Purgatorio 2:5

”Reward, instead of being proportional to the labour and abstinence of the individual, is almost in an inverse ratio to it.”

John Stuart Mill

Det är bara några meter till Rialtobron. Ute på torget mot kanalen har handlarna samma överdåd som alltid, lila miniatyrkronärtskockor, svartkål, hela berg med karljohanssvamp. På fiskmarknaden intill trängs mjukskalskrabbor och bläckfiskar med så mycket utrotningshotade havsdjur att man närmast förväntar sig en styckad och flådd Leviathan färdig för de rättrognas festmåltid i det kommande lyckoriket. Nu är det krimskramsig turistmarknad i delar av de kringliggande lokalerna, tröjor med David Beckham-tryck och solglasögon med skeva logotyper, men på gatorna bort ligger de gamla köpmanna-, börs- och banklokalerna. Restaurangen vi senare ska äta lunch på heter Bancogiro.

Exakt detta torg, med dessa nednötta stenar under fötterna, i blandningen av det turistfula och det medelhavsigt gourmetpornografiska, kan vara kapitalismens själva födelseplats. Begreppet lär visserligen inte ha använts om ett ekonomiskt system förrän av William Thackeray i sin roman The Newcomes från 1855, men kombinationen av köpmanskap på en öppen marknad med det begynnande bankväsendet, utrikeshandeln (påven tillät egentligen inte handel med muslimer, men det struntade det fria Venedig i), heliga och oheliga allianser talar sitt tydliga språk.

För de bedövande vackra Rialtotorgen är kapitalismens vagga ur flera perspektiv. Den gladlynte liberalen ser den ickediskriminerande handeln, det banksystem som bidragit till hela Europas välstånd, den fria konkurrensen på torget. Den något mindre gladlynta ser kanske den öppna antisemitismen, förevigad för historien i Shakespeares Köpmannen i Venedig. Hath not a Jew eyes? Rimlig fråga, kan man ju tycka. Man ser hur börserna redan där och då handlade med fiktiva värden, hur goda kontakter med furstarna var avgörande för att få till sina vinster.

Att Rialto numera regelbundet ligger under smutsigt kanalvatten och att hela Venedig sjunker i lagunen är kanske också betecknande.

Ekonomhistorikern Fernand Braudel skriver om hur det vi kallar ekonomi har tre olika skikt, med distinkt olika grundläggande logik. Ofta blandas alltihop, eller åtminstone de två övre skikten, ihop i det vi kallar marknadsekonomi eller kapitalism, men eftersom reglerna är så olika, rentav motsatta, är det inte särskilt fruktbart.

Längst ner, och väldigt länge det enda skikt som hade betydelse för de allra flesta människors liv, finns det materiella, med Braudels ord. Där råder självhushållning. Vi talar om familjen, gården, byn. Möjligen hade man någon liten marknadskontakt när man bytte till sig salt, men i huvudsak rådde man sig själv. Liberaler skulle kanske tala om den lilla världen, där relationer inte är kommersiella utan emotionella, konservativa skulle se tryggheten, traditionen.

Självhushållningen som idé gör uppsving då och då, 1970-talets gröna våg hade klara drag av återgång inte bara till det preindustriella utan också det prekapitalistiska. Samtidigt är en utveckling som den svenska mot ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande tydliga steg bort från självhushållningen, omsorg om de närmaste professionaliseras, kommersialiseras. Ändå har vi än i dag stora delar av våra liv bortom marknaden.

I skiktet ovanför självhushållningen ligger alltså marknaden, här illustrerad av den venetianska torghandeln. Här sker handeln öppet, i full konkurrens. Köpare och säljare känner båda till priset, köparen kan enkelt gå till någon annan. Köparen känner dessutom generellt till värdet på det han köper också bortom marknadsvärdet, han vet vad det har kostat att fiska den där fisken, att odla de där tomaterna. Här finns hög grad av specialisering och arbetsdelning. Det behöver inte handla om grönsaker, på Besançonmässorna under 1500-talet hanterades valuta och kredittransaktioner under marknadsmässiga former. Marknaden, i Braudels mening, är det vi i allmänhet kallar för marknad och styrs enligt de traditionella marknadsprinciper som liberaler allmänt omhuldar som frihet.

Det gäller dock inte det översta skiktet, det Braudel kallar antimarknad, illustrerat av 1400-talets köpmannakapitalister. Här är den direkta kontakten mellan köpare och säljare bruten, här är sikten grumlig kring vad saker egentligen kostar och vad det är man betalar för. Konkurrensen är generellt satt ur spel genom olika former av monopol eller oligopol, det finns få aktörer som alla är beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen finns mycket liten arbetsdelning, den enskilde köpmannen är bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov.

På marknaden kan man självklart tjäna pengar. Trivsamma pengar rent av. Men det på antimarknaden den stora kapitalansamlingen kan ske, just genom bristande insyn och konkurrens. Braudel är som sagt ekonomhistoriker och beskriver främst den tidigare ekonomin. Ändå är det lätt att se att hans indelningar – som långt ifrån innebär entydiga gränser mellan olika verksamheter, allting går om vartannat, i och ur varandras system och logik – passar också på senare ekonomier.

Adam Smith använde andra begrepp, men var också oroad över framväxten av antimarknader, något som bland annat yttrade sig i hans motstånd mot aktiebolagsformen. Denna skulle leda till bristande personligt ansvarstagande, menade Smith, som också såg hur företagen hela tiden försökte motverka den fria marknaden och konkurrensen. "Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna." Kapitalister vill inte ha marknad, de vill ha antimarknad. Det är ju lättare att tjäna pengar då.

Genom hela den ekonomiska historien ser vi samma sak. De riktigt stora och framgångsrika företagen är i allmänhet riktigt stora och framgångsrika för att de har goda kontakter med den politiska makten, får olika former av bidrag, skattebefrielser eller privilegier och lyckas tillskansa sig skydd från den fria konkurrensen. Det var sant under merkantilismen och det är sant i dag. Ändå finns bland anhängare av marknadsekonomin ofta en stjärnögd tro att de stora företagen är stora för att just dessa företag bedrivits särskilt skickligt. Storföretagaren bör därför beundras som liberal hjälte. Det är lite konstigt. Inte minst eftersom ju större företagen blir, desto mindre marknad finns det kvar, oavsett hur man ser på gränsdragningen marknad/antimarknad. Internt i företagen råder alltid planekonomi, och ju större företagen blir, ju mer horisontell och vertikal integration, desto mer plan och mindre potentiell fri marknad. Här har 1900-talet inneburit en tydlig avmarknadifiering, ekonomin koordineras mer av storföretagens synliga händer än av marknadens osynliga. Också när politiken inte innebär direkt stöd till storföretagen, eller direkt korporativism, är den detaljreglering som numera berör nästan alla sorters företag i sig själv gynnande för det stora företaget mot det lilla. Politiken ökar på stordriftsfördelarna. Det gäller inte minst utvecklingen inom immaterialrättsområdet, där patent och upphovsrätter innebär konkreta monopol och därmed avsteg från traditionell äganderättsstruktur. Det är omöjligt att föreställa sig att immaterialrätten skulle förstärkas på de sätt vi ser i dag om den inte hade några av världens största företag bakom sig, som agerar för utvidgad antimarknad med all sin ekonomiska och juridiska kraft.

Ett av de områden där stater genom historien upprättat antimarknader har varit i eller i relation till försvarsindustrin. Dit har de fria marknaderna aldrig nått, och de inneboende logikerna har därför aldrig handlat om transparens eller konkurrens, utan tvärtom om hemlighetsmakeri och dolda förhandlingar. Det tvistas om hur stora delar av den amerikanska ekonomin som är direkt eller indirekt beroende av beställningar från försvarsmakten, men där, liksom för övrigt i Sverige under hela andra hälften av 1900-talet, har företag kopplats intimt till, och skulle aldrig överleva utan, försvarsbudgeten.

I en essä i tidningen Brand skrev historikern Rasmus Fleischer om flygplatsen som den postmoderna ekonomins sinnebild. Det är den ultimata moderna antimarknaden. Där finns ingen konkurrens, inga handlare tillåts försöka prisa ut den andre eller ens ligga intill varandra, ofta finns bara en säljare inom varje kategori, målet är planerad, kontrollerad konsumtion innanför säkerhetskontrollerna. I hela Europa formas stora städer om efter flygplatsprincipen, med gallerior snarare än gator. In med luftkonditionering och säkerhetsvakter, bort med demonstrationsfrihet och spontant ordnad affärsmix. Antimarknaden skyr den spontana ordningen. Den skyr myllret, basaren, det okontrollerbara.

Man skulle kunna tro att vi går från antimarknadseran nu när vi ändå rör oss bort från den värsta storföretagsepoken. Tiden då normen var livslånga anställningar i gigantiska kolosser till företag eller organisationer är trots allt över. I dag skall vi alla vara entreprenörer, i stället. Den amerikanske sociologen Richard Sennett har skrivit om hur 68-vänsterns motstånd mot storföretagskapitalismen i realiteten kommit att leda till kapitalismens verkliga seger. Sex, drugs and rock’n’roll var så mycket enklare att profitera på än det gamla trista borgerliga hemlivet. New age är mer kommersiellt än katolska kyrkan. Sökandet efter självförverkligande och befrielse från de stela strukturerna passade som hand i handske för kapitalismen, som läste av efterfrågan och försökte tillfredsställa den i utbyte mot pengar.

Detta är raljerande uttryckt förstås. Men det är ändå inte särskilt förvånande att vi i Sverige exempelvis sett de gamla 68-orna göra succé i PR- och reklamvärlden. Makten har bara flyttat på sig.

Alltihop är förstås typexempel på spontan ordning. Den spontana ordningen, som först lär ha formulerats av den taoistiske filosofen Zhuang Zi, är den ordning som uppstår utan att någon har planerat den. Det organiskt framväxta resultatet av tusentals enskilda små beslut. Ingen bestämmer, strukturerna växer fram ändå, ibland i rakt motsatt riktning mot det någon ändå hade tänkt sig. 68-radikalerna ville ändra samhället i en viss riktning, det blev något helt annat. Det finns skäl till stor ödmjukhet inför detta.

Sennett menar att alltihop var ett misstag. Vi borde inte sträva efter att riva hierarkier, eftersom hierarkier och stabilitet får människor att må bra. Utanför de stora kolossernas kontroll finns bara nyliberalt kaos, där vilsna individer förgäves söker efter mening. Antimarknad är att föredra framför marknad, då den förra är stabil och kontrollerbar.

