"When the American
people feel safe.”
Donald
Rumsfeld, tidigare amerikansk
försvarsminister, om när kriget kommer vara vunnet.
Liberalismen sägs som bekant ha
segrat ihjäl sig. Francis Fukuyamas sista människa
har gått som ett mytiskt spöke genom de senaste decenniernas
politiska diskussioner och ännu kan alltså just detta påstås,
också av seriösa tänkare. Historien
skulle alltså vara slut, som Fukuyama påstod, framför oss ett
tusenårigt rike av fred och frihet?
Det är mycket svårt att begripa. För bakom den totala uppslutning
kring det som allmänt betraktas som liberala idéer finns, i
realiteten, mer än ett decennium av minskad frihet bakom oss. Kanske
hänger det förresten ihop.
Låt oss komma ihåg att detta är
ytterligt euroanglocentristiskt. I de delar av världen där vi
mystiskt kallar nationerna för utvecklingsländer (för våra är ju
redan färdigutvecklade) har friheten ökat. Inte på något entydigt
sätt överallt förvisso, men både demokratin och yttrandefriheten
har tagit kliv framåt i såväl Asien som Afrika. Nu allra senast
sveper en möjlig demokratiseringsvåg över Nordafrika och
Mellanöstern, för yttre bedömare helt oväntat. Men araber klarar
nog inte av demokrati, har vi hört oss själva och våra så kallade
experter på frågan säga i olika tonarter sedan Samuel Huntington
lanserade sin tes om världarnas och värdenas krig. Islam är
oförenlig med frihet, säger andra.
Nja, kanske inte ändå. De folkliga upproren i Tunisien, Egypten,
Libyen och ett antal andra länder i regionen upplevdes av oss i väst
som lika oväntade som sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989
kändes för Västeuropa. Detta var ju stabila regimer, för att
använda realpolitikens favoritbegrepp, diktaturer man kunde tala,
handla, förhandla med. Det finns en lärdom där. Vi förstår och
förutser så lite. Det sant oväntade är aldrig lika osannolikt som
det kan tyckas.
Men låt oss så vara
lika västcentrerade som vi
nästan alltid är. Och för oss, om vi menar den rika världen, den
vita världen, har friheten på det stora hela minskat under de
senaste tio åren. Den valda tidsperioden är inte en slump, utan
sammanfaller med den tid då vi, ett tänkt kollektivt västerland,
har legat i krig. Detta har relevans för både teori och praktik,
både bokstavligt och metaforiskt. Kriget är det ultimata
undantagstillståndet. Kriget gör sådant möjligt som inte skulle
vara möjligt i fredstid. Kriget gör att vi som medborgare
accepterar inskränkningar i våra rättigheter, ökad makt åt våra
ledare, minskad transparens i staten. Det är inte särskilt
konstigt. Statens mest grundläggande uppgift är att skydda oss från
våld. Har vi inte det skyddet kan ingenting annat av mänskligt liv
blomstra, samhällen bryts samman, människor lider och dör. Den
klassiska konflikten mellan frihet och säkerhet är i den
situationen reell. Frågan är när den situationen kan sägas
finnas. Räcker det att föra krig på andra sidan jorden, räcker
det att delta i ett metaforiskt krig mot sådant vi tycker är
obehagligt, räcker det med vanlig inhemsk brottslighet som också på
ett konkret sätt hotar människors säkerhet?
På samma sätt som vi
ställer oss frågan om när samhällskontraktet kan betraktas som
upplöst och medborgarna fria att göra revolution uppkommer frågan
när hoten utifrån är så starka att statens ledare har rätt att
ändra kontraktet till sin fördel. Sannolikt har väljare och valda olika
uppfattningar om båda de avvägningarna. Eller har de? Det har trots
allt varit rätt få protester mot all den övervakning som våra
västerländska samhällen numera regelmässigt riktar mot oskyldiga.
Visst, i Sverige hade vi ett kort tag en uppbrusande, ilsken debatt
som kulminerade i att Piratpartiet fick 5,1 procent i valet till
europaparlamentet våren 2009, men sedan dess har partiet imploderat
och de aktuella frågorna följaktligt försvunnit. Kvar i dammet
står en spridd skara av opinionsbildare, akademiker, enstaka
engagerade jurister. Precis som statsminister Fredrik Reinfeldt
förutspådde hade nästan alla arga liberaler glömt sin FRA-ilska till valet
2010, jobbskatteavdraget var viktigare. De nya konfliktlinjer som
uppstod i det som i Sverige kom att kallas integritetsfrågan visade
sig långt mindre viktiga än höger mot vänster. Idéerna
om frihet från oskälig övervakning och rätten till en privat sfär må vara teoretiskt
starka inom traditionell liberalism, men i svensk borgerlighet visade
de sig vara lätta att vifta undan.
Det finns ingenting partiskiljande här.
Det handlar om makt, och vem som har den. I Storbritannien utvecklade
Tony Blair och Labour den fria världens mesta övervakningsstat,
komplett med kameraövervakning via drönare, ansiktsigenkännande
kameror på offentlig plats och individuellt inriktade lagar där
sådant som inte är olagligt ändå blev olagligt för vissa. Det
senare, i systemet ASBO – antisocial
behaviour order – förtjänar
en särskilt utvikning. Genom det här systemet kan man lägga in
personliga förbud för människor att göra vissa saker, att bära
vissa klädesplagg, spela musik så att det hörs till grannarna,
dela ut flygblad, vara full offentligt,
bara vistas i vissa områden. Du behöver inte ha begått ett brott
för att få en ASBO – det räcker att någon klagat på ditt
(lagliga) beteende. Och om du har fått en ASBO mot att röka utanför
din port så blir det plötsligt ett brott för dig att göra just
detta. Alla andra får röka utanför din dörr, men om du gör det
blir det åtal. Syftet med lagen är att hindra det man
kallar antisocialt beteende. Folk som inte kan bete sig som folk.
Unga som hänger omkring och ser hotfulla ut. Dåliga grannar. Folk
som stör. Man blir nästan full i skratt över den
småborgerlighetens upprördhet över de ohyfsade som här är
stadfäst i lag. I förlängningen hoppades man komma tillrätta med
sådant som skadegörelse, snatteri etc., men huvudpoängen var att
beivra beteenden som inte är brottsliga, men som ändå av olika
skäl upplevs som otrevliga.
Man kan inte jämföra Sverige med
Storbritannien. Man kan nästan inte jämföra några västländer
med Storbritannien, klassklyftorna är så gigantiska, utanförskapet
så hisnande. Enligt vissa undersökningar ligger Storbritannien nära
det läge som kallas för failed state, där staten inte längre
kan betraktas som sammanhållande. Viktigast
då är den hisnande ojämlikheten och de stora grupper ur
underklassen som står helt utanför samhället, utanför varje
känsla av tillhörighet, och som det övriga samhället tillåter
sig själv att förakta, intensivt och obekymrat. Vi såg i
kravallerna i London i somras hur det som började som en politisk
protest mot polisen snabbt övergick i våldsamma allmänna upplopp.
I viljan att vifta undan stöldvågorna och skadegörelsen som blott
kriminalitet och omoral valde dock många att inte låtsas om de
uppenbara risker som finns i sådan monumental utsortering.
Medelklassens rädsla för horderna vid
portarna handlar
här också om skräcken för pöbeln.
Beredvilligheten är stor att låta staten göra nästan vad som
helst för att hålla ordning. Detta inkluderade bland annat att man
i en ny antiterrorlagstiftning 2001 valde att frångå den princip
som har gällt för engelsk lagstiftning i nästan 800 år, habeas
corpus. Habeas corpus, rätten
för fängslade att bland annat få reda på vad de anklagas för och
rätten att bemöta dessa anklagelser vid rättegång kodifierades
ursprungligen i Magna Charta 1215 och senare 1679 under namnet ”An
Act for the better securing the Liberty of the Subject, and for
Prevention of Imprisonment beyond the Seas”. Principen är en av
den liberala rättsstatens grundstenar, men 2001 valde man i stället
att låta inrikesministern själv få avgöra vilka enskilda
ickemedborgare som var potentiella terrorister och som därför borde
fängslas utan rättegång i väntan på avvisning. Detta också om
personen inte kunde avvisas i enlighet med brittisk rätt och alltså
riskerade fängelse på obestämd tid. Den här lagen visade sig
senare strida mot diverse andra lagar och ändrades 2005 till att
inrikesministern har rätt att utfärda control
orders mot enskilda som anses
vara potentiella hot mot säkerheten. Den stora skillnaden ligger i
att den nya lagen också gäller brittiska medborgare. Inför de
upplevda hoten vägde en 800-årig historia av rättssäkerhet inte
tillräckligt tungt.
Och människor tycks onekligen känna sig
hotade. Av kriminalitet, av terrorism, av invandring, för att nämna
några företeelser som väcker öppen rädsla. Under ytan ligger
sedan rädslorna i lager efter lager, rädslan för arbetslöshet,
för sjukdom, för maten, för vacciner, för läckande
kärnkraftverk, för att flyga, för att inte kunna betala
räkningarna, för att alla kommer upptäcka att man är en bluff.
Jag räknar här bara upp några av de saker som människor i dag
uppger sig rädas. Kärnkraften är intressant i sammanhanget,
rädslan för
den har nämligen,
kollektivt sett, minskat tydligt på 20 år. Trots att vi våren 2011
haft konkreta risker för riktiga kärnkraftsolyckor efter den
japanska jordbävningen tycks vi inte alls lika rädda för kärnkraft
i dag som på 1970- och 80-talen. Vissa menar att det beror på den
minskade rädslan för kärnvapenkrig, när nu den risken inte längre
känns överhängande upplevs också kärnkraften som mindre hotfull.
I dag räds vi kanske klimatförändringar eller utfiskning i
stället, åtminstone ungdomar uppger miljöförstöring som en
viktig anledning till rädsla.
Många har tagit fasta på den
polskengelske sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”flytande rädsla”.
Han skriver om den grå zon där allting är potentiellt farligt,
världen är oöverblickbar samtidigt som vi egentligen är tryggare
än någonsin. Vi hotas trots allt i allt mindre utsträckning av
svält, våra barn dör mycket mer sällan än någonsin tidigare i
mänsklighetens historia. Brottsligheten minskar generellt, ändå är
vi räddare för den än någonsin. Att man kan sälja tidningar på
rubriker om sju symtom på okända farliga sjukdomar beror på att
det faktiskt vore en nyhet om just du hade en okänd farlig sjukdom.
Det farliga har blivit ickenorm. Ändå känns det inte så, och även
om vi skrattar åt löpsedlarna om dödsmaten som kanske redan finns
i vårt kylskåp så bidrar också de till den övergripande
uppfattningen att ingenting egentligen är säkert. Bauman kopplar i förbifarten detta till
kredithysterin. Sparkontot symboliserar en tro på framtiden i
meningen att man tror att framtiden kommer komma i ett kontinuum med
dagen. Det jag sparar i dag kommer jag faktiskt ha kvar, med ränta,
i morgon. Det finns en framtidstro där i det lilla, konkreta. Att
konsumera på kredit däremot är i inte liten utsträckning att
bortse från framtiden, att tänka att det vet man väl aldrig hur
det går, det är lika bra att njuta i dag, i morgon är jag kanske
död. Enjoy yourself, it’s
later than you think.
Kanske
finns där en nyckel till de senaste tio årens allt mer lånedrivna
konsumtionsekonomi. Rädsla botas med amex. Även om man kan känna olust inför också
svenskars
mångmiljonbostadslån och ohämmade så kallat värdehöjande
vitvarushoppande är kreditekonomin primärt en amerikansk
företeelse. Den totala amerikanska kreditkortskakan låg 2009 på
930 miljarder dollar. Statsskulden ligger på svindlande 14 biljoner
dollar. Alltihop hjälpligt hophållet av att kineser hittills har
föredragit att spara sina pengar (och låna ut dem till USA) snarare
än att konsumera. Det finns ingenting som säger att detta kan vara
i evighet. För eller senare kommer den kinesiska staten behöva köpa
människors stöd med någon form av välfärdssystem. Då kommer
statens pengar att behövas hemma, samtidigt som medelklassen på
sikt genom ökad upplevd säkerhet känner mindre behov av privat
sparande. Ännu ett skäl till rädsla alltså, ett helt rimligt
sådant.
Kriget ligger bakom lånen också i mer
direkt mening. Kostnaden för Irak-kriget, som initialt uppskattades
till 60 miljarder dollar har nu hamnat kring 3 000 miljarder.
Hittills alltså. Ännu syns inget slut. Krigströttheten är
visserligen ohygglig, men vad ska man göra? Barack Obama har inte
ens lyckats stänga Guantánamo. Det är ju så praktiskt att ha ett
fängelse som inte lyder under vanliga rättssäkerhetslagar. En del
av tröttheten gäller det självklart tragiska i att amerikanska
soldater, inte sällan fattiga män eller kvinnor som ser
militärtjänstgöring som enda sättet att bekosta en
collegeutbildning, fortsätter att komma hem döda eller skadade från
något av de två krigen. Soldatmödrar bär nu som alltid krigets
kostnader tyngre än andra.
Kostnaderna är dock ännu större än
så. De märktes till exempel i och efter
filmen som lanserade Wikileaks för den stora allmänheten, den på
amerikanska soldater som kallsinnigt pricksköt civila och bland
annat dödade barn och journalister. Jag önskar att jag hade kunnat
bli förvånad. Men det är ju så kriget ser ut. Alla blir fiender,
dödade barn blir collateral
damage, som
den där Wikileaks-filmen kallades.
För att alls klara av att vara soldat i en situation som den i Irak
krävs exakt denna känslokyla, denna avtrubbning. Vad som inte är
lika självklart var dock hur filmen skulle tas emot. En hel värld
förfärades över dessa möjliga krigsbrott, i USA förfärades man
främst över att de hade filmats och delgivits allmänheten. Krigets
logik, än en gång. Barmhärtighet, rättssäkerhet, anständighet,
dessa värden hotas av krigets själva existens. Det är därför
inte egentligen konstigt att USA också fängslar personer som
godtyckligt kallas stridande utan rättegång, inte heller att den
förra administrationen och dess intellektuella tillskyndare både
använde och försvarade tortyr.
Man skulle visserligen kunna tro att
avskaffandet av tortyren var ett av upplysningens sanna framsteg.
Detta hindrade inte framstående jurister och intellektuella, som
Harvardprofessorn Alan Dershowitz, att i efterdyningarna av 11
september aktivt propagera för tortyrens återinförande. Dershowitz
menade exempelvis att det är en missuppfattning att tortyr skulle
vara förbjudet i den amerikanska konstitutionen eftersom det enda den
säger är att uttalanden som framkommit under tortyr inte får
användas som bevis mot den torterade. Inte heller åttonde
tillägget, som förbjuder ”grymma och ovanliga straff”
förhindrar enligt Dershowitz tortyr, då straff ju bara handlar om
något som kommer efter en eventuell dom. Grymhet före dom är en
annan fråga.
Detta var alltså före Irakkriget, långt
före Abu Ghraib-skandalen och långt innan George Bush och hans
regering förklarat att exempelvis den sortens tortyr som kallas
waterboarding,
när man häller vatten över en fjättrad fånges ansikte för att
framkalla en känsla av att man drunknar, i själva verket inte alls
är tortyr utan fullt användbart och okontroversiellt för
amerikansk militär. Långt, långt innan vi via läckta dokument
fått reda på att bland de inspärrade på Guantánamo fanns
senildementa åldringar, barn, antiextremistiska författare som
lämpats över till amerikanska myndigheter av pakistanska som ville
bli av med besvärliga regimkritiker. Vissa av de inspärrade tycks
förvisso faktiskt vara farliga terrorister, men eftersom många av
deras vittesuppgifter kommit fram under tortyr kan man inte ställa
dem inför rätta ändå. Alltså får de fortsätta vara inspärrade
bortom lagen.
Det har spekulerats kring om huruvida
tortyr bidrog till att amerikansk militär till slut hittade Usama
bin Ladin, något vissa sett som ett bevis för att de eufemistiskt
benämnda ”speciella utfrågningstekniker” som har införts i
amerikansk säkerhetstjänst är bra och viktiga. Tortyr fungerar,
kort sagt, alltså är det bra. Nu säger visserligen andra källor
att de uppgifter som ledde till dödandet av bin Ladin tvärtom inte
kom fram med tortyr, men resonemanget är ändå intressant. Tortyr
anses bara vara riktigt dåligt så länge det inte fungerar. Trots
allt är det rimligen bara utpräglade sadister som tycker att
elchocker eller dränkningsövningar är njutbara att tillfoga andra
oavsett funktion. Detta filosofiska resonemang, ofta fört utifrån
en föreställning om en tickande bomb som kommer ödelägga hela
städer om du inte är beredd att tortera den flinande terroristen du
har handfängslad framför dig, sägs leda fram till att jo, ibland
är tortyr helt okej. Det är förstås svårt att invända. En
persons smärta mot miljoners, en uppenbarligen ond och skyldig
människa behandlad som omänniska mot miljontals oskyldiga slaktade
som djur.
