Lyckan i att någon gång göra skillnad

Jag har förresten börjat skriva kulturkrönikor i Dalarnas Tidning, vilket leder till att mina föräldrars gamla grannar och arbetskamrater glada och entusiastiska ringer och säger: "Isobel är i tidningen!" (något som alltså inte händer när jag skriver i Expressen). Denna min första krönika publicerades förra lördagen, men jag hittar den inte på nätet:
Uppdatering, finns här på nätet!

I tisdags fick ett pressmeddelande mig att börja gråta. Jag satt vid datorn med tårarna rinnande nedför kinderna och stoltheten och rörelsen och sorgen pulserande i bröstet. Det är väldigt sällan sånt händer.

Det var internationella aids-dagen i tisdags. I Stockholm, för jag tror inte att dagen var slumpmässigt vald, uppmärksammades det med att de ansvariga politikerna öppnade för att tillåta fria sprutbyten för tunga missbrukare.

I så många år har jag slagits för detta. Jag har skrivit text efter text om sprutbyten och det som kallas skademinimering.

Människor som är sprutnarkomaner ska inte straffas extra med smittriskerna i delade sprutor. Deras liv är redan svårt till det outhärdligas gräns, ge dem åtminstone chansen att skydda sig mot hiv och hepatit. Om inte annat för att svårigheterna att ta sig ur missbruk blir ännu högre, och livslustan än mindre, om man dessutom drabbats av kroniska, dödliga sjukdomar.

Politikerna har hållit emot. Det skulle sända fel signaler om vi gav rena sprutor åt knarkarna. De skulle kunna få för sig att det är ofarligt att knarka, eller att samhället tycker att det är okej.

Cynismen i resonemanget är öronbedövande. Som om någon skulle börja ta heroin för en ren sprutas skull. Som om inte deras, de mest utsattas, lidande betyder något, bortom signaler och politik. Som om deras liv är oviktiga.

I Malmö och Lund har man haft fria sprutbyten i snart två decennier. Det har fungerat, smittspridningen har hållits under kontroll och sjukvårdens kontakt med missbrukarna blivit bättre.

Sedan 2006 har det varit möjligt att införa i hela landet. Frågan är trots allt nationell. Inget annat landsting har följt efter. Möjligen skulle vissa regioner kunna komma undan med att hävda att de inte har så många sprutnarkomaner att frågan aktualiserats. Men det gäller sannerligen inte Stockholm. Tvärtom drabbades Stockholm av en lokal hiv-epidemi bland missbrukare förra året, något Malmö klarade sig från.

Sambandet är glasklart. Stockholmspolitiken har medverkat till att redan sjuka människor blivit sjukare och kommer att dö snabbare.

Det var därför mina tårar rann. Både för dem vars liv har förstörts i onödan och för dem som nu kommer slippa smitta. Det är inte särskilt roligt att vara heroinist. Men att vara hiv-smittad heroinist är ännu värre.

Det är sånt här man lever för som opinionsbildare. Någon gång då och då gör man faktiskt skillnad. Någon gång lyssnar politiker och vågar till slut ändra sig. Ibland till och med när det handlar om liv och död.