Den här texten hade jag i Dalarnas Tidningar i lördags:
”Det de förlorar i språkutveckling tar de igen i närhet”. Kristdemokraten Emma Henriksson kommenterade med den meningen i DN nyheten att många hundra barn i segregerade förorter inte hör talad svenska förrän de börjar skolan.
Deras mammor, som redan i utgångsläget befinner sig kanske allra längst bort från arbetsmarknaden genom dålig utbildning, bristande svenskkunskaper och oket från patriarkala traditioner där kvinnor inte förväntas yrkesarbeta, får nu genom vårdnadsbidraget än mindre drivkrafter att skicka barnen till svenskt dagis.
Endast i invandrartäta områden har vårdnadsbidraget blivit den succé kristdemokraterna hoppades på. Det som beskrevs som en valfrihetsreform får där effekten att barnens möjlighet till integration i det svenska samhället stryps.
”barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva”, säger då Emma Henriksson. Uppenbarligen har hon insikter som saknas hos hela världens expertis på språkutveckling som tvärtom menar att det är den första tiden som är viktigast när det gäller att bli helt flytande på ett språk. Dröjer svenskan tills barnet är 5-6 år gammalt krävs oerhörda ansträngningar för att komma ikapp det som kommit helt naturligt om svenskan funnits där hela tiden, eller åtminstone från 1,5-årsåldern. Visst är barn receptiva, men varför göra livet ännu svårare för barn som redan i utgångsläget har lite sämre förutsättningar än många andra?
Det finns såklart poänger med vårdnadsbidraget, även om det är en smula ironiskt att en regering som driver arbetslinjen som främsta ideologi aktivt vill betala vissa människor, småbarnsföräldrar, att välja det som annars kallas utanförskap. Den vanliga modellen, med yrkesarbetande föräldrar och offentligt subventionerad barnomsorg i dagisform, passar inte alla. Jag kan förstå tanken att vilja öka möjligheten att välja något annat. Men nu ser vi hur bidraget används i praktiken, och det är inte främst som frihetsökning.
Tvärtom offrar vi med bidraget friheten för en ganska stor grupp barn att vara svenskar på något sånär lika villkor som vi andra. Det är deras framtida valmöjligheter vi snävar in i valfrihetens namn. Man kan förstås tycka att friheten för lille Tures mamma eller pappa att vara hemma ett år extra är viktigare än lilla Sorayas frihet att alls kunna delta i det svenska samhället. Men då får man säga att det är det övervägandet man gör. Men det parti som hävdar sig stå på barnens sida förnekar nu i stället att det alls finns problem. Det är, som de åtminstone själva skulle säga, ett svek mot barnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Någonstans måste de väl säga att införandet av vårdnadsbidrag är en framgång även om det för många inte är annat än en katastrof.
Fast det är ju ingen katastrof NU utan sen, och då behöver de nurvarande, de som fattade beslutet om bidraget, ta något ansvar för det.
Kommer inte dagiset i det invandrartäta området att bestå av lika många invandrarbarn som i den mer (för barnen) frivilliga sandlådan i bostadsområdet då?
@stefan:
Jo, men i en miljö där alla uppmuntras att tala svenska, och där verksamheten leds av svensktalande pedagoger och barnskötare med god kompetens. Ganska stor skillnad!
Så ett dagis måste alltså alltid vara svensktalande? Det skulle då m.a.o. vara förbjudet att bedriva ett arabisk-talande dagis t.ex? Verkar lite konstigt med tanke på att det i så många år tjatades om hur viktigt det var med hemspråksundervisning. Nu är det tydligen viktigast av allt att slippa hemspråket.
att OCKSÅ ha undervisning på sitt hemspråk är väl något rätt annorlunda än att aldrig stöta på svenska, Stefan?
Väldigt intressant och bra text! Någonstans måste det väl dras en gräns för vad man får/kan forma ett barn till?
De ska alltså först lämnas av på dagis för att lära sig svenska - bland en massa icke-svensktalande barn - och sedan gå nån annan stans för att lära sig hemspråket? Varför inte lika gärna låta dem lära sig hemspråket hemma, och svenska genom TV och de enstaka svensktalande barnen i den frivilliga sandlådan? Varför måste allt organiseras så att det blir mesta möjliga tvång & stress för barnen? Är inte risken att de bara lär sig ALLT mycket SÄMRE av det?
Gör en Expressenvariant av texten också, vetja!
Det här är den viktigaste anledningen till att skolstarten borde ske tidigare. Mina barn är födda i Frankrike och där sker skolstarten vid tre års ålder. Visserligen förskola tills barnen är sex men integrerad i skolan och helt gratis. Jag tror 95% av alla barn går och det är en viktig del av integrationen av barn med invandrarbakgrund. När min son började fanns det 7 elever som inte pratade franska alls i hans klass, vid terminsslutet pratade alla franska. När de är sex, och ska läara sig skriva och läsa har de kommit ikapp.
