I dag hände en sådan där spännande sak när bekräftelsen på en medienanalys inkom omedelbart, vid samma frukostbord, samma tidningshög.
Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN om hur vår bild av muslimer präglas av "skäggiga män", att de djupt religiösa eller politiska muslimerna ständigt visas upp som "muslimerna", medan majoriteten människor med muslimsk bakgrund som är helt eller delvis sekulära osynliggörs.
Detta sker hos dem som fruktar det främmande, eller vill frammana sådan fruktan, när de pekar på de mest extrema företrädarna för en i det här fallet rätt slumpmässigt sammansatt grupp och försöker få det att framstå som att dessa är representativa. Men det sker också i all välmening i det korporativt präglade Sverige där den som har en organisation alltid är lite mer synlig än individen. Välmenande svenska politiker ger bidrag till, och vill föra samtal med, djupt religiösa eller politiska islamiska organisationer i tron att de därigenom bygger broar mellan folkgrupper och bidrar till starka identiteter.
Det sker också i medierna. I dag i Svenska Dagbladet finns en stor och stort uppslagen artikel om muslimer i Sverige. Redaktionschef Martin Jönsson beskriver bakgrunden på sin blogg: "Men "det muslimska Sverige", om man över huvud taget kan tala om ett sådant begrepp, är naturligtvis ingen homogen samling, lika lite som "det kristna Sverige" är det. Bland svenska muslimer finns en stor bredd vad gäller etnicitet och geografisk bakgrund - och en ännu större bredd när det gäller inställningen till tron. Sekulariseringen sprider sig dessutom där, liksom i andra grupper i samhället."
Hela syftet är alltså att visa mångfalden, den som så sällan kommer fram. I huvudtexten skrivs lite om sekulariseringen och om att många muslimer är troende på ungefär samma sätt som alla svenskar som nyss firat jul till mammons, eller möjligen mysets, ära snarare än messias.
Men bland porträtten sedan är en av tio icke-religiös. 10 procent. Sju av tio talar om sin tro som helt grundläggande i livet. Det är svårt att veta hur många av Sveriges muslimer som egentligen är sekulära och kulturella muslimer, men det finns 110 000 medlemmar i muslimska församlingar och vi har ca 500 000 invandrare från länder där majoriteten är muslimsk. Om vi räknar bort en del kristna assyrier/syrianer innebär det ändå att bara drygt 25 procent av Sveriges muslimska invandrare är såpass religiösa att de är med i ett samfund. (Siffrorna är självklart bara en uppskattning, det kan ju finnas människor som betraktar sig som troende utan att vara församlingsmedlemmar.) 75 procent i verkligheten blev till 10 procent i SvD. 25 procent blir till 70. Martin Jönsson svarade på min fråga om saken på twitter att meningen inte var att uppnå "total representativitet, om det nu är möjligt", men det här är ju onekligen väldigt väldigt långt från representativitet alls.
Jag tror inte att SvD hade elakt uppsåt. Själva reportaget är bra och intervjuerna med de olika svenska muslimerna är intressanta och visar onekligen på stora skillnader dem emellan. Men ändå hamnar man i fällan att man beskriver just muslimer utifrån deras tro och religiositet (rubriken på förstasidan är "10 nyanser av tro").
Det kan man ju tycka är självklart eftersom Islam nu är en religion, men begreppet muslimer används i allmänhet inte så. När Sverigedemokrater och andra räknar på hur många muslimer som bor i Sverige talar de inte om de där 110 000 församlingsmedlemmarna utan om alla som har muslimsk bakgrund, ibland men inte alltid med undantag för dem som har uttalade andra religioner. Även icke-religiösa muslimer betraktar också sig själva ofta som just muslimer, dock utan någon direkt tro alls. Man firar ramadan för att det är tradition och man gillar maten, man gillar kanske arabisk estetik men skulle hellre njuta av den i ett hamam än i en moské.
