg hade bestämt sig. De där jävla knarkarna skulle bort. Nu får hon förmodligen som hon vill. Och fler missbrukare kommer att dö. Precis samma resultat som hennes motstånd mot rena sprutor. Om det inte vore för magstarkt skulle man kunna tro att det är just det hon är ute efter.

Bibliotek eller inte

Rasmus Fleischer påpekar än en gång det besvärliga med att se en folkbiblioteksinspirerad lösning på fildelningsproblemet. Åtminstone om man med det menar ökade avgifter till Stim. (Läs också Anders Mildner som jag länkade till nedan i frågan om det problematiska med Stim-modellen.)

Kristus lever

Eller det kanske var att ta i, dårå. Men vi har återupplivat Tre hörnor straff nu med allsvenskan i gång och allt. I dag, 10 plusgrader, sol, stadionpremiär, klackplåtar.
Vad kan gå fel? Eh, jag orkar inte ens börja räkna.

Kind mot kind

Jag har skrivit om min stora kärlek till griskinden. Vardådå? T-A-F-F-E-L - Taffel!
(märks det att jag är uppvuxen i hockeyland?)

I dag har jag en liten stump i tidningen om sista säsongen av The Wire och om den plågsamma genre som är medienostalgi.

Alltså det här med att stava namn- hur svårt kan det va?

Hur fan kan det här fortsätta? Inte ens Aftonbladet, där Therese Bohman skriver regelbundet, lyckas alltid stava hennes namn rätt. Folk stavar Bohman fel oftare än de stavar Hadley-Kamptz fel. Det finns något bisarrt lurt där.

Vi i mexiteglet

Jag minns att jag fick en fråga i kommentarerna för ett tag sedan om vad jag tyckte om Claes de Faires och Sigge Eklunds program Frånvarande på TV8, med den vidhängande frågan om jag kunde tänka mig att vara med i det. Jag hade då inte sett det och hade ingen aning.

Nu har jag visserligen inte heller sett det, eftersom jag varken har TV8 eller PC (det krävs PC för att se TV8-program på nätet, är det inte parentetiskt lite konstigt med tanke på målgruppen och på hur oerhört dominerande Mac är bland journalister?), men jag har varit med. Sigge mailade mig ett klipp med deras program om Dolph Lundgren men det tyckte jag tyvärr var så tråkigt att jag bara slötittade för att fatta formen.

I går spelade vi dock in ett program om Fredrik och Filippa Reinfeldt. Det sänds nästa torsdag om en vecka. Det blev rätt bra tror jag, även om jag möjligen förhåller mig lätt kritisk till en del av de andra deltagarnas kunskaper i ämnet. Mer än så säger jag inte än. Jag var nöjd med det jag själv fick sagt, om Reinfeldts som förkroppsligandet av den nya genuint icke-borgerliga medelklassen. Den nya svennen. Folkligt brukade betyda typ Göteborg. Nu betyder det mexitegel och årliga Thailandssemestrar.

Vad jag däremot vill säga några fler ord om är en bok som kommer ut i dag och som från ett annat håll skildrar det Reinfeldtska riket - Hans Koppels* Vi i villa. En satanisk inifrånberättelse från en medelklass där ångesten över att grannen har en större stadsjeep bara överträffas av frosten i mitten av den äktenskapliga sängen. Det är ingen slump att huvudpersonens fru heter Filippa. Det handlar inte om onda människor eller om storvulna uppbrottsgester, som att skjuta den pikétröjsklädde grannen ill döds när han klagar på ens gräsklippning. Nej allt är småttigare och ledsnare och oändligt mycket mer gripande än så.

*Hans Koppel är alltså en pseudonym. Det skulle alltså kunna vara Fredrik Reinfeldt som skrivit den. Det tror jag inte. Han verkar nämligen uppriktigt lycklig med det utrerat vanliga villalivet. I någon mening är det förstås något att avundas.

Upptäckarlycka - en man med ett skägg!

På fredag börjar SVT sända femte och sista säsongen av världens kanske bästa teveserie The Wire. (Utsåg vi på Expressen verkligen Brideshead Revisited till världens bästa häromsistens? Det framstår så här i efterhand som obegripligt.) I samband med detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en av de mindre uppmärksammade detaljerna ur säsong fyra. Jag talar förstås om översättningen av Clay Davis "Shiiiiiiiit", en återkommande feature ur både säsong tre och fyra när jag tänker efter.

Som En man med ett skägg upptäckt så översätts "Shiiiiiiiit" i SVT:s tappning med "Fytti rackarn". Jag lämnar nu en paus för eftertanke.

Har någon av läsarna någonsin hört det uttrycket tidigare? Jag har det i alla fall inte. Jag förstår inte ens vad det är tänkt att betyda. Vad är "fytti"? Är det slang för fyrtio? Och vad betyder i såfall fyrtio rackarn? Fyrtio små rackare? Fyrtio fjärtar? Rackarns vad varmt det är med fyrtio grader? Ni kan säkert gissa lika bra eller dåligt som jag.

Det här inlägget gjorde jag dock egentligen mest för att få länka till skäggmannens underbara genomgång av proggbarnboken Spikarligan, samt till en svängig Baltimore-låt.