Endast den extremt politiskt naive kan
dock tro att denna situation är ett rimligt mått på hur samhällets
regler bör utformas. Det absoluta förbudet mot tortyr, grundat i
att vi alla är människor och bör behandlas som sådana, att
lidande och grymhet är absolut ont, innebär inte per se att det
aldrig någonsin skulle kunna finnas sammanhang där man möjligen
skulle kunna ha överseende med att förbudet överträddes. Det är
dock något helt annat än att säga att jodå, det kan säkert vara
okej. Ibland. Om det fungerar. Där det senare är en öppen dörr
till ett samhälle grundat på grymhet och förnedring är det förra
en insikt om att det ofattbara ibland händer. Som den brittiske
debattören Kenan Malik har påpekat är dock hänvisningarna till
tortyrens eventuella bidrag till att bin Ladin hittades inte alls ett
exempel på detta ofattbara. Tvärtom, om nu tortyr användes i det
arbetet, skulle det vara ett tecken på att tanken på det acceptabla
med tortyr blivit så utbredd att det anses rättfärdigat inte bara
vid tickande bomber utan också i helt vanligt spaningsarbete.
Säkerhetstjänster bedriver sitt arbete rutinmässigt bortom lagen.
Så har det förstås varit länge, men nu kan vi inte blunda för
det.
Detta utrymme bortom lagen är vad som i
realiteten definierar kriget. Visst finns Genève-konventioner och
krigslagar som ska reglera också uppförande under krig, men de är
blott papper, långt från skeenden och verkliga soldater. USA,
världens räddning mot ondskans axelmakter, har också till sitt
eget laglösa land tagit emot fångar från Kina, Ryssland,
Tadjikistan, Jemen, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait, Algeriet och
Tunisien, länder som kanske inte direkt hör till rättsstatens
främsta försvarare. Också Sverige har som bekant dragits in i
detta och via CIA utvisat människor till Egypten där de riskerade
och utsattes för tortyr. Man behöver inte tänka på
Molotov-Ribbentrop för att inse att idén om fiendens fiende är
krigets främsta princip. Känn vad som helst inför detta, bara inte
förvåning.
Lagen däremot är krigets motsats. Med
lagen löses konflikter fredligt, ordnat. Rättssäkerheten, som är
den liberala demokratins grund, hukar i krigets skugga, så också
under detta närmast metaforiska krig mot terrorismen som alltså
enligt den förre amerikanske försvarsministern kommer vara vunnet
först när människor inte längre känner rädsla.
Övervakningslagar som stiftats med terrorn som öppen anledning
används också för att mota långt mindre allvarlig kriminalitet.
Det europeiska datalagringsdirektivet, som genom bland annat lagring
av mobiltelefoners lokalisering kommer kunna hålla koll på var alla
telefoninnehavare rör sig, antas allmänt också komma att användas
i jakten på illegala flyktingar. Flyktingströmmar till EU blandas
också i många sammanhang ihop med kriminalitet, flyktingsmuggling
likställs med själva flykten. Sverige och handelsminister Eva
Björling sökte helt nyligen genom export av övervakningsutrustning
bidra till Libyens övervakning av flyktingströmmar mot Europa.
Hela frågan om migration har
säkerhetifierats, och därmed införlivats i ett synsätt om hot och
olika sätt att säkerställa säkerheten. När något handlar om
nationens säkerhet blir helt andra åtgärder och förhållningssätt
tänkbara, självklara. Att hela politikområdet flyttats på det
sättet innebär i sig att förhållningssättet gentemot invandrare
och invandring blir ett annat. För att kunna placera ickekriminella,
till och med barn, i gigantiska fängelseliknande läger krävs ett
särskilt perspektiv.
Kriget och hotet ger rätt förutsättningar. Det är viktigt att
påpeka att migrationen inte alltid varit en säkerhetsfråga. Det är
inte många decennier sedan frågan om invandring handlade om å ena
sidan ekonomi, med behovet av arbetskraft och å den andra
solidaritet, med vårt ansvar för världens skyddssökande. Detta
känns mycket långt borta i dag när motandet av flyktingar är en
del av försvaret, och de hot som flyktingar antas ställa oss inför
ständigt medger alltmer extraordinära åtgärder. På EU-nivå
handlar detta inte minst om en utlokalisering av myndighetsansvaret.
Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och
preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver
exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en
förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan
komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna
asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till
att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.
Så
dör varje dag tre människor som försöker ta sig in i Europa, inte
sällan kommer de från Nordafrika i små båtar. På den italienska
ön Lampedusa flyter det nästan varje morgon in lik till de stränder
som i ett resereportage i Dagens
Nyheter beskrevs som ”En
långgrund bukt med kritvit sand, där det djupa Medelhavet som omger
ön Lampedusa övergår i en ljus akvamarin ton som gnistrar och
blänker i solljuset.”
Detta har vi kommit att acceptera.
Afrikaners ilandflutna döda kroppar är ett pris vi är beredda att
betala. Också internt i EU väljer vi att agera efter rasistiska
ryggmärgsprinciper snarare än de nedskrivna lagarna när vi i
Sverige exempelvis väljer att utvisa romer trots att de är
EU-medborgare och alltså har laglig rätt att uppehålla sig här.
Migrationsminister Tobias Billström försvarade utvisningarna med
att romerna inte försörjde sig på ett ”rimligt sätt”. Sverige
är här förvisso bättre än Italien, där man river romska
bostäder och hotar med koncentrationsläger i stället, eller
Frankrike, där man utvisar romer som är födda i landet, men
grundtanken är densamma. De är inte som vi. De är inte rimliga. De
är ett hot.
(Kommentar: detta är den första essän i första delen av essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011.)
måndag, oktober 21, 2013
onsdag, september 04, 2013
Om sorg och tacksamhet
I dag inleds det judiska nyåret, Rosh Hashana, och de flesta år brukar jag primärt fokusera på vad jag ska laga, vilket lamm, vilken honungskaka, haroset, linser, morotspengar, granatäpplen. Tanken med maten är att symbolisera alla förhoppningar inför det nya året, sötman i honungen för livets sötma, linser och tsimmes ska påminna om pengar och det välstånd man hoppas på, granatäpple om fruktsamhet. (Detta avviker dramatiskt från t ex pesach när man bara äter äckliga bittra saker för att tänka på allt lidande.) Jag gör ett underbart sefardiskt rosh hashana-lamm med honung och russin, men det kan ni hitta recept på om ni söker i bloggen.
För jag är inte så värst intresserad av maten i år. I stället tänker jag på den stillsamma ceremoni som en god vän introducerat mig till, där var och en runt bordet (man är ju ofta runt ett matbord vid judiska högtider) berättar om vad hen känner sig tacksam över från året som gått. Samma sak förekommer vid vanlig shabbesmiddag, om än kanske inte med helårsperspektivet. Det finns något så fint i det där, att man tänker över sin tacksamhet, över allt som varit en givet. Ofta är det ju så mycket och ofta kanske man inte tänker på det i vardagen där man stressar mellan måsten och irritationer. Det är bra att tänka på allt man fått också.
Jag ska inte på någon nyårsmiddag i dag och det är nog tur för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga om det år som gått. Ingenting som är bra i alla fall, ingenting att vara tacksam för som överskuggar allt det andra. För det är nästan precis ett år sedan nu som mitt liv gick sönder och ingenting har ännu helt gått att laga. Det är väl så det är. Jag är verkligen inte utan skuld själv heller förresten.
Men jag vill inte tänka på allt det nu, jag gör det så mycket annars ändå. Så jag tänker på att jag har världens ljuvligaste barn i stället, mitt livs kärlek och min tillvaros mittpunkt. "Det bästa i mitt liv är att jag får vara din mamma" säger jag ibland till honom och han noterar det självklart, ödmjukt i sin upphöjelse. Ibland ger han någon ömhetsbetygelse tillbaka, men han vet ju att han inte behöver. Den oundvikliga ojämlikheten i den här relationen, där jag vet att han alltid kommer vara viktigast i mitt liv och att jag lika säkert inte alltid kommer vara det i hans. Det gör ingenting. Allt är som det ska.
Jag tänker på mitt jobb, mitt helt vanliga ickespeciella jobb där man inte kräver mer av mig än jag klarar och där man ger rimlig ersättning tillbaka, både i form av ekonomisk trygghet och direkt mänsklig uppskattning när jag gör bra saker. Jag önskar att det inte var så nytt och konstigt för mig, jag önskar att jag inte gått genom livet och lärt mig att jag inte var värd detta. Ändå: tacksamheten.
Jag tänker på hur världen faktiskt, eller åtminstone Sverige, visat att den var bättre än man trodde. Att människor på allvar upprörs över rasism i rättsväsendet, över hur hemlösa lever, över hur de allra svagaste behandlas illa. Något har skiftat detta år, ingenting är ännu säkert, men det är lite lite ljusare. Att Sverige i går valde att ge flyktingar från krigets och gasattackernas Syrien rätt att stanna och ta hit sina familjer är ett fint tecken. Jag har många invändningar mot övrig flyktingpolitik, mot fästning Europa, men just i dag är jag tacksam över denna lilla skärva av mänsklig solidaritet.
Jag tänker på mina vänner som burit mig genom detta år, som hållit om mig när jag gråtit, som tröstat när lite tröst fanns att ge, som avlett min uppmärksamhet från det jag inte orkat. I all olycka känner jag mig fortfarande lyckligt lottad. Jag känner mig så älskad. Jag är så oändligt tacksam och hoppas att jag förmår återgälda all kärlek och omsorg.
Sorgerna finns kvar i morgon, även om jag hoppas att det nya året ska ha åtminstone något litet mer av honung och äpplen att bjuda på. Men just nu säger jag tack.
För jag är inte så värst intresserad av maten i år. I stället tänker jag på den stillsamma ceremoni som en god vän introducerat mig till, där var och en runt bordet (man är ju ofta runt ett matbord vid judiska högtider) berättar om vad hen känner sig tacksam över från året som gått. Samma sak förekommer vid vanlig shabbesmiddag, om än kanske inte med helårsperspektivet. Det finns något så fint i det där, att man tänker över sin tacksamhet, över allt som varit en givet. Ofta är det ju så mycket och ofta kanske man inte tänker på det i vardagen där man stressar mellan måsten och irritationer. Det är bra att tänka på allt man fått också.
Jag ska inte på någon nyårsmiddag i dag och det är nog tur för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga om det år som gått. Ingenting som är bra i alla fall, ingenting att vara tacksam för som överskuggar allt det andra. För det är nästan precis ett år sedan nu som mitt liv gick sönder och ingenting har ännu helt gått att laga. Det är väl så det är. Jag är verkligen inte utan skuld själv heller förresten.
Men jag vill inte tänka på allt det nu, jag gör det så mycket annars ändå. Så jag tänker på att jag har världens ljuvligaste barn i stället, mitt livs kärlek och min tillvaros mittpunkt. "Det bästa i mitt liv är att jag får vara din mamma" säger jag ibland till honom och han noterar det självklart, ödmjukt i sin upphöjelse. Ibland ger han någon ömhetsbetygelse tillbaka, men han vet ju att han inte behöver. Den oundvikliga ojämlikheten i den här relationen, där jag vet att han alltid kommer vara viktigast i mitt liv och att jag lika säkert inte alltid kommer vara det i hans. Det gör ingenting. Allt är som det ska.
Jag tänker på mitt jobb, mitt helt vanliga ickespeciella jobb där man inte kräver mer av mig än jag klarar och där man ger rimlig ersättning tillbaka, både i form av ekonomisk trygghet och direkt mänsklig uppskattning när jag gör bra saker. Jag önskar att det inte var så nytt och konstigt för mig, jag önskar att jag inte gått genom livet och lärt mig att jag inte var värd detta. Ändå: tacksamheten.
Jag tänker på hur världen faktiskt, eller åtminstone Sverige, visat att den var bättre än man trodde. Att människor på allvar upprörs över rasism i rättsväsendet, över hur hemlösa lever, över hur de allra svagaste behandlas illa. Något har skiftat detta år, ingenting är ännu säkert, men det är lite lite ljusare. Att Sverige i går valde att ge flyktingar från krigets och gasattackernas Syrien rätt att stanna och ta hit sina familjer är ett fint tecken. Jag har många invändningar mot övrig flyktingpolitik, mot fästning Europa, men just i dag är jag tacksam över denna lilla skärva av mänsklig solidaritet.
Jag tänker på mina vänner som burit mig genom detta år, som hållit om mig när jag gråtit, som tröstat när lite tröst fanns att ge, som avlett min uppmärksamhet från det jag inte orkat. I all olycka känner jag mig fortfarande lyckligt lottad. Jag känner mig så älskad. Jag är så oändligt tacksam och hoppas att jag förmår återgälda all kärlek och omsorg.
Sorgerna finns kvar i morgon, även om jag hoppas att det nya året ska ha åtminstone något litet mer av honung och äpplen att bjuda på. Men just nu säger jag tack.
söndag, juni 30, 2013
Finansvärlden är lögnernas marknad
När Nordeas nye ordförande Björn Wahlroos intervjuades i Svenska Dagbladet häromveckan kom han ut som principiell nyliberal. Han inspirerades av Adam Smith och Hayek, tyckte att fackföreningar var skadliga och förespråkade mindre statlig inblandning i marknaden.
De brända kanterna av ett stort hål tronade i mitten av artikeln. I all sin liberala principfasthet och tro på marknaden yttrade Wahlroos inte ett ord om exempelvis de omkring 1000 miljarder euro som europeiska centralbanken ECB under det senaste halvåret lånat ut till europeiska banker till knappt någon ränta alls. Inte heller sade han något om den implicita svenska bankgarantin, som enligt Riksbanken är värd 30 miljarder om året.
Nordea gick med 23 miljarder i vinst förra året. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading, en verksamhet som är möjlig enbart genom statsgarantierna, annars skulle den vara för riskfylld och därmed för dyr.
Jag vet vad jag tror att Adam Smith skulle ha sagt om det.
Smith var insiktsfull om de faror som hela tiden hotar det vi kallar en fri ekonomi. Kapitalister gillar inte kapitalism, de vill hellre ha monopol och privilegier, för att kunna tjäna mer pengar. Politiker å sin sida frotterar sig gärna med kapitalet och tror sig ofta kunna förstå och reglera fram den optimala formen av företagande.
Både i den fria ekonomin och i annan frihet måste man utgå från teorier som hela tiden hotas att motsägas av praktiken. Den fria marknaden blir monopol och antimarknad, den individuella friheten är helt beroende av att man föds med rätt gener och i rätt sammanhang.
Liberalen måste, som George Michael sjöng om frihet på 90-talet, take these lies and make them true, somehow.
Tyvärr är lögnerna helt centrala i finansvärlden. Banker och finansmarknader är grundläggande för en fungerande ekonomi. Att alls ha ett bankkonto är ett steg bort från fattigdom i stora delar av världen. Men samtidigt som finansmarknaderna avreglerades på 80-talet genomförde Reaganregeringen en första massiv bankbailout och sedan ännu en några år senare. Budskapet till bankerna blev: gör vad ni vill, ni kommer ändå aldrig behöva betala för era misstag. Detta har skapat något helt annat än stabila sparbanker och effektiva verktyg för fördelning av kapital.
I stället har vi fått en bubbelmaskin som kastar billiga pengar över länder och marknader utan att själv ta ansvar för den risk som långivandet innebär. Hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken. Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt tar skattebetalarna notan. Ingen kan rimligen tro att det kan fungera.
Pressen mot marknaden är alltid hård, antimarknaden frestar alltid mer än alternativet, men här har vi ett gigantiskt privilegiesystem som sätter ramarna för allting som alla vi andra gör. I Sverige är det mest bara Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som över huvud taget försöker komma åt det. Anders Borg rasar förvisso, men bortom ilskan: stillhet.
Jag vet inte om den bankskatt Sjöstedt lade fram till första maj är ett så bra förslag, men på något sätt måste vi försöka göra lögnerna sanna igen.
Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten. Borde det inte intressera några fler än vänstern?
Publicerad i Expressen den 5 maj 2012
De brända kanterna av ett stort hål tronade i mitten av artikeln. I all sin liberala principfasthet och tro på marknaden yttrade Wahlroos inte ett ord om exempelvis de omkring 1000 miljarder euro som europeiska centralbanken ECB under det senaste halvåret lånat ut till europeiska banker till knappt någon ränta alls. Inte heller sade han något om den implicita svenska bankgarantin, som enligt Riksbanken är värd 30 miljarder om året.
Nordea gick med 23 miljarder i vinst förra året. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading, en verksamhet som är möjlig enbart genom statsgarantierna, annars skulle den vara för riskfylld och därmed för dyr.
Jag vet vad jag tror att Adam Smith skulle ha sagt om det.
Smith var insiktsfull om de faror som hela tiden hotar det vi kallar en fri ekonomi. Kapitalister gillar inte kapitalism, de vill hellre ha monopol och privilegier, för att kunna tjäna mer pengar. Politiker å sin sida frotterar sig gärna med kapitalet och tror sig ofta kunna förstå och reglera fram den optimala formen av företagande.
Både i den fria ekonomin och i annan frihet måste man utgå från teorier som hela tiden hotas att motsägas av praktiken. Den fria marknaden blir monopol och antimarknad, den individuella friheten är helt beroende av att man föds med rätt gener och i rätt sammanhang.
Liberalen måste, som George Michael sjöng om frihet på 90-talet, take these lies and make them true, somehow.