Detta kan man ifrågasätta på flera sätt. Ett är att det är fascinerande amerikanskt av Sennett att helt bortse från att man skulle kunna ha välfärdsstater som både ger individerna trygghet och frihet. Han tycks knappt kunna begripa välfärdsmodeller av skandinavisk typ, som potentiellt frigör den enskilde utan att lemma in henne i något nytt koloss-system. Det andra är att antimarknaderna knappast har försvunnit. De har bara bytt skepnad.

För vad är dagens finansekonomier om inte gigantiska antimarknader? Ogenomskinliga, med bristande konkurrens, hårt knutna till den politiska makten och dess utgivna privilegier. Riskerna är externaliserade, vinsterna internaliserade. Merkantilism långt mer än marknad. Det inledande citatet av John Stuart Mill handlade om 1800-talets industriella England, men samma förhållande gäller den moderna kapitalismens extremaste yttring – finansbranschen. Om där finns någon koppling mellan kompetens och värdeskapande och den ersättning som erhålls tycks den just vara inverterad. Det gäller både på företagsnivå, där stater frikostigt finansierar finansinstitutens dåliga affärer, och på personnivå, där de ansvariga för sagda dåliga affärer får fortsatt astronomiska ersättningar. Alla former av det vi banalt kallar ”rättvisa” tycks upphävda.

Det vi kallar skalfördelar har här blivit perverterat till och med i antimarknadshänseende. Finansinstituten och bankerna anses helt enkelt vara för stora för att få misslyckas. Konsekvenserna skulle bli för omfattande. Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare. Därför tvingas länder som Grekland, Irland och Island till vansinniga besparingar, samtidigt som de tyska och engelska bankerna ska hållas skadefria. Ingenstans ser man den korrupta sammanslingringen mellan staten och finansvärlden lika tydligt som i de amerikanska bolåneinstituten. Politiska krav ledde till extremt risktagande, som så småningom ledde till extrema förluster och skattebetalarna fick stå för notan.

De gamla traditionella bankerna hade helt acceptabla vinster, men de kunde aldrig matcha tradingavdelningarna. Välskötta med försiktighet och ansvar som riktmärke hade dessa banker aldrig någon chans mot de vildsint risktagande. Så har bankerna, som ju ofta ägt tradingkontoren också, kommit att befordra personer med mer risksinne än ansvarstagande, och försiktigheten har försvunnit från företagskulturen.

Man kan säga att de gamla bankerna styrdes av och i dygd. Borgerliga dygder är grunden för västerlandets rikedom, menar bland andra ekonomhistorikern Deirdre McCloskey. Till dessa hör sparsamhet, flit, ansvarstagande, dygder som skiljer sig från både kristenhetens dygder om tro, hopp och kärlek och från den klassiska aristokratins främsta dygder, som mod och rättvisa. Att vi i västerlandet kom att fokusera på just dessa sätt att leva moraliskt menar McCloskey är grunden till hela kapitalismen. För det är ju alls inte alltid, eller i alla sammanhang, som dessa dygder har aktats särskilt högt. Tvärtom har både kyrka och adel rynkat på näsan åt småttigheten i förståndighet och måtta och framhävt mer storslagna dygder. Att ha ett borgarhjärta är inte någon komplimang.

Men den strävsamma borgerligheten sparade och investerade, levde måttfullt och tog över världen. Så lyder McCloskeys historieskrivning, som fortsätter med att kapitalismen också främjar dessa dygder. Både i sig och genom det ökade välstånd den lett till. Långt ifrån att vara något amoraliskt, egoistiskt system är kapitalismen djupt förankrad i (vissa) dygder. I viss utsträckning har hon onekligen rätt. Ansvarstagande, både för sig själv och andra, är ett sant värde och ett värde som i ett marknadsekonomiskt system främjas och lönar sig. Välstånd är också alldeles uppenbart bra för moralen. Den som endast desperat strävar från dag till dag för att försörja sig och sina barn har inte särskilt mycket utrymme eller energi över för att vara en moralisk människa. Fattigdom är inte karaktärsdanande, tvärtom blir vi små, hårda, elaka av brist och otrygghet.

McCloskey vill dock inte se antimarknaden. Hon ser marknaden, det fria utbytet, hon ser inte oligopolen och de stora statsunderstödda kapitalansamlingarna. Hon skriver heller inte om dagens ekonomi, som mer än något annat tycks präglad av dödssynderna. Frosseri, lättja, girighet, fåfänga, avund, vällust, vrede, vilken av dessa känns inte mer omedelbart applicerbar på affärerna med ompaketerade dåliga lån än till exempel vishet? Också utanför finansbranschen är syndfullheten, om man kan använda ett sådant begrepp torrt beskrivande, påtaglig. Det är en fascinerande insikt, som exempelvis den engelske filosofen John Gray har formulerat apropå de reformer som Thatcherregeringarna genomförde, att den högerpolitik som på 1980-talet aktivt ville uppvärdera den ansvarstagande borgerligheten i stället har lett till ett konsumtionshysteriskt PR-dramatiserat dokusåpasamhälle. Spontan ordning igen. Det blir inte som man tror. Också i Sverige har vi talat om exempelvis det danande i att äga sin bostad, något som vi velat uppmuntra med såväl stöd till egnahemsrörelser historiskt som mer nutida utförsäljningar av kommunala hyresrätter. Det är bra för moralen att äga, sägs det, helt i McCloskeys anda. Detta är möjligen lite svårt att få syn på ett bostadsbubblande Stockholm med kompletta vitvarurenoveringar vartannat år för att ”höja värdet”.

Kortsiktigheten är dock mer utbredd än så. I dagens ansiktslösa fondkapitalism finns inga värden högre än aktievärdet. Som gräshoppor följer fondförvaltarna varandra på jakt efter mesta möjliga avkastning för framtidens pensionärer. Även här finns en spännande konflikt mellan det man ville främja och det som blev. Nu blir vi alla kapitalister, sas det exempelvis i Sverige om pensionsuppgörelsen, och detta ansågs bra. Nu skulle klassiska borgerliga värden spridas, nu skulle alla ha eget intresse av långsiktigt god ekonomisk utveckling. I stället fick vi det som kallas kvartalskapitalism, men som allt tydligare har visat sig vara antimarknad på speed. Det anses självklart att ett företag måste styras för maximal vinst för aktieägaren. Detta ska vara det värderingsfria, neutrala sättet att styra ett företag. Ändå är det i dag aktieägaren som har allra mest kortsiktigt intresse i företaget, och lättast väg ut. Det är ju bara att sälja andelarna. Kvar står anställda, leverantörer, långivare och kunder – och de har långt svårare att ta sig ur relationen. Värdekonflikten mellan vad vi vill i dessa roller, och vad vi vill som pensionssparare, ställs aldrig på sin spets. Kanske skulle vi, om vi medvetet vägde våra olika roller mot varandra, föredra ett något mer långsiktigt förhållningssätt, också om detta minskar pensionen en aning?

En sak är dock uppenbar. Fondkapitalismen har gjort många vanliga människor rika. Vinsterna har flyttats i västerländska företag från att delas ut som lön till att delas ut som vinst till ägarna. Detta är särskilt tydligt i en amerikansk kontext. Lönerna har där knappt ökat alls under de senaste 20 åren, samtidigt som vinsterna ökat med 200 procent. Den gamla borgerliga devisen om att man ska kunna bli rik på arbete är där helt frånvarande i de flesta yrken och inkomstlägen. Det enda sättet att öka sina inkomster har varit på börsen, eller genom att äga en bostad som ökar i värde. Här ser man något mer av drivkrafterna bakom det som 2008 blev finanskraschen. De rikaste 5 procentenheterna av den amerikanska befolkningen har sedan 1979 fått ut 80 procent av den samlade tillväxten. De fattigaste 20 procenten har inte fått någonting.

Konflikten mellan arbete och kapital lever kvar och muteras, även när ägare och arbetare kanske rentav är samma personer, i olika roller. För frågan måste ställas om fondägandet alls har påverkat det som också John Stuart Mill beskrev som huvudproblemet med kapitalismen. Mill, som ju kallade sig själv socialist, skrev lika engagerat som Marx om den inneboende alienationen i den tidens industrialkapitalism. Så länge företag ägs och styrs av kapitalister, som i sin tur bestämmer över arbetarna, kommer konflikten mellan arbetare och arbetsköpare vara konstant. Underläget förminskar arbetaren som saknar konkret makt över sin arbetssituation. Den enda makt han kan utöva är som konsument, något som i sin tur också är förminskande för människan. Den arenan bör inte få vara den enda fria arenan för en människa, då krymper hon och blir på lång sikt oförmögen till de moraliska ställningstaganden och högre tänkande som vi alla egentligen har i oss. Detta skrev Mill alltså om 1800-talet.

I stället förespråkade Mill en konkurrensutsatt syndikalism. Arbetarna borde äga produktionsmedlen tillsammans, i små enheter som tävlade på marknaden mot varandra. Inte olikt sentida kooperationer tänktes det ge utrymme för både konkret egenmakt och marknadsekonomisk dynamik.

För fria marknader har ju en sådan god effekt. Den fria marknaden är myllret, komplexiteten, den spontana ordningen. Även om det inte finns någon moralisk grund till äganderätten på det sätt som liberala tänkare alltid föreställt sig så är ägande ändå grundläggande för friheten både i systemen och för de enskilda människorna. Det är bara viktigt att inse att den fria marknaden är en rätt liten del av det vi kallar marknadsekonomi. Mycket av den senare består tvärtom av i varierande grad medvetet hophållna antimarknader. Det finns inga glasklara linjer däremellan, bara punkter längs en skala där det plötsligt någonstans blir uppenbart bortom förnekelse att det inte finns någon särskild frihet alls. Och om man påpekar det kommer de som säger sig eftersträva den fria marknaden skaka frågande på huvudet och titta bort. Kapitalister har som bekant aldrig varit för kapitalism. 

(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) 

Inferno 1:1

"When the American people feel safe.”

Donald Rumsfeld, tidigare amerikansk försvarsminister, om när kriget kommer vara vunnet. 

