Med hybrisvarningen hängande som en giljotinklinga över huvudet måste jag ändå låta mig säga det här. Min unge är en reklambebis. Inte det att han är sötare än alla andra ungar jag hittills lagt ögonen på. Jag inser förstås att jag förmodligen inte är helt objektiv med det påståendet (även om det absolut stämmer!). Inte heller på det sättet som han är en mediebebis - att han redan förekommit, om än endast indirekt, i spalterna, och att han kanske kommer smygröka med snygg-Hanna om sådär 15 år.
Nej, det är han som är själva reklamen. För det där med att ha småbarn. Vi tittar ibland på varandra och undrar över när det som alla varnat för ska komma. Det jobbiga, skrikmisären, matvägrandet, nattvaken. Han har förvisso bara levt i 10 dagar nu, men hittills är han en dröm. Jag antar att det kommer att förändras. När brukar koliken komma? Och bara för att jag tycks gjord för att amma betyder det inte att det inte lurar mjölkstockningar från helvetet bara i nästa vecka.
Men nu då. Just nu är han klasser bättre än såna kampanjer som görs av Forsman och Bodenfors.
Visst gråter vi ibland, men bortsett från ett par väldigt tydliga trött-och-hormontjutstunder från mig, så handlar de tårarna om tacksamhet och lycka.
Visst vaknar han varannan timme och ska äta på nätterna, men å andra sidan har jag aldrig tidigare sovit så djupt som man gör när man somnar under pågående amning. Visst finns det dagar när jag känner mig som ett mjölkpaket och stunder när jag är beredd att kasta ut honom genom fönstret för att han är så puckad att han envisas med att vifta med sina urstarka små armar framför sin egen mun samtidigt som han vrålar efter den mat som därmed hindras att nå honom. Undrar när han ska lära sig att handlingar får konsekvenser? Förmodligen inte så länge jag ser det som min livsuppgift att göra honom tillfredställd, trots att han emellanåt arbetar så hårt själv för motatsen.
För sen har han varit ifrån mig i ett par timmar. I från i det här fallet betyder någon annanstans än hud mot hud, i sin pappas famn, eller någon enstaka gång när han accepterat att läggas ner. När jag då tar upp honom och får hans duniga huvud mot mitt bröst, hans allt tyngre men ännu pyttelilla kropp i mina armar, hans mun snuttande i sömnen mot huden i min urringning, blir ruset som far genom kroppen starkare än intravenöst morfin.
Han är bara min och han gör mig lyckligare än jag någonsin varit bara genom att finnas. Det är ungefär då jag brukar börja gråta. Det är ungefär nu jag måste spana ut där han ligger för att kolla att han fortfarande är kvar och nästan lite besviket upptäcka att han fortfarande sover lugnt. Saknar han mig inte mer än så?
Att han dessutom ser ut precis som Chucky när han, ett hundratal gånger per dagen eller så, med glasartat stirrande blick söker med huvudet och hugger efter bröstet ser jag som en skojig bonus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Efter allt som har varit och hänt så är babylycka allt jag unnar dig.
Inte för att bidra med fler myter men jag har en kompis där barn ett var överaktivt medan barn två är nöjd med i stort sett ingenting. Han sov och sov och sov. Åt och så sov han igen. Hela nätter. Ingen kolik.
Precis så där är det ju...man går bara och väntar på allt det JOBBIGA man fått höra om...
Och att alla frågar om man får sova på nätterna. Jag visste inte om jag sov på nätterna, jag levde i det där berusande förälskelsestadiet, och det är ju det som är så coolt med att ha en liten baby!
Det blir aldrig jobbigt. Barn är The Bomb. Det är bara vuxna som är jobbiga, som tjatar om Allians för Sverige och skattetrycket och intersektionalitet och incitamentstrukturer etc. Barn har ännu inte lärt sig att vara dumma i huvudet.
Åh, så ljuvligt det låter. Och som jag känner igen mig. Precis så upplevde jag första tiden, ett mjukt lyckorus, amma i sömnen och små piprensarben (på barnen alltså...). Nu vill jag ha fler.
Och du, det blir bara roligare och roligare.
Haha, vi brukar också kalla vår bebis för Chucky, mest innan hon ska sova, då får hon en mycket glasartad blick.
Njuuuuut av bebisen, det är underbart! Själv börjar jag jobba imorgon, min FL är slut. Det gick alldeles för fort!
jag kallar min unge för korven. holla om du har vägarna förbi skanstull. jag tror korven skulle gilla chucky. fast än så länge är det bara morsan som står för tjyvrökningen. / em - lycklig efter 1 enhet vin, 1 enhet cigg och stekt gnocchi på riche.
Unge 1 är nu drygt 2 och hon är kanske för tillfället inte riktigt någon reklamunge (men det behöver man inte vara när man just ska vänja sig vid att vara storasyster och kombinera det med att vara drygt 2) - men å andra sidan så är hennes lillasyster en riktig reklambebis. Hon LER - helt galet stort - och har så gjort sen hon var 5 veckor - nu är hon snart 7. Och japp - vi verkar ha haft parallella graviditeter :).
"Vi tittar ibland på varandra och undrar över när det som alla varnat för ska komma. Det jobbiga, skrikmisären, matvägrandet, nattvaken."
det kommer. men det brukar blomma ut fullt i 14-16 års åldern.
fråga mina föräldrar :-D
Roger
Skicka en kommentar