Jämförelsen blir därför inte tanken att uttalade kristna skulle intervjuas utifrån sin kristenhet utan lika mycket att etniska svenskar skulle intervjuas utifrån sin svenskhet och då ha den kristna tron som huvudpoäng.
Diskrepansen mellan idealtypen som visas upp och den grupp denna typ anses symbolisera blir obegripligt och tröttsamt stor. Till och med när man uttalat försöker komma ifrån det lever de omedvetna föreställningarna så starkt att det blir som i SvD-reportaget. Vår bild av muslimen kanske inte blir en skäggig man med bomb i turbanen, men väl någon som på konstiga och grundläggande sätt inte är som vi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Men ändå, om de flesta som ingår i den "muslimska gruppen" faktiskt är djupt religiösa är de ju inte som vi "etniska svenskar" som ju är ovanligt oreligiösa.
Det är tyvärr ganska orimligt att tro att någon annan grupp ska vara som vi i det avseendet. Finnar och Danskar kanske, men resten av världen är rätt religiös.
Om man ska se på anslutning till ett religiöst samfund så är etniska svenskar alltså religiösa i väldigt mycket högre grad än svenska muslimer, Henrik. Ungefär 75 procent av de svenska potentiella muslimerna är som jag skrev INTE med i någon muslimsk församling.
Jag förstår verkligen din poäng, Isobel. Och även Dilsas i DN. Men jag undrar ändå om det är möjligt att fånga muslimers/kristnas religiösa engagemang med så trubbiga redskap. De flesta svenskar är väl med i Svenska kyrkan, helt enkelt för att de inte aktivt har gått ur den. Det säger ju inte ett skvatt om deras eventuella tro. Är själv ateist som varit medlem fram till för något är sedan. Med muslimer kan jag tänka mig att det förhåller sig tvärtom, att de inte organiserar sig formellt även om de är djupt troende. Riktigt så missvisande som du hävdar är nog inte SvD:s artiklar. Man bör nog också väga in att det bland de som i dina källor klassas som "muslimer" finns ateister, precis som jag skulle kunna klassificeras som kristen trots att jag är ateist. Dessa ateister från muslimsk bakgrund har naturligtvis ingen anledning att medverka i ett reportage sådant som SvD:s, det skulle ju bli att acceptera en oriktig stämpel på den egna tillhörigheten. Har många sådana vänner, som kanske inte ser sig som "sekuliserade muslimer" utan som ateister, agnostiker, eller vad vet jag.
Tänk omvänt, att man skulle göra ett reportage om 10 olika kristna svenskar och då inkludera personer som inte över huvud taget är kristna i någon gängse bemärkelse av ordet. Totalt sekulariserade, ateister - eller bara ointresserade av själva frågan, etiketterna osv. Det skulle ju bli absurt.
Niclas Ericsson
Ett sidospår: Man kan ju betänka att ca 73 % av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är inte helt enkelt att avgöra om den s k etniske svensken eller svenskan är religiös eller inte. Det har religionssociologisk forskning visat. Beror bland annat på vad man menar med begreppet religiös. Finns många definitioner. Litet påpekande bara.
självklart går det inte att jämföra medlemsskap i svenska kyrkan med medlemsskap i ett muslimskt samfund, av de skäl ni tar upp. Men faktum kvarstår att en stor majoritet av de som generellt kallas muslimer (och i viss utsträckning kallar sig själva det också, att just ha religion som grund för grupptillhörighet är ju något som ökat dramatiskt senaste 20 åren, även för personer som inte är religiösa) inte är religiösa alls bortom rena traditioner och en upplevelse av gemenskap. I texten i SvD framstår det tvärtom som om majoriteten muslimer i sverige är djupt religiösa (en vanföreställning som Henrik här också uppenbarligen delar).