Liberalismen sägs som bekant ha segrat ihjäl sig. Francis Fukuyamas sista människa har gått som ett mytiskt spöke genom de senaste decenniernas politiska diskussioner och ännu kan alltså just detta påstås, också av seriösa tänkare. Historien skulle alltså vara slut, som Fukuyama påstod, framför oss ett tusenårigt rike av fred och frihet? Det är mycket svårt att begripa. För bakom den totala uppslutning kring det som allmänt betraktas som liberala idéer finns, i realiteten, mer än ett decennium av minskad frihet bakom oss. Kanske hänger det förresten ihop.

Låt oss komma ihåg att detta är ytterligt euroanglocentristiskt. I de delar av världen där vi mystiskt kallar nationerna för utvecklingsländer (för våra är ju redan färdigutvecklade) har friheten ökat. Inte på något entydigt sätt överallt förvisso, men både demokratin och yttrandefriheten har tagit kliv framåt i såväl Asien som Afrika. Nu allra senast sveper en möjlig demokratiseringsvåg över Nordafrika och Mellanöstern, för yttre bedömare helt oväntat. Men araber klarar nog inte av demokrati, har vi hört oss själva och våra så kallade experter på frågan säga i olika tonarter sedan Samuel Huntington lanserade sin tes om världarnas och värdenas krig. Islam är oförenlig med frihet, säger andra. Nja, kanske inte ändå. De folkliga upproren i Tunisien, Egypten, Libyen och ett antal andra länder i regionen upplevdes av oss i väst som lika oväntade som sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989 kändes för Västeuropa. Detta var ju stabila regimer, för att använda realpolitikens favoritbegrepp, diktaturer man kunde tala, handla, förhandla med. Det finns en lärdom där. Vi förstår och förutser så lite. Det sant oväntade är aldrig lika osannolikt som det kan tyckas.

Men låt oss så vara lika västcentrerade som vi nästan alltid är. Och för oss, om vi menar den rika världen, den vita världen, har friheten på det stora hela minskat under de senaste tio åren. Den valda tidsperioden är inte en slump, utan sammanfaller med den tid då vi, ett tänkt kollektivt västerland, har legat i krig. Detta har relevans för både teori och praktik, både bokstavligt och metaforiskt. Kriget är det ultimata undantagstillståndet. Kriget gör sådant möjligt som inte skulle vara möjligt i fredstid. Kriget gör att vi som medborgare accepterar inskränkningar i våra rättigheter, ökad makt åt våra ledare, minskad transparens i staten. Det är inte särskilt konstigt. Statens mest grundläggande uppgift är att skydda oss från våld. Har vi inte det skyddet kan ingenting annat av mänskligt liv blomstra, samhällen bryts samman, människor lider och dör. Den klassiska konflikten mellan frihet och säkerhet är i den situationen reell. Frågan är när den situationen kan sägas finnas. Räcker det att föra krig på andra sidan jorden, räcker det att delta i ett metaforiskt krig mot sådant vi tycker är obehagligt, räcker det med vanlig inhemsk brottslighet som också på ett konkret sätt hotar människors säkerhet?

På samma sätt som vi ställer oss frågan om när samhällskontraktet kan betraktas som upplöst och medborgarna fria att göra revolution uppkommer frågan när hoten utifrån är så starka att statens ledare har rätt att ändra kontraktet till sin fördel. Sannolikt har väljare och valda olika uppfattningar om båda de avvägningarna. Eller har de? Det har trots allt varit rätt få protester mot all den övervakning som våra västerländska samhällen numera regelmässigt riktar mot oskyldiga. Visst, i Sverige hade vi ett kort tag en uppbrusande, ilsken debatt som kulminerade i att Piratpartiet fick 5,1 procent i valet till europaparlamentet våren 2009, men sedan dess har partiet imploderat och de aktuella frågorna följaktligt försvunnit. Kvar i dammet står en spridd skara av opinionsbildare, akademiker, enstaka engagerade jurister. Precis som statsminister Fredrik Reinfeldt förutspådde hade nästan alla arga liberaler glömt sin FRA-ilska till valet 2010, jobbskatteavdraget var viktigare. De nya konfliktlinjer som uppstod i det som i Sverige kom att kallas integritetsfrågan visade sig långt mindre viktiga än höger mot vänster. Idéerna om frihet från oskälig övervakning och rätten till en privat sfär må vara teoretiskt starka inom traditionell liberalism, men i svensk borgerlighet visade de sig vara lätta att vifta undan.

Det finns ingenting partiskiljande här. Det handlar om makt, och vem som har den. I Storbritannien utvecklade Tony Blair och Labour den fria världens mesta övervakningsstat, komplett med kameraövervakning via drönare, ansiktsigenkännande kameror på offentlig plats och individuellt inriktade lagar där sådant som inte är olagligt ändå blev olagligt för vissa. Det senare, i systemet ASBO – antisocial behaviour order – förtjänar en särskilt utvikning. Genom det här systemet kan man lägga in personliga förbud för människor att göra vissa saker, att bära vissa klädesplagg, spela musik så att det hörs till grannarna, dela ut flygblad, vara full offentligt, bara vistas i vissa områden. Du behöver inte ha begått ett brott för att få en ASBO – det räcker att någon klagat på ditt (lagliga) beteende. Och om du har fått en ASBO mot att röka utanför din port så blir det plötsligt ett brott för dig att göra just detta. Alla andra får röka utanför din dörr, men om du gör det blir det åtal. Syftet med lagen är att hindra det man kallar antisocialt beteende. Folk som inte kan bete sig som folk. Unga som hänger omkring och ser hotfulla ut. Dåliga grannar. Folk som stör. Man blir nästan full i skratt över den småborgerlighetens upprördhet över de ohyfsade som här är stadfäst i lag. I förlängningen hoppades man komma tillrätta med sådant som skadegörelse, snatteri etc., men huvudpoängen var att beivra beteenden som inte är brottsliga, men som ändå av olika skäl upplevs som otrevliga.

Man kan inte jämföra Sverige med Storbritannien. Man kan nästan inte jämföra några västländer med Storbritannien, klassklyftorna är så gigantiska, utanförskapet så hisnande. Enligt vissa undersökningar ligger Storbritannien nära det läge som kallas för failed state, där staten inte längre kan betraktas som sammanhållande. Viktigast då är den hisnande ojämlikheten och de stora grupper ur underklassen som står helt utanför samhället, utanför varje känsla av tillhörighet, och som det övriga samhället tillåter sig själv att förakta, intensivt och obekymrat. Vi såg i kravallerna i London i somras hur det som började som en politisk protest mot polisen snabbt övergick i våldsamma allmänna upplopp. I viljan att vifta undan stöldvågorna och skadegörelsen som blott kriminalitet och omoral valde dock många att inte låtsas om de uppenbara risker som finns i sådan monumental utsortering.

Medelklassens rädsla för horderna vid portarna handlar här också om skräcken för pöbeln. Beredvilligheten är stor att låta staten göra nästan vad som helst för att hålla ordning. Detta inkluderade bland annat att man i en ny antiterrorlagstiftning 2001 valde att frångå den princip som har gällt för engelsk lagstiftning i nästan 800 år, habeas corpus. Habeas corpus, rätten för fängslade att bland annat få reda på vad de anklagas för och rätten att bemöta dessa anklagelser vid rättegång kodifierades ursprungligen i Magna Charta 1215 och senare 1679 under namnet ”An Act for the better securing the Liberty of the Subject, and for Prevention of Imprisonment beyond the Seas”. Principen är en av den liberala rättsstatens grundstenar, men 2001 valde man i stället att låta inrikesministern själv få avgöra vilka enskilda ickemedborgare som var potentiella terrorister och som därför borde fängslas utan rättegång i väntan på avvisning. Detta också om personen inte kunde avvisas i enlighet med brittisk rätt och alltså riskerade fängelse på obestämd tid. Den här lagen visade sig senare strida mot diverse andra lagar och ändrades 2005 till att inrikesministern har rätt att utfärda control orders mot enskilda som anses vara potentiella hot mot säkerheten. Den stora skillnaden ligger i att den nya lagen också gäller brittiska medborgare. Inför de upplevda hoten vägde en 800-årig historia av rättssäkerhet inte tillräckligt tungt.

Och människor tycks onekligen känna sig hotade. Av kriminalitet, av terrorism, av invandring, för att nämna några företeelser som väcker öppen rädsla. Under ytan ligger sedan rädslorna i lager efter lager, rädslan för arbetslöshet, för sjukdom, för maten, för vacciner, för läckande kärnkraftverk, för att flyga, för att inte kunna betala räkningarna, för att alla kommer upptäcka att man är en bluff. Jag räknar här bara upp några av de saker som människor i dag uppger sig rädas. Kärnkraften är intressant i sammanhanget, rädslan för den har nämligen, kollektivt sett, minskat tydligt på 20 år. Trots att vi våren 2011 haft konkreta risker för riktiga kärnkraftsolyckor efter den japanska jordbävningen tycks vi inte alls lika rädda för kärnkraft i dag som på 1970- och 80-talen. Vissa menar att det beror på den minskade rädslan för kärnvapenkrig, när nu den risken inte längre känns överhängande upplevs också kärnkraften som mindre hotfull. I dag räds vi kanske klimatförändringar eller utfiskning i stället, åtminstone ungdomar uppger miljöförstöring som en viktig anledning till rädsla.

Många har tagit fasta på den polskengelske sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”flytande rädsla”. Han skriver om den grå zon där allting är potentiellt farligt, världen är oöverblickbar samtidigt som vi egentligen är tryggare än någonsin. Vi hotas trots allt i allt mindre utsträckning av svält, våra barn dör mycket mer sällan än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Brottsligheten minskar generellt, ändå är vi räddare för den än någonsin. Att man kan sälja tidningar på rubriker om sju symtom på okända farliga sjukdomar beror på att det faktiskt vore en nyhet om just du hade en okänd farlig sjukdom. Det farliga har blivit ickenorm. Ändå känns det inte så, och även om vi skrattar åt löpsedlarna om dödsmaten som kanske redan finns i vårt kylskåp så bidrar också de till den övergripande uppfattningen att ingenting egentligen är säkert. Bauman kopplar i förbifarten detta till kredithysterin. Sparkontot symboliserar en tro på framtiden i meningen att man tror att framtiden kommer komma i ett kontinuum med dagen. Det jag sparar i dag kommer jag faktiskt ha kvar, med ränta, i morgon. Det finns en framtidstro där i det lilla, konkreta. Att konsumera på kredit däremot är i inte liten utsträckning att bortse från framtiden, att tänka att det vet man väl aldrig hur det går, det är lika bra att njuta i dag, i morgon är jag kanske död. Enjoy yourself, it’s later than you think.