Tyvärr är lögnerna helt centrala i finansvärlden. Banker och finansmarknader är grundläggande för en fungerande ekonomi. Att alls ha ett bankkonto är ett steg bort från fattigdom i stora delar av världen. Men samtidigt som finansmarknaderna avreglerades på 80-talet genomförde Reaganregeringen en första massiv bankbailout och sedan ännu en några år senare. Budskapet till bankerna blev: gör vad ni vill, ni kommer ändå aldrig behöva betala för era misstag. Detta har skapat något helt annat än stabila sparbanker och effektiva verktyg för fördelning av kapital.
I stället har vi fått en bubbelmaskin som kastar billiga pengar över länder och marknader utan att själv ta ansvar för den risk som långivandet innebär. Hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken. Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt tar skattebetalarna notan. Ingen kan rimligen tro att det kan fungera.
Pressen mot marknaden är alltid hård, antimarknaden frestar alltid mer än alternativet, men här har vi ett gigantiskt privilegiesystem som sätter ramarna för allting som alla vi andra gör. I Sverige är det mest bara Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som över huvud taget försöker komma åt det. Anders Borg rasar förvisso, men bortom ilskan: stillhet.
Jag vet inte om den bankskatt Sjöstedt lade fram till första maj är ett så bra förslag, men på något sätt måste vi försöka göra lögnerna sanna igen.
Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten. Borde det inte intressera några fler än vänstern?
Publicerad i Expressen den 5 maj 2012
tisdag, april 09, 2013
Under alla dessa år trodde jag att det var mig det var fel på
Jag orkar inte ens bläddra bakåt och läsa alla ångestinlägg, alla större eller mindre sammanbrott, alla bittra litanior om hur jag är för labil för att egentligen klara av mig själv. Jag vet att de finns där. Ni vet förmodligen också.
Jag vet att jag haft ångesten som ständig följeslagare, ihopklappningarna som taktfast markerat livets gång, årstiderna har växlat och med dem de stora svängningarna, men längs de stora linjerna också i mindre vågor upp och ner upp och ner, i ett evigt kretslopp av det jag allt tydligare för mig själv erkänt som nån slags bipolaritet. Jag har funderat över medicinering, men helst inte velat utom när jag till sist ändå tvingades till tillfälliga ångestdämpande. Jag har försökt ordna mitt liv så att instabiliteten blir hanterbar, regelbundna vanor, träna mycket, sova mycket, måttligt med alkohol. Jag har tröstat mig med att jag också har perioder av oerhörd kreativitet, av utåtriktning, av arbetsförmåga, att jag under dessa perioder ibland faktiskt har lyckats göra fantastiska saker.
Det har dock kanske inte hjälpt så värst under perioderna när mitt barn i stället undrat varför mamma gråter hela tiden, när han velat kramas för att trösta, när allt jag orkat varit att sitta med honom under en filt och läsa sagor, när jag plågats av skuldkänslor över att jag på det sättet använt den där lilla varma kärlekskroppen som uppstagare av mitt kollapsade inre. Min kärlek till honom har varit den enda konstanten. Den har jag fokuserat på för att stå ut.
I någon mening har det väl alltid varit såhär, men definitivt sedan hösten 2009. Då hade jag min första stora kollaps, jag antar att man skulle säga att jag gick in i väggen efter ungefär ett år av fullkomligt bisarr arbetsbörda. Det var också under det året jag började enbart frilansa, utan återkommande vikariat eller studier.
Och sedan fortsatte det. Jag hade ingen möjlighet till sjukfrånvaro i utbrändheten, så jag fortsatte jobba. Jag blev mindre och mindre stresstålig samtidigt som jag arbetade i en bransch där ersättningen för nedlagd arbetstid hela tiden sjönk. Åtminstone om man är perfektionist, som jag. Åtminstone om man drivs av att förbättra världen, som jag, så att varje text måste göra skillnad, varje text måste vara välresearchad, välformulerad, långt bortom det man ersätts för som frilansskribent. Jag har skrivit om det här många gånger förut. Vid flera av de mer offentliga sammanbrotten har snälla människor jag inte känner hört av sig och rått mig att lämna medievärlden. "Du ska inte slita ut dig såhär." Jag har visserligen kanske hållt med, men vem skulle då driva de frågor jag driver? Vem skulle annars skriva det jag gör, vem skulle annars bära världen på axlarna när så många andra nöjer sig med att skriva krönikor om nåt nån sagt på twitter? Jag har rätt hård privat pliktmoral. Att offra mig själv var kanske ändå värt det. Och förresten var jag ju sån här, det var min svaghet, min personlighet att envisas med den där jävla ångesten. Jag var bara tvungen att bli bättre på att hantera det. Mer träning, mer sömn, ännu mer inrutad vardag.
Sen fick jag sparken från Expressen.
Det kan man tycka olika saker om, men såhär i efterhand känner jag mest bara tacksamhet. Jag hade aldrig tagit mig ur den där destruktiva relationen själv, och det var verkligen en destruktiv relation. Att aldrig känna sig uppskattad, att aldrig uppleva att man får rättvist betalt, i stället känna sig utnyttjad, lurad, skrattad åt. Att de går på att jobba under de där villkoren, tänkte man sig hur högbetalda fastanställda redaktörer skrockade när de nekade till uppräkning av arvodet ännu ett år, och själv var man ju så tacksam att alls få möjligheten att påverka att man inte orkade bråka. Det var ju ändå bättre än mycket annat, bättre än alla dessa fina tidskrifter som knappt vill betala alls, värt det att kunna nå ut till så många läsare. Sanningen, som antyds av hur det slutade, är väl dessutom förmodligen att redaktören faktiskt aldrig tyckte att jag var så värst bra. Sånt kan man ju ha olika uppfattningar om. Det är inget konstigt. Men man bör nog inte som den underordnade parten stå ut med det hur länge som helst.
Jag har en olycklig tendens att stå ut med saker alldeles för länge. Men sedan mitten av november nu har jag alltså ett alldeles vanligt jobb, med 40 timmars arbetsvecka och sjukförsäkring och semester och mycket mer betalt än jag haft i hela mitt liv och en chef som verkar uppskatta min kompetens och min person och efter en initial kulturkrock och anpassningsprocess har jag nästan ingen ångest alls längre.
Visst har jag tillfälliga ångestdippar, och jag gråter och jag är fortfarande inte så himla bra på stress, och ibland måste jag andas i fyrkant, men det där handikappande, gastkramande mörkret och smärtan som gör att man vill riva av sig huden och skära sig ur kroppen är bara borta. Kapat. De värsta dalarna finns inte längre.
Det är jättekonstigt.
Här har jag gått och trott att det var mig det var fel på och så var det så lätt att bara sluta må så jävla dåligt hela tiden. Tag en person med labil grundpersonlighet men tag bort ekonomisk osäkerhet och utsatthet och känsla av utnyttjning och minska arbetstiden en 30% och ångesten bara fucking försvinner?! Jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ju en person som har ångest. Jag var i alla fall en person som hade ångest.
För just mig är det här fantastiskt. Jag slipper gråta inför mitt barn, jag slipper utsätta mina närmaste för vad det innebär att leva nära någon som är så totalt instabil, slipper begära att de ska bära mig långt längre än de, än någon, orkar. Jag kan liksom bara få finnas.
Det är inte utan nackdelar. Jag gillade ju verkligen mitt jobb förut, det var villkoren jag inte stod ut med. Jag fick göra intensivt meningsfulla saker nästan hela tiden, fick känna att jag påverkade världen, fick göra det jag faktiskt är bäst på, att tänka och skriva kvalificerad text. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det.
Men jag kan väl skriva böcker eller nåt. Jag har en kolumn en gång i månaden i Dalarnas tidningar. Jag twittrar om politik och sitter i en arbetsgrupp för att motverka rasism. Jag kan hitta mening utanför jobbet, i att sy kläder eller laga mat eller springa eller hänga med mitt barn utan att behöva använda honom som krockkudde mot mig själv. Kanske orkar jag igen om jag får vila i några år. Labil är jag väl fortfarande, men så här långt från att trilla omkull vet jag knappt om jag någonsin varit som vuxen.
Det här handlar dock i förlängningen inte bara om mig. Vi ser hela tiden hur tillfälliga anställningar blir vanligare, också sådana former som leder till extrem utsatthet, som timanställning vid behov. Långt upp i åren tvingas människor avstå från betald semester, säker sjuk- och föräldraförsäkring, tvingas arbeta med osäkerheten om nästa månads ekonomi ständigt hängande över huvudet. De flesta av dem har inte exitmöjligheten att bli kommunikationsansvarig på en statlig utredning och dubbla sina inkomster. De flesta av dem har inga exitmöjligheter alls, och det gäller både om man jobbar i offentlig och privat sektor. Hur många av dem dras med vidrig, rasande, livsförbrännande ångest för att de saknar ekonomisk trygghet? Nog tror jag att man kanske måste ha anlagen i sig själv för det här, men hur många har inte det? Hur många tvingas till livssituationer som utlöser just de där personlighetsdragen som förminskar en, som lägger börda på ens anhöriga, som förlamar och stänger in?
Jag skrev om boken Skitliv i vintras, en bok som handlar om den här, ökande, delen av arbetsmarknaden, och svaren jag fick från högern var talande. Det här är inget problem, tyckte de. Det är bara bortskämda ungdomar som borde sluta gnälla. De som sade så har själva i allmänhet fasta höga inkomster och härliga semestermånader i Frankrike. Det finns en tudelning här i samhället, som jag inte vet hur man ska hantera. Det finns en utsatthet i delar av samhället, på delar av arbetsmarknaden, som i kombination med hur våra välfärdssystem ser ut riskerar att förstärka individuell psykisk utsatthet och slå ut människor totalt.
Jag har kommit ut på andra sidan och kan med skräck och tacksamhet titta tillbaka i avgrunden jag nätt och jämt lyckades undvika. Men så många är kvar och balanserar på kanten. Vill vi verkligen ha det så?
Jag vet att jag haft ångesten som ständig följeslagare, ihopklappningarna som taktfast markerat livets gång, årstiderna har växlat och med dem de stora svängningarna, men längs de stora linjerna också i mindre vågor upp och ner upp och ner, i ett evigt kretslopp av det jag allt tydligare för mig själv erkänt som nån slags bipolaritet. Jag har funderat över medicinering, men helst inte velat utom när jag till sist ändå tvingades till tillfälliga ångestdämpande. Jag har försökt ordna mitt liv så att instabiliteten blir hanterbar, regelbundna vanor, träna mycket, sova mycket, måttligt med alkohol. Jag har tröstat mig med att jag också har perioder av oerhörd kreativitet, av utåtriktning, av arbetsförmåga, att jag under dessa perioder ibland faktiskt har lyckats göra fantastiska saker.
Det har dock kanske inte hjälpt så värst under perioderna när mitt barn i stället undrat varför mamma gråter hela tiden, när han velat kramas för att trösta, när allt jag orkat varit att sitta med honom under en filt och läsa sagor, när jag plågats av skuldkänslor över att jag på det sättet använt den där lilla varma kärlekskroppen som uppstagare av mitt kollapsade inre. Min kärlek till honom har varit den enda konstanten. Den har jag fokuserat på för att stå ut.
I någon mening har det väl alltid varit såhär, men definitivt sedan hösten 2009. Då hade jag min första stora kollaps, jag antar att man skulle säga att jag gick in i väggen efter ungefär ett år av fullkomligt bisarr arbetsbörda. Det var också under det året jag började enbart frilansa, utan återkommande vikariat eller studier.
Och sedan fortsatte det. Jag hade ingen möjlighet till sjukfrånvaro i utbrändheten, så jag fortsatte jobba. Jag blev mindre och mindre stresstålig samtidigt som jag arbetade i en bransch där ersättningen för nedlagd arbetstid hela tiden sjönk. Åtminstone om man är perfektionist, som jag. Åtminstone om man drivs av att förbättra världen, som jag, så att varje text måste göra skillnad, varje text måste vara välresearchad, välformulerad, långt bortom det man ersätts för som frilansskribent. Jag har skrivit om det här många gånger förut. Vid flera av de mer offentliga sammanbrotten har snälla människor jag inte känner hört av sig och rått mig att lämna medievärlden. "Du ska inte slita ut dig såhär." Jag har visserligen kanske hållt med, men vem skulle då driva de frågor jag driver? Vem skulle annars skriva det jag gör, vem skulle annars bära världen på axlarna när så många andra nöjer sig med att skriva krönikor om nåt nån sagt på twitter? Jag har rätt hård privat pliktmoral. Att offra mig själv var kanske ändå värt det. Och förresten var jag ju sån här, det var min svaghet, min personlighet att envisas med den där jävla ångesten. Jag var bara tvungen att bli bättre på att hantera det. Mer träning, mer sömn, ännu mer inrutad vardag.
Sen fick jag sparken från Expressen.
Det kan man tycka olika saker om, men såhär i efterhand känner jag mest bara tacksamhet. Jag hade aldrig tagit mig ur den där destruktiva relationen själv, och det var verkligen en destruktiv relation. Att aldrig känna sig uppskattad, att aldrig uppleva att man får rättvist betalt, i stället känna sig utnyttjad, lurad, skrattad åt. Att de går på att jobba under de där villkoren, tänkte man sig hur högbetalda fastanställda redaktörer skrockade när de nekade till uppräkning av arvodet ännu ett år, och själv var man ju så tacksam att alls få möjligheten att påverka att man inte orkade bråka. Det var ju ändå bättre än mycket annat, bättre än alla dessa fina tidskrifter som knappt vill betala alls, värt det att kunna nå ut till så många läsare. Sanningen, som antyds av hur det slutade, är väl dessutom förmodligen att redaktören faktiskt aldrig tyckte att jag var så värst bra. Sånt kan man ju ha olika uppfattningar om. Det är inget konstigt. Men man bör nog inte som den underordnade parten stå ut med det hur länge som helst.
Jag har en olycklig tendens att stå ut med saker alldeles för länge. Men sedan mitten av november nu har jag alltså ett alldeles vanligt jobb, med 40 timmars arbetsvecka och sjukförsäkring och semester och mycket mer betalt än jag haft i hela mitt liv och en chef som verkar uppskatta min kompetens och min person och efter en initial kulturkrock och anpassningsprocess har jag nästan ingen ångest alls längre.
Visst har jag tillfälliga ångestdippar, och jag gråter och jag är fortfarande inte så himla bra på stress, och ibland måste jag andas i fyrkant, men det där handikappande, gastkramande mörkret och smärtan som gör att man vill riva av sig huden och skära sig ur kroppen är bara borta. Kapat. De värsta dalarna finns inte längre.
Det är jättekonstigt.
Här har jag gått och trott att det var mig det var fel på och så var det så lätt att bara sluta må så jävla dåligt hela tiden. Tag en person med labil grundpersonlighet men tag bort ekonomisk osäkerhet och utsatthet och känsla av utnyttjning och minska arbetstiden en 30% och ångesten bara fucking försvinner?! Jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ju en person som har ångest. Jag var i alla fall en person som hade ångest.
För just mig är det här fantastiskt. Jag slipper gråta inför mitt barn, jag slipper utsätta mina närmaste för vad det innebär att leva nära någon som är så totalt instabil, slipper begära att de ska bära mig långt längre än de, än någon, orkar. Jag kan liksom bara få finnas.
Det är inte utan nackdelar. Jag gillade ju verkligen mitt jobb förut, det var villkoren jag inte stod ut med. Jag fick göra intensivt meningsfulla saker nästan hela tiden, fick känna att jag påverkade världen, fick göra det jag faktiskt är bäst på, att tänka och skriva kvalificerad text. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det.
Men jag kan väl skriva böcker eller nåt. Jag har en kolumn en gång i månaden i Dalarnas tidningar. Jag twittrar om politik och sitter i en arbetsgrupp för att motverka rasism. Jag kan hitta mening utanför jobbet, i att sy kläder eller laga mat eller springa eller hänga med mitt barn utan att behöva använda honom som krockkudde mot mig själv. Kanske orkar jag igen om jag får vila i några år. Labil är jag väl fortfarande, men så här långt från att trilla omkull vet jag knappt om jag någonsin varit som vuxen.
Det här handlar dock i förlängningen inte bara om mig. Vi ser hela tiden hur tillfälliga anställningar blir vanligare, också sådana former som leder till extrem utsatthet, som timanställning vid behov. Långt upp i åren tvingas människor avstå från betald semester, säker sjuk- och föräldraförsäkring, tvingas arbeta med osäkerheten om nästa månads ekonomi ständigt hängande över huvudet. De flesta av dem har inte exitmöjligheten att bli kommunikationsansvarig på en statlig utredning och dubbla sina inkomster. De flesta av dem har inga exitmöjligheter alls, och det gäller både om man jobbar i offentlig och privat sektor. Hur många av dem dras med vidrig, rasande, livsförbrännande ångest för att de saknar ekonomisk trygghet? Nog tror jag att man kanske måste ha anlagen i sig själv för det här, men hur många har inte det? Hur många tvingas till livssituationer som utlöser just de där personlighetsdragen som förminskar en, som lägger börda på ens anhöriga, som förlamar och stänger in?
Jag skrev om boken Skitliv i vintras, en bok som handlar om den här, ökande, delen av arbetsmarknaden, och svaren jag fick från högern var talande. Det här är inget problem, tyckte de. Det är bara bortskämda ungdomar som borde sluta gnälla. De som sade så har själva i allmänhet fasta höga inkomster och härliga semestermånader i Frankrike. Det finns en tudelning här i samhället, som jag inte vet hur man ska hantera. Det finns en utsatthet i delar av samhället, på delar av arbetsmarknaden, som i kombination med hur våra välfärdssystem ser ut riskerar att förstärka individuell psykisk utsatthet och slå ut människor totalt.