@stefan
Det finns ingen motsättningen mellan hemspråk och svenska. All forskning visar att barnets generella språkliga förmåga gynnas av att föräldrarna hemma pratar det språk de behärskar bäst. Däremot tvivlar jag på att dessa familjer väljer att titta på TV på ett språk som dess medlemmar inte förstår, eller att "sandlådemetoden" är det bästa sättet att lära sig svenska. Barnen missar chansen att lära sig svenska i den ålder då man är som mest läraktig och har ett stort underläge i alla teoretiska ämnen när de sedan börjar i grundskolan.
Och varför tror du barn lida så av att gå till förskolan? Det är inget som barn generellt upplever som tvingande eller stressande - tvärtemot. Longitudinella studier visar dessutom att barn som gått i förskola tidigt generellt klarar sig bättre i skolan och är mer mogna och trygga än de som börjat sent eller inte gått alls.
Nej, vet inte om jag håller med. Barn är olika. En del barn tror jag inte tycker om att vara på dagis. Då är det bra att det finns alternativ.
Sedan kan man ju undra hur viktigt svenskan blir i framtiden i den här globala världen, ja det kan man ju inte veta...
@camilla
Visst är barn olika - det var därför jag skrev generellt ovanför. Problemet som Isobel beskriver är ju dock att en stor grupp av de som förmodligen bäst skulle behöva förskolan inte kommer dit. Att det - även i denna grupp - finns barn för vilka det är ett mindre bra alternativ tror jag faktiskt är ett problem som i förlängningen orsakar mindre lidande...
(Och sen tror jag - även om jag som sagt håller med om att barn har olika behov - att föräldrarnas olikhet tar större utrymme i de här sammanhangen än vad barnens gör...)
Gustav: Jag tror att barn lider av att vara på dagis för att jag själv gjorde det, mycket mer än jag gjorde av skolan, och detta pga ständigt tidiga morgnar och långa dagar, ett vuxen-arbetsschema helt enkelt, med få vuxna per barn, och en ganska utarmad miljö med lite omväxling och stimulans. Numera skriks det ju så förbannat också, vilket i sig är en stressfaktor. Så för mig står det klart att detta bara är en ganska brutal form av barnförvaring.
Det är bara experter som själva aldrig har varit på dagis heltid som barn som kan sitta och fantisera om att det är något annat.
Stefan, det finns väldigt olika förskolor. Den enda jag har konkret inblick i just nu, där min son går, är väldigt väldigt långt från brutal barnförvaring. De allra flesta barn tycker om förskolan.
Jag förmodar då att du själv gick på dagis heltid i minst fem år före semestern (första klass), och gillade det.
Stefan, jag är ett typiskt 70-talsdagisbarn som lämnades först och hämtades sist från det jag var ett år tills jag började skolan och jag älskade det. (Att jag skriver typiskt 70-tals är för att jag inbillar mig att barn idag inte går så långa dagar på förskolan, det är i alla fall erfarenheten jag har från mina barns förskola och från stora delar av min familj som jobbar inom förskoleväsendet). Dina personliga erfarenheter är alltså inte generella - lika lite som mina är det för den delen. En förskoledag är inte att jämföra med en arbetsdag.
Jo, det är den vad avser tiden, och där är alltså skolan lindrigare, särskilt på låg- och mellanstadiet. Tanken med det måste ju uppenbarligen ha varit att små barn inte orkar med en hel arbetsdag, men när det gäller ännu mindre barn ska de tydligen orka med det. Det gäller att vara född morgonpigg då, och att verkligen vara social och gilla och bli gillad av gruppen, då antar jag att det kan vara okay.
För oss morgontrötta och kanske något mindre sociala är det jobbigt med dessa ständigt tidiga morgnar och de långa dagarna utan privacy, utan egna leksaker, utan mycket val av vem man ska leka med eller vad, utan att få gå ut när man vill, leka i snön, åka skidor, bygga kojor i skogen, såna saker.
Jag vet inte riktigt vad dagis per se har med saken att göra men jag fick inte på dagis, min mamma var dagmamma så jag kunde vara hemma. Överlag vet jag inte om det var bra eller dåligt. Beträffande min egen språkutveckling utvecklade jag två språk jämsides men det var därför att ena föräldern konsekvent använde svenska och den andre ett annat språk.
Poängen är ändå som flera har påpekat att förse de som behöver det allra bäst med de bästa förutsättningarna i ett samhälle som inte ser vidare förlåtande på invandring och invandrare och nyckeln är språk.
Jag har bott i ett land där jag bara halvt och halvt och ibland knappt det behärskade språket. Engelska var för det mesta obefintligt och det ÄR av yttersta vikt att lära sig språk så bra och snabbt som möjligt.
Självfallet vill alla (invandrar)föräldrar sina barn väl. Och säga vad man vill om offentlig inblandning i de enskildas liv men det finns åtskillig forskning och individuella erfarenheter av att utan språk så är du (mer) körd än utan. I mina syskonbarns förskolor, dagis och skolor har man varit noga med att ta vara på barnens mångfald i språk. Som Isobel påpekar så skapar vårdnadsbidraget än en större spricka i vad som redan är en för stor skillnad i förutsättning även om det senare är min otvetydiga åsikt. Att lära sig språk som vuxen är utmattande, om kristdemokraterna av dogmatiska skäl vill och ser vårdnadsbidrag som en framgång så sker det på barnens bekostnad vars tidiga och mest receptiva tid för språkutveckling inte tas tillvara. Istället får man ta igen det där som vuxen. Och det är mer än ett heltidsarbete och lätt att ge upp mitt i allt annat som kallas livet. Bor man dessutom så att man de facto inte behöver använda svenska så är valet rätt enkelt. Lägg till samhälleliga problem eller mekanismer som uteslutning av karaktären "vi" och "dom" och så blir det som det blir.
