onsdag, juni 29, 2005
Adriano är bättre än Sören
Har nyss sett finalen i för-VM. Trots turneringens brist på mening satt jag och skrek i sängen framför teven. Adrianos 4-0 är ett mästerverk. Passningen är ljuvlig. De är nog lite bättre än Djurgården.
Jag lägger av och svarar på frågor
Ni som haft en mindre ihärdig svensklärarinna än jag kanske trodde att jag tänkte sluta svara på frågor. Rubriken bör istället tydas som två separata satser.
Avläggandet är något av en överdrift, men det kommer att bli mindre bloggande nu på tidningen. Inte minst eftersom Blogger blir på japanska när jag försöker öppna den från min jobbdator. Kan vara ett subtilt knep från arbetsgivarna att förhindra privatbloggande på arbetstid.
Däremot uppmanas jag svara på frågor. Till skillnad från många sådana enkäter som handlar om favoritfärger och sånt är den här svår och rolig. Att svara om färger är roligt, men inte särskilt svårt.
Frågorna:
1. Berätta om ögonblicket då du förstod att du skulle ägna ditt liv åt att skriva.
Jag minns inte när jag insåg att jag alltid skulle skriva. Det är för långt tillbaka. Däremot minns jag när jag insåg att det var något som man, dvs jag, kanske faktiskt kunde göra för att försörja sig.
Jan Söderqvist hade skrivit en artikel i Svenska Dagbladet om sex och feminism. Det här var på den tiden han var på Modern Tider, som på den tiden var the place to be i svensk samhällsdebatt. Jag var 19 år. Jag hade nyss läst en massa Camille Paglia. Söderqvist fick flera knäppa radikalfeministiska svar som hävdade att det var en omöjlighet att vara feminist och sexradikal samtidigt. Jag skrev ihop nåt svar och skickade in. Jag har kvar texten i en klippbok nånstans, och jag tror faktiskt att det var rätt bra.
Sedan: 1) De ville ha den. 2) Nina Solomin ringde. Hon var redaktionssekreterare eller nåt. Hon ville ha ett kontonummer för att betala ut arvodet. Jag förstod knappt vad hon menade. "Ska jag få betalt?" "Ja, 800 kronor." I det ögonblicket fattade jag att det inte bara var gråhåriga farbröder eller personer som var släkt med Olof Lagercrantz som fick pengar för att tänka saker i tidningar. Tio år senare måste jag medge att dessa attribut nog ändå är en fördel, men det funkar även om man saknar dem.
2. Berätta om det ögonblick i ditt liv då du insåg att du inte var världens centrum.
Pass. Jag antar att det hände när jag fick en lillasyster, men jag minns inte det. Annars har det skett alltmer gradvis de senaste 15 åren.
3. Vad hade du för åsikt om bloggar exakt en månad innan du själv började blogga?
Att det nog var för tekniskt avancerat för mig, men att jag gärna ville börja. Plus att jag gillade fenomenet och en massa enskilda bloggar.
4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg?
Vad synd att jag inte började tidigare.
5. Känner du att du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag tror det. Jag skriver ju alltid bara om mig själv. Har man skrivit en artikel på Expressens kultursida om hur det kändes att hålla i sitt aborterade foster finns knappt några gränser kvar. Allt handlar om HUR man skriver.
6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teorietiskt blev lika läst?
Nej. Dels av ekonomiska skäl, dels för att jag gillar mina olika genrer. Ledare, kulturgrejer, romaner, blogging.
7. Om din blogg bara kunde läsas av fem personer i världen, vilka skulle det då vara?
Svårt. Jag är ovan att skriva för det lilla sällskapet. Men spontant skulle jag nog vilja att mina uppdragsgivare PM Nilsson och Björn Wiman/Gunilla Brodrej läste så att de förstår hur briljant jag är och förtjänar fler uppdrag.
8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om detta tema i bloggen eller i en artikel/roman?
Ja. Inte i förhållande till romaner, men definitivt till artiklar. Jag skulle välja att lägga det i artikelform, eftersom jag måste betala hyran. Oftast kan man återanvända i olika former och sammanhang.
9. I vilken utsträckning funderar du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst i din blogg?
En del. Jag kommer på grejer jag borde blogga om, och på sistone, har skuldkänslor för att jag inte klarar att blogga på japanska.
10. Vad tycker dina närstående om att du har börjat blogga?
De som vet det gillar det.
11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om två år?
Ja, det är beroendeframkallande.
12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år?