Jag har kommit ut på andra sidan och kan med skräck och tacksamhet titta tillbaka i avgrunden jag nätt och jämt lyckades undvika. Men så många är kvar och balanserar på kanten. Vill vi verkligen ha det så?
söndag, mars 10, 2013
en essä om rättigheter
”To realise the
relative validity of one’s convictions and yet stand for them
unflinchingly is what distinguishes a civilised man from a
barbarian.”
Joseph Schumpeter
”Vi ser dessa sanningar som
självklara.” Så inleds de meningar som sägs vara de mest kända
på det engelska språket – den amerikanska
självständighetsförklaringen. Det som var självklart var att alla
människor var skapta jämlika och att deras skapare hade givit dem
oomkullrunkeliga rättigheter, däribland rätten till liv, frihet
och att söka lyckan efter eget gottfinnande. Det är ett religiöst
uttalande. Inte bara den direkta hänvisningen till skaparen, som
alltså gör USA till en uttalat religiös statsbildning alldeles
oavsett frånvaron av statskyrka, utan också självklarheten. Om det
inte krävs någon motivering av ett påstående är det per
definition en trosförklaring och som sådan behövs inga belägg,
inga härledanden bortom Gud, kristen eller ej.
Mänskliga rättigheter har blivit en
sådan trossats. Thomas Jefferson, som skrev texten ovan, var
visserligen själv inte särskilt religiös och öppnade i vissa
skrifter rentav för möjligheten att det inte fanns någon högre
makt, men både den lockeanska naturrätten och den amerikanska
konkretiseringen av densamma bygger på idéerna om både en
universell mänsklig natur som ger vissa rättigheter och om en gud
som har skapat henne. Ingen av dessa idéer går att härleda. Nu är
det kanske inte mycket att fundera över kring texter från 1600- och
1700-talet, men det underliga är att samma trosperspektiv präglar
rättighetstanken än i dag, långt efter upplysningen. Det
traditionella inom naturrätten också bortom det uttalat religiösa
är att hänföra rättigheterna till ”människans natur”, att vi
är på ett visst sätt och därför har just dessa rättigheter.
Häri finns dock ingen vetenskaplig förklaring eller egentliga
filosofiska resonemang, vi ställs inför fullbordat faktum. Det är
inte särskilt konstigt, då påståenden om mänskliga rättigheter
varken är härledda genom empiri eller logik.
”Individer har rättigheter”, inleder
exempelvis Robert Nozick sin Anarki,
stat och utopi,
en av libertarianismens
moderna klassiker. Jaha? På
andra håll sägs att Nozick ”antar att” individer har naturliga
rättigheter, och det kan man ju anta, för diskussionens skull.
Nu behöver man inte hänvisa till
naturrätt för att motivera mänskliga rättigheter, andra liberaler
har haft mer utilitaristiska argument, som att skademinimeringen
kräver dessa rättigheter. Det är argument som håller mycket
bättre, om så bara för att skademinimering är betydligt lättare
att definiera än människans natur. Naturrätten i alla dess former
utgår från en tänkt individ, ett tänkt jag, som det är väldigt
svårt att se i verkligheten bortom teorierna. När man ser på
påstående om just den mänskliga naturen kan man se hur ofta dessa
tenderar att bekräfta maktens världsbild. I västerländsk
tradition ser vi alltså egennyttan som en självklar del i den
mänskliga naturen, i totalitära stater har man ofta definierat
opposition som sinnessjukdom. Människans natur skapas i allmänhet
efter de behov som ska uppfyllas.
Bekymren med den individ som västerländsk
naturrätt utgår från handlar både om ickeexistensen av en reellt
fri vilja och om svårigheten att dra några säkra gränser mellan
olika individer. Om det inte finns fri vilja, om vi inte,
neurologiskt eller psykologiskt, är avskilda från varandra, hur ska
man kunna bestämma vilken entitet som har de där okränkbara
rättigheterna? Bekymret rör också de gränsdragningar inom
mänskligheten som genom historien har givit bara vissa människor
rättigheter. Visst, USA har inte legalt slaveri längre, kvinnor har
sedan 1974 rösträtt i alla demokratier, men det där vi:et, vi som
har rättigheter, är i ständig förändring. Synen på barnaga
varierar dramatiskt mellan också utvecklade frihetliga länder, för
att ta något som enligt traditionellt rättighetstänkande vore en
uppenbar rättighetskränkning om det skedde mot en vuxen man. Inte
heller kvinnor, se på synen på våldtäkt inom äktenskapet eller
det relativa överseendet med mord på närstående, har ens i modern
tid alltid varit människor med lika rätt.
Men naturrätten förutsätter inte bara
en odelbar lättdefinierad individ som är sin egen orsak, här finns
också en uppfattning om rättigheter bortom samhället, bortom alla
reella möjligheter att beivra brott eller försvara människor
från kränkningar.
Universaliteten i rättighetsteorin innebär alltså att alla
människor (alla som i just detta ögonblick definieras som
människor) har rättigheter oavsett om dessa respekteras eller inte.
Detta är lika för naturrättslibertarianer och FN-fantaster.
Sett ur detta perspektiv har alltså befolkningen i Nordkorea redan
såväl yttrandefrihet som upphovsrätt enligt gällande
västerländska principer, om man bortser från det lilla problemet
med Kim Jong Il och ja, verkligheten. Tro nu inte att jag motsätter
mig frihet åt Nordkoreas folk (även om jag kanske inte önskar dem
västerlandets immaterialrättsregim) men blir det inte lite väl
fiktivt? Kartan stämmer inte, och då kan kartan rimligen inte vara
absolut sann.
Nu kan man förstås invända att
begreppet rättigheter bara är en språklig konstruktion som vi alla
vardagligt använder för att markera att vi tycker att någon borde
ha rätt till det ena eller andra, formulerat i satser som att alla
barn har rätt till ett lyckligt sommarlov eller att alla har rätt
att bli älskade. I ingetdera fallen tänker vi oss sannolikt att
någon har skyldighet att erbjuda den lyckan eller den kärleken, vi
tillåter oss att glida från det som är otvivelaktiga värden för
människor och kalla dessa värden rättigheter. I vardagen är den
glidningen inte särskilt konstig, men i filosofin och politiken blir
den besvärligare. Det finns ju ingen som helst nödvändig
kausalitet mellan värden och rättigheter, oavsett hur absoluta
värdena är.
Det betyder inte att inte goda stater bör
respektera mycket av det som allmänt kallas rättigheter. Nozicks
evige motståndare John Rawls (på vars En
teori om rättvisa Anarki, stat och utopi
var ett svar) formulerar exempelvis att ”mänskliga rättigheter är
nödvändiga villkor i varje system för social samverkan. När de
regelbundet kränks har vi våldsmakt och slaveri och ingen samverkan
alls.” Även om Rawls fortfarande använder begreppet rättigheter
så formuleras de åtminstone i relation till samhället. Rättigheter
kan bara finnas i relation till andra människor, och kan bara
upprätthållas inom ett samhälle. Samhällets centrala poäng är
att i möjligaste mån undvika att människor skadar varandra, något
vi tenderar att göra bortom civilisationen. Vi är bara så goda som
vi tvingas vara, av normer eller lagar. Detta gäller i allmänhet
styrande också, vilket gör att den goda staten gärna får
kodifiera vad vi kan kalla grundläggande medborgerliga rättigheter
i grundlagar eller motsvarande, men bortom lagarna är rättigheterna
meningslösa.
Det finns goda argument för att ändå
kalla det mänskliga rättigheter. Hanna Arendt såg exempelvis på
flyktingens speciella situation och menade att den rätt som endast
tillerkänns medborgaren i varje läge riskerar att nekas den som är
medborgare i fel land, den som kommer utifrån och som inte behöver
räknas. Så är det förvisso. Också i det välmående och
förhållandevis öppna Sverige utvisar vi barn ensamma till länder
där de inte kan språket, utvisar svårt sjuka barn till länder där
de inte kan få vård, splittrar familjer, firar verkställd misär
med champagne. Lidande är inte lika mycket värt om det är en
utomstående som lider. Detta trots att vi i retoriken ställer upp
på de universella rättigheterna. I förlängningen av Arendts
perspektiv finns insikten om att också fiktionen om rättigheter kan
vara skyddande mot överheten. Så länge vi låtsas att vi har en
absolut rätt blir det lite,
lite svårare för makten att kränka oss.
Att se rättigheter som fiktion är dock
varken nihilism eller värderelativ multikulturalism. Det är inte så
att lagar om bilbältesanvändning har lika stort värde som lagar
mot tortyr, eller att ett brott mot de förra lagarna skulle vara
lika illa som ett brott mot de senare. Det finns absoluta värden,
kanske rentav universella sådana. Undvikande av tortyr borde
exempelvis ses som ett fundamentalt sådant, och förbjöds första
gången av Fredrik II i Preussen 1740 och sedan 1776 i
Österrike-Ungern. I en av samtidens otrevligaste politiska paradoxer
talar vi allt mer om mänskliga rättigheter, går rentav ut i krig
för att försvara och sprida dem, samtidigt som förbudet mot tortyr
250 år senare inte längre är självklart i liberala demokratier.
Utöver tortyr finns det andra företeelser
som svårligen kan kombineras med ett mänskligt liv värt att leva.
Slaveri, folkmord, politisk och religiös förföljelse,
könsstympning, änkebränning är sådana punkter. Detta skulle jag
säga gäller alla överallt och stater där sådant pågår kan inte
med bästa välvilja betraktas som goda stater där mänskligt liv
respekteras, oavsett var dessa stater råkar ligga i världen.
Ändå kan jag lika lite som någon annan
stå fri från det omkring mig. Och även om jag påstår att visst
är ont vet jag ju att synen på ondska varierat storligen över tid
och mellan kulturer. Huvudsakligen har dessa variationer reglerats i
vilka som räknas in i det ”vi” som utgör den moraliska normen.
Bara synen på dödande, en handling som man kanske intuitivt tror
alltid har ansetts oacceptabel, har fluktuerat dramatiskt. Fel att
döda någon från den egna byn, rätt eller åtminstone bara ett
praktiskt problem att döda någon från grannbyn. Rätt att sätta
ut oönskade spädbarn i skogen, fel att sätta ut oönskade spädbarn
i skogen, rätt att sätta ut oönskade spädbarn av fel kön i
skogen. Rätt att göra abort, fram till en viss graviditetsvecka i
alla fall, denna vecka varierar mellan olika länder. Den amerikanska
abortdebatten, som vi emellanåt storögt följer, har i det
perspektivet en intressant svartvit dimension där ena lägret anser
att alla avbrutna graviditeter från och med konceptionsögonblicket
är barnamord medan det andra lägret helst skulle se abort
tillgänglig och möjlig fram till den naturliga förlossningen.
På motsvarande sätt varierar synen på
dödsstraff, dödshjälp, självmord, dödande i strid eller för all
del dödande av oskyldiga civila i krig. Ibland tycker man att det är
rätt, ibland fel. Inte sällan tycker samma personer att vissa
sorters dödande är absolut oacceptabelt och ondskefullt samtidigt
som andra sorter är komplett oproblematiskt. Liv som liv, men inte
mord som mord.
Hanna Arendt har sagt att ondska är det
som fyller oss med självklar men outsäglig fasa – men det
intressanta är ju att detta varierar. Vissa religiösa blir lika
fyllda av fasa av en tidig abort som de flesta andra skulle bli av
det medvetna mordet på en gullig tvååring. Vissa människor ser på
vanvård i grisfabriker med extrem bestörtning, andra rycker
ointresserat på axlarna, ytterligare andra säger med bekymrat
rynkad panna att det där ser ju inte så bra ut. Vissa blev
förfärade över amerikanska soldaters kallsinniga dataspelslek med
skarpladdade vapen mot civila, andra blev förfärade över att
filmen där man kunde se detta läckte ut i offentligheten. I ett
land som Frankrike kallar man fortfarande mord på närstående
kvinnor för ”familjetragedier” – crimes
passionelles – och ursäktar
sådant dödande långt lättare än mord på okända på gatan.
Den fasa Arendt talar om sparar vi till
vissa sorters särskilt förfärliga övergrepp på människor, men
alla människor räknas inte alltid in. Hittills har det alltså
gällt människor. Jag håller det dock alls inte för osannolikt att
vi om inte särskilt lång tid kommer se på dagens industrialiserade
djuruppfödning och slakt som exakt den sortens bestialitet som
kallas ondska. Men också inom mänskligheten rangordnar vi, olika
efter olika värderingar, olika efter olika kulturer och sammanhang.
Rätten till liv är alltid med vissa förbehåll.
En radikalt multikulturalistisk
värderelativistisk kritik mot rättigheter ger för handen att
människor med fel hudfärg eller religion inte kan antas ha samma
rättigheter som vi vita eftersom de inte riktigt har samma behov av
att fritt få uttrycka sig eller fritt få leva ut sin sexualitet
utan dödshot eller på annat sätt fritt få välja sin väg i
livet. Det synsättet är exempelvis praktiskt i flyktingpolitik. Då
kan säga att det inte är så farligt för Ahmed att behöva
hemlighålla sin sexualitet för att undvika tortyr eller dödsstraff,
eller så farligt för Amina att bli könsstympad eftersom det ju
händer många flickor i Somalia.
Då kan man låta bli att släppa in dem i valfritt västland och
ändå hävda sig följa de principer om universell humanism och just
mänskliga rättigheter som man säger sig utgå från. Praktiskt,
som sagt.
Även om jag inser det just relativa i min
egen definition av grundläggande mänskliga värden kan jag inte
godta detta. Jag må inte acceptera idén om rättigheter, men en god
stat drar inte upp den sortens skiljelinjer. Samtidigt är det lika
svårt, inte minst med det senaste decenniets bellum
perpetuum, att se mänskliga
rättigheter-doktrinerna som tvingande i internationella relationer.
John Rawls ansåg att mänskliga rättigheter borde styra
relationerna mellan länder och att brott mot dessa var skäl till
internationella interventioner eller rentav krig: ”Mänskliga
rättigheter är en sorts rättigheter som spelar en särskild roll i
all rimlig mänsklig lag; de begränsar de rättfärdiga orsakerna
till krig och krigets utformning och de utgör också en gräns för
en regims inre autonomi.” Hur den sortens perspektiv har fungerat i
praktiken har vi ju sett rätt väl på sistone, men man måste medge
logiken i det. Om vi faktiskt på riktigt tror att det vi kallar
rättigheter just är rättigheter, hur kan vi låta bli att agera
när de kränks? Man kan självfallet gradera mellan rättigheterna
också i detta och tänka sig att det faktiskt finns en skyldighet
för omvärlden att ingripa i pågående folkmord men inte i
kränkningar av rätten till privat ägande, men också detta kan få
konsekvenser långt bortom ett eventuellt slut på dödande.
Av de ursprungliga lockeanska
rättigheterna
brukar liv och frihet sällan
diskuteras eller motiveras. I det rättighetsparadigm vi lever är
enigheten kring dessa värden (som sedan definieras som rättigheter)
stor och därför krävs sällan mer än rent performativa uttalanden
om rättigheternas själva existens. Äganderätten är det lite
annorlunda med, både förstås för att den i realiteten respekteras
mer än det vi skulle kunna kalla frihet i många av världens
länder, och för att viktiga politiska skiljelinjer sägs gå just
längs synen på ägandet.
I den liberala traditionen ses
äganderätten som självklar, du har rätt till det du själv har
skapat eftersom du skapat det själv utifrån din egen person och
dina egna ansträngningar. Frukten av ditt arbete är ditt, så att
säga. Detta har bland annat fått moderna libertarianer
att påstå att skatt är
stöld, och att den nödvändiga nattväktarstaten hellre borde
finansieras genom exempelvis lotterier då människor ju frivilligt
ger upp sina hoptjänade pengar till en Jack Vegas-maskin men inte
till skattmasen. Det får andra liberaler att försvara långtgående
inskränkningar i människors personliga integritet för att
upprätthålla upphovsrätten, som de ser som en äganderätt och
därför essentiellt viktigare än andra rättigheter.
Det här synsättet är ytterligt svårt
att kombinera med vad vi vet om människan. Äganderätten som
princip utgår från en människa som är sin egen orsak, sin egen
herre. Om den vi är i stället nästan helt beror på våra gener
och vår tidiga uppväxt, i vilken utsträckning kan vi då sägas ha
exklusiv rätt till det arbete som vi utifrån den person vi formats
till av andra klarar av att utföra? Kan en rättighet verkligen utgå
från varje enskild persons tur eller otur, i det genetiska och
uppväxtmässiga lotteriet?
Ur ett lite längre historiskt perspektiv
är det svårt att inte se hur nästan all kapitalfördelning
någonstans bygger på våld, privilegier, på kränkningar av andra.
Vid väldigt stora kollektiva kränkningar, som det amerikanska
slaveriet eller fördrivningen av olika ursprungsbefolkningar,
försöker stater ibland att reglera sådant i efterhand. Det har
förstås nackdelen att även om alla som är ättlingar till slavar
kan sägas ha förlorat på den monumentala statliga kränkningen har
inte alla som inte är ättlingar till slavar vunnit på slaveriet.