Kanske finns där en nyckel till de senaste tio årens allt mer lånedrivna konsumtionsekonomi. Rädsla botas med amex. Även om man kan känna olust inför också svenskars mångmiljonbostadslån och ohämmade så kallat värdehöjande vitvarushoppande är kreditekonomin primärt en amerikansk företeelse. Den totala amerikanska kreditkortskakan låg 2009 på 930 miljarder dollar. Statsskulden ligger på svindlande 14 biljoner dollar. Alltihop hjälpligt hophållet av att kineser hittills har föredragit att spara sina pengar (och låna ut dem till USA) snarare än att konsumera. Det finns ingenting som säger att detta kan vara i evighet. För eller senare kommer den kinesiska staten behöva köpa människors stöd med någon form av välfärdssystem. Då kommer statens pengar att behövas hemma, samtidigt som medelklassen på sikt genom ökad upplevd säkerhet känner mindre behov av privat sparande. Ännu ett skäl till rädsla alltså, ett helt rimligt sådant.

Kriget ligger bakom lånen också i mer direkt mening. Kostnaden för Irak-kriget, som initialt uppskattades till 60 miljarder dollar har nu hamnat kring 3 000 miljarder. Hittills alltså. Ännu syns inget slut. Krigströttheten är visserligen ohygglig, men vad ska man göra? Barack Obama har inte ens lyckats stänga Guantánamo. Det är ju så praktiskt att ha ett fängelse som inte lyder under vanliga rättssäkerhetslagar. En del av tröttheten gäller det självklart tragiska i att amerikanska soldater, inte sällan fattiga män eller kvinnor som ser militärtjänstgöring som enda sättet att bekosta en collegeutbildning, fortsätter att komma hem döda eller skadade från något av de två krigen. Soldatmödrar bär nu som alltid krigets kostnader tyngre än andra.

Kostnaderna är dock ännu större än så. De märktes till exempel i och efter filmen som lanserade Wikileaks för den stora allmänheten, den på amerikanska soldater som kallsinnigt pricksköt civila och bland annat dödade barn och journalister. Jag önskar att jag hade kunnat bli förvånad. Men det är ju så kriget ser ut. Alla blir fiender, dödade barn blir collateral damage, som den där Wikileaks-filmen kallades. För att alls klara av att vara soldat i en situation som den i Irak krävs exakt denna känslokyla, denna avtrubbning. Vad som inte är lika självklart var dock hur filmen skulle tas emot. En hel värld förfärades över dessa möjliga krigsbrott, i USA förfärades man främst över att de hade filmats och delgivits allmänheten. Krigets logik, än en gång. Barmhärtighet, rättssäkerhet, anständighet, dessa värden hotas av krigets själva existens. Det är därför inte egentligen konstigt att USA också fängslar personer som godtyckligt kallas stridande utan rättegång, inte heller att den förra administrationen och dess intellektuella tillskyndare både använde och försvarade tortyr.

Man skulle visserligen kunna tro att avskaffandet av tortyren var ett av upplysningens sanna framsteg. Detta hindrade inte framstående jurister och intellektuella, som Harvardprofessorn Alan Dershowitz, att i efterdyningarna av 11 september aktivt propagera för tortyrens återinförande. Dershowitz menade exempelvis att det är en missuppfattning att tortyr skulle vara förbjudet i den amerikanska konstitutionen eftersom det enda den säger är att uttalanden som framkommit under tortyr inte får användas som bevis mot den torterade. Inte heller åttonde tillägget, som förbjuder ”grymma och ovanliga straff” förhindrar enligt Dershowitz tortyr, då straff ju bara handlar om något som kommer efter en eventuell dom. Grymhet före dom är en annan fråga.

Detta var alltså före Irakkriget, långt före Abu Ghraib-skandalen och långt innan George Bush och hans regering förklarat att exempelvis den sortens tortyr som kallas waterboarding, när man häller vatten över en fjättrad fånges ansikte för att framkalla en känsla av att man drunknar, i själva verket inte alls är tortyr utan fullt användbart och okontroversiellt för amerikansk militär. Långt, långt innan vi via läckta dokument fått reda på att bland de inspärrade på Guantánamo fanns senildementa åldringar, barn, antiextremistiska författare som lämpats över till amerikanska myndigheter av pakistanska som ville bli av med besvärliga regimkritiker. Vissa av de inspärrade tycks förvisso faktiskt vara farliga terrorister, men eftersom många av deras vittesuppgifter kommit fram under tortyr kan man inte ställa dem inför rätta ändå. Alltså får de fortsätta vara inspärrade bortom lagen.

Det har spekulerats kring om huruvida tortyr bidrog till att amerikansk militär till slut hittade Usama bin Ladin, något vissa sett som ett bevis för att de eufemistiskt benämnda ”speciella utfrågningstekniker” som har införts i amerikansk säkerhetstjänst är bra och viktiga. Tortyr fungerar, kort sagt, alltså är det bra. Nu säger visserligen andra källor att de uppgifter som ledde till dödandet av bin Ladin tvärtom inte kom fram med tortyr, men resonemanget är ändå intressant. Tortyr anses bara vara riktigt dåligt så länge det inte fungerar. Trots allt är det rimligen bara utpräglade sadister som tycker att elchocker eller dränkningsövningar är njutbara att tillfoga andra oavsett funktion. Detta filosofiska resonemang, ofta fört utifrån en föreställning om en tickande bomb som kommer ödelägga hela städer om du inte är beredd att tortera den flinande terroristen du har handfängslad framför dig, sägs leda fram till att jo, ibland är tortyr helt okej. Det är förstås svårt att invända. En persons smärta mot miljoners, en uppenbarligen ond och skyldig människa behandlad som omänniska mot miljontals oskyldiga slaktade som djur.

Endast den extremt politiskt naive kan dock tro att denna situation är ett rimligt mått på hur samhällets regler bör utformas. Det absoluta förbudet mot tortyr, grundat i att vi alla är människor och bör behandlas som sådana, att lidande och grymhet är absolut ont, innebär inte per se att det aldrig någonsin skulle kunna finnas sammanhang där man möjligen skulle kunna ha överseende med att förbudet överträddes. Det är dock något helt annat än att säga att jodå, det kan säkert vara okej. Ibland. Om det fungerar. Där det senare är en öppen dörr till ett samhälle grundat på grymhet och förnedring är det förra en insikt om att det ofattbara ibland händer. Som den brittiske debattören Kenan Malik har påpekat är dock hänvisningarna till tortyrens eventuella bidrag till att bin Ladin hittades inte alls ett exempel på detta ofattbara. Tvärtom, om nu tortyr användes i det arbetet, skulle det vara ett tecken på att tanken på det acceptabla med tortyr blivit så utbredd att det anses rättfärdigat inte bara vid tickande bomber utan också i helt vanligt spaningsarbete. Säkerhetstjänster bedriver sitt arbete rutinmässigt bortom lagen. Så har det förstås varit länge, men nu kan vi inte blunda för det.

Detta utrymme bortom lagen är vad som i realiteten definierar kriget. Visst finns Genève-konventioner och krigslagar som ska reglera också uppförande under krig, men de är blott papper, långt från skeenden och verkliga soldater. USA, världens räddning mot ondskans axelmakter, har också till sitt eget laglösa land tagit emot fångar från Kina, Ryssland, Tadjikistan, Jemen, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait, Algeriet och Tunisien, länder som kanske inte direkt hör till rättsstatens främsta försvarare. Också Sverige har som bekant dragits in i detta och via CIA utvisat människor till Egypten där de riskerade och utsattes för tortyr. Man behöver inte tänka på Molotov-Ribbentrop för att inse att idén om fiendens fiende är krigets främsta princip. Känn vad som helst inför detta, bara inte förvåning.

Lagen däremot är krigets motsats. Med lagen löses konflikter fredligt, ordnat. Rättssäkerheten, som är den liberala demokratins grund, hukar i krigets skugga, så också under detta närmast metaforiska krig mot terrorismen som alltså enligt den förre amerikanske försvarsministern kommer vara vunnet först när människor inte längre känner rädsla. Övervakningslagar som stiftats med terrorn som öppen anledning används också för att mota långt mindre allvarlig kriminalitet. Det europeiska datalagringsdirektivet, som genom bland annat lagring av mobiltelefoners lokalisering kommer kunna hålla koll på var alla telefoninnehavare rör sig, antas allmänt också komma att användas i jakten på illegala flyktingar. Flyktingströmmar till EU blandas också i många sammanhang ihop med kriminalitet, flyktingsmuggling likställs med själva flykten. Sverige och handelsminister Eva Björling sökte helt nyligen genom export av övervakningsutrustning bidra till Libyens övervakning av flyktingströmmar mot Europa.

Hela frågan om migration har säkerhetifierats, och därmed införlivats i ett synsätt om hot och olika sätt att säkerställa säkerheten. När något handlar om nationens säkerhet blir helt andra åtgärder och förhållningssätt tänkbara, självklara. Att hela politikområdet flyttats på det sättet innebär i sig att förhållningssättet gentemot invandrare och invandring blir ett annat. För att kunna placera ickekriminella, till och med barn, i gigantiska fängelseliknande läger krävs ett särskilt perspektiv. Kriget och hotet ger rätt förutsättningar. Det är viktigt att påpeka att migrationen inte alltid varit en säkerhetsfråga. Det är inte många decennier sedan frågan om invandring handlade om å ena sidan ekonomi, med behovet av arbetskraft och å den andra solidaritet, med vårt ansvar för världens skyddssökande. Detta känns mycket långt borta i dag när motandet av flyktingar är en del av försvaret, och de hot som flyktingar antas ställa oss inför ständigt medger alltmer extraordinära åtgärder. På EU-nivå handlar detta inte minst om en utlokalisering av myndighetsansvaret. Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.

Så dör varje dag tre människor som försöker ta sig in i Europa, inte sällan kommer de från Nordafrika i små båtar. På den italienska ön Lampedusa flyter det nästan varje morgon in lik till de stränder som i ett resereportage i Dagens Nyheter beskrevs som ”En långgrund bukt med kritvit sand, där det djupa Medelhavet som omger ön Lampedusa övergår i en ljus akvamarin ton som gnistrar och blänker i solljuset.”

