Champagne supernova, eller medienärvaro förbi yrselns gräns

Det här börjar bli på gränsen till fånigt. Tidigare i dag var SVT Kulturnyheterna här och intervjuade mig om skiljelinjerna mellan liv och litteratur. Vi talade i säkert 20 minuter och jag ansträngde mig för att inte verka bitter över elaka kritiker, utan i stället tala på ett mer övergripande opersonligt plan om hur liv och dikt alltid gått in och ut ur varandra genom litteaturhistorien. Jag känner mig inte ens särskilt bitter, så det var inte så svårt. Eftersom de förmodligen ska klippa ner alltihop till ett par minuter kan de dock förstås få det att framstå som att jag har sagt nästan vad som helst.

Några timmar senare berättar förlaget att samma program, SVT Kulturnyheterna, vill göra ett inslag i TV i kväll specifikt om mottagandet av min bok. Jag är närmast beredd att citera dagens skarpsyntaste analytiker Negar Josephi med ett enkelt lägg av.

Jag är debutant. Visserligen kultur- och ledarskribent, men fast i frilansträsket ihop med hundratals andra. Jag har skrivit en bok som jag själv tycker är verkligt bra men som retat upp kritiker på några av de tjusigaste kulturinstitutionerna. Det gör mig inte till en Ulf Lundell, en Kerstin Ekman, en Stig Larsson.

Missförstå mig inte, jag är förstås djupt smickrad över att SVT verkar tycka att min bokutkomst och dess, erm, blandade kritik, är en av årets stora kulturhändelser. Men, handen på hjärtat, är den verkligen det?

I kväll är jag förresten också med i Det känns som fredag.