Retade mig också på artikeln i SvD och försökte översätta den med utgångspunkten att jag själv är jude. Borde jag som jude, ateist och icke-traditionell räknats med i en motsvarande undersökning? Ja, självklart. Att förneka att jag är jude utifrån ett religiöst perspektiv vore mig främmande. Jag kan däremot, och vill inte, fjärma mig från den kontext som kan innebära utsatthet. Tror att det är samma sak för de som har muslimsk bakgrund. Dvs. en jude, svensk eller muslim kan faktiskt se ut hur fan som helst, vilket är poängen med Dilsas artikel i DN. Tyvärr trillade SvD i fällan, om än välment.
Ok, men en del religiositet uttrycks just i att man vill värna traditioner och känna gemenskap. Vet inte om jag kan värdera det som mindre djupt religiöst. Jag är själv s k djupt religiös i den mening att jag viger mitt liv åt att fundera över religiösa/existentiella frågor. Men ser ni mig på stan och räknar hur många gånger om året jag går i kyrkan så kanske jag inte skulle klassas som djupt religiös. Känns fortfarande som att jag är lite inne på ett sidospår, men jag tycker det är viktigt att fundera över vad man menar med religiositet. Vilka parametrar man tar hänsyn till. Inte bara svälja en viss slentrianmässig definition.
Tankeförsök, men den sortens religiositet som uttrycktes i SvD-artikeln handlade ju bara om tro och bön.
Nu ska vi se. Många konstiga påståenden i texten:
1) Svenska staten/politiker ger idag bidrag främst till djupt religiösa kristna. Inte muslimer. Det är statskyrkan, pingstkyrkan, osv.
2) Vad jag vet kan ingen ge exempel på "välmenande svenska politiker" som ger bidrag till islamister. Kan du? Dialog är något annat och kan hållas såväl med högerkristna krigshetsare, sionistiska judar och politiska islamister. Att ställa upp på deras krav är något annat. Där är det återigen de högerkristna vi framförallt följer.
3) Den som främst odlat bilden av muslimen som en "skäggig otäck man" är Dilsa Demirbag-Sten själv.
4) SvD:s artikel är ännu ett exempel på hur muslimer särskiljs. Att man måste göra särskilda artiklar om dem. Förklara att de flesta "trots allt är vanliga" trots alla galningar. Ingen skulle göra ett särskilt uppslag om att det faktiskt är så att de flesta "judar är vanliga" trots blodtörstiga sionister och bosättare. Håller med dig där.
5) Att man är med i ett samfund behöver inte ha något med religion att göra. Kan vara så enkelt som att man vill ha en traditionsenlig begravning.
Bara som en parentes, och lite för att du gläntade på dörren genom att nämna assyrier/syrianer: Jag jobbar ihop med både assyrier/syrianer (alltså kristna) och bosnier (alltså muslimer). Det är rätt uppenbart vilka som är mest religiösa och styrda av traditioner i det lilla urvalet, och det är inte bosnierna. Inte för att det behöver betyda något i det stora hela. Men närhelst jag hör någon islamofob orera om hur otäcka de där muslimerna är och hur hela världen snart har talibaniserats, då brukar jag räkna till tio och tänka på mina sekulära bosniska kollegor.
Det är inte islam som skrämmer mig, utan fanatism. Både fanatiska islamister och fanatiska kristna islamofober.
Tjillevippen: du kan ju kolla upp exemepelvis den bisarra slöjdebatten och i synnerhet MPs inställning i frågan, som går ut på att upphöja slöjbärande till någon slags mänsklig rättighet. Där handlar det visserligen inte om ekonomiska bidrag, men däremot om att införa särlagstiftning för att behaga de mest extrema uttolkarna av islam, allt skett med den största "vävilja".
Tjillevippen, vilken konstig invändning mot min text att den inte handlade om något annat, som bidragen till kristna organisationer. Jag skriver inte om de pengar som delas ut för att människor via studieförbunden ska lära sig att inreda med feng shui heller (något jag f ö är mer mot än bidrag till religiösa samfund).
Sedan kan man såklart vara med i ett samfund utan att vara religiös lika gärna som man kan vara religiös utan att vara med i ett samfund.
Joshua, jag håller helt med dig, fanatism är verkligen inte beroende av religion.