Detta har vi kommit att acceptera. Afrikaners ilandflutna döda kroppar är ett pris vi är beredda att betala. Också internt i EU väljer vi att agera efter rasistiska ryggmärgsprinciper snarare än de nedskrivna lagarna när vi i Sverige exempelvis väljer att utvisa romer trots att de är EU-medborgare och alltså har laglig rätt att uppehålla sig här. Migrationsminister Tobias Billström försvarade utvisningarna med att romerna inte försörjde sig på ett ”rimligt sätt”. Sverige är här förvisso bättre än Italien, där man river romska bostäder och hotar med koncentrationsläger i stället, eller Frankrike, där man utvisar romer som är födda i landet, men grundtanken är densamma. De är inte som vi. De är inte rimliga. De är ett hot.

(Kommentar: detta är den första essän i första delen av essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011.)

Om sorg och tacksamhet

I dag inleds det judiska nyåret, Rosh Hashana, och de flesta år brukar jag primärt fokusera på vad jag ska laga, vilket lamm, vilken honungskaka, haroset, linser, morotspengar, granatäpplen. Tanken med maten är att symbolisera alla förhoppningar inför det nya året, sötman i honungen för livets sötma, linser och tsimmes ska påminna om pengar och det välstånd man hoppas på, granatäpple om fruktsamhet. (Detta avviker dramatiskt från t ex pesach när man bara äter äckliga bittra saker för att tänka på allt lidande.) Jag gör ett underbart sefardiskt rosh hashana-lamm med honung och russin, men det kan ni hitta recept på om ni söker i bloggen.

För jag är inte så värst intresserad av maten i år. I stället tänker jag på den stillsamma ceremoni som en god vän introducerat mig till, där var och en runt bordet (man är ju ofta runt ett matbord vid judiska högtider) berättar om vad hen känner sig tacksam över från året som gått. Samma sak förekommer vid vanlig shabbesmiddag, om än kanske inte med helårsperspektivet. Det finns något så fint i det där, att man tänker över sin tacksamhet, över allt som varit en givet. Ofta är det ju så mycket och ofta kanske man inte tänker på det i vardagen där man stressar mellan måsten och irritationer. Det är bra att tänka på allt man fått också.

Jag ska inte på någon nyårsmiddag i dag och det är nog tur för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga om det år som gått. Ingenting som är bra i alla fall, ingenting att vara tacksam för som överskuggar allt det andra. För det är nästan precis ett år sedan nu som mitt liv gick sönder och ingenting har ännu helt gått att laga. Det är väl så det är. Jag är verkligen inte utan skuld själv heller förresten.

Men jag vill inte tänka på allt det nu, jag gör det så mycket annars ändå. Så jag tänker på att jag har världens ljuvligaste barn i stället, mitt livs kärlek och min tillvaros mittpunkt. "Det bästa i mitt liv är att jag får vara din mamma" säger jag ibland till honom och han noterar det självklart, ödmjukt i sin upphöjelse. Ibland ger han någon ömhetsbetygelse tillbaka, men han vet ju att han inte behöver. Den oundvikliga ojämlikheten i den här relationen, där jag vet att han alltid kommer vara viktigast i mitt liv och att jag lika säkert inte alltid kommer vara det i hans. Det gör ingenting. Allt är som det ska.

Jag tänker på mitt jobb, mitt helt vanliga ickespeciella jobb där man inte kräver mer av mig än jag klarar och där man ger rimlig ersättning tillbaka, både i form av ekonomisk trygghet och direkt mänsklig uppskattning när jag gör bra saker. Jag önskar att det inte var så nytt och konstigt för mig, jag önskar att jag inte gått genom livet och lärt mig att jag inte var värd detta. Ändå: tacksamheten.

Jag tänker på hur världen faktiskt, eller åtminstone Sverige, visat att den var bättre än man trodde. Att människor på allvar upprörs över rasism i rättsväsendet, över hur hemlösa lever, över hur de allra svagaste behandlas illa. Något har skiftat detta år, ingenting är ännu säkert, men det är lite lite ljusare. Att Sverige i går valde att ge flyktingar från krigets och gasattackernas Syrien rätt att stanna och ta hit sina familjer är ett fint tecken. Jag har många invändningar mot övrig flyktingpolitik, mot fästning Europa, men just i dag är jag tacksam över denna lilla skärva av mänsklig solidaritet.

Jag tänker på mina vänner som burit mig genom detta år, som hållit om mig när jag gråtit, som tröstat när lite tröst fanns att ge, som avlett min uppmärksamhet från det jag inte orkat. I all olycka känner jag mig fortfarande lyckligt lottad. Jag känner mig så älskad. Jag är så oändligt tacksam och hoppas att jag förmår återgälda all kärlek och omsorg.

Sorgerna finns kvar i morgon, även om jag hoppas att det nya året ska ha åtminstone något litet mer av honung och äpplen att bjuda på. Men just nu säger jag tack.

Finansvärlden är lögnernas marknad

När Nordeas nye ordförande Björn Wahlroos intervjuades i Svenska Dagbladet häromveckan kom han ut som principiell nyliberal. Han inspirerades av Adam Smith och Hayek, tyckte att fackföreningar var skadliga och förespråkade mindre statlig inblandning i marknaden.

De brända kanterna av ett stort hål tronade i mitten av artikeln. I all sin liberala principfasthet och tro på marknaden yttrade Wahlroos inte ett ord om exempelvis de omkring 1000 miljarder euro som europeiska centralbanken ECB under det senaste halvåret lånat ut till europeiska banker till knappt någon ränta alls. Inte heller sade han något om den implicita svenska bankgarantin, som enligt Riksbanken är värd 30 miljarder om året.

Nordea gick med 23 miljarder i vinst förra året. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading, en verksamhet som är möjlig enbart genom statsgarantierna, annars skulle den vara för riskfylld och därmed för dyr.

Jag vet vad jag tror att Adam Smith skulle ha sagt om det.

Smith var insiktsfull om de faror som hela tiden hotar det vi kallar en fri ekonomi. Kapitalister gillar inte kapitalism, de vill hellre ha monopol och privilegier, för att kunna tjäna mer pengar. Politiker å sin sida frotterar sig gärna med kapitalet och tror sig ofta kunna förstå och reglera fram den optimala formen av företagande.

Både i den fria ekonomin och i annan frihet måste man utgå från teorier som hela tiden hotas att motsägas av praktiken. Den fria marknaden blir monopol och antimarknad, den individuella friheten är helt beroende av att man föds med rätt gener och i rätt sammanhang.

Liberalen måste, som George Michael sjöng om frihet på 90-talet, take these lies and make them true, somehow.

Tyvärr är lögnerna helt centrala i finansvärlden. Banker och finansmarknader är grundläggande för en fungerande ekonomi. Att alls ha ett bankkonto är ett steg bort från fattigdom i stora delar av världen. Men samtidigt som finansmarknaderna avreglerades på 80-talet genomförde Reaganregeringen en första massiv bankbailout och sedan ännu en några år senare. Budskapet till bankerna blev: gör vad ni vill, ni kommer ändå aldrig behöva betala för era misstag. Detta har skapat något helt annat än stabila sparbanker och effektiva verktyg för fördelning av kapital.

I stället har vi fått en bubbelmaskin som kastar billiga pengar över länder och marknader utan att själv ta ansvar för den risk som långivandet innebär. Hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken. Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt tar skattebetalarna notan. Ingen kan rimligen tro att det kan fungera.

Pressen mot marknaden är alltid hård, antimarknaden frestar alltid mer än alternativet, men här har vi ett gigantiskt privilegiesystem som sätter ramarna för allting som alla vi andra gör. I Sverige är det mest bara Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som över huvud taget försöker komma åt det. Anders Borg rasar förvisso, men bortom ilskan: stillhet.

Jag vet inte om den bankskatt Sjöstedt lade fram till första maj är ett så bra förslag, men på något sätt måste vi försöka göra lögnerna sanna igen.

Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten. Borde det inte intressera några fler än vänstern?

Publicerad i Expressen den 5 maj 2012

Under alla dessa år trodde jag att det var mig det var fel på

Jag orkar inte ens bläddra bakåt och läsa alla ångestinlägg, alla större eller mindre sammanbrott, alla bittra litanior om hur jag är för labil för att egentligen klara av mig själv. Jag vet att de finns där. Ni vet förmodligen också.

Jag vet att jag haft ångesten som ständig följeslagare, ihopklappningarna som taktfast markerat livets gång, årstiderna har växlat och med dem de stora svängningarna, men längs de stora linjerna också i mindre vågor upp och ner upp och ner, i ett evigt kretslopp av det jag allt tydligare för mig själv erkänt som nån slags bipolaritet. Jag har funderat över medicinering, men helst inte velat utom när jag till sist ändå tvingades till tillfälliga ångestdämpande. Jag har försökt ordna mitt liv så att instabiliteten blir hanterbar, regelbundna vanor, träna mycket, sova mycket, måttligt med alkohol. Jag har tröstat mig med att jag också har perioder av oerhörd kreativitet, av utåtriktning, av arbetsförmåga, att jag under dessa perioder ibland faktiskt har lyckats göra fantastiska saker.

Det har dock kanske inte hjälpt så värst under perioderna när mitt barn i stället undrat varför mamma gråter hela tiden, när han velat kramas för att trösta, när allt jag orkat varit att sitta med honom under en filt och läsa sagor, när jag plågats av skuldkänslor över att jag på det sättet använt den där lilla varma kärlekskroppen som uppstagare av mitt kollapsade inre. Min kärlek till honom har varit den enda konstanten. Den har jag fokuserat på för att stå ut.

I någon mening har det väl alltid varit såhär, men definitivt sedan hösten 2009. Då hade jag min första stora kollaps, jag antar att man skulle säga att jag gick in i väggen efter ungefär ett år av fullkomligt bisarr arbetsbörda. Det var också under det året jag började enbart frilansa, utan återkommande vikariat eller studier.

