En förlorad värld

Nedre Manilla. Smaka på det. Nedre Manilla. För oss i kultursvängen, och då syftar jag framförallt på dem av oss som inte är så etablerade och tjusiga att vi hängt med Bonnier-familjen i decennier, har det en alldeles särskild klang. Man kan hata det, man kan längta dit. Man kan förundras. För alla andra, typ taxichaufförer, måste man kunna uppge vilken adress det är för att alls kunna komma till det bonnierska residenset. Jag visste inte adressen. "På Djurgården" sa jag svävande.

För jag hade aldrig varit där förut. Varje år i september har Bonniers en stor fest på Manilla (i vardagslag tappas visst det där "nedre" bort) för författare och kulturskribenter. Jag har aldrig bjudits in. Vartannat år hålls också en middag för förlagets egna författare. Den gick av stapeln i går. Detta var min biljett. Med foglossning och allt åkte jag alltså ut, en aning spänd inför en helkväll med Björn Ranelid och Ernst Brunner.

Huset först. Det är inte direkt ett hus. Mer ett gods, mer ett byggnadskomplex större än de flesta näraliggande ambassader. Lång grusad svängd uppfart, urnor med liljor och violer lite varstans. Man kommer in i en helt panelklädd hall, kapprum till vänster, köksavdelning till höger. Det är alltså i den senare som personalen håller till. Sedan ut i något slags salong. En hel anhopning av salonger faktiskt, bibliotek åt ena hållet med mycket gamla vackra böcker.

På väggarna porträtt av de största författare familjen givit ut. Fröding såg vansinnig ut i nattsärk och långt grått hår. Strindberg såg ut som på de flesta andra bilder. Traditionen fortsätter även i dag, avmålad fanns även P O Enqvist med solvita ögonbryn. När jag frågade om vad som krävs för att få bli porträtterad berättade min förläggare att det är ytterst hemligt. Familjen bestämmer själv. På förlaget får man ibland sig meddelat att en ny tavla hängts upp. Ett nytt mål att sträva efter alltså. På sådär femtio års sikt eller nåt.

Ernst Brunner var nu inte där. Leif GW Persson gjorde entré från äppelträdgården, där han ensam först gick omkring under träden och kontemplerade. Jag vågade inte hälsa på Margareta Strömstedt, fast jag egentligen hade velat säga att hennes Natten de hängde Ruth Ellis från förra året rörde mig i mitt innersta. Man förväntas liksom inte vara fan på de här tillställningarna. Man är författare. Kollega. Hur bisarrt det än känns.

Fredrik och Filip var där. Jag kom inte omedelbart på vad de hade gett ut för böcker. Ranelid var brun som mjölkchoklad och hade vit skjorta uppknäppt till nedanför bröstvårtorna. Sigge var snyggast. Sigge är nästan alltid snyggast. Denise Rudberg var otroligt trevlig. Kristina Lugn såg ut som på bild. Malte Persson försökte förneka att han var inblandad i en litteraturdebatt.

"Änkan bor där uppe någonstans." Jag hade precis fått klart för mig att Carl-Johan Bonnier faktiskt bor i huset. Han och hans familj och en änka. Oklart efter vem. "Hon har en egen avdelning." Lite mad woman in the attic. "Eva har ett eget hus här ute." Aha. Förstås. Ett eget hus. Från gräsmattan ser man rakt över mot Nacka. Hela inloppet till Stockholm. Det finns en badbrygga. Undrar om änkan någonsin badar.