Kan vi kanske ta konsumtionsdebatten ett par steg vidare nu?

För att göra det kan man först läsa exempelvis här och här. Det jag tycker är mest spännande är nog läsarkommentarerna i Svenska Dagbladet efter deras serie om (över)konsumtion. Mannen som lade tiotusentals kronor på kablar ansågs av läsarna på sin höjd vara en skada för sin egen privatekonomi, medan kvinnorna som köpte kläder för lika stora summor ansågs vara en fara för världen i stort.

Sofia Dahlén har också en otroligt viktig poäng i detta:

"Sen tycker jag alltid att det finns en problematik i att blanda diskussioner kring konsumtion som miljöhot och lyxkonsumtionen som omoralisk ur det som ovan kallas det internationella fattigdomsperspektivet eftersom att lösningen på dessa problem hårddraget är motsatserna. Det största miljöhotet är den masskonsumtionen av produkter som producerats billigt, långt borta och utan hänsyn till miljöfarliga utsläpp medan det som kritikerna till lyxkonsumtionen retar sig på är att vi handlar sånt som producerats närmre, under bättre arbetsvillkor och som har längre livstid men med haken att pengarna skulle kunna köpa mat till ett halvt afrikanskt land."

Världsfattigdomen skulle sannolikt minska mest om vi köpte fler grejer tillverkade i det som Malin Ullgren häromsistens kallade "lustiga länder" och om västvärlden gav upp sina idéer om att skydda inhemska industrier mot konkurrens. Detta skulle i sin tur emellertid potentiellt både öka klimatpåverkan och bidra till minskad sysselsättning i Europa och USA. Det finns ingen enkel lösning på detta, om man nu inte ser ett eller fler av dessa hot (världsfattigdom, miljöförstöring, inhemsk arbetslöshet) som irrelevant. Allra minst finns lösningen i ett känslomässigt fördömande av viss sorts konsumtion (tydligt efter könsmönster) utan att grunda det i en reflektion kring vad det är man vill uppnå. Eller för all del i ett lika känslomässigt fördömande av själva frågeställningen, bör vi konsumera så här mycket och på det här sättet.

Celebert besök!

I dag invigdes nya bloggen Matgästen på Taffel, där folk vi gillar särskilt får gästblogga. Först ut är ingen mindre är Rose Beranbaum, alla bröd- och kaknördars skyddshelgon.

Annette-spaning!

Jag har precis upptäckt att Annette Kullenberg bloggar hos Rodeo! Bloggosfären blev härmed komplett och kan dö lycklig.

Kapitalet-kultursidorna: 0-15

Jag läser inte tidningen så noga varje morgon och jag inser att alla andra redan kommenterat detta, men Malin Ullgrens text i DN är helt vanvettigt rolig. Och det säger jag som oftast gillar konsumtion (och har jobbat på Svenskt Näringslivs föregångare SAF). Man får ju medge att de servade rätt hyggligt från Storgatan, maken till platta annonstexter får man leta efter, men vilken smash ändå, vilken smash.

Män och kvinnor, Bruce och Doris

Katrine är otroligt bra i Expressen i dag, men hon är lite orättvis som inte nämner att Björn Wiman i sin text om Doris Lessins Det femta barnet faktiskt klarade av att se bortom könet.

Visst är det himla jobbigt?

Jag kan inte låta bli att sno det här tipset rakt av från TBFKAEM. Det är för bra:

NY Times om nackdelarna med att bo i ett eget Town House:

“You hate when you come home from a trip with a lot of luggage and have to drag it up the stairs, or you’re in a huge hurry to leave and you have to run back up to the third or fourth floor dressed up in high-heeled shoes because you’ve forgotten something,”

Citatet ovan är från en kvinna som bott i ett "7,000-square-foot town house on West 73rd Street near Central Park."

Vinn en egen Mat-Niklas!

Jag behöver väl inte säga längre var det och många andra förtjusande, förvillande saker händer?

Vi tafflar vidare!

Alltså, alla ni som inte redan följer våra tafflande steg i mörkret måste ta er en titt. Det kommer nya små saker varje dag, bloggarna är landets bästa matbloggar, texterna sprakar av förtjust nördighet. Och om ni gillar oss lika mycket som vi gillar varann kan ni väl länka osså, snälla?! (Det sista har jag order av Bossarnas Boss, dvs Lisa att säga. Då kommer nämligen fler matnördar så småningom att hitta till oss och vi kan alla glädjas tillsammans i lycka och förbrödran och inbakad lever.)

I mitt kvarter

Bredvid där jag bor finns det ett företag som enligt skylten utanför heter "Man In The Loop Solutions" med den utskrivna akronymen MILSO. Jag vet inte vad de gör, och det är förstås fullt möjligt att det finns en rimlig förklaring till företagsnamnet. Men jag tror inte det.

Moderskärlek

I senaste numret av Amelia, som ska finnas i affärerna nu (nr 26), finns det en novell som jag har skrivit om min unge.

13-åriga bondeoffer

Det är inte sant, säger nu de utpekade politikerna. Om det vet jag förstås ingenting. Men det är ju inte det som är huvudfrågan. Att utreda vilken politiker eller vilken topplisteartist som betalade pengar för att få sätta på 13-åringar har förstås sitt eget berättigande, men det viktiga är ju det vi vet är sant. Nedtystningen. Att det inte utreddes ordentligt. Att de höga herrarna till potentiella kunder aldrig hördes som vittnen, att det som måste betraktas som den svenska staten, med statsministern i täten, offrade ett gäng tonårstjejer för att maktens män skulle slippa pinsamheter. Det är det som är skandalen och den finns där oavsett om Olof Johansson var kund på just den där bordellen eller inte.

Jag må vara tveksam till om sexköpslagen är ett bra sätt att hjälpa utsatta kvinnor, men nog känns det rätt skönt att dagens ministrar inte obekymrat delar på samma tonårshoror
för att sedan kasta dem åt sidan och täcka upp för varann med alla statens befogenheter. I alla fall tror jag inte det. Det har gått något litet framåt. Kanske. Inte för att det är någon större glädje för de som utsattes då. Jag tror att jag vill kräkas.

Läs mer här och här.

Revolution på Rålambsvägen

Jag började skriva en grej här men det utvecklades till ett kärleksbrev till PM Nilsson som jag kände att jag kanske kunde ta i något mer privat sammanhang. Han och Leo Lagercrantz har alltså sagt upp sig från Expressen för att pröva vingarna med något nytt och ännu hemligt. Jag nöjer mig med att säga att det blir svårt att ersätta honom och att Sveriges bästa ledarsida kan vara på väg att bli historia. Det är tråkigt. Framförallt är det tråkigt att det inte finns många många fler som är som han.

Nu börjar det: Taffel är i sjön!

En betaversion av Taffel gjorde offentlig premiär i går kväll. Läs, laga och tyck nåt! Och anmäl er till nyhetsbrevet förstås.

Fler funktioner tillkommer efter hand. Det kommer att bli fantastiskt bra. Jag är så glad att vi gör det här.