Det blir en justering mer än någon definitiv rättvisa. Politiskt
och moraliskt kan man förstå det ändå. När det gäller
kapitalackumulering byggd på mindre självklara övergrepp är det
svårare att tänka sig detaljerade efterhandsrevisioner som inte
också i sig innebär nya svåra kränkningar. Som teoretiskt exempel
kan man självfallet föreställa sig det goda i en total global
kapitalutjämning, ett skapande av år noll med en jämn spelplan,
varefter alla kämpar vidare efter egen förmåga, men som idé bör
det knappast lämna teoristadiet.
Som David Hume skrev är det dock stor
skillnad mellan filosofi och vardag. Trots att det inte finns några
rättigheter bör den goda staten respektera värdet av det mänskliga
livet. Inom vissa förbehåll, med vissa undantag. På samma sätt är
frihet ett värde som den goda staten bör respektera och garantera,
av utilitaristiska skäl. Trots att jag inte kan se den moraliska
grunden till äganderätten är jag heller inte motståndare till
privat ägande. Ägandet har viktiga goda effekter, oavsett dess
filosofiska grunder.
Ändå tror jag att det är väsentligt
att gå bort från idén om rättigheter, och då inte bara för att
de saknar filosofisk grund. Rättighetsparadigmet blockerar all
diskussion, alla kompromisser. Det kan vara skyddande för den
enskilde mot övermakten, om man nu har det som kallas rättigheter
på sin sida, men det kan också skapa en unken ovilja till politisk
prövning. Om man har en evig och okränkbar rätt till något finns
ingenting mer att säga, inga lösningar att pröva mot varandra,
ingen verklighet att beakta. Detta har inte minst varit synligt i
diskussionen om upphovsrätt.
Det finns mänskliga absoluta värden, men
dessa är inte alltid förenliga. Hur ska man någonsin kunna ha
rimliga fungerande samhällen om alla dessa värden också är
absoluta rättigheter?
”Luften över Jerusalem är tung av
böner och drömmar. Som i tungt industrialiserade städer är det
svårt att andas” skrev den israeliske poeten Yehuda Amichai, och
samma sak gäller här. Rättigheter är politikens motsvarighet till
religion. Precis som denna leder den i sina bokstavstroende beväpnade
versioner till krig och lidande.
Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011.
Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011.
onsdag, februari 20, 2013
Ni borde läsa Nina Björk i stället:
Ni upprörs över Marcus Birro och hans konservativa familjesyn, roas av hans påstående att barnen är kristdemokrater, och jag orkar inte riktigt engagera mig. Däremot var jag tvungen att slå upp och läsa om ett stycke ur Nina Björks senaste bok, som jag låg i badet i höstas och sträckläste under tårar. Jag provoceras ofta av henne, samtidigt som jag i stycken känner en sådan igenkänning att jag blir rädd. Man ska ju inte känna såhär, ingen gör det, det är omodernt, och enligt en parterapeut jag nyligen talade med, kontraproduktivt för en lycklig relation. Kanske är det så. Jag vet inte längre vad jag tror heller. Men under huvuddelen av mitt vuxna liv har jag i mitt rent personliga förhållningssätt till min relation känt precis såhär:
"När skribenterna i skilsmässoantologin Happy, happy ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi väljer. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men väljer vi att fortsätta vara gifta?
Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag kan varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där val och frivillighet inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."
Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde. Den borde ni läsa hela.
"När skribenterna i skilsmässoantologin Happy, happy ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi väljer. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men väljer vi att fortsätta vara gifta?
Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag kan varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där val och frivillighet inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."
Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde. Den borde ni läsa hela.
fredag, februari 15, 2013
Jag har inte blivit miljöpartist
Jag får frågan om jag blivit miljöpartist,
och svaret är givetvis nej. Kollektiv som partier ligger som alla vet
inte riktigt för mig, jag har f ö redan hunnit oroligt skälla på mp och fråga
vad de egentligen vill ha av mig och försäkra mig om att jag inte kommer
tvingas in i en kollektiv åsikt utan möjlighet att anmäla avvikande
uppfattning. (För människor som känner mig är detta rätt roligt och extremt inte förvånande.)
Däremot har jag mycket stort förtroende för Maria Ferm, särskilt i frågor som på olika sätt rör migration och jag tror att fler behöver fundera över hur vi ska kunna mota den blossande rasismen och främlingsfientligheten, i synnerhet men långt ifrån enbart muslimhatet. Gränserna förskjuts hela tiden kring vad man kan säga, öppet rasistiskt hat etiketteras av stora medier om till "islamkritik", också utanför extremhögern florerar ständig kollektivisering av människor utifrån ursprung.
I stora värderingsundersökningar syns att svenskar i allmänhet är mindre främlingsfientliga, mer toleranta och mer för invandring och invandrare än de flesta andra länder. Vissa tolkar det som att vi alltså inte skulle ha någon diskriminering, att de toleranta svenskarna t ex i stället måste välja bort att anställa folk med fel hudfärg och konstiga namn för att de senare helt enkelt är sämre och därför för dyra.
Mycket tyder dock på att Sverige, trots den där toleransen, har rätt hög grad av informell diskriminering, här är bara ett av de senaste (förvisso anedoktiska) beläggen, och vi har extremt hög grad av homogenitet i framträdande positioner. Det gäller för övrigt inte bara hudfärg, också människor som t ex anses för gamla (över 40) eller har fel eller alltför brokig utbildning eller arbetslivserfarenhet väljs bort. Vi gillar när det kommer till kritan i allmänhet inte olika.
Som blond medelklass mitt i livet är det lätt att blunda för alla de privilegier man tilldelas. Det är lätt att tro att olika människors resultat bara beror på olika ansträngning, lätt att tro att den självklara upplevelse man har av att betraktas som individ, som blott ansvarig för sig själv, skulle delas av alla.
Tyvärr är det en fullständigt unik erfarenhet, endast öppen för män med rätt hudfärg och social bakgrund. Jag hoppas att, tillsammans med Maria Ferm och de andra i den miljöpartistiska arbetsgruppen, kunna formulera några tankar om hur vi ska kunna öppna den möjligheten lite vidare, och kanske, om så endast på marginalen, mota både den öppna rasismen och den dolda.
Däremot har jag mycket stort förtroende för Maria Ferm, särskilt i frågor som på olika sätt rör migration och jag tror att fler behöver fundera över hur vi ska kunna mota den blossande rasismen och främlingsfientligheten, i synnerhet men långt ifrån enbart muslimhatet. Gränserna förskjuts hela tiden kring vad man kan säga, öppet rasistiskt hat etiketteras av stora medier om till "islamkritik", också utanför extremhögern florerar ständig kollektivisering av människor utifrån ursprung.
I stora värderingsundersökningar syns att svenskar i allmänhet är mindre främlingsfientliga, mer toleranta och mer för invandring och invandrare än de flesta andra länder. Vissa tolkar det som att vi alltså inte skulle ha någon diskriminering, att de toleranta svenskarna t ex i stället måste välja bort att anställa folk med fel hudfärg och konstiga namn för att de senare helt enkelt är sämre och därför för dyra.
Mycket tyder dock på att Sverige, trots den där toleransen, har rätt hög grad av informell diskriminering, här är bara ett av de senaste (förvisso anedoktiska) beläggen, och vi har extremt hög grad av homogenitet i framträdande positioner. Det gäller för övrigt inte bara hudfärg, också människor som t ex anses för gamla (över 40) eller har fel eller alltför brokig utbildning eller arbetslivserfarenhet väljs bort. Vi gillar när det kommer till kritan i allmänhet inte olika.
Som blond medelklass mitt i livet är det lätt att blunda för alla de privilegier man tilldelas. Det är lätt att tro att olika människors resultat bara beror på olika ansträngning, lätt att tro att den självklara upplevelse man har av att betraktas som individ, som blott ansvarig för sig själv, skulle delas av alla.
Tyvärr är det en fullständigt unik erfarenhet, endast öppen för män med rätt hudfärg och social bakgrund. Jag hoppas att, tillsammans med Maria Ferm och de andra i den miljöpartistiska arbetsgruppen, kunna formulera några tankar om hur vi ska kunna öppna den möjligheten lite vidare, och kanske, om så endast på marginalen, mota både den öppna rasismen och den dolda.
måndag, februari 11, 2013
Såhär, Sanna Rayman, jag tycker att det är skillnad mellan att mordhota någon på riktigt och att göra det på skämt i ett uttalat satiriskt sammanhang i en serietidning, oavsett hur otrevligt det senare är. Jag tycker att det är skillnad mellan att skicka anonyma våldtäktshot och att skriva artiklar där man beskriver sina ideologiska motståndares åsikter på ett orättvist sätt. Jag tycker att det är skillnad mellan att kalla någon fascist för att man ogillar deras åsikter och att kalla någon en jävla hora som borde dö. Jag tycker till och med att det är skillnad i sig mellan att kalla någon en jävla idiot och en jävla hora.
Det handlar inte om vänster eller höger, utan det handlar om att satir, orättvisa ledarartiklar och allmänt otrevliga tillmälen faktiskt är något annat än den vägg av sexualiserande aggression som riktas mot kvinnor i offentligheten just för att de är kvinnor. Inte för att de är feminister, även om det ofta gör det värre, utan för att de är kvinnor.
Det finns absolut exempel på när sådant sexualiserat hat riktats från vänster till höger, det mest solklara är väl den porrnovell som journalisten och författaren Mustafa Can skrev om Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, i vilken Can själv sexuellt satte Jensen på plats. Tilltaget var groteskt och det är fullkomligt obegripligt att ett sådant explicit uttryck för kvinnohat inte påverkat Cans fina mediekarriär det minsta.
Ett annat är när någon hällde grisblod och skrev "Borgarhora" utanför bloggerskan Kissies ytterdörr. (Hon har sagt sig sympatisera med sverigedemokraterna.) Att Johanne Hildebrant, som Paulina Neuding skrev, får våldtäktshot av folk som kallar henne krigshetsare är definitivt i samma härad. Att Alexander Bard kallade en kristdemokrat fascistbitch? Nja. Under alla omständigheter är bitch i såfall ett större problem än fascist-delen. Att kalla någon fascist är, oavsett hur rättvist eller orättvist, inte sexualiserad aggression.
Jag säger inte att det är oviktigt att män också får hot och hån, för det får de, inte heller att det är fel att se det större perspektivet där ett aggressivt nätspråkbruk och en konfliktsökande mediedramaturgi bidrar till att flytta gränserna, bidrar till att våldtäktshotare känner sig normala. Men jag tror att det vore bra om vi i alla fall helt kort kunde hålla kvar vid att tala om det specifika sexualiserade, könade hat som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor. I det specifika kvinnohatet ingår alltfrån sexualiserade, könade tillmälen och utseendehån, som inte bör förbjudas, till regelrätta hot, som polisen måste ta på mycket större allvar än de gör i dag. Näthatsbegreppet är i den meningen mycket brett.
Om vi däremot breddar det, och breddar debatten, åt alla håll samtidigt och i diskussionen vill inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan tappar man all möjlighet till skärpa. Allt som blir kvar är att alla borde uppföra sig lite bättre. Att ogilla en låt i melodifestivalen blir näthat. Som någon skrev i en opublicerad kommentar till mitt förra blogginlägg att "Badlands hyena sprider minst lika mycket hat som Avpixlat". För nej, det gör de faktiskt inte alls.
Det handlar inte om vänster eller höger, utan det handlar om att satir, orättvisa ledarartiklar och allmänt otrevliga tillmälen faktiskt är något annat än den vägg av sexualiserande aggression som riktas mot kvinnor i offentligheten just för att de är kvinnor. Inte för att de är feminister, även om det ofta gör det värre, utan för att de är kvinnor.
Det finns absolut exempel på när sådant sexualiserat hat riktats från vänster till höger, det mest solklara är väl den porrnovell som journalisten och författaren Mustafa Can skrev om Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, i vilken Can själv sexuellt satte Jensen på plats. Tilltaget var groteskt och det är fullkomligt obegripligt att ett sådant explicit uttryck för kvinnohat inte påverkat Cans fina mediekarriär det minsta.
Ett annat är när någon hällde grisblod och skrev "Borgarhora" utanför bloggerskan Kissies ytterdörr. (Hon har sagt sig sympatisera med sverigedemokraterna.) Att Johanne Hildebrant, som Paulina Neuding skrev, får våldtäktshot av folk som kallar henne krigshetsare är definitivt i samma härad. Att Alexander Bard kallade en kristdemokrat fascistbitch? Nja. Under alla omständigheter är bitch i såfall ett större problem än fascist-delen. Att kalla någon fascist är, oavsett hur rättvist eller orättvist, inte sexualiserad aggression.
Jag säger inte att det är oviktigt att män också får hot och hån, för det får de, inte heller att det är fel att se det större perspektivet där ett aggressivt nätspråkbruk och en konfliktsökande mediedramaturgi bidrar till att flytta gränserna, bidrar till att våldtäktshotare känner sig normala. Men jag tror att det vore bra om vi i alla fall helt kort kunde hålla kvar vid att tala om det specifika sexualiserade, könade hat som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor. I det specifika kvinnohatet ingår alltfrån sexualiserade, könade tillmälen och utseendehån, som inte bör förbjudas, till regelrätta hot, som polisen måste ta på mycket större allvar än de gör i dag. Näthatsbegreppet är i den meningen mycket brett.
Om vi däremot breddar det, och breddar debatten, åt alla håll samtidigt och i diskussionen vill inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan tappar man all möjlighet till skärpa. Allt som blir kvar är att alla borde uppföra sig lite bättre. Att ogilla en låt i melodifestivalen blir näthat. Som någon skrev i en opublicerad kommentar till mitt förra blogginlägg att "Badlands hyena sprider minst lika mycket hat som Avpixlat". För nej, det gör de faktiskt inte alls.
lördag, februari 09, 2013
Hån är inte hat är inte hot
Och så var hela relativiseringscirkusen i gång. Det ligger i begreppets natur antar jag, "näthat" är så brett och inbegriper alltfrån uttalade styckningshot till utseendehån och aggressiva tillmälen. Jag har blivit irriterad när människor försökt ta bort nät-aspekten av det, för att bara trycka på kvinnohatsbiten, både eftersom internet innehåller en mångfaldigandepotential som gör effekterna långt mer extrema och för att nätkulturen i sig på sina håll innehåller ett kvinnohat som man faktiskt måste ta tag i. Samtidigt är det helt essentiellt att begripa att det vi talar om är ett specifikt könat hat, riktat huvudsakligen från män till kvinnor, och kvinnorna angrips för och genom sitt kön, med sexualiserat hat, våldtäktshot, detaljerade hot om våld mot underlivet. Det betyder förstås inte att män aldrig hatas, eller hotas, men just detta, det som Uppdrag Granskning tog upp, handlar om hat mot kvinnor, för att de är kvinnor som tar större plats än hatarna tycker att kvinnor ska.
Det riktar sig till kvinnor som valt offentligheten, men också, som fallet med Julia som kritiserade en 2pac-tröja på H&M visar, mot helt vanliga kvinnor som uttrycker en åsikt som hatarna ogillar. Det riktar sig mot kvinnor som tycker saker, som t ex är feminister och antirasister, men också, som hatet mot Anna Hedenmo eller mot Titti Schultz visar, om kvinnor som helt enkelt visar sig i offentligheten, som upplevs ha makt.
Jag tror absolut inte att detta är något som skiljer vänster från höger. Vem som helst som umgåtts med vänstermän vet att de kan vara värre sexister än de flesta, och det vore uppriktigt intressant att höra om det hat och de hot som riktas mot exempelvis sd-kvinnor ser ut på samma könade, sexualiserade sätt som hatet som visades i Uppdrag granskning. Triumfar kvinnohatet över hela den politiska skalan? Jag skulle tyvärr inte bli förvånad.
Det finns massor av andra djupare analyser att göra kring detta. Malin Nävelsö skrev klokt om hur kvinnoföraktet samvarierar med att vår samtida hetstyckonomi, där konflikter ständigt söks hellre än reflektioner eller kunskap, bidrar till ett klimat där det känns naturligt att skriva att någon borde våldtas om hon t ex ogillar en tröja med en artist man själv gillar. Äh, det är ju bara text, äh, det var ju bara något jag sade. Givetvis finns kopplingar till ett generellt nätspråkbruk, där människor uttrycker momentan ilska, ibland rättfärdig, ibland inte, på ett sätt som man historiskt möjligen gjort i tal men inte i skrift. Och när man gjort det i tal har det inte varit ansikte mot ansikte med personen man avfärdade som ett jävla rikspucko, utan det har skett i privata sammanhang och tillmälena har aldrig nått personen det gällde. Själv skriker jag fortfarande emellanåt fullständigt otryckbara saker när jag läser tidningen på morgonen, men jag väljer mycket sällan att uttrycka mig lika ohämmat på t ex twitter. Visst kan jag vara hatisk eller hånfull, men inte på samma sätt mot specifika personer.
Vi är ännu otränade i alla dessa olika sorters textlighet, vissa, som 2pac-tröjes-försvararna, tycker att text är mindre värt, att det bara är bokstäver, inte spelar nån roll. Andra, som personer som rycker konstiga tweets ur sitt sammanhang och publicerar i papperstidningar, tycks tro att all text tvärtom har likvärdigt allvar som vore det TT-telegram.