Johannes, nu tror jag ju inte på mänskliga rättigheter, men det är väl klart att man har rätt att ha slöja likaväl som man har rätt att ha byxor.
Inte på arbetsplatsen. Debatten kretsade alltså kring en islamistisk kvinna som krävde sin "rätt" att bära slöja under arbete inom barnomsorgen. Yvonne Ruwaida - ledande miljöpartist - kom till hennes försvar, bland annat med försäkran att "många tror att kvinnor med niqab inte vill visa ansiktet för barnen, vilket är helt felaktigt. Däremot fäller hon ner niqaben när en man kommer in i rummet". Som feminist borde du rimligtvis ha ett eller annat att invända mot detta. Jag har det som pappa.
Nå, allt hade varit frid och fröjd om sagda kvinnas "rätt" att bära slöja motsvarades av arbetsgivarens "rätt" att avskeda eller inte anställa. Risken är dock mycket stor att arbetsgivarens rätt kolliderade med svensk diskrimineringslagstiftning.
Hur som helst - MPs ställningstagande i denna fråga speglar ganska väl SDs inställning: att det finns en halv miljon troende muslimer i landet, vars språkrör utgörs av män med skägg och kvinnor med slöja.
att man har rätt att bära slöja innebär inte motsvarande rätt att ha vilka jobb som helst. jag kan absolut tänka mig jobb där det är ett problem om man täcker ansiktet.
Johannes Nilsson: bara för att man anser att en viss individ ska få ha vilka kläder på sig som den vill, så betyder inte det att man uttalar sig om hurvida en massa andra individer också vill eller inte vill ha samma kläder.
Daniel Bergkvist: förvisso inte om du skulle göra exempelvis en abstrakt syllogism av saken. Hela debatten utspelar sig dock i ett sammanhang, där det är ganska uppenbart att MP gör sak av att stå på "muslimernas" sida, i vart fall efter att ha läst Ruwaidas missfoster till artikel:http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/08/edholms-slojforbud-kranker-manskliga-rattigheter
Nu är jag inte för ett slöjförbud. Snarare emot diskrimineringslagstiftning. Folk borde få vägra anställa, inträde osv på vilka bisarra grunder som helst.
Att jag reagerar så starkt beror på att jag röstat på MP flera gåger tidigare.
Yvonne Ruwaida är ett problem för många av oss.
Johannes Nilsson: Ruwaidas artikel säger väl nästan bara samma sak som redan nämnts: nämligen att hon anser att man bör ha rätt ha på sig slöja. Den enda ytterligare information jag kan se att den tillför är informationen att hon anser att det vore dåligt för jämställdheten om slöjbärande kvinnor nekades utbildning, vilket fortfarande inte medför att hon antar att muslimer har några speciella egenskaper (däremot antar hon att fler kvinnor än män använder slöjda, eftersom annars skulle det hela inte vara jämställdhetsrelaterat).
Johannes, att få bära slöja är en mänsklig rättighet. På samma sätt som det är en mänsklig rättighet att få bära folkpartimärke fläskkotlett-frilla, trasiga jeans eller kalsongerna väl synliga. Yttrandefrihet och religionsfrihet sorterar det under.
Det är detta som Newsmills-artikeln handlar om nu när centerpartister kräver att de ska få godkänna klädsel som används i offentligheten.
Rätt att klä sig hur som helst på jobbet när något annat och är inte vad det handlar om i Newsmill-artikeln. Här handlade det om full kroppsmaskering och det är själv klart helt ok att inte acceptera något sådant. Finns kanske 40-50 pers i hela Sverige som klär sig så, färre än domedagsprofeterna i tunnelbanan, så de är inte direkt något att bry sig om.
Kul även att det tycks finnas svenska talibaner i centerpartiet och här i bloggen som vill förbjuda kvinnor att utbilda sig om de klär sig fel.
"Isobel Hadley-Kamptz är ett problem för många av oss." Så där. En enkel mening utan minsta argumentation som ändå kan användas för att misstänkliggöra en människa.
Skicka en kommentar