Och sedan fortsatte det. Jag hade ingen möjlighet till sjukfrånvaro i utbrändheten, så jag fortsatte jobba. Jag blev mindre och mindre stresstålig samtidigt som jag arbetade i en bransch där ersättningen för nedlagd arbetstid hela tiden sjönk. Åtminstone om man är perfektionist, som jag. Åtminstone om man drivs av att förbättra världen, som jag, så att varje text måste göra skillnad, varje text måste vara välresearchad, välformulerad, långt bortom det man ersätts för som frilansskribent. Jag har skrivit om det här många gånger förut. Vid flera av de mer offentliga sammanbrotten har snälla människor jag inte känner hört av sig och rått mig att lämna medievärlden. "Du ska inte slita ut dig såhär." Jag har visserligen kanske hållt med, men vem skulle då driva de frågor jag driver? Vem skulle annars skriva det jag gör, vem skulle annars bära världen på axlarna när så många andra nöjer sig med att skriva krönikor om nåt nån sagt på twitter? Jag har rätt hård privat pliktmoral. Att offra mig själv var kanske ändå värt det. Och förresten var jag ju sån här, det var min svaghet, min personlighet att envisas med den där jävla ångesten. Jag var bara tvungen att bli bättre på att hantera det. Mer träning, mer sömn, ännu mer inrutad vardag.

Sen fick jag sparken från Expressen.

Det kan man tycka olika saker om, men såhär i efterhand känner jag mest bara tacksamhet. Jag hade aldrig tagit mig ur den där destruktiva relationen själv, och det var verkligen en destruktiv relation. Att aldrig känna sig uppskattad, att aldrig uppleva att man får rättvist betalt, i stället känna sig utnyttjad, lurad, skrattad åt. Att de går på att jobba under de där villkoren, tänkte man sig hur högbetalda fastanställda redaktörer skrockade när de nekade till uppräkning av arvodet ännu ett år, och själv var man ju så tacksam att alls få möjligheten att påverka att man inte orkade bråka. Det var ju ändå bättre än mycket annat, bättre än alla dessa fina tidskrifter som knappt vill betala alls, värt det att kunna nå ut till så många läsare. Sanningen, som antyds av hur det slutade, är väl dessutom förmodligen att redaktören faktiskt aldrig tyckte att jag var så värst bra. Sånt kan man ju ha olika uppfattningar om. Det är inget konstigt. Men man bör nog inte som den underordnade parten stå ut med det hur länge som helst.

Jag har en olycklig tendens att stå ut med saker alldeles för länge. Men sedan mitten av november nu har jag alltså ett alldeles vanligt jobb, med 40 timmars arbetsvecka och sjukförsäkring och semester och mycket mer betalt än jag haft i hela mitt liv och en chef som verkar uppskatta min kompetens och min person och efter en initial kulturkrock och anpassningsprocess har jag nästan ingen ångest alls längre.

Visst har jag tillfälliga ångestdippar, och jag gråter och jag är fortfarande inte så himla bra på stress, och ibland måste jag andas i fyrkant, men det där handikappande, gastkramande mörkret och smärtan som gör att man vill riva av sig huden och skära sig ur kroppen är bara borta. Kapat. De värsta dalarna finns inte längre.

Det är jättekonstigt.

Här har jag gått och trott att det var mig det var fel på och så var det så lätt att bara sluta må så jävla dåligt hela tiden. Tag en person med labil grundpersonlighet men tag bort ekonomisk osäkerhet och utsatthet och känsla av utnyttjning och minska arbetstiden en 30% och ångesten bara fucking försvinner?! Jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ju en person som har ångest. Jag var i alla fall en person som hade ångest.

För just mig är det här fantastiskt. Jag slipper gråta inför mitt barn, jag slipper utsätta mina närmaste för vad det innebär att leva nära någon som är så totalt instabil, slipper begära att de ska bära mig långt längre än de, än någon, orkar. Jag kan liksom bara få finnas.

Det är inte utan nackdelar. Jag gillade ju verkligen mitt jobb förut, det var villkoren jag inte stod ut med. Jag fick göra intensivt meningsfulla saker nästan hela tiden, fick känna att jag påverkade världen, fick göra det jag faktiskt är bäst på, att tänka och skriva kvalificerad text. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det.

Men jag kan väl skriva böcker eller nåt. Jag har en kolumn en gång i månaden i Dalarnas tidningar. Jag twittrar om politik och sitter i en arbetsgrupp för att motverka rasism. Jag kan hitta mening utanför jobbet, i att sy kläder eller laga mat eller springa eller hänga med mitt barn utan att behöva använda honom som krockkudde mot mig själv. Kanske orkar jag igen om jag får vila i några år. Labil är jag väl fortfarande, men så här långt från att trilla omkull vet jag knappt om jag någonsin varit som vuxen.

Det här handlar dock i förlängningen inte bara om mig. Vi ser hela tiden hur tillfälliga anställningar blir vanligare, också sådana former som leder till extrem utsatthet, som timanställning vid behov. Långt upp i åren tvingas människor avstå från betald semester, säker sjuk- och föräldraförsäkring, tvingas arbeta med osäkerheten om nästa månads ekonomi ständigt hängande över huvudet. De flesta av dem har inte exitmöjligheten att bli kommunikationsansvarig på en statlig utredning och dubbla sina inkomster. De flesta av dem har inga exitmöjligheter alls, och det gäller både om man jobbar i offentlig och privat sektor. Hur många av dem dras med vidrig, rasande, livsförbrännande ångest för att de saknar ekonomisk trygghet? Nog tror jag att man kanske måste ha anlagen i sig själv för det här, men hur många har inte det? Hur många tvingas till livssituationer som utlöser just de där personlighetsdragen som förminskar en, som lägger börda på ens anhöriga, som förlamar och stänger in?

Jag skrev om boken Skitliv i vintras, en bok som handlar om den här, ökande, delen av arbetsmarknaden, och svaren jag fick från högern var talande. Det här är inget problem, tyckte de. Det är bara bortskämda ungdomar som borde sluta gnälla. De som sade så har själva i allmänhet fasta höga inkomster och härliga semestermånader i Frankrike. Det finns en tudelning här i samhället, som jag inte vet hur man ska hantera. Det finns en utsatthet i delar av samhället, på delar av arbetsmarknaden, som i kombination med hur våra välfärdssystem ser ut riskerar att förstärka individuell psykisk utsatthet och slå ut människor totalt.

Jag har kommit ut på andra sidan och kan med skräck och tacksamhet titta tillbaka i avgrunden jag nätt och jämt lyckades undvika. Men så många är kvar och balanserar på kanten. Vill vi verkligen ha det så?

en essä om rättigheter

”To realise the relative validity of one’s convictions and yet stand for them unflinchingly is what distinguishes a civilised man from a barbarian.”

Joseph Schumpeter

”Vi ser dessa sanningar som självklara.” Så inleds de meningar som sägs vara de mest kända på det engelska språket – den amerikanska självständighetsförklaringen. Det som var självklart var att alla människor var skapta jämlika och att deras skapare hade givit dem oomkullrunkeliga rättigheter, däribland rätten till liv, frihet och att söka lyckan efter eget gottfinnande. Det är ett religiöst uttalande. Inte bara den direkta hänvisningen till skaparen, som alltså gör USA till en uttalat religiös statsbildning alldeles oavsett frånvaron av statskyrka, utan också självklarheten. Om det inte krävs någon motivering av ett påstående är det per definition en trosförklaring och som sådan behövs inga belägg, inga härledanden bortom Gud, kristen eller ej.

Mänskliga rättigheter har blivit en sådan trossats. Thomas Jefferson, som skrev texten ovan, var visserligen själv inte särskilt religiös och öppnade i vissa skrifter rentav för möjligheten att det inte fanns någon högre makt, men både den lockeanska naturrätten och den amerikanska konkretiseringen av densamma bygger på idéerna om både en universell mänsklig natur som ger vissa rättigheter och om en gud som har skapat henne. Ingen av dessa idéer går att härleda. Nu är det kanske inte mycket att fundera över kring texter från 1600- och 1700-talet, men det underliga är att samma trosperspektiv präglar rättighetstanken än i dag, långt efter upplysningen. Det traditionella inom naturrätten också bortom det uttalat religiösa är att hänföra rättigheterna till ”människans natur”, att vi är på ett visst sätt och därför har just dessa rättigheter. Häri finns dock ingen vetenskaplig förklaring eller egentliga filosofiska resonemang, vi ställs inför fullbordat faktum. Det är inte särskilt konstigt, då påståenden om mänskliga rättigheter varken är härledda genom empiri eller logik.

”Individer har rättigheter”, inleder exempelvis Robert Nozick sin Anarki, stat och utopi, en av libertarianismens moderna klassiker. Jaha? På andra håll sägs att Nozick ”antar att” individer har naturliga rättigheter, och det kan man ju anta, för diskussionens skull.

Nu behöver man inte hänvisa till naturrätt för att motivera mänskliga rättigheter, andra liberaler har haft mer utilitaristiska argument, som att skademinimeringen kräver dessa rättigheter. Det är argument som håller mycket bättre, om så bara för att skademinimering är betydligt lättare att definiera än människans natur. Naturrätten i alla dess former utgår från en tänkt individ, ett tänkt jag, som det är väldigt svårt att se i verkligheten bortom teorierna. När man ser på påstående om just den mänskliga naturen kan man se hur ofta dessa tenderar att bekräfta maktens världsbild. I västerländsk tradition ser vi alltså egennyttan som en självklar del i den mänskliga naturen, i totalitära stater har man ofta definierat opposition som sinnessjukdom. Människans natur skapas i allmänhet efter de behov som ska uppfyllas.

Bekymren med den individ som västerländsk naturrätt utgår från handlar både om ickeexistensen av en reellt fri vilja och om svårigheten att dra några säkra gränser mellan olika individer. Om det inte finns fri vilja, om vi inte, neurologiskt eller psykologiskt, är avskilda från varandra, hur ska man kunna bestämma vilken entitet som har de där okränkbara rättigheterna? Bekymret rör också de gränsdragningar inom mänskligheten som genom historien har givit bara vissa människor rättigheter. Visst, USA har inte legalt slaveri längre, kvinnor har sedan 1974 rösträtt i alla demokratier, men det där vi:et, vi som har rättigheter, är i ständig förändring. Synen på barnaga varierar dramatiskt mellan också utvecklade frihetliga länder, för att ta något som enligt traditionellt rättighetstänkande vore en uppenbar rättighetskränkning om det skedde mot en vuxen man. Inte heller kvinnor, se på synen på våldtäkt inom äktenskapet eller det relativa överseendet med mord på närstående, har ens i modern tid alltid varit människor med lika rätt.

