Han bygger grillen

När jag läste om Babys 3,6- miljonersgrill kunde jag inte låta bli att påminna om Donnies analys av LO-kampanjen: Jag bygger grillen. Inte heller ville jag att ni skulle missa bilden.

Två frågor återstår.

Hur kände Baby inför den förra 1,8-miljonersgrillen? Var han stolt men inte nöjd? Och är TT Bling underrättade?

Ps. Hela TMZ-artikeln är avskriven i dagens Expressen. Journalisten verkar dock i brådskan ha haft problem med antingen läsning eller räkning.

Briljant om det totala främlingskap man som kvinna känner mot Jack Kerouac/Bruce Springsteen-versionen av frihet

"För att man visste att den där friheten de älskade bara kunde sökas och finnas av män. Kvinnan hörde inte hemma i deras frihetssagor mer än som bifigurer i vackra klänningar eller som det man flydde ifrån då hon automatiskt stod för o-frihet."

Ibland är det extra bra att jobba på den här tidningen

"Ruzomberok. Det låter som den elake dvärgen i en folksaga."

Jag har sagt det förr och säger det igen. Jesper Högström är ett geni. När jag imorse på 11-mötet öste beröm över honom antydde sportkillen att Jespers ihopp på sporten just bara är ett inhopp. Att han ska sluta snart. Kan inte alla andra som insett att han är Sveriges just nu allra bästa fotbollsskribent maila SportExpressen och kräva att han fortsätter. För han måste fortsätta! När man väl vant sig vid den sortens sporttexter i vanliga tidningar är det otänkbart att gå tillbaka till en diet av Majlard, Wennman och gänget.

Nu har jag badlockigt hår och märken efter bikinibanden runt halsen. Jag, Johannes och Natalia var nyss och badade. Det är 50 meter från redaktionen ner till närmaste badbrygga. Vi solade och badade. Torkade i solen och åt en smörgås. Solade en stund till och promenerade sen tillbaka.

Tacos i Borås

Redaktör Slätt har alltså blivit med egen blogg. Jag är skeptisk och kommer sakna hans snyltbloggande, men en dag som denna kan man nästan inte vara annat än vänlig mot den grönvite stackaren. Eller förresten, det kan man ju visst. "Alla tacos jag har ätit har gjort mig stark" sa Anders Svensson i förra veckan. Det verkar ju stämma.

Lars och kvinnorna

Ett antal personer har sagt bra saker om Lars Leijonborgs och Harald Treutigers kvinnoföraktande bastugemenskap. Katrine, Janne Lindström och Ida Gabrielsson, t ex. (Det är något allvarligt fel på Expressens webbredaktion, kanske kommer de senare texterna ut i dag, kanske i övermorgon, kanske inte alls).

Men frågan är om inte den osignerade kommentaren på Expressens kultursida i dag säger allt. "Vem skulle för övrigt vilja prata med Lars Leijonborg?"

Ps. Jag rekommenderar kommentarstråden hos Katrine. Särskilt gillar jag killen som hävdar att Leijonborg inte kan hata kvinnor eftersom han är gift (är han inte förresten skild? Eller har han gift sig igen?). Vad behöver vi feminismen till när det finns heterosexuella män, typ.

När jag i går upprört orerade för en vän (man, feminist) tyckte han också först att det mest var ett plumpt skämt. Och det hade det kanske varit om det inte hade varit så självklart för alla inblandade, Lars, Harald, publiken, att man enkelt kan dela upp kvinnor i dem man vill knulla och dem man vill prata med. Hånskrattet efteråt gäller förstås dessutom både den påsättningsbara men förmodat puckade Silvstedt och den fula men förmodat intelligenta Paulson.

Själv skulle jag möjligen i yttersta nödfall kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men att prata med honom, nej, jag tror inte det.

Normalitet och kärlek

Malte har utforskat vanligheten och på en och samma dag satt i sig Dan Brown, Pirates of the Carribbean, Peter Jöback och allsång på Skansen. Den slutliga analysen är lite trist, men färden fram är både frustande förtjusande och en aning obehaglig.

"Jag vadar ut i ljuset och hinner läsa ytterligare några sidor Dan Brown medan jag väntar på bussen till Skansen. När jag först slog upp boken på tunnelbanan tyckte jag att det var pinsamt att bli sedd offentligt med den, men efterhand börjar jag gilla känslan av att för en gångs skull bete mig normalt."

Jag vet inte var Malte kommer ifrån, men jag känner så igen mig i den där känslan, och för mig hänger det ihop med den där bonniga, antiintellektuella uppväxten. Att hela inledningen av sitt liv ha stuckit av som den som är konstig och gör sig till och inte kan vara som folk. Man famlar omkring (jag alltså, jag vet inget om Malte) i sitt uppror mot den där (i sig rätt konstiga) normaliteten, samtidigt som man när en önskan att ibland få vara del av den.

Jag kommer kanske skriva mer om det här.

I går hade förresten Maria Küchen en fin text om kärlek och kärleksromaner också.