Tekniskt säkert massor. Förhoppningsvis mängder av fler besökare.
13. Hur många andra bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem favoriter och förklara kort varför du återvänder till dem.
Galet många. Kanske 30? Favoriter: Per Svenssons och Linda Skugge på Expressen. Per för att han är så oerhört bra och Linda för att hon är rolig.
Diagnos för att de är som jag var för några år sen fast smartare och redan mer framgångsrika. Mats Hård på Konsten att förlora för att livet är ett sätt att förstå fotboll. Andrew Sullivan för bästa jobbgrejerna. Viggo tycker jag däremot är rätt tråkig. Jag kommer helt säkert läsa Linna nu när hon börjat.
14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu? Varför?
Se 11.
Avläggandet är något av en överdrift, men det kommer att bli mindre bloggande nu på tidningen. Inte minst eftersom Blogger blir på japanska när jag försöker öppna den från min jobbdator. Kan vara ett subtilt knep från arbetsgivarna att förhindra privatbloggande på arbetstid.
Däremot uppmanas jag svara på frågor. Till skillnad från många sådana enkäter som handlar om favoritfärger och sånt är den här svår och rolig. Att svara om färger är roligt, men inte särskilt svårt.
Frågorna:
1. Berätta om ögonblicket då du förstod att du skulle ägna ditt liv åt att skriva.
Jag minns inte när jag insåg att jag alltid skulle skriva. Det är för långt tillbaka. Däremot minns jag när jag insåg att det var något som man, dvs jag, kanske faktiskt kunde göra för att försörja sig.
Jan Söderqvist hade skrivit en artikel i Svenska Dagbladet om sex och feminism. Det här var på den tiden han var på Modern Tider, som på den tiden var the place to be i svensk samhällsdebatt. Jag var 19 år. Jag hade nyss läst en massa Camille Paglia. Söderqvist fick flera knäppa radikalfeministiska svar som hävdade att det var en omöjlighet att vara feminist och sexradikal samtidigt. Jag skrev ihop nåt svar och skickade in. Jag har kvar texten i en klippbok nånstans, och jag tror faktiskt att det var rätt bra.
Sedan: 1) De ville ha den. 2) Nina Solomin ringde. Hon var redaktionssekreterare eller nåt. Hon ville ha ett kontonummer för att betala ut arvodet. Jag förstod knappt vad hon menade. "Ska jag få betalt?" "Ja, 800 kronor." I det ögonblicket fattade jag att det inte bara var gråhåriga farbröder eller personer som var släkt med Olof Lagercrantz som fick pengar för att tänka saker i tidningar. Tio år senare måste jag medge att dessa attribut nog ändå är en fördel, men det funkar även om man saknar dem.
2. Berätta om det ögonblick i ditt liv då du insåg att du inte var världens centrum.
Pass. Jag antar att det hände när jag fick en lillasyster, men jag minns inte det. Annars har det skett alltmer gradvis de senaste 15 åren.
3. Vad hade du för åsikt om bloggar exakt en månad innan du själv började blogga?
Att det nog var för tekniskt avancerat för mig, men att jag gärna ville börja. Plus att jag gillade fenomenet och en massa enskilda bloggar.
4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg?
Vad synd att jag inte började tidigare.
5. Känner du att du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag tror det. Jag skriver ju alltid bara om mig själv. Har man skrivit en artikel på Expressens kultursida om hur det kändes att hålla i sitt aborterade foster finns knappt några gränser kvar. Allt handlar om HUR man skriver.
6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teorietiskt blev lika läst?
Nej. Dels av ekonomiska skäl, dels för att jag gillar mina olika genrer. Ledare, kulturgrejer, romaner, blogging.
7. Om din blogg bara kunde läsas av fem personer i världen, vilka skulle det då vara?
Svårt. Jag är ovan att skriva för det lilla sällskapet. Men spontant skulle jag nog vilja att mina uppdragsgivare PM Nilsson och Björn Wiman/Gunilla Brodrej läste så att de förstår hur briljant jag är och förtjänar fler uppdrag.
8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om detta tema i bloggen eller i en artikel/roman?
Ja. Inte i förhållande till romaner, men definitivt till artiklar. Jag skulle välja att lägga det i artikelform, eftersom jag måste betala hyran. Oftast kan man återanvända i olika former och sammanhang.
9. I vilken utsträckning funderar du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst i din blogg?
En del. Jag kommer på grejer jag borde blogga om, och på sistone, har skuldkänslor för att jag inte klarar att blogga på japanska.