Men naturrätten förutsätter inte bara en odelbar lättdefinierad individ som är sin egen orsak, här finns också en uppfattning om rättigheter bortom samhället, bortom alla reella möjligheter att beivra brott eller försvara människor från kränkningar. Universaliteten i rättighetsteorin innebär alltså att alla människor (alla som i just detta ögonblick definieras som människor) har rättigheter oavsett om dessa respekteras eller inte. Detta är lika för naturrättslibertarianer och FN-fantaster. Sett ur detta perspektiv har alltså befolkningen i Nordkorea redan såväl yttrandefrihet som upphovsrätt enligt gällande västerländska principer, om man bortser från det lilla problemet med Kim Jong Il och ja, verkligheten. Tro nu inte att jag motsätter mig frihet åt Nordkoreas folk (även om jag kanske inte önskar dem västerlandets immaterialrättsregim) men blir det inte lite väl fiktivt? Kartan stämmer inte, och då kan kartan rimligen inte vara absolut sann.

Nu kan man förstås invända att begreppet rättigheter bara är en språklig konstruktion som vi alla vardagligt använder för att markera att vi tycker att någon borde ha rätt till det ena eller andra, formulerat i satser som att alla barn har rätt till ett lyckligt sommarlov eller att alla har rätt att bli älskade. I ingetdera fallen tänker vi oss sannolikt att någon har skyldighet att erbjuda den lyckan eller den kärleken, vi tillåter oss att glida från det som är otvivelaktiga värden för människor och kalla dessa värden rättigheter. I vardagen är den glidningen inte särskilt konstig, men i filosofin och politiken blir den besvärligare. Det finns ju ingen som helst nödvändig kausalitet mellan värden och rättigheter, oavsett hur absoluta värdena är.

Det betyder inte att inte goda stater bör respektera mycket av det som allmänt kallas rättigheter. Nozicks evige motståndare John Rawls (på vars En teori om rättvisa Anarki, stat och utopi var ett svar) formulerar exempelvis att ”mänskliga rättigheter är nödvändiga villkor i varje system för social samverkan. När de regelbundet kränks har vi våldsmakt och slaveri och ingen samverkan alls.” Även om Rawls fortfarande använder begreppet rättigheter så formuleras de åtminstone i relation till samhället. Rättigheter kan bara finnas i relation till andra människor, och kan bara upprätthållas inom ett samhälle. Samhällets centrala poäng är att i möjligaste mån undvika att människor skadar varandra, något vi tenderar att göra bortom civilisationen. Vi är bara så goda som vi tvingas vara, av normer eller lagar. Detta gäller i allmänhet styrande också, vilket gör att den goda staten gärna får kodifiera vad vi kan kalla grundläggande medborgerliga rättigheter i grundlagar eller motsvarande, men bortom lagarna är rättigheterna meningslösa.

Det finns goda argument för att ändå kalla det mänskliga rättigheter. Hanna Arendt såg exempelvis på flyktingens speciella situation och menade att den rätt som endast tillerkänns medborgaren i varje läge riskerar att nekas den som är medborgare i fel land, den som kommer utifrån och som inte behöver räknas. Så är det förvisso. Också i det välmående och förhållandevis öppna Sverige utvisar vi barn ensamma till länder där de inte kan språket, utvisar svårt sjuka barn till länder där de inte kan få vård, splittrar familjer, firar verkställd misär med champagne. Lidande är inte lika mycket värt om det är en utomstående som lider. Detta trots att vi i retoriken ställer upp på de universella rättigheterna. I förlängningen av Arendts perspektiv finns insikten om att också fiktionen om rättigheter kan vara skyddande mot överheten. Så länge vi låtsas att vi har en absolut rätt blir det lite, lite svårare för makten att kränka oss.

Att se rättigheter som fiktion är dock varken nihilism eller värderelativ multikulturalism. Det är inte så att lagar om bilbältesanvändning har lika stort värde som lagar mot tortyr, eller att ett brott mot de förra lagarna skulle vara lika illa som ett brott mot de senare. Det finns absoluta värden, kanske rentav universella sådana. Undvikande av tortyr borde exempelvis ses som ett fundamentalt sådant, och förbjöds första gången av Fredrik II i Preussen 1740 och sedan 1776 i Österrike-Ungern. I en av samtidens otrevligaste politiska paradoxer talar vi allt mer om mänskliga rättigheter, går rentav ut i krig för att försvara och sprida dem, samtidigt som förbudet mot tortyr 250 år senare inte längre är självklart i liberala demokratier.

Utöver tortyr finns det andra företeelser som svårligen kan kombineras med ett mänskligt liv värt att leva. Slaveri, folkmord, politisk och religiös förföljelse, könsstympning, änkebränning är sådana punkter. Detta skulle jag säga gäller alla överallt och stater där sådant pågår kan inte med bästa välvilja betraktas som goda stater där mänskligt liv respekteras, oavsett var dessa stater råkar ligga i världen.

Ändå kan jag lika lite som någon annan stå fri från det omkring mig. Och även om jag påstår att visst är ont vet jag ju att synen på ondska varierat storligen över tid och mellan kulturer. Huvudsakligen har dessa variationer reglerats i vilka som räknas in i det ”vi” som utgör den moraliska normen. Bara synen på dödande, en handling som man kanske intuitivt tror alltid har ansetts oacceptabel, har fluktuerat dramatiskt. Fel att döda någon från den egna byn, rätt eller åtminstone bara ett praktiskt problem att döda någon från grannbyn. Rätt att sätta ut oönskade spädbarn i skogen, fel att sätta ut oönskade spädbarn i skogen, rätt att sätta ut oönskade spädbarn av fel kön i skogen. Rätt att göra abort, fram till en viss graviditetsvecka i alla fall, denna vecka varierar mellan olika länder. Den amerikanska abortdebatten, som vi emellanåt storögt följer, har i det perspektivet en intressant svartvit dimension där ena lägret anser att alla avbrutna graviditeter från och med konceptionsögonblicket är barnamord medan det andra lägret helst skulle se abort tillgänglig och möjlig fram till den naturliga förlossningen.

På motsvarande sätt varierar synen på dödsstraff, dödshjälp, självmord, dödande i strid eller för all del dödande av oskyldiga civila i krig. Ibland tycker man att det är rätt, ibland fel. Inte sällan tycker samma personer att vissa sorters dödande är absolut oacceptabelt och ondskefullt samtidigt som andra sorter är komplett oproblematiskt. Liv som liv, men inte mord som mord.

Hanna Arendt har sagt att ondska är det som fyller oss med självklar men outsäglig fasa – men det intressanta är ju att detta varierar. Vissa religiösa blir lika fyllda av fasa av en tidig abort som de flesta andra skulle bli av det medvetna mordet på en gullig tvååring. Vissa människor ser på vanvård i grisfabriker med extrem bestörtning, andra rycker ointresserat på axlarna, ytterligare andra säger med bekymrat rynkad panna att det där ser ju inte så bra ut. Vissa blev förfärade över amerikanska soldaters kallsinniga dataspelslek med skarpladdade vapen mot civila, andra blev förfärade över att filmen där man kunde se detta läckte ut i offentligheten. I ett land som Frankrike kallar man fortfarande mord på närstående kvinnor för ”familjetragedier” – crimes passionelles – och ursäktar sådant dödande långt lättare än mord på okända på gatan.

Den fasa Arendt talar om sparar vi till vissa sorters särskilt förfärliga övergrepp på människor, men alla människor räknas inte alltid in. Hittills har det alltså gällt människor. Jag håller det dock alls inte för osannolikt att vi om inte särskilt lång tid kommer se på dagens industrialiserade djuruppfödning och slakt som exakt den sortens bestialitet som kallas ondska. Men också inom mänskligheten rangordnar vi, olika efter olika värderingar, olika efter olika kulturer och sammanhang. Rätten till liv är alltid med vissa förbehåll.

En radikalt multikulturalistisk värderelativistisk kritik mot rättigheter ger för handen att människor med fel hudfärg eller religion inte kan antas ha samma rättigheter som vi vita eftersom de inte riktigt har samma behov av att fritt få uttrycka sig eller fritt få leva ut sin sexualitet utan dödshot eller på annat sätt fritt få välja sin väg i livet. Det synsättet är exempelvis praktiskt i flyktingpolitik. Då kan säga att det inte är så farligt för Ahmed att behöva hemlighålla sin sexualitet för att undvika tortyr eller dödsstraff, eller så farligt för Amina att bli könsstympad eftersom det ju händer många flickor i Somalia. Då kan man låta bli att släppa in dem i valfritt västland och ändå hävda sig följa de principer om universell humanism och just mänskliga rättigheter som man säger sig utgå från. Praktiskt, som sagt.

Även om jag inser det just relativa i min egen definition av grundläggande mänskliga värden kan jag inte godta detta. Jag må inte acceptera idén om rättigheter, men en god stat drar inte upp den sortens skiljelinjer. Samtidigt är det lika svårt, inte minst med det senaste decenniets bellum perpetuum, att se mänskliga rättigheter-doktrinerna som tvingande i internationella relationer. John Rawls ansåg att mänskliga rättigheter borde styra relationerna mellan länder och att brott mot dessa var skäl till internationella interventioner eller rentav krig: ”Mänskliga rättigheter är en sorts rättigheter som spelar en särskild roll i all rimlig mänsklig lag; de begränsar de rättfärdiga orsakerna till krig och krigets utformning och de utgör också en gräns för en regims inre autonomi.” Hur den sortens perspektiv har fungerat i praktiken har vi ju sett rätt väl på sistone, men man måste medge logiken i det. Om vi faktiskt på riktigt tror att det vi kallar rättigheter just är rättigheter, hur kan vi låta bli att agera när de kränks? Man kan självfallet gradera mellan rättigheterna också i detta och tänka sig att det faktiskt finns en skyldighet för omvärlden att ingripa i pågående folkmord men inte i kränkningar av rätten till privat ägande, men också detta kan få konsekvenser långt bortom ett eventuellt slut på dödande.

Av de ursprungliga lockeanska rättigheterna brukar liv och frihet sällan diskuteras eller motiveras. I det rättighetsparadigm vi lever är enigheten kring dessa värden (som sedan definieras som rättigheter) stor och därför krävs sällan mer än rent performativa uttalanden om rättigheternas själva existens. Äganderätten är det lite annorlunda med, både förstås för att den i realiteten respekteras mer än det vi skulle kunna kalla frihet i många av världens länder, och för att viktiga politiska skiljelinjer sägs gå just längs synen på ägandet.