På förekommen anledning

Jag deltar inte i några sammanhang där jag får betalt för att skriva bra på bloggen om saker. (Jag får för all del ibland betalt för att förhoppningsvis skriva bra om saker i tidningen, men då är det textkvaliteten ordet syftar på och inte några eventuella hyllningar).

Läs!

Jag har medvetet inte sagt något alls om kriget ännu. Inte för att jag inte tycker något eller för att jag inte känner att jag har något att säga, men för att jag bara inte haft ork och tid att formulera tillräckligt väl hur bedrövad jag är. Det har Rasmus. Läs det han har skrivit. Man blir lika glad när någon skriver så klokt utifrån ens eget perspektiv som man blir ledsen över motsatsen.

Tillägg: Jodå. Israel har absolut använt övervåld, om än betydligt mer i Gaza än i Libanon. Som Gunnar skriver har dessutom den israeliska armén visat en häpnadsväckande inkompetens. Han skriver också en del om de historisk-psykologiska mekanismerna bakom det där förfärliga övervåldet.

Kanske världens bästa kombination

I går drack jag upp en av fölseflaskorna. Lanson Rosé. Den kommer med en fin rosa kroppsstrumpa som håller flaskan kall vid picknick-bruk. Bara en sån sak. Den har en underbar lite laxrosa färg och smakar som syrlig fruktsallad toppad med små flagor av bittermandel. Som alltid är berusningen på riktig champagne överlägsen alla andra varianter. Man får till exempel hemskt trevliga bubblor bakom ögonen.

Jag brukar bli yster och pratglad av champagne, men den här gav en lugnare, vilsammare känsla. Jag blev glad men stillsam. Det kan alltså finnas THC i den.

Till bubblet åt jag sittande i sängen hemgjord pizza med tonfisk, kapris, körsbärstomater och mozzarella. Det är viktigt att ha surdeg i pizzadegen och köpa italiensk fintonfisk i glasburk (finns till ett bra pris på Prisextra). Samt ha undervärme i ugnen för knaprig botten. Allt detta uppfylldes i går. Fantastiskt.

Och kombinationen av mat och vin sen! A match made in heaven if ever there was one.

På allmän begäran

Ibland är det lite lättare

I går fyllde jag år. Om jag hade haft tid då, mellan kakbak och musikanläggningsriggande, hade jag kanske skrivit något om min allt besvärligare åldersångest. Att bli så gammal just när ens liv mest av allt liknar en scen i nån dålig actionfilm där den söta tjejen sitter i det lantligt ensliga huset med några rara barn och ett par hundar och man inte riktigt vet om tornadon eller rymdmonstret kommer hitta fram till dem, det är i sanning prövande.

Ångesten finns kvar förstås. Men i dag känns det inte så farligt ändå. Jag har så fantastiskt bra och vackra och snälla vänner och en chef som dansar som en gud och inte bangar ett nakenbad med Sveriges snyggaste sosse och jag fick åtta flaskor champagne och ett signerat idolfotografi av Thomas Bodström i paket och mina fyra kakor blev underbart goda och en för kvällen osannolikt stilig Björn af Kleen halsade whisky ur flaskan och alla sa att min klänning var fin och det var en sådan innerlig kärlek i luften där i Vintervikens trädgård att man kunde tro att det var fyrverkerier. Det är sånt som gör livets bördor lättare att bära.

"Du borde kanske inte öppna dig så för alla"

I går på Dovas. Klockan är väl sex eller nåt. Ölen kostar 25 spänn för en halvliter. Jag gråter två gånger på en och en halv timme. Ingen tycker att det är det minsta konstigt. Det luktar fortfarande, mer än ett år efter rökförbudets införande, vagt av cigaretter. Det är inte särskilt svårt att gilla det stället.

"Du borde kanske inte öppna dig så för alla." En fantastisk replik. Inte minst från honom, förstås. Men jag vet ärligt inte om det kanske ändå inte ligger något i det. Populärpressen är full av lättflyktiga analyser av hans egen specifika åkomma. Närhetsfobin tycks grassera oinskränkt i samtiden. Den slentrianförklaring jag senast läste hävdade brist på villkorslös kärlek i barndomen. Föräldrar som inte funnits där när man trodde att de skulle ta emot en i fallet. Det verkar rimligt.

Men är det inte måhända lika patologiskt att vara tvärtom? Att ha vidöppna spjäll in till hjärtat, att gång på gång frivilligt dra undan håret från halsen och visa, här, här ska du sticka om du vill såra mig allra mest. Att inte klara av sociala spel, att vara en och samma hela tiden, att medvetet och frivilligt avhända sig alla vapen själv samtidigt som man beväpnar alla andra. Att i varje möjligt sammanhang känna för mycket, älska för mycket.

Det är nog inte heller riktigt friskt. Om det sen beror på att min mamma i sin tur älskade mig för mycket vet jag inte.