10. Vad tycker dina närstående om att du har börjat blogga?
De som vet det gillar det.
11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om två år?
Ja, det är beroendeframkallande.
12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år?
Tekniskt säkert massor. Förhoppningsvis mängder av fler besökare.
13. Hur många andra bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem favoriter och förklara kort varför du återvänder till dem.
Galet många. Kanske 30? Favoriter: Per Svenssons och Linda Skugge på Expressen. Per för att han är så oerhört bra och Linda för att hon är rolig.
Diagnos för att de är som jag var för några år sen fast smartare och redan mer framgångsrika. Mats Hård på Konsten att förlora för att livet är ett sätt att förstå fotboll. Andrew Sullivan för bästa jobbgrejerna. Viggo tycker jag däremot är rätt tråkig. Jag kommer helt säkert läsa Linna nu när hon börjat.
14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu? Varför?
Se 11.
måndag, juni 27, 2005
Tillbaka i verkstan
Tillbaka i verkstaden efter en vecka i Båstad. Nu huvudsakligen på Expressens ledarredaktion. Återkommer med intryck från Bjäre-ferien. Kort bara: världens bästa potatis och årets första bad.
fredag, juni 17, 2005
Fan vad snygga dom skulle bli
Jag ser att du inte är i Malmö. Sade jag till min granne. Sedan utbytte vi dystra profetior.
Eftersom klänningen till Lindas bröllop imorgon inte är färdig kollade vi matchen hemma på teve. Som om jag skulle kunna sy raka stygn när Afonso tunnlar runt på greenen.
Mattan är också det enda som generellt är vackert på Malmö Stadion. Vi dras förstås också med löparbanor, men har å andra sidan Sveriges vackraste arena. De har en betongbunker värre än den i Solna, OCH löparbanor och längdhoppsgropar.
Som spelet var i går uppvägs många externa estetiska brister. Ge Afonso svenskt medbogarskap och han säljs dagen därpå för bra mycket mer än Madsens rosenbergska kaffepengar. Eller gör förresten inte det. Ibland överskrider min kärlek till spelet nästan min kärlek till laget.
Sådan generositet kan man hålla sig med i dag i alla fall. Eftersom vi har vår alldeles egen golden boy. Och då menar jag inte Sjölund, trots att han gör ett mål vi kommer att prata om i åratal.
Det är tur att min man är rätt så trygg med mig. Annars skulle han eventuellt ta illa upp av att jag vill ha barn med den långe vackre dansken. Shit vad snygga de små skulle bli. Såna ungar som gör reklam för portionsförpackad mozzarella. Guldlockiga. Solfräkniga.
Hur ett skott som räddas en meter framför målet av Patrik Anderssons utsträckta hand kan dömas till hörna är ett annat mysterium. Men just nu nöjer jag mig med att vi vann mot de babyblå för första gången sen superettan. Det känns som i ett annat liv.
Eftersom klänningen till Lindas bröllop imorgon inte är färdig kollade vi matchen hemma på teve. Som om jag skulle kunna sy raka stygn när Afonso tunnlar runt på greenen.
Mattan är också det enda som generellt är vackert på Malmö Stadion. Vi dras förstås också med löparbanor, men har å andra sidan Sveriges vackraste arena. De har en betongbunker värre än den i Solna, OCH löparbanor och längdhoppsgropar.
Som spelet var i går uppvägs många externa estetiska brister. Ge Afonso svenskt medbogarskap och han säljs dagen därpå för bra mycket mer än Madsens rosenbergska kaffepengar. Eller gör förresten inte det. Ibland överskrider min kärlek till spelet nästan min kärlek till laget.
Sådan generositet kan man hålla sig med i dag i alla fall. Eftersom vi har vår alldeles egen golden boy. Och då menar jag inte Sjölund, trots att han gör ett mål vi kommer att prata om i åratal.
Det är tur att min man är rätt så trygg med mig. Annars skulle han eventuellt ta illa upp av att jag vill ha barn med den långe vackre dansken. Shit vad snygga de små skulle bli. Såna ungar som gör reklam för portionsförpackad mozzarella. Guldlockiga. Solfräkniga.