Andreas Ericsson skrev smart på twitter om det löfte om makt man tycker sig född till som man och om den bitterhet och aggression som kan följa på insikten att det där löftet för många inte var vatten värt. Det finns något mycket intressant där, som Susan Faludi utredde redan i Ställd för mer än tio år sen, sveket som många män upplever över att världen inte tillkommit dem som de föreställt sig, som de tycker sig ha blivit lovade. Det ursäktar såklart inte våldtäktshot mot kvinnliga programledare, men jag tror att det är i det där ressentimentet vi måste leta efter orsakerna till det här plågsamt utbredda fenomenet.
Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis Paulina Neuding gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.
Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?
Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard.
Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om.
Det riktar sig till kvinnor som valt offentligheten, men också, som fallet med Julia som kritiserade en 2pac-tröja på H&M visar, mot helt vanliga kvinnor som uttrycker en åsikt som hatarna ogillar. Det riktar sig mot kvinnor som tycker saker, som t ex är feminister och antirasister, men också, som hatet mot Anna Hedenmo eller mot Titti Schultz visar, om kvinnor som helt enkelt visar sig i offentligheten, som upplevs ha makt.
Jag tror absolut inte att detta är något som skiljer vänster från höger. Vem som helst som umgåtts med vänstermän vet att de kan vara värre sexister än de flesta, och det vore uppriktigt intressant att höra om det hat och de hot som riktas mot exempelvis sd-kvinnor ser ut på samma könade, sexualiserade sätt som hatet som visades i Uppdrag granskning. Triumfar kvinnohatet över hela den politiska skalan? Jag skulle tyvärr inte bli förvånad.
Det finns massor av andra djupare analyser att göra kring detta. Malin Nävelsö skrev klokt om hur kvinnoföraktet samvarierar med att vår samtida hetstyckonomi, där konflikter ständigt söks hellre än reflektioner eller kunskap, bidrar till ett klimat där det känns naturligt att skriva att någon borde våldtas om hon t ex ogillar en tröja med en artist man själv gillar. Äh, det är ju bara text, äh, det var ju bara något jag sade. Givetvis finns kopplingar till ett generellt nätspråkbruk, där människor uttrycker momentan ilska, ibland rättfärdig, ibland inte, på ett sätt som man historiskt möjligen gjort i tal men inte i skrift. Och när man gjort det i tal har det inte varit ansikte mot ansikte med personen man avfärdade som ett jävla rikspucko, utan det har skett i privata sammanhang och tillmälena har aldrig nått personen det gällde. Själv skriker jag fortfarande emellanåt fullständigt otryckbara saker när jag läser tidningen på morgonen, men jag väljer mycket sällan att uttrycka mig lika ohämmat på t ex twitter. Visst kan jag vara hatisk eller hånfull, men inte på samma sätt mot specifika personer.
Vi är ännu otränade i alla dessa olika sorters textlighet, vissa, som 2pac-tröjes-försvararna, tycker att text är mindre värt, att det bara är bokstäver, inte spelar nån roll. Andra, som personer som rycker konstiga tweets ur sitt sammanhang och publicerar i papperstidningar, tycks tro att all text tvärtom har likvärdigt allvar som vore det TT-telegram.
Andreas Ericsson skrev smart på twitter om det löfte om makt man tycker sig född till som man och om den bitterhet och aggression som kan följa på insikten att det där löftet för många inte var vatten värt. Det finns något mycket intressant där, som Susan Faludi utredde redan i Ställd för mer än tio år sen, sveket som många män upplever över att världen inte tillkommit dem som de föreställt sig, som de tycker sig ha blivit lovade. Det ursäktar såklart inte våldtäktshot mot kvinnliga programledare, men jag tror att det är i det där ressentimentet vi måste leta efter orsakerna till det här plågsamt utbredda fenomenet.
Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis Paulina Neuding gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.
Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?
Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard.
Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om.
fredag, december 21, 2012
I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you
Det här har varit ett vidrigt år. Det har också varit ett underbart år. Vid vissa tillfällen gick vidrigheterna och ljuvligheterna in i varandra så pass att det bara var slumpen som avgjorde om jag vid ett visst tillfälle panikgrät eller inte. Jag har gått från att nypa mig i armen och förundrat uttrycka min oerhörda tacksamhet över allt som varit mig givet till att tja, kanske inte ha så mycket kvar. Eller, jag trodde inte alltid det i alla fall.
Det här var året när det totala hjärnsammanbrottet faktiskt fick mig att inse att jag inte orkade med den förfärliga arbetssituation som medievärlden erbjuder. Det gick bara inte längre att bli så illa behandlad, få så uselt betalt, arbeta så mycket, helt utan skyddsnät. Jag hade min första stora stresshopklappning hösten 2009, men eftersom jag saknat fast jobb och sjukförsäkring har jag aldrig kunnat läka, aldrig haft tid att återhämta mig. Så jag har jobbat på, men med den lågintensiva utmattningsdepressionen ständigt i bakgrunden.
Under perioder har jag knappt märkt av den, som under det knappa år när jag hade ett välbetalt konsultuppdrag på deltid och samtidigt skrev min essäsamling. Då hade jag ekonomisk trygghet och framförhållning samtidigt som jag fick göra något intensivt intellektuellt meningsfullt. Då kunde jag hålla det stången. Sen upphörde konsultuppdraget och jag fick börja försörja mig som skribent igen. Då brakade det ihop. Igen.
Jag skulle kunna skriva mycket om min skilsmässa från mediebranschen, men en sak är säker, så här i efterhand är jag faktiskt glad att Expressen sade upp mitt kontrakt. Man kan tycka vad man vill om hur och varför och det ironiska i att jag kanske hade sett mig själv som för bra för dem snarare än tvärtom, men om de inte hade gjort det är risken stor att jag hade stannat kvar ändå. Så mycket älskar jag ju ändå delar av det där jobbet, så viktigt har jag inbillat mig att just mitt bidrag till debatten varit.
Som min terapeut som jag gick till i våras efter kollapsen sade efter att ha pratat med mig i tio minuter: "Du prioriterar plikt mycket högre än glädje?" Jag satt samtidigt förstummad över att jag aldrig formulerat det så för mig själv förut och över min oförståelse inför hur man skulle kunna göra på något annat sätt. Kan man det? Kan man sätta något över plikten att vara god, att göra gott? Jag inser förstås att andra gör det, men jag vet inte hur. Herregud, jag är som en relik från någon annan tidsålder. Ge mig ett svärd och en mantel när ni ändå håller på.
Jag försöker dock lära mig. Jag försöker lära mig good enough, jag försöker inse att det inte hjälper någon alls att jag går sönder när jag försöker rädda världen. Jag har också tvingats inse, vilket jag tragiskt nog aldrig gjorde förut, att det inte bara är jag som drabbas när jag hela tiden offrar mig själv. Det funkar bättre som motmedel än något annat. Jag må villigt dagtinga med mitt eget välbefinnande, men inte gärna med dem jag älskar. Jag har gjort det de här åren ändå, utan att begripa det. Jag är så hemskt ledsen. Jag försöker vara klokare nu.
Men det bra då, undrar ni kanske. Jo, det här var också året när jag fick stipendium från Författarfonden och därför kunde ha mitt livs första riktiga långa sommarsemester. Jag kan sannerligen vänja mig vid det. Det var också året när jag till slut faktiskt fick ett jobb, ett roligt, bra betalt, tillsvidareanställt heltidsjobb med sjukförsäkring och tjänstepension och betald semester och det känns som om jag vid 36 års ålder äntligen har tillåtits bli vuxen.
Är det såhär det är att vara på insidan, frågar jag mig upprepade gånger, är det såhär det var tänkt att fungera? Jag har gått med i facket för första gången i mitt liv och jag vet inte om ni förstår hur konstigt och underbart det känns. Jag har haft en sjukdag! Jag har visserligen också sjukarbetat hemma flera dagar, men ni vet, baby steps.
Det ligger något väldigt ledsamt i hur jag känner hur ångesten blir mer hanterlig med det fasta vanliga jobbet. Min inneboende skörhet och tendens till mentala bergochdalbanor finns visserligen kvar som alltid, men tar inte längre över, paralyserar inte. De är personlighetsdrag snarare än funktionshinder.
För mig är det förstås inte ledsamt, jag har ju tagit klivet in på rätt sida. Men prekariatet breder ut sig, otryggheten omfattar allt fler, tryggheten allt färre. För vissa är det säkert inga problem, i alla fall inte emotionellt. Det finns solklara fördelar med att inte ha ett vanligt fast jobb också, helt ofrivilligt har det verkligen inte varit för mig. Man slipper möten och chefer, bara det. Men för många är det våldsamt nedbrytande.
Jag visste inte ens om hurpass mycket. I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you, honey.
Det här var året när det totala hjärnsammanbrottet faktiskt fick mig att inse att jag inte orkade med den förfärliga arbetssituation som medievärlden erbjuder. Det gick bara inte längre att bli så illa behandlad, få så uselt betalt, arbeta så mycket, helt utan skyddsnät. Jag hade min första stora stresshopklappning hösten 2009, men eftersom jag saknat fast jobb och sjukförsäkring har jag aldrig kunnat läka, aldrig haft tid att återhämta mig. Så jag har jobbat på, men med den lågintensiva utmattningsdepressionen ständigt i bakgrunden.
Under perioder har jag knappt märkt av den, som under det knappa år när jag hade ett välbetalt konsultuppdrag på deltid och samtidigt skrev min essäsamling. Då hade jag ekonomisk trygghet och framförhållning samtidigt som jag fick göra något intensivt intellektuellt meningsfullt. Då kunde jag hålla det stången. Sen upphörde konsultuppdraget och jag fick börja försörja mig som skribent igen. Då brakade det ihop. Igen.
Jag skulle kunna skriva mycket om min skilsmässa från mediebranschen, men en sak är säker, så här i efterhand är jag faktiskt glad att Expressen sade upp mitt kontrakt. Man kan tycka vad man vill om hur och varför och det ironiska i att jag kanske hade sett mig själv som för bra för dem snarare än tvärtom, men om de inte hade gjort det är risken stor att jag hade stannat kvar ändå. Så mycket älskar jag ju ändå delar av det där jobbet, så viktigt har jag inbillat mig att just mitt bidrag till debatten varit.
Som min terapeut som jag gick till i våras efter kollapsen sade efter att ha pratat med mig i tio minuter: "Du prioriterar plikt mycket högre än glädje?" Jag satt samtidigt förstummad över att jag aldrig formulerat det så för mig själv förut och över min oförståelse inför hur man skulle kunna göra på något annat sätt. Kan man det? Kan man sätta något över plikten att vara god, att göra gott? Jag inser förstås att andra gör det, men jag vet inte hur. Herregud, jag är som en relik från någon annan tidsålder. Ge mig ett svärd och en mantel när ni ändå håller på.
Jag försöker dock lära mig. Jag försöker lära mig good enough, jag försöker inse att det inte hjälper någon alls att jag går sönder när jag försöker rädda världen. Jag har också tvingats inse, vilket jag tragiskt nog aldrig gjorde förut, att det inte bara är jag som drabbas när jag hela tiden offrar mig själv. Det funkar bättre som motmedel än något annat. Jag må villigt dagtinga med mitt eget välbefinnande, men inte gärna med dem jag älskar. Jag har gjort det de här åren ändå, utan att begripa det. Jag är så hemskt ledsen. Jag försöker vara klokare nu.
Men det bra då, undrar ni kanske. Jo, det här var också året när jag fick stipendium från Författarfonden och därför kunde ha mitt livs första riktiga långa sommarsemester. Jag kan sannerligen vänja mig vid det. Det var också året när jag till slut faktiskt fick ett jobb, ett roligt, bra betalt, tillsvidareanställt heltidsjobb med sjukförsäkring och tjänstepension och betald semester och det känns som om jag vid 36 års ålder äntligen har tillåtits bli vuxen.
Är det såhär det är att vara på insidan, frågar jag mig upprepade gånger, är det såhär det var tänkt att fungera? Jag har gått med i facket för första gången i mitt liv och jag vet inte om ni förstår hur konstigt och underbart det känns. Jag har haft en sjukdag! Jag har visserligen också sjukarbetat hemma flera dagar, men ni vet, baby steps.
Det ligger något väldigt ledsamt i hur jag känner hur ångesten blir mer hanterlig med det fasta vanliga jobbet. Min inneboende skörhet och tendens till mentala bergochdalbanor finns visserligen kvar som alltid, men tar inte längre över, paralyserar inte. De är personlighetsdrag snarare än funktionshinder.
För mig är det förstås inte ledsamt, jag har ju tagit klivet in på rätt sida. Men prekariatet breder ut sig, otryggheten omfattar allt fler, tryggheten allt färre. För vissa är det säkert inga problem, i alla fall inte emotionellt. Det finns solklara fördelar med att inte ha ett vanligt fast jobb också, helt ofrivilligt har det verkligen inte varit för mig. Man slipper möten och chefer, bara det. Men för många är det våldsamt nedbrytande.
Jag visste inte ens om hurpass mycket. I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you, honey.
tisdag, oktober 16, 2012
Nya tider
Jag sadlar om och blir statstjänsteman. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Jag börjar den 19 november jobba åt Digitaliseringskommissionen, som är en offentlig utredning med ansvar att implementera regeringens digitala agenda. Den digitala agendan, som ärligen är rätt fluffig, handlar om sådant som öppna data, it-tillgänglighet och digitalisering av kulturarvet, och kommissionens uppgift är att ta allt det där tjusiga fluffet och få ner till konkreta åtgärder och verklig förändring. Min tjänst handlar primärt om kommunikation och att hålla ihop alla intressenter på området, men det är en liten grupp och eftersom jag kan sakfrågorna kommer det ingå en del analys också.
Det känns jätteroligt alltihop. I åtminstone ett par år lämnar jag den till lika delar ystra och dystra frilanstillvaron och får lite stabilitet och normalitet i livet.
Nu ska jag köpa en dräkt och gå med i facket.
Det känns jätteroligt alltihop. I åtminstone ett par år lämnar jag den till lika delar ystra och dystra frilanstillvaron och får lite stabilitet och normalitet i livet.
Nu ska jag köpa en dräkt och gå med i facket.
söndag, september 30, 2012
Straffet för öppenhet i öppenheten
"Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu
när du söker jobb." Jag har fått höra det av flera personer på sistone.
Jag skriver också just nu väldigt mycket om min ångest. Jag skriver inte
särskilt mycket om anledningarna till den, men de flesta som
läser mig inser sannolikt att det är rätt illa.
Ytliga bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag inte vet vad det skulle vara.
Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.
Jag har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.
Det roligaste symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.
Diskalkylin försvann på ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.
I kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot oss. Det är något att vara mycket tacksam över.
Så är det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.
Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.
Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.
Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.
Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.
Men ett av mina mål just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer. Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt, intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig att bli av med mycket av den ångest jag dras med.
Så jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta utan att få panikattacker. Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig. Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon.
Detta är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag till och med någon gång bli lycklig på facebook.
Ytliga bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag inte vet vad det skulle vara.
Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.
Jag har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.
Det roligaste symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.
Diskalkylin försvann på ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.
I kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot oss. Det är något att vara mycket tacksam över.
Så är det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.
Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.
Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.
Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.
Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.
Men ett av mina mål just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer. Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt, intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig att bli av med mycket av den ångest jag dras med.
Så jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta utan att få panikattacker. Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig. Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon.
Detta är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag till och med någon gång bli lycklig på facebook.
onsdag, augusti 22, 2012
Utan hopp
En gång läste jag ett skämt i Financial Times om en man
som irrar runt på en tågstation. När han till slut blir hjälpt till
rätt perrong utbrister han, "Men det viktiga är väl inte vart man ska,
utan var man kommer ifrån".
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.
Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.
I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.
Publicerad i Expressen 13 augusti 2011
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.
Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.
I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.
Publicerad i Expressen 13 augusti 2011
måndag, juli 09, 2012
Vi behöver matematik för att förstå världen
För en vecka sedan skrev Jonas Thente i Dagens Nyheter att svenska skolor borde ha mindre matematikundervisning. Matematiken tillhör dåtiden, påstod han, och borde ses som en specifik yrkesskicklighet som bara vissa behöver och som man kunde ta i några kurser på gymnasiet.
Det var en provokation såklart, men samtidigt för nära den verkliga naturvetenskapsanalfabetism som präglar samhället för att jag riktigt skulle kunna ignorera det. För det märks hela tiden att exempelvis journalister varken förstår matematik eller naturvetenskap.
Vid varje opinionsmätning skriver de att förändringarna är inom felmarginalen bara för att i nästa ögonblick analysera samma förändringar som vore de reella, konstaterbara. Journalister ser frågor som klimatförändringarna eller vaccinationer som debattämnen, där åsikter från konspirationsnätverket Vaken utmärkt väl kan presenteras som jämbördiga dem från Smittskyddsinstitutet, som Svenska Dagbladet nyligen gjorde.
Regeringen kan presentera en rapport om att jobbskatteavdraget haft effekter som visserligen inte är statistiskt signifikanta, men som ändå glatt återges som om de fanns på riktigt. Att något inte är statistiskt signifikant betyder alltså att man inte kunnat visa att effekten finns. Det måste man dock kunna något litet om vetenskap för att begripa.
Både politiken och ekonomin är i dag på en och samma gång oändligt komplexa och omformade till pr-ifierade oneliners som gjorda för tv-soffor och rubriker. För att kunna se igenom det, kunna begripa något av det som verkligen händer, måste man ha lite mer förkunskaper än att vid behov kunna använda en miniräknare.