Jag är så jävla godtrogen. Det faller mig inte ens in att folk kanske inte kommer vara snälla tillbaka. Det kommer inte ens för mig att försöka sätta upp några skydd. Varken mot mina egna känslor eller deras uppenbara brist på desamma.

Jag har nästan alltid rätt. Men de gångerna jag har fel gör det så ont att jag vill dö. Eller i alla fall behöver tröstas med fulöl på Dovas.

Yes(!)per fortsätter

Kulturens VM-blogg är lika avsomnad som DIFs försvarsspel i andra halvlek i söndags. Men misströsta icke, ni fotbollsintresserade som gillar djup sakkunskap uttryckt i meningar med både subjekt och predikat.

Jesper Högström tycks nämligen bara ha flyttat sin guldpenna till sporten. Varje dag nya skånska matcher, varje dag nya välsmidda formuleringar. I dag kallar han Stefan Lundin för en "underskattad estradör". Häromdagen var det Malmö FF:s resa mot eventuella ligatitlar som beskrevs som "En dag i taget, som det heter i AA."

Nattvarden som date-rape-drog

Jupiters blod. Hur skulle man kunna motstå ett vin som heter Jupiters blod? Hednisk nattvard, gudens blod utgjutet som vin i en flaska med röd etikett och skruvkork. Jag vet inte hur Jesu blod antas smaka (jodå, jag har tagit några nattvarder i mitt liv, men de var protestantiska och därmed mer symboliska och det enda kvardröjande kulinariska minnesfragmentet handlar ändå om de där sågspånsliknande oblaterna) men med Jupiters fattar man direkt. Svart, järnrikt, gotigt, stärkande.

Och det stämmer. Det är en australiensisk sangiovese och smakar exakt så. Inte alls dumt.

Om Jupiter hade läst sin Anne Rice hade han heller inte behövt använda så mycket aggressivitet i alla de där tusentals våldtäkterna han roade sig med. Hans blod skulle nämligen, om man ska tro den här vinvarianten, fungera utmärkt som date-rape-drog. Tre glas och jag låg raklång och lycklig och lyckades nätt och jämnt ta av mig kläderna innan jag somnade. Det här är alltså ett dåligt vin om man vill festa till det, såtillvida man inte är i övergreppsbranschen. Däremot utmärkt för hemmakvällar när man ändå gärna sover 12 timmar för att vakna tidigt nästa dag och ställa sig och laga pannkakor.

Jupiter's Blood, nr 98605, 99 kronor.

Biljett bortskänkes till hängiven blårand

Biljett finnes till fondläktaren till återstarten på den riktiga fotbollen, det vill säga hemmamatchen mot Elfsborg på söndag. Bortskänkes till hängiven blårand. Maila mig om ni är intresserade.

Läs

I dag skriver jag om att protestera mot angiverisamhället.

Lika som bär?

Jag har precis blivit dumpad från en diskussion med Ali Esbati i Studio 24 i eftermiddag med motiveringen att vi tyckte för lika! Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.

Men visst. Jag hävdade ju nyss att Esbati borde bli politisk kolumnist i en stor rikstäckande tidning. Det tycker han nog också att han borde.

Det är något visst med det engelska

Okej, så länge varade min inriktning på nykterhet. Söndag, måndag, tisdag, onsdag. Närmare bestämt fram till dess att jag i dag kunde hämta ut min beställda flaska Pimms på systemet på Odengatan. Ingen drink är mer sommar, mer avslappning, mer je ne sais quoi av lantadel, british excentricity, benvita kläder, klänning och gummistövlar. Om Pimms är pophöger eller popvänster eller bara plain snyggreaktionär vet jag inte riktigt, men åh så fantastiskt god den är. Och stilig. Med gurka! En gång blev jag underbart full på Pimms i gräset utanför en stuga i Sörmland med några goda vänner. Det var roligt. Jag blev tyvärr också uppäten levande av myggor där jag låg. Det var mindre roligt. Jag hade klänning men inte gummistövlar vid tillfället.

Men jag är ståndaktig (en del personer som känner mig kan nu skratta lagom högt och kärleksfullt tvivlande). Den ska inte öppnas förrän på fredag. Fem vita dagar i rad ska jag väl ändå klara. För att understryka min karaktärsfasthet har jag inte köpt hem vare sig gurka eller något att blanda med. Okej, jag inser att det kanske bör ses som exakt motsatsen på karaktär. Så är det ibland.

Tycker ni förresten att den blir bättre på Ginger Ale eller sockerdricka? Det finns olika skolor. Jag uppskattar båda varianterna. På fredag på gården i skuggan bredvid min fina kruka med tyvärr lätt soltorkade violer kan jag genomföra en provning.

Ps.Jag inser att jag verkligen snart är botad från min post-Almedalen-folkskygghet när jag läser Gustavs fina inlägg och blir frustande entusiastisk över alla möjligheter Stockholmssommaren bjuder. Vi ses där ute!

Läs

Ulrika Kärnborg i DN.

Zizou i våra hjärtan

Vill du vara Zidane för en stund?

Fått av Krohnman.