Hur ett skott som räddas en meter framför målet av Patrik Anderssons utsträckta hand kan dömas till hörna är ett annat mysterium. Men just nu nöjer jag mig med att vi vann mot de babyblå för första gången sen superettan. Det känns som i ett annat liv.
torsdag, juni 16, 2005
Nya länkar
Hittills har jag försökt verka seriös, men nu erkänner jag att jag faktiskt tänker på fotboll och skor långt mer än på amerikansk utrikespolitik. Därför har jag lagt till länkar till lite fashion- och sportbloggar. Den som vet vem Mats Hård egentligen är får gärna berätta.
onsdag, juni 15, 2005
Flytta till Kanada!
I senaste numret av Axess skriver jag om Richard Floridas senaste The flight of the creative class. Jag och Mr Florida go back awhile. Jag introducerade honom i Sverige för den breda massan när jag var på DN och förra sommaren gjorde jag och Peter (f d Olsson) Wennblad Stadskampen på Expressen utifrån hans teorier.
I nya boken går han bl a igenom det stora hot mot utvecklingen som främlingsrädslan och invandringsfientligheten innebär. I USA utfärdas allt färre studentvisum, det blir allt svårare att få arbetstillstånd för utlänningar och stora företag väljer att hålla konferenser utanför landets gränser för att indiska eller kinesiska medarbetare inte orkar gå igenom timslånga förhör för att få mingla med arbetskamraterna på amerikansk jord.
Jag blir allt mer övertygad om att Kanada är framtiden. En symbol för detta är när kanadensarna släppte in nästan varje Hong-Kong-kines som ville flytta sig sjäva och sina företag i säkerhet inför inlemmandet i kommunistdiktaturen (Storbritannien som sålde ut dem till den kinesiska draken gav inte ut några inresetillstånd). Dessa människor och företag har förstås bidragit med miljarder till den kanadensiska ekonomin sedan dess.
På den kanadensiska utrikesförvaltingens hemsida kan man fylla i ett formulär för att få reda på om man kan få ett arbetstillstånd. Man får poäng för utbildningsnivå, språkkunskaper i engelska och franska och yrkeskunskaper. Kraven är inte särskilt höga. Sedan är det bara att klicka och höra: "Welcome to Canada". Som företagare är det ännu lättare, då är du självklart välkommen.
I dag är Kanada också det enda västland där en stor majoritet av befolkningen tycker att invandring är toppen.
Enda problemet är väl sportfrågan. I underbara Vancouver frågar folk om Örnsköldsvik om man säger att man är från Sverige. Tja, vad säger man. H-O-C-K-E-Y.
I nya boken går han bl a igenom det stora hot mot utvecklingen som främlingsrädslan och invandringsfientligheten innebär. I USA utfärdas allt färre studentvisum, det blir allt svårare att få arbetstillstånd för utlänningar och stora företag väljer att hålla konferenser utanför landets gränser för att indiska eller kinesiska medarbetare inte orkar gå igenom timslånga förhör för att få mingla med arbetskamraterna på amerikansk jord.
Jag blir allt mer övertygad om att Kanada är framtiden. En symbol för detta är när kanadensarna släppte in nästan varje Hong-Kong-kines som ville flytta sig sjäva och sina företag i säkerhet inför inlemmandet i kommunistdiktaturen (Storbritannien som sålde ut dem till den kinesiska draken gav inte ut några inresetillstånd). Dessa människor och företag har förstås bidragit med miljarder till den kanadensiska ekonomin sedan dess.
På den kanadensiska utrikesförvaltingens hemsida kan man fylla i ett formulär för att få reda på om man kan få ett arbetstillstånd. Man får poäng för utbildningsnivå, språkkunskaper i engelska och franska och yrkeskunskaper. Kraven är inte särskilt höga. Sedan är det bara att klicka och höra: "Welcome to Canada". Som företagare är det ännu lättare, då är du självklart välkommen.
I dag är Kanada också det enda västland där en stor majoritet av befolkningen tycker att invandring är toppen.
Enda problemet är väl sportfrågan. I underbara Vancouver frågar folk om Örnsköldsvik om man säger att man är från Sverige. Tja, vad säger man. H-O-C-K-E-Y.
tisdag, juni 14, 2005
Män och kvinnor och barn
Ibland blir jag helt kär i PM. Okej, love with the boss är en jättedålig idé, särskilt som vi båda lever i genuint lyckliga relationer, men PM och Nancy är en bedårande kombo. Kanske allra mest när Nancy är snuvig och PM pysslar med henne som vore det viktigast i världen. Vilket det förstås är.
Jag hoppas ni får era tre barn till. De kommer få det så bra ute i den nackska villaidyllen.
Om precis en vecka skulle Stella födas.
Jag hoppas ni får era tre barn till. De kommer få det så bra ute i den nackska villaidyllen.