Det kommer förstås att passa SD ypperligt om argumentet mot vårdnadsbidraget blir: vi kan inte ha det för invandrarnas skull.
Det är väldigt lustigt hur argumenten för dagis kan skifta så, från att vara något slags nationalsocialistiskt folkhälsoprojekt på 1930-talet till att bli radikalfeministisk frälsning på 1970-talet till att bli lär-dig-svenska-magi för invandrare som det senaste budet.
Om invandrarföräldrar i invandrartäta bostadsområden vill att deras barn ska lära sig svenska, så ser de naturligtvis till att dessa får titta på svenskspråkiga TV-program, lyssna på svenskspråkig radio, läsa svenskspråkiga serietidningar osv. Det är så man lär sig ett nytt språk, eller hur tror någon att svenska barn lär sig engelska? Inte fasen är det genom att avtjäna heltid på dagis iaf.
Och hur troligt tror du att det är då?
Vi verkar ha klart skiftande ideologiska synpunkter på språkinlärning. Hur har du själv lärt dig språk?
Jag gick språkkurs, skola, men det ÄR enklare för barn, i skolmiljö, eller dagis med andra barn att plocka upp alla olika nyanser i ett språk. Jag var i tjugoårsålder, med språköra men det tog mig ändå lång tid innan jag behärskade grundläggande funktioner. Det är EN sak att titta på teve, läsa böcker etc., mot att praktisera ett språk i vardagssituationer i ett socialt sammanhang. Hade jag fått barn, även om jag nu bodde i ett land där skolsystemet anses vara väldigt elitistiskt, så hade jag ändå placerat barnet i förskola/dagis. JAG skulle inte kunna ge barnet vad någon som är född och uppvuxen med språket och alla dess små nyanser, grammatik, genvägar etc., kan. Min dåvarande sambo skulle ha kunnat göra detta men det skulle inte ha räckt. Jag skulle kunna ha gett barnet svenska men det hade ändå behövt språket för landet vi bodde i.
Jag minns inte exakt hur och när jag lärde mig engelska, men jag är ganska säker på att TV-tittande och popmusik hade mer med det att göra än den urtrista skolundervisningen i ämnet. Tyska och franska barn lär sig inte engelska lika bra, eftersom de dubbar allt där. Så det har betydelse.
Sedan är förstås den bästa språkinlärningen att födas in i och växa upp i en omgivning med just det språket, men då talar vi om modersmål, och nu var det ju inte frågan om det, men om sekundär inlärning, som aldrig kanske kan bli RIKTIGT lika bra som den primära. Detta kan knappast heltid dagis ändra på, särskilt inte om flertalet barn där saknar det språk som ska läras. Då blir det ingen praktik i vardagsanvändning där heller. Det blir bara ett sätt för föräldrarna att skjuta ifrån sig problemet, och INTE själva förse sina barn med den stimulans som behövs.
Föräldrarna ska alltså förse sina barn med den språkstimulans de behöver. Men barnen ska lära sig språk via teve, böcker, serietidningar. Det är en oxymoron.
Och vardagsspråket på dagis är inte naturligt? Vad är språket på dagis då, konstruerat? På vilket sätt är det konstruerat? Det må vara så att barnen på ett dagis i ett invandrartätt område inte har många svenska barn att dela språket med och att det finns många barn av samma språk att tala hemspråket med också under den tiden man är på dagis. Ändå blir kontakten med svenska större än genom att vara hemma om du har svenska förskolelärare.
Om man inte måste lära sig då sjunker man tillbaka i bekvämligheten av att inte lära sig. Jag landade i ett samhälle i Asien där språket inte hade någonting gemensamt med andra språk jag kan förutom hur verbet placeras i satsbyggnaden. I övrigt ingenting. Det var bara att trucka på. Min språkkurs var i sådana fall också "konstruerad" men det fanns möjlighet att lära sig sådant som jag inte lärde mig på annat håll.
Vi tycks inte komma längre i vilket fall som helst. Min synpunkt är att
KD sätter invandrarbarns framtid på spel genom att med vårdnadsbidrag beskära deras tid på förskolor. De må ha haft goda avsikter. Vägen till helvetet är i många fall väglagd med goda avsikter.
Få saker har väl haft så många goda avsikter som dagis.
Men TV, böcker, serietidningar, musik, och numera förstås även dataspel, chat och surfning ÄR språkstimulans, dock inget som förses av dagis. Barn som ska avtjäna heltid på dagis i fem-sex år riskerar därför alltmer att halka efter andra som tidigt får dessa stimulanser hemifrån istället. Det är vad jag tror.
Skicka en kommentar