Självklart behövs språk, historia, filosofi också, men utan matematik står man sig ofta slätt, inte minst i vår sifferorienterade medielogik. Då blir man lätt att manipulera för den som vet hur man presenterar siffrorna.
Själv var jag rädd för matte när jag gick i skolan, övertygad om att jag var dum och dålig. Jag valde bort det så tidigt jag kunde. Jag ångrar det nästan varje dag. Om man ska kunna göra världen bättre måste man först kunna räkna på den.
I veckan kom också världsnyheten att man på kärnfysikerlaboratoriet CERN lyckats observera Higgs-partikeln och kommit ett steg närmare att begripa hur universum är uppbyggt. Det är det största som hänt fysiken på 40 år och genast började folk göra sig roliga över att en av forskarna använt typsnittet comic sans, som anses töntigt, i sin presentation.
Vi kan alla olika saker. Vissa försöker förstå universum, andra kan typsnitt. Att de senare anser sig coolare än de förra är outsägligt sorgligt. Jag vet inte om Jonas Thente tycker att typsnitt tillhör framtiden.
Publicerad i Dalarnas tidningar den 7 juli 2012.
Det var en provokation såklart, men samtidigt för nära den verkliga naturvetenskapsanalfabetism som präglar samhället för att jag riktigt skulle kunna ignorera det. För det märks hela tiden att exempelvis journalister varken förstår matematik eller naturvetenskap.
Vid varje opinionsmätning skriver de att förändringarna är inom felmarginalen bara för att i nästa ögonblick analysera samma förändringar som vore de reella, konstaterbara. Journalister ser frågor som klimatförändringarna eller vaccinationer som debattämnen, där åsikter från konspirationsnätverket Vaken utmärkt väl kan presenteras som jämbördiga dem från Smittskyddsinstitutet, som Svenska Dagbladet nyligen gjorde.
Regeringen kan presentera en rapport om att jobbskatteavdraget haft effekter som visserligen inte är statistiskt signifikanta, men som ändå glatt återges som om de fanns på riktigt. Att något inte är statistiskt signifikant betyder alltså att man inte kunnat visa att effekten finns. Det måste man dock kunna något litet om vetenskap för att begripa.
Både politiken och ekonomin är i dag på en och samma gång oändligt komplexa och omformade till pr-ifierade oneliners som gjorda för tv-soffor och rubriker. För att kunna se igenom det, kunna begripa något av det som verkligen händer, måste man ha lite mer förkunskaper än att vid behov kunna använda en miniräknare.
Självklart behövs språk, historia, filosofi också, men utan matematik står man sig ofta slätt, inte minst i vår sifferorienterade medielogik. Då blir man lätt att manipulera för den som vet hur man presenterar siffrorna.
Själv var jag rädd för matte när jag gick i skolan, övertygad om att jag var dum och dålig. Jag valde bort det så tidigt jag kunde. Jag ångrar det nästan varje dag. Om man ska kunna göra världen bättre måste man först kunna räkna på den.
I veckan kom också världsnyheten att man på kärnfysikerlaboratoriet CERN lyckats observera Higgs-partikeln och kommit ett steg närmare att begripa hur universum är uppbyggt. Det är det största som hänt fysiken på 40 år och genast började folk göra sig roliga över att en av forskarna använt typsnittet comic sans, som anses töntigt, i sin presentation.
Vi kan alla olika saker. Vissa försöker förstå universum, andra kan typsnitt. Att de senare anser sig coolare än de förra är outsägligt sorgligt. Jag vet inte om Jonas Thente tycker att typsnitt tillhör framtiden.
Publicerad i Dalarnas tidningar den 7 juli 2012.
tisdag, juni 19, 2012
Svaret är alltid ja
"När det inte går som han vill när han försöker skriva blir han ibland så arg att han knycklar ihop pappret och kastar iväg det."
Vi tittade på varann därinne på förskolans kvartssamtal. Försökte låta bli att skratta. Log i stället. Inombords bubblade det av kärlek. Han är min unge, alright. Jag kanske skriver på en lite mer avancerad nivå än han som hittills mest mödosamt försöker forma bokstäver på pappret, men den uppblossande ilskan när det inte går som man vill är exakt som min egen.
Det var likadant tidigare på morgonen. Vi sjöng för honom och han fick paket men vi hann inte bygga hela den nya legobyggsatsen innan vi skulle iväg. Han blev jättearg och skrek och sparkade och jag blev jättearg och skrek och stampade därifrån. Inifrån badrummet där jag ångade av mig hörde jag stora S säga: "Du är precis som din mamma. Ni borde skärpa er båda två."
Alldeles nyss bodde han i min kropp. Nu är han en egen person med minst lika stark vilja som jag och jag förstår fortfarande efter fem år inte ens hur det är möjligt att älska någon så mycket.
Jag har nog givit upp tanken på att få fler barn nu, men ibland känner jag att det kanske är lika bra. Jag vet att människor som har fler säger att man kan älska dem allihop lika mycket, men hur mycket kärlek finns det i världen? Hur mycket finns det i en människa? Jag visste inte att det fanns så här mycket i mig.
För ett år sen, när han fyllde fyra, skrev jag det här. Vi pratade om det i går kväll innan han skulle sova, att jag för fem år sen inte ens visste att han skulle komma ut i dag. Att jag vaknade på natten och kände att det var dags, att han inte ville vara inne i min mage längre. Han ville ut och upptäcka världen. Ut och upptäcka oss.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur det kändes när jag fick honom i famnen första gången, hur jag såg på honom och hur kärleken som kändes ofattbar redan då bara har fortsatt att växa. "Man älskar värre och värre", säger Sofia hotfullt till farmor i Sommarboken, som svar på hur man gör om någon inte älskar en tillbaka. Så är det att vara förälder också. Man älskar värre och värre. "Visst älskar du mig till och med när du är jättearg?" frågar han ibland och han vet att svaret är ja. Alltid ja.
Vi tittade på varann därinne på förskolans kvartssamtal. Försökte låta bli att skratta. Log i stället. Inombords bubblade det av kärlek. Han är min unge, alright. Jag kanske skriver på en lite mer avancerad nivå än han som hittills mest mödosamt försöker forma bokstäver på pappret, men den uppblossande ilskan när det inte går som man vill är exakt som min egen.
Det var likadant tidigare på morgonen. Vi sjöng för honom och han fick paket men vi hann inte bygga hela den nya legobyggsatsen innan vi skulle iväg. Han blev jättearg och skrek och sparkade och jag blev jättearg och skrek och stampade därifrån. Inifrån badrummet där jag ångade av mig hörde jag stora S säga: "Du är precis som din mamma. Ni borde skärpa er båda två."
Alldeles nyss bodde han i min kropp. Nu är han en egen person med minst lika stark vilja som jag och jag förstår fortfarande efter fem år inte ens hur det är möjligt att älska någon så mycket.
Jag har nog givit upp tanken på att få fler barn nu, men ibland känner jag att det kanske är lika bra. Jag vet att människor som har fler säger att man kan älska dem allihop lika mycket, men hur mycket kärlek finns det i världen? Hur mycket finns det i en människa? Jag visste inte att det fanns så här mycket i mig.
För ett år sen, när han fyllde fyra, skrev jag det här. Vi pratade om det i går kväll innan han skulle sova, att jag för fem år sen inte ens visste att han skulle komma ut i dag. Att jag vaknade på natten och kände att det var dags, att han inte ville vara inne i min mage längre. Han ville ut och upptäcka världen. Ut och upptäcka oss.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur det kändes när jag fick honom i famnen första gången, hur jag såg på honom och hur kärleken som kändes ofattbar redan då bara har fortsatt att växa. "Man älskar värre och värre", säger Sofia hotfullt till farmor i Sommarboken, som svar på hur man gör om någon inte älskar en tillbaka. Så är det att vara förälder också. Man älskar värre och värre. "Visst älskar du mig till och med när du är jättearg?" frågar han ibland och han vet att svaret är ja. Alltid ja.
måndag, juni 18, 2012
Som att vara barn
Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck.
Jag var 19 när jag läste Tranströmers dikt Som att vara barn första gången. Enligt gängse uttolkare handlar dikten, ja hela diktsamlingen Sorgegondolen som den ingår i, om sjukdom och död, ytterst kanske om Tranströmers egna stroke som bland allting annat gjorde det oändligt svårt att fortsätta skriva.
Den där strofen är, i min emotionella och mer bokstavliga tolkning, botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. "Du får inte bestämma över mig."
Det har varit det mest plågsamma med hela den här den evighetslånga och i tilltagande grad vansinnestråkiga kulturdebatten om klasshat. Att alla dessa förnuftiga välartade vita heterosexuella liberala medelklassmän saknar all känslomässig insikt och förståelse för hatets självklarhet. Nej, hat är inte en särskilt klok utgångspunkt för konkret politik. Det brukar inte gå väl. Men som politisk känsla är hatet ändå där, oomkullrunkeligt.
Eller ja, det är det för alla oss som upplevt maktlösheten inför den andres övertag, som minns vårt inre barn, som ser på våra egna och inser och accepterar att de faktiskt hatar oss när vi tvingar dem att ha i alla fall lite kläder på sig, att städa efter sig, att låta bli att slåss, att låta bli att springa ut i gatan.
Det är en plågsam del i föräldraskapet, men vissa saker förstår man inte tillräckligt bra när man är 5 år för att kunna bestämma själv. Det är min uppgift att stå ut med hatet i hans ögon.
Det är självklart att hata den som bestämmer över en. Det är självklart att hata den som utsätter en för kränkningar, oavsett om det är att man som 5-åring tvingas ha på sig byxor eller om man som vuxen har en chef som lagt ett så snålt schema att man inte hinner gå på toaletten och när man påpekar det får man svaret att då får man väl hålla sig. Det är självklart att hata en stat som anser sig ha rätt att tvångssterilisera en för att man vill ha rätt könssiffra i sitt personnummer, eller att hata människor som har alla möjligheter om man själv har inga. Det är självklart att hata när man ser hur makten skor sig, hur den roffar åt sig utifrån sina privilegier, hur den förminskar och förlöjligar andras behov och verklighetsbild.
Jag vill inte göra det till en fråga om vilken grupp man själv tillhör, för jag tror på möjligheten att se bortom sina egna erfarenheter, men jag tror samtidigt inte att det är en slump att de som upprörs mest över andra människors hat själva befinner sig i normalitetens hjärta.
Jens Liljestrand skriver oefterhärmligt överlägset i dag att han lärt sig "av diskussionen att människan krymper av hat". Visste du verkligen inte det innan, Jens? Det är samma mynt från andra sidan, har man inte känt hatet vet man varken hur förlamande det är eller hur ofrånkomligt.
Jag hatar nästan varje dag. Det är en personlighetsfråga förstås, men jag känner hatet, lider av det, det förvrider mig och driver mig vidare. Jag tror inte att det är så hälsosamt alltid, det visar mina återkommande sammanbrott på om inte annat. Jag intellektualiserar också hatet många steg från den spontana reaktionen att jag exempelvis läser om det här och hatar män (särskilt män på internet) till att jag skriver något om patriarkatets vidriga instängning i trånga mans- och kvinnofållor eller läser det här och hatar Obama till att jag skriver nåt om att han är George W Bush på anabola. Men hatet mot övermakt och maktlöshet är grunden i min politiska gärning.
Klasshatsdebatten har på ett intressant sätt illustrerat detta att jag politiskt solklart är mer till höger än till vänster (låt oss kalla det team Branting/Staaf snarare än team Lenin) men att jag emotionellt inte står ut med borgerligheten. Jag tror också att kombinationen av kapitalism och välfärdsstat är vägen framåt (och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes), men det är ju just för att jag ser hatet och var det kommer ifrån.
Den som utsätts för övergrepp hatar. Den som saknar makt hatar. Det är nog smartare att försöka minimera grunden för övergrepp och orättvisor än att tillrättavisa den maktlöse för att han inte bär sitt underläge med mer värdighet.
Jag var 19 när jag läste Tranströmers dikt Som att vara barn första gången. Enligt gängse uttolkare handlar dikten, ja hela diktsamlingen Sorgegondolen som den ingår i, om sjukdom och död, ytterst kanske om Tranströmers egna stroke som bland allting annat gjorde det oändligt svårt att fortsätta skriva.
Den där strofen är, i min emotionella och mer bokstavliga tolkning, botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. "Du får inte bestämma över mig."
Det har varit det mest plågsamma med hela den här den evighetslånga och i tilltagande grad vansinnestråkiga kulturdebatten om klasshat. Att alla dessa förnuftiga välartade vita heterosexuella liberala medelklassmän saknar all känslomässig insikt och förståelse för hatets självklarhet. Nej, hat är inte en särskilt klok utgångspunkt för konkret politik. Det brukar inte gå väl. Men som politisk känsla är hatet ändå där, oomkullrunkeligt.
Eller ja, det är det för alla oss som upplevt maktlösheten inför den andres övertag, som minns vårt inre barn, som ser på våra egna och inser och accepterar att de faktiskt hatar oss när vi tvingar dem att ha i alla fall lite kläder på sig, att städa efter sig, att låta bli att slåss, att låta bli att springa ut i gatan.
Det är en plågsam del i föräldraskapet, men vissa saker förstår man inte tillräckligt bra när man är 5 år för att kunna bestämma själv. Det är min uppgift att stå ut med hatet i hans ögon.
Det är självklart att hata den som bestämmer över en. Det är självklart att hata den som utsätter en för kränkningar, oavsett om det är att man som 5-åring tvingas ha på sig byxor eller om man som vuxen har en chef som lagt ett så snålt schema att man inte hinner gå på toaletten och när man påpekar det får man svaret att då får man väl hålla sig. Det är självklart att hata en stat som anser sig ha rätt att tvångssterilisera en för att man vill ha rätt könssiffra i sitt personnummer, eller att hata människor som har alla möjligheter om man själv har inga. Det är självklart att hata när man ser hur makten skor sig, hur den roffar åt sig utifrån sina privilegier, hur den förminskar och förlöjligar andras behov och verklighetsbild.
Jag vill inte göra det till en fråga om vilken grupp man själv tillhör, för jag tror på möjligheten att se bortom sina egna erfarenheter, men jag tror samtidigt inte att det är en slump att de som upprörs mest över andra människors hat själva befinner sig i normalitetens hjärta.
Jens Liljestrand skriver oefterhärmligt överlägset i dag att han lärt sig "av diskussionen att människan krymper av hat". Visste du verkligen inte det innan, Jens? Det är samma mynt från andra sidan, har man inte känt hatet vet man varken hur förlamande det är eller hur ofrånkomligt.
Jag hatar nästan varje dag. Det är en personlighetsfråga förstås, men jag känner hatet, lider av det, det förvrider mig och driver mig vidare. Jag tror inte att det är så hälsosamt alltid, det visar mina återkommande sammanbrott på om inte annat. Jag intellektualiserar också hatet många steg från den spontana reaktionen att jag exempelvis läser om det här och hatar män (särskilt män på internet) till att jag skriver något om patriarkatets vidriga instängning i trånga mans- och kvinnofållor eller läser det här och hatar Obama till att jag skriver nåt om att han är George W Bush på anabola. Men hatet mot övermakt och maktlöshet är grunden i min politiska gärning.
Klasshatsdebatten har på ett intressant sätt illustrerat detta att jag politiskt solklart är mer till höger än till vänster (låt oss kalla det team Branting/Staaf snarare än team Lenin) men att jag emotionellt inte står ut med borgerligheten. Jag tror också att kombinationen av kapitalism och välfärdsstat är vägen framåt (och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes), men det är ju just för att jag ser hatet och var det kommer ifrån.
Den som utsätts för övergrepp hatar. Den som saknar makt hatar. Det är nog smartare att försöka minimera grunden för övergrepp och orättvisor än att tillrättavisa den maktlöse för att han inte bär sitt underläge med mer värdighet.
söndag, maj 27, 2012
Trosuppfattningar om offentlig sektor
I dag skriver PJ Anders Linder i SvD i sin stora söndagstext om att vi måste "sätta fart på offentlig sektor". Utgångspunkten är en McKinsey-rapport om tillväxt i svensk ekonomi. Rapporten, och Linder, konstaterar att det är exportindustrin som under de senaste 20 åren varit tillväxtmotorn i ekonomin, och att andra sektorer, särskilt offentlig sektor, tvärtom stått stilla. "Den offentliga sektorn har snarare fallande än stigande produktivitet" (citat som återfinns i både rapporten och artikeln).
Kan det verkligen vara sant? Utvecklingen i skolan har visserligen varit dålig, men se på sjukvården och hur många sjukdomar som i dag botas som för bara 15-20 år sedan var dödliga. Svensk cancervård har exempelvis högre överlevnad än i nästan alla andra länder (topp tre i Europa, konstaterat i en artikel i medicintidskriften The Lancet), en jämförande studie från SKL visade också att svensk vård står sig mycket väl i internationell konkurrens, både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet. Om man ser på förskolan har den under de senaste 20 åren utvecklats till mer och mer av pedagogiskt innehåll, och även om det är en smakfråga om man anser att det är bättre än mer lekfokuserad barnpassning finns det vissa skäl att påstå att värdet av verksamheten ökat. Samtidigt minskade den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP från 58,7 procent år 2000 till 53,9 procent år 2009.