Om precis en vecka skulle Stella födas.
fredag, juni 10, 2005
Massmord by uttråkning
På Stan blev verkligen arga över Ulf Olssons sågning av Benke i Expressen! Och då är ju han ändå det enda som är läsbar i hela bilagan. Hade faktiskt inte trott att Viggo betydde så mycket.
I dag är det svårt att begripa, men På Stan var faktiskt en gång i tiden den del av alla papperssjoken som vi slogs om att få först här hemma. Det var på den tiden Kristoffer Poppius frågade Inga-Lill Gräs på Stockholmspolisen om vilka tillstånd det krävdes för en allmän picknick (bästa ordväxlingen direkt ur minnet: "Men om någon skulle börja dansa lite spontant?" "Jag hör nog att det är ett rejv du vill anordna!").
Hur långt tålamod kan förresten tvålförsäljare Braun ha med Wifstrand? Tidningen blir bara tråkigare, trots ljuspunkter som Strage och just Ohlsson. Kanske inväntar han Svenskans nedläggning, i likhet med kommande arbetskamraten Björn af Kleen och Andreas Ekström (vars schlagerblogg självklart måste placeras i ljuskällefacket).
Frågan är om de kan klara sig så länge i dagens halvkoma. Ettan ser knappt ut som en nyhetstidning längre, man får leta i notiserna i kanterna för att se vad som hänt. Och på kulturen röjer den där albanen med en massa Z i namnet runt med sin stalin-t-shirt. Jag är i och för sig kluven gentemot honom. Finns han på riktigt eller är han en installation som Stefan Jonsson klurat ut under sömnlösa nätter? För om han är practical art så är han galet rolig.
I dag är det svårt att begripa, men På Stan var faktiskt en gång i tiden den del av alla papperssjoken som vi slogs om att få först här hemma. Det var på den tiden Kristoffer Poppius frågade Inga-Lill Gräs på Stockholmspolisen om vilka tillstånd det krävdes för en allmän picknick (bästa ordväxlingen direkt ur minnet: "Men om någon skulle börja dansa lite spontant?" "Jag hör nog att det är ett rejv du vill anordna!").
Hur långt tålamod kan förresten tvålförsäljare Braun ha med Wifstrand? Tidningen blir bara tråkigare, trots ljuspunkter som Strage och just Ohlsson. Kanske inväntar han Svenskans nedläggning, i likhet med kommande arbetskamraten Björn af Kleen och Andreas Ekström (vars schlagerblogg självklart måste placeras i ljuskällefacket).
Frågan är om de kan klara sig så länge i dagens halvkoma. Ettan ser knappt ut som en nyhetstidning längre, man får leta i notiserna i kanterna för att se vad som hänt. Och på kulturen röjer den där albanen med en massa Z i namnet runt med sin stalin-t-shirt. Jag är i och för sig kluven gentemot honom. Finns han på riktigt eller är han en installation som Stefan Jonsson klurat ut under sömnlösa nätter? För om han är practical art så är han galet rolig.
torsdag, juni 09, 2005
The golden boys
En bra kväll för blårandiga hjärtan i går. Kim och Elmander hittade varandra som vore det våren 2003 och Sören gjorde landslagssuccé, om än mot Albanien.
Lagfotot inför 2003 sitter ännu på kylskåpet. The glamour generation. Fast Sören än ännu bättre än Johan var. Bara vi inte säljer honom till Rennes till sommaren för mindre än IFK:s skatteskulder.
Göteborsghumor jag vet, men det vore galet roligt om alla dök upp i Bosse Ringholm-masker på Enskede IP imorgon.
Lagfotot inför 2003 sitter ännu på kylskåpet. The glamour generation. Fast Sören än ännu bättre än Johan var. Bara vi inte säljer honom till Rennes till sommaren för mindre än IFK:s skatteskulder.
Göteborsghumor jag vet, men det vore galet roligt om alla dök upp i Bosse Ringholm-masker på Enskede IP imorgon.
måndag, juni 06, 2005
En timme senare och lite dummare
Kom precis från Pontus Schultz Attention/6-juni-kalas på Färgfabriken. Hade trott att folk skulle prata utifrån nya numret om vad som egentligen är Sverige. Istället satt stora porträtt på dem som medverkat i tidningen upphängda och kring dem vimlade människor runt med bubbel och snittar. De två senare detaljerna var det som räddade evenemanget från total katastrof. Den intellektuella nivån var nära noll.
