måndag, november 14, 2011

När man tänker på döden

De skulle åka bort, bara över natten. Jag skulle vara kvar hemma. Det var ingenting konstigt med det. Jag kan därför inte klart säga vad det var som triggade paniken när jag låg där mot hans axel kvällen innan morgonen när de skulle åka. Plötsligt rusade hjärtat och allt jag kunde tänka på var att de skulle kunna dö.

Jag vet att det är väldigt ovanligt med tågolyckor med dödlig utgång på sträckan mellan Stockholm och Västerås. Jag vet att det framstår som mycket konstigt, ja närmast löjligt att vara så fäst vid människor att man skräckslaget ligger och tänker på döden bara för att man ska vara ifrån varandra ett drygt dygn, 27 timmar för att vara exakt. Jag tyckte själv att det var rätt löjligt.

Jag tänker inte så ofta på döden längre. Jag gjorde det i många år, men någonting i den intensiva vardagslycka jag numera oftast är inbäddad i har - även om jag inte alltid kan ta till mig den - gjort döden otänkbar. Med det menar jag nog primärt omöjlig att tänka på. För när man älskar någon så vanvettigt, så absolut, så världs- och självomvälvande som jag tror att man bara kan älska ett barn så blir tanken på döden så ogreppbart fasansfull att man ligger på sin älskades arm i flera timmar utan att somna och räknar sin egen puls till 130 slag i minuten.

Pulsen har lagt sig, men jag tänker fortfarande på döden. Jag tänker på att de kan dö och försöker föreställa mig vad jag skulle göra, men jag kan bara försöka mycket korta stunder åt gången för annars får jag bokstavligen andnöd. Det är något med fasa och rent kroppsliga funktioner, en koppling som oftast begrips metaforiskt men som är helt sann. Jag får svårt att syresätta mig när jag tänker på att mitt barn kan dö.

En gång när det jag då trodde var det värsta redan hade hänt sade jag till mig själv att jag uppenbarligen klarar vad som helst. Kanske inte med så värst stor värdighet eller charm, förvisso, men ändå. Man tar det man får. Man klarar det man tvingas klara. Hur skulle man annars göra?

Men det värsta har inte hänt. Det värsta kan ännu hända.

Nu tänkte jag på det lite för länge. Jag försökte med astmasprayen, men jag vet inte om den hjälper.

Innan jag fick barn, innan jag ens hade försökt särskilt länge att få barn tänkte jag att jag gärna ville ha minst två. En av de viktigaste anledningarna, och jag efterhandskonstruerar faktiskt inte alls nu, var att jag tänkte att ett av barnen ju kunde dö. Om ens barn dör är det lättare att orka leva vidare om man har ett till, tänkte jag.

Jag är uppenbarligen för morbid för mitt eget bästa. Det finns massor av rimliga anledningar till att vilja ha fler barn än ett, att det är bra för barn att ha syskon, att man vill kunna älska flera människor hämningslöst, att det faktiskt är väldigt roligt att ha små barn som växer upp till små och sedan större människor omkring sig. Jag väljer i stället döden. Döden blir min anledning. Jag är inte riktigt klok.

Detta är den totala hjälplösheten. För jag vet ju att han kan dö, att de båda kan dö, även om det är ovanligt på vägen till Västerås. Jag vet att världen är farlig, att det finns ouppmärksamma bilförare, fallande istappar, barncancer, amyotrofisk lateral skleros. Jag har läst om så många döda barn senaste månaderna, barn dödade av sina föräldrar, barn dödade av andra barn, barn indirekt dödade av inkompetenta läkare, också i Sverige. Jag vet inte varför jag läser alla de där artiklarna, allt som händer är att jag blir uppfylld av världens ondska och meningslöshet och förlamad av fasa och sorg.

Att älska så mycket och veta att man inte kan skydda. Jag vet inte hur man står ut.

5 kommentarer:

Samma sa...

Åh, någon som tänker som jag. Döden, den jävla döden alltså. Så dödsfarlig att den inte går att tänka på och ändå gör man det. Jag är livrädd och dörädd för livet och döden mest hela tiden sen barnen kom.

pilates sa...

Börja leka med dockor igen? så barnen får en andpaus :) Neeej skojade bara.

J sa...

Barn komplicerar onekligen förhållandet till döden, också ens egen död. Om barnen finns kvar efter en blir döden inte lika definitiv som om man vore den sista i kedjan. Det finner jag inget trösterikt i, tvärtom. Jag är inte rädd för döden, jag vill inte leva för evigt. Jag har ingen brådska att dö, visserligen, jag uthärdar livet ännu ett tag, men när dagen har kommit att dö vill jag att livet ska ta slut, att jag ska få tyna bort och försvinna. Men genom att barnen finns kvar känns det som att jag delvis berövats min död. Inte förrän den sista människan har dött får jag min slutliga vila. Ett annat bakslag är att jag har förlorat möjligheten att själv bestämma om jag ska avsluta mitt liv. Jag har aldrig på allvar övervägt att ta livet av mig, åtminstone inte i vuxen ålder, men jag fann en tillförsikt i att möjligheten åtminstone fanns. Men nu när jag har barn finns den inte längre, jag kan omöjligt göra mina barn så illa.

Anders sa...

Man står inte ut. Det är den enda tanke man inte ens kan tänka på. Min svåger dog för några år sedan, och jag försökte då sätta mig in i olika människors sorg. Min fru, där tänkte jag mig hur det skulle vara om något av mina syskon dog. Outhärdligt och fruktansvärt, men möjligt att tänka. Hans fru, jag tänkte hur det vore om min livskamrat togs ifrån mig. Jättehemskt och beckmörkt, men möjligt att närma sig i tanken. Men när jag pratade med min svärmor och försökte närma mig tanken på att något av mina fyra underbara barn… det går inte. Jag kommer inte dit.

Jag inser att döden är en förutsättning för livet. Vi måste lämna plats. Min mormor fog 95 år gammal och det var sorgligt, men hon hade levt klart på något sätt. Min svärmor dog 59 år gammal, jättejobbigt och sorgligt för alla oss som är kvar, men hon hade ändå levt ett liv. Min svåger dog som sagt, 31 år gammal. Det var det tuffaste jag varit med om, men han sade själv, och jag kunde ibland förstå honom, att livet kan inte mätas endast i tid, och att han trots allt fått leva ett bra liv (även om det var åt helvete för kort).

Men barn… det är så outsägligt orättvist och hemskt. Tack och lov saknar jag personliga erfarenheter, och jag vill som sagt inte ens fundera på hur det vore. Ingen borde få dö innan de fått fylla 30, då hade världens övriga orättvisor varit lite enklare att leva med.

Micke sa...

Har funderat på hur jag ska svara sen jag såg inlägget när du nyss postade det.Sen hittade jag det här för några dagar sedan i mitt letande om Buddhism.Alan Watts var elev till en av japans största Zen mästare i modern tid.
Oroa dig inte.

http://youtu.be/iih7QsbuVLM