Välfärdsstaten, vilken grej!

När jag var gravid förra gången (eller, ja, inte förra gången, men just nu räknar jag inte alla tidiga missfall) hade jag just haft ett lite längre vikariat på Expressen och hade, efter konsultationer med försäkringskassan, skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Bara det var förstås ett härke, att någon ville vara inskriven som jobbsökande utan att få a-kassa var otroligt mystiskt för tjänstemännen på AF Kultur och det räckte knappt att jag hänvisade till försäkringskassans lika allvetande tjänstemän för att få dem att acceptera att jag faktiskt visst inte ville ha några pengar av dem.

Inte då alltså. Så småningom ville jag ju ha pengar. Hela syftet med denna bakbugg i byråkratin var ju att kvala in i föräldraförsäkringen. För att göra det krävs nämligen ett jobb på 6 månader eller mer. Om man sedan omedelbart utan glapp skriver in sig som arbetssökande blir ens sjukpenninggrundande inkomst vilande, och socialförsäkringens 80 eller 70 procent räknas på den lön man hade då. Sedan fick jag ju inget barn den där gången, men inskriven i arbetsförmedlingen var jag i alla fall. Och fortsatte att vara. Det kan väl inte skada, tänkte jag, och sade sanningsenligt till arbetsförmedlaren Karina, när hon emellanåt hörde av sig, att jag definitivt sökte jobb men att jag så länge försörjde mig i eget företag och inte var intresserad av a-kassa.

Jag får för mig att jag har berättat om det här förut. Om att jag fick gå en introduktionskurs i att söka jobb och allt. Jorå. Men huvudsyftet med dagens återberättande är att jag tack vare denna manöver alltså uppbär helt vanlig föräldraförsäkring nu och slipper det hellerska elände som jag annars hade drabbats av.

Det säger en liten smula om skillnaderna i villkor mellan fast anställda och frilansande journalister att jag tar ut ca 4 dagar i veckan (av 7) och att den sammanlagda inkomsten ändå är lika hög som den jag vanligen har. 60 procent av 80 procent av en, för att vara på de stora tidningarna rätt låg, ledarskribentlön är alltså lika mycket som det jag tjänar en vanlig heltidsjobbande frilansmånad.

Detta skulle jag kunna ynka mig över, men det tänker jag inte göra. Jag är nämligen helt uppfylld av att för en gångs skull vara på insidan. Jag får pengar för att inte jobba! Ni måste betänka att jag är 31 år och haft betald semester en gång i mitt liv och bara tagit ut fyra betalda sjukdagar någonsin. De var i januari 2001 och jag räknar bort en karensdag.

I dag kom kring 10 000 kronor in på mitt konto. Shaboom! Bara sådär. I går hade jag inga pengar för att en faktura var sen, i dag har jag plötsligt massor av pengar för att jag har fått dem av STATEN! Jojo, jag vet att jag betalat skatt i alla år och att det egentligen är mina egna pengar, men jag hade liksom räknat bort mig själv från välfärdsstatens potentiella gullegrisar. Jag är för den, förstås, men av ideologiska snarare än egennyttiga skäl.
Nu är jag i stället yster av public choice - entusiasm. Med tanke på att min unge precis lärt sig att spotta och tidigare i dag gjorde min mest älskade rosa ylletröja småprickig av utspottad ärtpuré känns det skönt att det finns något att vara glad över.