Min man hävdade att man måste fylla på med västerbottenkanapéer för att inte slutresultatet av den tillbringade timmen skulle bli minskad hjärnkapacitet. Jag försöker komma i sommarkläder så jag tog bara en. Och blev följaktligen lite dummare.
Träffade förstås en del trevliga människor och hälsade på snyggingen Jan Åman. Och stal två kvistar syréner från en häck därute (vem planterar syréner mitt i ett industriområde?). En inte helt meningslös utflykt alltså. En del av porträtten var förresten verkligt bra. Underligt bara att det inte stod vem fotografen var.
Min man hävdade att man måste fylla på med västerbottenkanapéer för att inte slutresultatet av den tillbringade timmen skulle bli minskad hjärnkapacitet. Jag försöker komma i sommarkläder så jag tog bara en. Och blev följaktligen lite dummare.
Träffade förstås en del trevliga människor och hälsade på snyggingen Jan Åman. Och stal två kvistar syréner från en häck därute (vem planterar syréner mitt i ett industriområde?). En inte helt meningslös utflykt alltså. En del av porträtten var förresten verkligt bra. Underligt bara att det inte stod vem fotografen var.
Brott att anställa f d porrstjärna?
En chef på läkemedselverket har enligt Expressen tvingats avgå för att han anställt en före detta porrskådis. Artikeln uttalar sig inte om kvinnans eventuella kompetens för sitt uppdrag på Läkemedelsverket, hennes enda brott är att ha medverkat i porrfilmer. Och hennes tidigare chefs enda brott tycks vara att antingen inte ha känt till hennes filmförflutna, alternativt ha känt till det, men ändå valt att anställa henne.
Det är inte olagligt i Sverige (eller i Danmark, som det nu tycks gälla) att spela in filmer med explicit sexuellt innehåll. Ändå anses det alltså vara skandalöst att en person som gjort detta fått anställning vid en myndighet. En anställning som, såvitt vi vet, inte kom sig av personens kvalifikationer framför kameran.
Roligast i den tragikomiska historien är förstås kommentaren kring hur det kom sig att Läkemedelsverket ledning upptäckte den anställdas porrförflutna.
" - Jag vill inte gå in på hur vi fick kännedom om den saken säger informationsdirektör Karin Ljudén på Läkemedelsverket till Expressen." Gick någon av de aktuella filmerna kanske på TV1000 sent en kväll?
Regeringen bör rimligen ge i uppdrag åt en utredning att ta fram en lista över aktiviteter som diskvalificerar från tjänst i staten. Vi har ju redan sett att det är okej för domare att köpa sex, något som är brottsligt, medan det alltså inte är okej att köpa kontorsarbete av någon som tidigare i sitt liv spelat in sex på film.
Kanske kan man på en gång slå fast om det är okej att säga upp rökare, baconätare och dem som kommer tillbaka alldeles för cancerframkallande solbrända från semestern också.
Det är inte olagligt i Sverige (eller i Danmark, som det nu tycks gälla) att spela in filmer med explicit sexuellt innehåll. Ändå anses det alltså vara skandalöst att en person som gjort detta fått anställning vid en myndighet. En anställning som, såvitt vi vet, inte kom sig av personens kvalifikationer framför kameran.
Roligast i den tragikomiska historien är förstås kommentaren kring hur det kom sig att Läkemedelsverket ledning upptäckte den anställdas porrförflutna.
" - Jag vill inte gå in på hur vi fick kännedom om den saken säger informationsdirektör Karin Ljudén på Läkemedelsverket till Expressen." Gick någon av de aktuella filmerna kanske på TV1000 sent en kväll?
Regeringen bör rimligen ge i uppdrag åt en utredning att ta fram en lista över aktiviteter som diskvalificerar från tjänst i staten. Vi har ju redan sett att det är okej för domare att köpa sex, något som är brottsligt, medan det alltså inte är okej att köpa kontorsarbete av någon som tidigare i sitt liv spelat in sex på film.
Kanske kan man på en gång slå fast om det är okej att säga upp rökare, baconätare och dem som kommer tillbaka alldeles för cancerframkallande solbrända från semestern också.
söndag, juni 05, 2005
Civilsamhället och dess omöjligheter
Har haft gårdsstädning och medföljande grillfest med bostadsrättsföreningen. Intressant som alltid, även om jag tyvärr inte fick tillfälle att diskutera eventuella sommarvärvningar med min meddjurgårdare tvärs över gården. Hade tänkt fråga Clemens om det är sant att Andres sagt upp sig också, men tjusades istället av hans bedårande dotter Stella. Lätt hänt.