Jag läste därför McKinsey-rapporten, för att se vad det var som hade stått stilla. Det är notoriskt svårt att mäta produktivitet i offentlig sektor och det finns ju olika mått man kan ta till. Jag hittade dock en fotnot om vad som mäts:
"Produktiviteten i offentlig sektor har inte mätts historiskt i nationalräkenskaperna, bland annat för att det på grund av avsaknad av en prissättningsmekanism är svårt att mäta kvantitet och kvalitet i de olika tjänster som produceras, då de ej prissätts. Istället används kostnaden (i form av utbetalda löner och sociala avgifter med tillägg för kapitalförslitning) som ersättning för förädlingsvärdet. Produktivitetstillväxten definieras som ökningen i förädlingsvärde (kostnader) dividerat med ökningen i sysselsättning. Då förädlingsvärdet i en stor del av den offentliga sektorns verksamhet fastprisberäknas med hjälp av arbetade timmar blev produktivitetstillväxten definitionsmässigt nära noll."
Det man har mätt är alltså löneökningarna i förhållande till förändringen av hur många som jobbar i offentlig sektor? Och eftersom folk som jobbar i offentlig sektor inte har fått några direkta löneökningar, och inte heller blivit våldsamt färre, antas att produktiviteten inte heller ökat.
Den skrift som McKinseyrapporten i sin tur hänvisar till, ESO-rapporten "Förutsättningar för en samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor" skriver att: "För att mått på produktivitet ska vara meningsfulla att tolka behöver man ta hänsyn till kvalitetsförändringar." De skriver också att det är "svårt att ge en samlad bild av kvalitetsutvecklingen i kommuner och landsting." och "För att det ska vara meningsfullt att använda nationalräkenskapernas produktivitetsmått krävs därför att metoderna för kvalitetsjustering utvecklas."
"En generell slutsats av genomgången är att det inte sker några stora förändringar i kvalitet över tid. Det kan bero på två saker, dels att kvaliteten i de offentliga tjänsterna är relativt stabil över tid, dels att måtten inte riktigt fångar de förändringar som faktiskt sker."
Om de specifika siffror som återfinns i en tabell i McKinsey-rapporten om produktivitetsökning 2002-2008 skriver Statskontoret för ESO att "bör man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån de redovisade måtten."
Av allting jag kan läsa mig till så går det alltså inte att säga särskilt mycket alls om vare sig produktivitetsutvecklingen eller kvalitetsutvecklingen i offentlig sektor. Vi mäter helt enkelt inte tillräckligt smart för att kunna dra några slutsatser alls. Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande.
Detta "vi vet inte egentligen särskilt mycket" omvandlas ändå till glasklara slutsatser i såväl rapporter från managementkonsulter som helsidesartiklar i Svenska Dagbladet. Det är svårt att skaka av sig tanken att det kanske kan ligga en politisk önskan i bakgrunden, att vissa människor gärna vill hävda att det inte finns någon produktivitetsutveckling i offentlig sektor. Och det kan man väl vilja. Men man kan inte visa det. Inte med några tillgängliga siffror i alla fall. Det är alltså enbart en trosuppfattning. Sådana bör nog lika lite i det här fallet som i några andra ligga till grund för politik.
ps. Jag hävdar verkligen inte att det inte finns möjliga effektiviseringar att göra i offentlig sektor. Det finns det helt säkert. I McKinsey-rapporten finns rentav flera rimliga förslag på hur man skulle kunna nå dit.
Kan det verkligen vara sant? Utvecklingen i skolan har visserligen varit dålig, men se på sjukvården och hur många sjukdomar som i dag botas som för bara 15-20 år sedan var dödliga. Svensk cancervård har exempelvis högre överlevnad än i nästan alla andra länder (topp tre i Europa, konstaterat i en artikel i medicintidskriften The Lancet), en jämförande studie från SKL visade också att svensk vård står sig mycket väl i internationell konkurrens, både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet. Om man ser på förskolan har den under de senaste 20 åren utvecklats till mer och mer av pedagogiskt innehåll, och även om det är en smakfråga om man anser att det är bättre än mer lekfokuserad barnpassning finns det vissa skäl att påstå att värdet av verksamheten ökat. Samtidigt minskade den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP från 58,7 procent år 2000 till 53,9 procent år 2009.
Jag läste därför McKinsey-rapporten, för att se vad det var som hade stått stilla. Det är notoriskt svårt att mäta produktivitet i offentlig sektor och det finns ju olika mått man kan ta till. Jag hittade dock en fotnot om vad som mäts:
"Produktiviteten i offentlig sektor har inte mätts historiskt i nationalräkenskaperna, bland annat för att det på grund av avsaknad av en prissättningsmekanism är svårt att mäta kvantitet och kvalitet i de olika tjänster som produceras, då de ej prissätts. Istället används kostnaden (i form av utbetalda löner och sociala avgifter med tillägg för kapitalförslitning) som ersättning för förädlingsvärdet. Produktivitetstillväxten definieras som ökningen i förädlingsvärde (kostnader) dividerat med ökningen i sysselsättning. Då förädlingsvärdet i en stor del av den offentliga sektorns verksamhet fastprisberäknas med hjälp av arbetade timmar blev produktivitetstillväxten definitionsmässigt nära noll."
Det man har mätt är alltså löneökningarna i förhållande till förändringen av hur många som jobbar i offentlig sektor? Och eftersom folk som jobbar i offentlig sektor inte har fått några direkta löneökningar, och inte heller blivit våldsamt färre, antas att produktiviteten inte heller ökat.
Den skrift som McKinseyrapporten i sin tur hänvisar till, ESO-rapporten "Förutsättningar för en samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor" skriver att: "För att mått på produktivitet ska vara meningsfulla att tolka behöver man ta hänsyn till kvalitetsförändringar." De skriver också att det är "svårt att ge en samlad bild av kvalitetsutvecklingen i kommuner och landsting." och "För att det ska vara meningsfullt att använda nationalräkenskapernas produktivitetsmått krävs därför att metoderna för kvalitetsjustering utvecklas."
"En generell slutsats av genomgången är att det inte sker några stora förändringar i kvalitet över tid. Det kan bero på två saker, dels att kvaliteten i de offentliga tjänsterna är relativt stabil över tid, dels att måtten inte riktigt fångar de förändringar som faktiskt sker."
Om de specifika siffror som återfinns i en tabell i McKinsey-rapporten om produktivitetsökning 2002-2008 skriver Statskontoret för ESO att "bör man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån de redovisade måtten."
Av allting jag kan läsa mig till så går det alltså inte att säga särskilt mycket alls om vare sig produktivitetsutvecklingen eller kvalitetsutvecklingen i offentlig sektor. Vi mäter helt enkelt inte tillräckligt smart för att kunna dra några slutsatser alls. Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande.
Detta "vi vet inte egentligen särskilt mycket" omvandlas ändå till glasklara slutsatser i såväl rapporter från managementkonsulter som helsidesartiklar i Svenska Dagbladet. Det är svårt att skaka av sig tanken att det kanske kan ligga en politisk önskan i bakgrunden, att vissa människor gärna vill hävda att det inte finns någon produktivitetsutveckling i offentlig sektor. Och det kan man väl vilja. Men man kan inte visa det. Inte med några tillgängliga siffror i alla fall. Det är alltså enbart en trosuppfattning. Sådana bör nog lika lite i det här fallet som i några andra ligga till grund för politik.
ps. Jag hävdar verkligen inte att det inte finns möjliga effektiviseringar att göra i offentlig sektor. Det finns det helt säkert. I McKinsey-rapporten finns rentav flera rimliga förslag på hur man skulle kunna nå dit.
torsdag, maj 24, 2012
Det vore kul om borgerlig idédebatt handlade om mer än hur alliansen ska vinna val
I går var jag på releasefest med Neo och inledde efter blott fem minuter mer normalt roséminglande en lång föreläsning om socialförsäkringar och riskomfördelning för den stackars Fokus-Tårtan (ibland känd som Torbjörn Nilsson). Han log tappert och försökte att inte låtsas om detta faux pas i festsammanhang. Jag har nu rätt udda intressen.
Där framme diskuterade PJ Anders Linder, PM Nilsson och Tove Lifvendahl borgerlighetens idéutveckling. Eller de påstods i alla fall diskutera det. I själva verket handlade extremt lite om just idéutveckling och nästan allt om vad de borgerliga partierna borde prata om för att vinna val, på kort eller lång sikt. Man kan tycka att det är lite olika saker. (Tove Lifvendahl har skrivit en del kloka saker om samtalet här.)
Men i Sverige görs mycket liten skillnad på det. Med engelska ord, vi gör nästan aldrig skillnad på policy och politics, alla politiska idéer mäts mot om de passar under utgiftstaket, hur de går att finansiera och om de går att genomföra under mandatperioden. När jag jobbade som ledarskribent brukade jag säga att det korta perspektivet där gör att man blir lite dum. Om man bara tänker tankar som går att formulera i 3000 tecken till morgondagens tidning blir ens tänkande med tiden rätt begränsat. Samma sak gäller för den politiska debatten i stort. Om alla tankar måste utgå från den krassa verkligheten i regeringskansliet blir det inte så himla mycket tänkt.
Nu tycker jag förvisso att regeringen bör ha koll på the nitty gritty of regerandet. Pragmatism är utmärkt för den som försöker genomföra politik, sy ihop koalitioner och styra landet. Just politiker får gärna hålla sig ifrån storslagna visioner och i stället tillsätta utredningar som ser till att vi får system som faktiskt fungerar i praktiken.
Men alla som håller på med politik i meningen tänker och argumenterar kring samhället är inte politiker. Alla behöver inte följa budgetprocessen, alla behöver inte lägga fullständiga förslag, färdiga för proposition. Det finns ett stort, och i Sverige i huvudsak tomt, utrymme också bortom den sortens politik, där man kan tänka och prata om helt andra saker, på helt andra sätt.
Det utrymmet skulle kunna fyllas av traditionella ledarsidor, om de nu inte främst reagerade på det politikerna ovan sade och följaktligen också upprört skrev om underfinansieringen av politiska förslag från andra sidan blockgränsen eller analyser av vad det betyder att partier rör sig upp eller ner i opinionsmätningarna. Det skulle också kunna fyllas av kultursidorna, om dessa nu upplät mer utrymme till texter från människor som tänker hellre än till sånt om någons magkänsla inför samtiden. Det där sista var kanske orättvist, det finns faktiskt massor av bra texter på kultursidorna också. De stora kulturdebatterna däremot tenderar att utlösas av de banalaste tankarna/känslorna. Det säger något lite ledsamt om alla oss som deltar i dem.
Utrymmet skulle också kunna fyllas av tankesmedjor, men även där är pragmatismen ofta ledstjärna, och på vänsterkanten verkar förresten pengarna dras in också till mycket framgångsrika projekt som Dagens Arena. Det senare är helt obegripligt, men vänstern tycks på det stora hela inte begripa poängen med att folk tänker och opinionsbildar utanför partierna.
Det är inte som om det saknas områden att prata om. Hur vill vi att välfärdsstaten ska fungera till exempel, för att återgå till gårdagskvällens festkonversation, och varför vill vi det? I botten av något så prosaiskt som socialförsäkringar finns djupt ideologiska överväganden. Vilken modell ger mest frihet?
Hur räddar vi marknadsekonomin från att trilla ner i antimarknader och privilegiesystem? I debatten om eurokrisen och bankerna får jag exempelvis oftast medhåll både från vänstern och från nyliberaler medan mer allmänborgerliga blir oroliga över systemkritiken. Jag gillar inte revolutioner, men jag vill inte ha ett svart hjärta av socialism för de rika i det vi i övrigt kallar marknad. Hur ska vi göra för att utvidga marknaden med marknadens logik också till dem?
Varför är det så bra med invandring och mångkultur? Just nu håller det på att sätta sig en bild av att tänkande svensk borgerlighet främst problematiserar invandring, ledande personer inom borgerlig idéproduktion uttrycker gång på gång sådana uppfattningar. Mitt privata intryck är att de flesta inom borgerligheten inte alls håller med, men ändå får vi ingen seriös diskussion. Kanske upplevs entusiasm inför invandring och mångkultur som otillräckligt konkret och alltför fluffigt visionärt. Kanske avskräcks vissa av breivikandet i diskussionerna med vänstern, när nu ens kompisar angrips med så hårda ord är det bättre att hålla tyst fast man inte håller med dem i sakfrågan.
Jag vill ha mer borgerlig idédebatt. Det vore kul om den inte bara handlade om hur alliansen ska vinna valen.
Där framme diskuterade PJ Anders Linder, PM Nilsson och Tove Lifvendahl borgerlighetens idéutveckling. Eller de påstods i alla fall diskutera det. I själva verket handlade extremt lite om just idéutveckling och nästan allt om vad de borgerliga partierna borde prata om för att vinna val, på kort eller lång sikt. Man kan tycka att det är lite olika saker. (Tove Lifvendahl har skrivit en del kloka saker om samtalet här.)
Men i Sverige görs mycket liten skillnad på det. Med engelska ord, vi gör nästan aldrig skillnad på policy och politics, alla politiska idéer mäts mot om de passar under utgiftstaket, hur de går att finansiera och om de går att genomföra under mandatperioden. När jag jobbade som ledarskribent brukade jag säga att det korta perspektivet där gör att man blir lite dum. Om man bara tänker tankar som går att formulera i 3000 tecken till morgondagens tidning blir ens tänkande med tiden rätt begränsat. Samma sak gäller för den politiska debatten i stort. Om alla tankar måste utgå från den krassa verkligheten i regeringskansliet blir det inte så himla mycket tänkt.
Nu tycker jag förvisso att regeringen bör ha koll på the nitty gritty of regerandet. Pragmatism är utmärkt för den som försöker genomföra politik, sy ihop koalitioner och styra landet. Just politiker får gärna hålla sig ifrån storslagna visioner och i stället tillsätta utredningar som ser till att vi får system som faktiskt fungerar i praktiken.
Men alla som håller på med politik i meningen tänker och argumenterar kring samhället är inte politiker. Alla behöver inte följa budgetprocessen, alla behöver inte lägga fullständiga förslag, färdiga för proposition. Det finns ett stort, och i Sverige i huvudsak tomt, utrymme också bortom den sortens politik, där man kan tänka och prata om helt andra saker, på helt andra sätt.
Det utrymmet skulle kunna fyllas av traditionella ledarsidor, om de nu inte främst reagerade på det politikerna ovan sade och följaktligen också upprört skrev om underfinansieringen av politiska förslag från andra sidan blockgränsen eller analyser av vad det betyder att partier rör sig upp eller ner i opinionsmätningarna. Det skulle också kunna fyllas av kultursidorna, om dessa nu upplät mer utrymme till texter från människor som tänker hellre än till sånt om någons magkänsla inför samtiden. Det där sista var kanske orättvist, det finns faktiskt massor av bra texter på kultursidorna också. De stora kulturdebatterna däremot tenderar att utlösas av de banalaste tankarna/känslorna. Det säger något lite ledsamt om alla oss som deltar i dem.
Utrymmet skulle också kunna fyllas av tankesmedjor, men även där är pragmatismen ofta ledstjärna, och på vänsterkanten verkar förresten pengarna dras in också till mycket framgångsrika projekt som Dagens Arena. Det senare är helt obegripligt, men vänstern tycks på det stora hela inte begripa poängen med att folk tänker och opinionsbildar utanför partierna.
Det är inte som om det saknas områden att prata om. Hur vill vi att välfärdsstaten ska fungera till exempel, för att återgå till gårdagskvällens festkonversation, och varför vill vi det? I botten av något så prosaiskt som socialförsäkringar finns djupt ideologiska överväganden. Vilken modell ger mest frihet?
Hur räddar vi marknadsekonomin från att trilla ner i antimarknader och privilegiesystem? I debatten om eurokrisen och bankerna får jag exempelvis oftast medhåll både från vänstern och från nyliberaler medan mer allmänborgerliga blir oroliga över systemkritiken. Jag gillar inte revolutioner, men jag vill inte ha ett svart hjärta av socialism för de rika i det vi i övrigt kallar marknad. Hur ska vi göra för att utvidga marknaden med marknadens logik också till dem?
Varför är det så bra med invandring och mångkultur? Just nu håller det på att sätta sig en bild av att tänkande svensk borgerlighet främst problematiserar invandring, ledande personer inom borgerlig idéproduktion uttrycker gång på gång sådana uppfattningar. Mitt privata intryck är att de flesta inom borgerligheten inte alls håller med, men ändå får vi ingen seriös diskussion. Kanske upplevs entusiasm inför invandring och mångkultur som otillräckligt konkret och alltför fluffigt visionärt. Kanske avskräcks vissa av breivikandet i diskussionerna med vänstern, när nu ens kompisar angrips med så hårda ord är det bättre att hålla tyst fast man inte håller med dem i sakfrågan.
Jag vill ha mer borgerlig idédebatt. Det vore kul om den inte bara handlade om hur alliansen ska vinna valen.
lördag, maj 05, 2012
Sänk skatten också för de fattigaste
"Jobbskatteavdraget."
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan
jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för
vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är
störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just
de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst
frihetsökning.
För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.
Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.
Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.
Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.
Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.
Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.
Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.
Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.
I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.
Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.
En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.
Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.
Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.
Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.
Publicerad i Expressen den 21 april 2012
För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.
Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.
Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.
Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.
Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.
Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.
Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.
Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.
I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.
Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.
En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.
Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.
Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.
Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.
Publicerad i Expressen den 21 april 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