I den liberala traditionen ses äganderätten som självklar, du har rätt till det du själv har skapat eftersom du skapat det själv utifrån din egen person och dina egna ansträngningar. Frukten av ditt arbete är ditt, så att säga. Detta har bland annat fått moderna libertarianer att påstå att skatt är stöld, och att den nödvändiga nattväktarstaten hellre borde finansieras genom exempelvis lotterier då människor ju frivilligt ger upp sina hoptjänade pengar till en Jack Vegas-maskin men inte till skattmasen. Det får andra liberaler att försvara långtgående inskränkningar i människors personliga integritet för att upprätthålla upphovsrätten, som de ser som en äganderätt och därför essentiellt viktigare än andra rättigheter.

Det här synsättet är ytterligt svårt att kombinera med vad vi vet om människan. Äganderätten som princip utgår från en människa som är sin egen orsak, sin egen herre. Om den vi är i stället nästan helt beror på våra gener och vår tidiga uppväxt, i vilken utsträckning kan vi då sägas ha exklusiv rätt till det arbete som vi utifrån den person vi formats till av andra klarar av att utföra? Kan en rättighet verkligen utgå från varje enskild persons tur eller otur, i det genetiska och uppväxtmässiga lotteriet?

Ur ett lite längre historiskt perspektiv är det svårt att inte se hur nästan all kapitalfördelning någonstans bygger på våld, privilegier, på kränkningar av andra. Vid väldigt stora kollektiva kränkningar, som det amerikanska slaveriet eller fördrivningen av olika ursprungsbefolkningar, försöker stater ibland att reglera sådant i efterhand. Det har förstås nackdelen att även om alla som är ättlingar till slavar kan sägas ha förlorat på den monumentala statliga kränkningen har inte alla som inte är ättlingar till slavar vunnit på slaveriet. Det blir en justering mer än någon definitiv rättvisa. Politiskt och moraliskt kan man förstå det ändå. När det gäller kapitalackumulering byggd på mindre självklara övergrepp är det svårare att tänka sig detaljerade efterhandsrevisioner som inte också i sig innebär nya svåra kränkningar. Som teoretiskt exempel kan man självfallet föreställa sig det goda i en total global kapitalutjämning, ett skapande av år noll med en jämn spelplan, varefter alla kämpar vidare efter egen förmåga, men som idé bör det knappast lämna teoristadiet.

Som David Hume skrev är det dock stor skillnad mellan filosofi och vardag. Trots att det inte finns några rättigheter bör den goda staten respektera värdet av det mänskliga livet. Inom vissa förbehåll, med vissa undantag. På samma sätt är frihet ett värde som den goda staten bör respektera och garantera, av utilitaristiska skäl. Trots att jag inte kan se den moraliska grunden till äganderätten är jag heller inte motståndare till privat ägande. Ägandet har viktiga goda effekter, oavsett dess filosofiska grunder.

Ändå tror jag att det är väsentligt att gå bort från idén om rättigheter, och då inte bara för att de saknar filosofisk grund. Rättighetsparadigmet blockerar all diskussion, alla kompromisser. Det kan vara skyddande för den enskilde mot övermakten, om man nu har det som kallas rättigheter på sin sida, men det kan också skapa en unken ovilja till politisk prövning. Om man har en evig och okränkbar rätt till något finns ingenting mer att säga, inga lösningar att pröva mot varandra, ingen verklighet att beakta. Detta har inte minst varit synligt i diskussionen om upphovsrätt.

Det finns mänskliga absoluta värden, men dessa är inte alltid förenliga. Hur ska man någonsin kunna ha rimliga fungerande samhällen om alla dessa värden också är absoluta rättigheter?

”Luften över Jerusalem är tung av böner och drömmar. Som i tungt industrialiserade städer är det svårt att andas” skrev den israeliske poeten Yehuda Amichai, och samma sak gäller här. Rättigheter är politikens motsvarighet till religion. Precis som denna leder den i sina bokstavstroende beväpnade versioner till krig och lidande.

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. 

Ni borde läsa Nina Björk i stället:

Ni upprörs över Marcus Birro och hans konservativa familjesyn, roas av hans påstående att barnen är kristdemokrater, och jag orkar inte riktigt engagera mig. Däremot var jag tvungen att slå upp och läsa om ett stycke ur Nina Björks senaste bok, som jag låg i badet i höstas och sträckläste under tårar. Jag provoceras ofta av henne, samtidigt som jag i stycken känner en sådan igenkänning att jag blir rädd. Man ska ju inte känna såhär, ingen gör det, det är omodernt, och enligt en parterapeut jag nyligen talade med, kontraproduktivt för en lycklig relation. Kanske är det så. Jag vet inte längre vad jag tror heller. Men under huvuddelen av mitt vuxna liv har jag i mitt rent personliga förhållningssätt till min relation känt precis såhär:

"När skribenterna i skilsmässoantologin Happy, happy ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi väljer. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men väljer vi att fortsätta vara gifta?

Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag kan varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där val och frivillighet inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."

Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde. Den borde ni läsa hela.

Jag har inte blivit miljöpartist

Jag får frågan om jag blivit miljöpartist, och svaret är givetvis nej. Kollektiv som partier ligger som alla vet inte riktigt för mig, jag har f ö redan hunnit oroligt skälla på mp och fråga vad de egentligen vill ha av mig och försäkra mig om att jag inte kommer tvingas in i en kollektiv åsikt utan möjlighet att anmäla avvikande uppfattning. (För människor som känner mig är detta rätt roligt och extremt inte förvånande.)

Däremot har jag mycket stort förtroende för Maria Ferm, särskilt i frågor som på olika sätt rör migration och jag tror att fler behöver fundera över hur vi ska kunna mota den blossande rasismen och främlingsfientligheten, i synnerhet men långt ifrån enbart muslimhatet. Gränserna förskjuts hela tiden kring vad man kan säga, öppet rasistiskt hat etiketteras av stora medier om till "islamkritik", också utanför extremhögern florerar ständig kollektivisering av människor utifrån ursprung.

I stora värderingsundersökningar syns att svenskar i allmänhet är mindre främlingsfientliga, mer toleranta och mer för invandring och invandrare än de flesta andra länder. Vissa tolkar det som att vi alltså inte skulle ha någon diskriminering, att de toleranta svenskarna t ex i stället måste välja bort att anställa folk med fel hudfärg och konstiga namn för att de senare helt enkelt är sämre och därför för dyra.

Mycket tyder dock på att Sverige, trots den där toleransen, har rätt hög grad av informell diskriminering, här är bara ett av de senaste (förvisso anedoktiska) beläggen, och vi har extremt hög grad av homogenitet i framträdande positioner. Det gäller för övrigt inte bara hudfärg, också människor som t ex anses för gamla (över 40) eller har fel eller alltför brokig utbildning eller arbetslivserfarenhet väljs bort. Vi gillar när det kommer till kritan i allmänhet inte olika.

Som blond medelklass mitt i livet är det lätt att blunda för alla de privilegier man tilldelas. Det är lätt att tro att olika människors resultat bara beror på olika ansträngning, lätt att tro att den självklara  upplevelse man har av att betraktas som individ, som blott ansvarig för sig själv, skulle delas av alla.

Tyvärr är det en fullständigt unik erfarenhet, endast öppen för män med rätt hudfärg och social bakgrund. Jag hoppas att, tillsammans med Maria Ferm och de andra i den miljöpartistiska arbetsgruppen, kunna formulera några tankar om hur vi ska kunna öppna den möjligheten lite vidare, och kanske, om så endast på marginalen, mota både den öppna rasismen och den dolda.

Såhär, Sanna Rayman, jag tycker att det är skillnad mellan att mordhota någon på riktigt och att göra det på skämt i ett uttalat satiriskt sammanhang i en serietidning, oavsett hur otrevligt det senare är. Jag tycker att det är skillnad mellan att skicka anonyma våldtäktshot och att skriva artiklar där man beskriver sina ideologiska motståndares åsikter på ett orättvist sätt. Jag tycker att det är skillnad mellan att kalla någon fascist för att man ogillar deras åsikter och att kalla någon en jävla hora som borde dö. Jag tycker till och med att det är skillnad i sig mellan att kalla någon en jävla idiot och en jävla hora.

Det handlar inte om vänster eller höger, utan det handlar om att satir, orättvisa ledarartiklar och allmänt otrevliga tillmälen faktiskt är något annat än den vägg av sexualiserande aggression som riktas mot kvinnor i offentligheten just för att de är kvinnor. Inte för att de är feminister, även om det ofta gör det värre, utan för att de är kvinnor.

Det finns absolut exempel på när sådant sexualiserat hat riktats från vänster till höger, det mest solklara är väl den porrnovell som journalisten och författaren Mustafa Can skrev om Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, i vilken Can själv sexuellt satte Jensen på plats. Tilltaget var groteskt och det är fullkomligt obegripligt att ett sådant explicit uttryck för kvinnohat inte påverkat Cans fina mediekarriär det minsta.

Ett annat är när någon hällde grisblod och skrev "Borgarhora" utanför bloggerskan Kissies ytterdörr. (Hon har sagt sig sympatisera med sverigedemokraterna.) Att Johanne Hildebrant, som Paulina Neuding skrev, får våldtäktshot av folk som kallar henne krigshetsare är definitivt i samma härad. Att Alexander Bard kallade en kristdemokrat fascistbitch? Nja. Under alla omständigheter är bitch i såfall ett större problem än fascist-delen. Att kalla någon fascist är, oavsett hur rättvist eller orättvist, inte sexualiserad aggression.

Jag säger inte att det är oviktigt att män också får hot och hån, för det får de, inte heller att det är fel att se det större perspektivet där ett aggressivt nätspråkbruk och en konfliktsökande mediedramaturgi bidrar till att flytta gränserna, bidrar till att våldtäktshotare känner sig normala. Men jag tror att det vore bra om vi i alla fall helt kort kunde hålla kvar vid att tala om det specifika sexualiserade, könade hat som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor. I det specifika kvinnohatet ingår alltfrån sexualiserade, könade tillmälen och utseendehån, som inte bör förbjudas, till regelrätta hot, som polisen måste ta på mycket större allvar än de gör i dag. Näthatsbegreppet är i den meningen mycket brett.

Om vi däremot breddar det, och breddar debatten, åt alla håll samtidigt och i diskussionen vill inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan tappar man all möjlighet till skärpa. Allt som blir kvar är att alla borde uppföra sig lite bättre. Att ogilla en låt i melodifestivalen blir näthat. Som någon skrev i en opublicerad kommentar till mitt förra blogginlägg att "Badlands hyena sprider minst lika mycket hat som Avpixlat". För nej, det gör de faktiskt inte alls.