Apropå sorgligheter fick jag i fredags reda på att en av min mans bekanta tagit livet av sig. Mycket planerat uppenbarligen. Jag har gått från chock till förtvivlan till ilska till vemod. Det hans kille går igenom kan knappt ens jämföras med min egen Stellas död. Eller också. Jag önskar ingen att få bestämma om liv eller död för någon man älskar. Men han fick inte bestämma, den han älskade fattade beslutet själv och skuldkänslorna kan inte ha något slut.
Jag drömde om Stella i natt och var tvungen att kliva upp vid sjutiden och leta reda på den text jag skrev om henne i Expressen i vintras. Även om det är svårt att bedöma själv, kan det vara det bästa jag skrivit. Det är förmodligen inte den primära anledningen till att jag gråter när jag läser den.
Apropå sorgligheter fick jag i fredags reda på att en av min mans bekanta tagit livet av sig. Mycket planerat uppenbarligen. Jag har gått från chock till förtvivlan till ilska till vemod. Det hans kille går igenom kan knappt ens jämföras med min egen Stellas död. Eller också. Jag önskar ingen att få bestämma om liv eller död för någon man älskar. Men han fick inte bestämma, den han älskade fattade beslutet själv och skuldkänslorna kan inte ha något slut.
Jag drömde om Stella i natt och var tvungen att kliva upp vid sjutiden och leta reda på den text jag skrev om henne i Expressen i vintras. Även om det är svårt att bedöma själv, kan det vara det bästa jag skrivit. Det är förmodligen inte den primära anledningen till att jag gråter när jag läser den.
fredag, juni 03, 2005
Alcala all over again
Känns det inte som om Alcala-affären aldrig inträffat när Ulrika Kärnborg skriver hatartiklar mot Evin Rubar med Alexa Wolf som huvudsaklig källa? Debatten mellan de båda imorse i SVT var intressant även om det mest spännande kanske var att två kvinnor fick vara riktigt förbannade på varandra utan att det skämtades bort.
Jag vet förstås inte vad Kärnborg har för källor förutom Wolf, men för DN-kulturens skull vore det förödande om Rubar hade rätt. Om deras journalister än en gång står upp till försvar för sina polare enbart på personliga sympatier och utan att kolla upp fakta kommer pinsamheten klegga fast för ett bra tag på hela Schotteniusgardet. Oroväckande för dem att Kärnborg redan retirerat från att kalla reportaget för "bluff" till att kalla det "vinklat".
Jag vet förstås inte vad Kärnborg har för källor förutom Wolf, men för DN-kulturens skull vore det förödande om Rubar hade rätt. Om deras journalister än en gång står upp till försvar för sina polare enbart på personliga sympatier och utan att kolla upp fakta kommer pinsamheten klegga fast för ett bra tag på hela Schotteniusgardet. Oroväckande för dem att Kärnborg redan retirerat från att kalla reportaget för "bluff" till att kalla det "vinklat".
Mer om m-tanterna
Det är rätt kul. Ett gäng moderattanter stormar mot oralsex. Har de ens varit på muf-kurser, eller gick de direkt från vaggan till kvinnoförbundet?
Men det är egentligen inte särskilt roligt. Samma gamla ramsa om hur fina flickor ska hålla på sig och hur mamma och mormor inte vill att de ska suga kuk eller spela in hemmaporr. Att m-tanterna inte tog upp tjejpressens ständiga uppmaningar till läsekretsen att känna efter vad de själva vill och berätta för sina partners hur de vill bli tillfredsställda är ingen slump. Om de erkände att de inte vill att döttrarna ska få fittorna slickade heller, skulle sexfientligheten bli lite för uppenbar.
Men vad förväntar man sig av moderatkvinnor? Då är det tristare att Expressen sjunger med i mormorskören. Allt fler feminister vägrar välja mellan att hylla Eva Lundgren och att mysa med patriarkatet. Varför ska man då acceptera ett val mellan kosmetiska blygdläppsoperationer och hålla-ihop-benen-maffian?
Men det är egentligen inte särskilt roligt. Samma gamla ramsa om hur fina flickor ska hålla på sig och hur mamma och mormor inte vill att de ska suga kuk eller spela in hemmaporr. Att m-tanterna inte tog upp tjejpressens ständiga uppmaningar till läsekretsen att känna efter vad de själva vill och berätta för sina partners hur de vill bli tillfredsställda är ingen slump. Om de erkände att de inte vill att döttrarna ska få fittorna slickade heller, skulle sexfientligheten bli lite för uppenbar.
Men vad förväntar man sig av moderatkvinnor? Då är det tristare att Expressen sjunger med i mormorskören. Allt fler feminister vägrar välja mellan att hylla Eva Lundgren och att mysa med patriarkatet. Varför ska man då acceptera ett val mellan kosmetiska blygdläppsoperationer och hålla-ihop-benen-maffian?
torsdag, juni 02, 2005
Moderater mot oralsex
101 moderattanter (eller kanske något färre) skrev hos Leo i Expressen i dag http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=294288 att de inte vill att deras döttrar ska suga kuk eller spela in hemmaporr. Det är förmodligen en åsikt som delas av rätt många föräldrar till tonårsdöttrar, men som politisk uppfattning är det rätt märkligt. För hur bör unga kvinnor isåfall ha sex, enligt den moderata ideologin. Genom att blunda och tänka på kungen?
onsdag, juni 01, 2005
Okej, jag börjar väl då
Det känns som om jag knappt gjort annat än diskuterat bloggar på sistone. Alla tycker nåt, helt plötsligt. Det är lite roligt att det inte ens är ett år sedan DN Kultur kunde hoppas på att ingen skulle läsa Stockholm Spectators avslöjande att deras östkust-korre plankade NYTimes. Även om det mest pinsamma i den historien förstås var att ingen annan på redaktionen uppenbarligen läste den.
Johan Cronemans sura kommentarer om Expressen-bloggarna bör förmodligen tolkas som ett rop på hjälp från en alltmer lerfotad koloss. DN har alltid gillat att försöka uppfosta lillebror (som om det någonsin skulle gå)
På sista tiden har jag emellertid känt mig som den som försvarar porren ur ett renodlat teoretiskt perspektiv med bisatsen att "själv tittar jag förstås inte". Det fanns ju ingen isoblogg.
Jag fick frågan från Erik Stattin om att delta i en debattpanel på Bloggforum, men kände mig som det alibi jag avskyr att bli förminskad till. Visserligen skulle det handla om bloggarnas eventuella makt i valrörelsen nästa år, och det skulle jag nog kunna säga något begåvat om. Men jag ville inte vara den där tradjournalisten som lystet hänger med unga snygga bloggers. Tant Isobel tycker att ni är duktiga, eller nåt.
Så nu börjar jag också blogga. Det kommer att handla om alla de saker jag redan skriver om, som politik, teve, fotboll och feminism, men också om sånt som jag tyvärr inte får pengar för att gräva ner mig i, som pigmenten i olika ögonskuggor, eller de bästa fiken att jobba på.
Caffe Nero på Roslagsgatan vinner den tävlingen. Ta bordet i hörnet mot fönstret om du behöver el, annars är det skönast att sitta i baren. Tack vare Sasja och Fredrik kan jag numera dessutom obehindrat tänka till italiensk smörpop.
Johan Cronemans sura kommentarer om Expressen-bloggarna bör förmodligen tolkas som ett rop på hjälp från en alltmer lerfotad koloss. DN har alltid gillat att försöka uppfosta lillebror (som om det någonsin skulle gå)
På sista tiden har jag emellertid känt mig som den som försvarar porren ur ett renodlat teoretiskt perspektiv med bisatsen att "själv tittar jag förstås inte". Det fanns ju ingen isoblogg.
Jag fick frågan från Erik Stattin om att delta i en debattpanel på Bloggforum, men kände mig som det alibi jag avskyr att bli förminskad till. Visserligen skulle det handla om bloggarnas eventuella makt i valrörelsen nästa år, och det skulle jag nog kunna säga något begåvat om. Men jag ville inte vara den där tradjournalisten som lystet hänger med unga snygga bloggers. Tant Isobel tycker att ni är duktiga, eller nåt.
Så nu börjar jag också blogga. Det kommer att handla om alla de saker jag redan skriver om, som politik, teve, fotboll och feminism, men också om sånt som jag tyvärr inte får pengar för att gräva ner mig i, som pigmenten i olika ögonskuggor, eller de bästa fiken att jobba på.
Caffe Nero på Roslagsgatan vinner den tävlingen. Ta bordet i hörnet mot fönstret om du behöver el, annars är det skönast att sitta i baren. Tack vare Sasja och Fredrik kan jag numera dessutom obehindrat tänka till italiensk smörpop.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
