Anders Mildner säger, apropå diskussionen om TPB och Arboga-förundersökningen, som vanligt kloka saker:
"Acceptera aldrig en journalistik som väljer att se teknik som något krångligt och moral som något enkelt. Verkligheten är nämligen precis tvärtom."
Enligt mina källor var även en del personer i Debatt-redaktionen hyfsat upprörda över det bisarra uppläget på måndagens debatt. Själv stärktes jag ju bara än mer i min tro att man aldrig ska vara med i det där programmet. Det som skiljer just det här journalistiska övergreppet från andra är bara att Peter Sunde och Karl Palmås fått ut sin berättelse efteråt och att redaktionen därför tvingats be om ursäkt.
En god vän, som i vanliga fall tycker vettig saker, anklagar mig för att lägga mig för bloggopinionen i den här frågan. Och visst är det intressant att skiljelinjen i inställning generellt går så spikrakt längs med var man definierar sin tillhörighet. Jag vet inte om det handlar om teknikkunskaper, som Mildner antyder, eller grupptryck (på båda sidorna skranket).
Nu är ju uppdelningen i bloggar och gammelmedia inte alls entydig, både jag och Mildner och Gelin och en hel del andra står ju med ett ben på varje sida, men i allt högre grad har jag själv kommit att definiera mig som en del av bloggvärlden. Kvällstidningarna, som jag älskat, äcklar mig allt mer med sin Daily-Mailifiering, så kallade kvalitetsmedier visar sig vid bara ganska grunda egna sakkunskaper av ytterst otillförlitlig kvalitet, såväl när det gäller fakta som analys. Det är ingen storhetstid för svensk journalistik som vi lever i, inte om man bara räknar traditionella medier.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
24 kommentarer:
"Bloggopinionen" är ett oklart begrepp.
Om man skulle mäta kvantitativt i "antal bloggar" som tycker det ena eller det andra, skulle man antagligen kunna hitta 100000 aftonbladetbloggar som (på max två meningar) skrivit att The Pirate Bay är hemskast i världen, mot ett relativt fåtal som försökt diskutera frågan om ansvar och offentlighet på allvar.
Fast det är klart att vi helst inte vill se de där aftonbladetbloggarna som en del av bloggopinionen.
"Ganska grunda egna sakkunskaper av ytterst otillförlitlig kvalitet, såväl när det gäller fakta som analys"
Hey Decibel!
Börjar det inte eka rätt pinsamt ihåligt att lasta den svenska morgonpressen för det offentliga samtalets grundaste meningsutbyten?
Höj blicken.
Vad bidrar de kvällstidningar du själv medverkar i med? Och bloggosfären?
Pliis; lista de tio bästa bloggorna som bidrar med kvalificerad kulturkritik överlägsen gammelmedierna; litteratur/film/teater/musik?
Nähä...tänkte just det.
Mycket gnöl, lite verkstad...
Läktarjournalistik.
Men hörru, att kalla någon för Decibel när man kan drämma till med pisspåse är väl lite, tja, tråkigt?
Svara istället på frågan.
Hej anonym,
jag trodde att det var allmänt känt att bloggarna faktiskt "gör det bättre" än gammelmediernas kultursidor.
Om inte annat kan man i bloggosfären läsa väldigt mycket mer samtida former av "kulturkritik" än den som man kan läsa på exempelvis DN Kultur, eller i SvD. (GP skall vi inte ens tala om.)
Dessvärre är ju tidningarna (såväl morgon- som kvälls- dito) tröga - det är därför kultursidorna bara publicerar artiklar som bygger på urvattnade versioner av "gammal" teori. Jag menar då:
1 - kritisk teori ("kulturskribent x ser igenom y som ett uttryck för mass-samhällets/kapitalismens ideologi, och gör gesten z i hopp om att de sovande massorna skall vakna och göra revolution")
2 - "textig" poststrukturalism ("kulturskribent x ser kulturella verket y och visar triumferande hur stuktur z är inskrivet i verket")
3 - och en hel oreformerad vulgär-marxism, samt allmän kulturkonservatism. (Ingen kommentar nödvändig.)
I bloggosfären kan man i alla fall få en känsla för de intressanta intellektuella rörelser som nu är på frammarsch inom samhällsteori och "kritik".
Jag förväntar mig inte att du skall bli omvänd - men det är hur som helst glädjande att se hur du släppt det där gammelmedia-otyget att skriva vem du är. :-)
Karl Palmås: "bloggarna gör det bättre". tror du verkligen själv på denna smörja?
Isobel: om du ska använda dig av ordet både ska du inte räkna upp dig själv, mildner, gelin och "en hel del andra".
du får nöja dig med två.
vilken amatöristisk jävla soppa detta är.
Det är ju inrtressant att när Häglund (i kommentarrerna till sin egen Fokus-artikel på Weird Science) berättar om var han läser om nya utländska böcker så är det webbversionerna av gammelmedia (på engelska) som Washington Post och så vidare. Ställen där kritikerna får bra betalt för att skriva på papper - hade de inte fått det hjade de nog sysslat med annat. Att han skjuter sig i foten med detta verkar Hägis inte inse: bloggosfären är inte så oberoende som han vill visa upp den för (många bloginlägg tar ju dessutom avstamp i tidningsartiklar).
Instämmer.
Och när man inte kan läs om engelspråkig litteratur och kulturdebatt - i Guardian, Washington Post och NYT etc - utan vill läsa om svensk var vänder man sig då?
Bokhororna?
Ja jisess.
Fredrik Böök snurrar som ett grillspett...
Jaha, jag som trodde att den anonymes inlägg mest var att betrakta som ett uttryck för hans eller hennes magsyra och inte någon uppriktigt menad fråga. Om man är ute efter sakdiskussion brukar man ju oftast våga framträda med namn och kanske försöka undvika löjliga invektiv. Egentligen tillåts inte anonyma kommentarer här, men eftersom diskussionen börjat kan jag väl göra ett undantag.
Mitt inlägg handlade nu mer om samhällsjournalistik än kulturjournalistik så jag koncentrerar mig hellre på det än på eventuella skriverier om teater som jag är hopplöst ointresserad av och varken skulle läsa i pappersform eller på nätet. I Sverige skulle jag på rak arm, utan inbördes rangordning och i olika kategorier, nämna bloggarna från Rasmus Fleischer, Karl Palmås, Jenny Westerstrand, Elin Alvemark (den är tyvärr lösenordsskyddad just nu, hon gör så av någon anledning ibland), Niclas Berggren, Andreas Bergh och Gunnar Pettersson som betydligt bättre ställen att få intelligenta analyser av samtiden än några dags- eller kvällstidningar. Om vi talar om ren politik är det bättre att läsa Henrik Alexandersson, Ali Esbati, Mattias Svensson och Hemliga mamman än motsvarande spalter, vill man förstå det amerikanska valet (från svensk horisont) ska man läsa gelins blogg och gunilla kinn, vill man förstå och ha koll på medier ska man läsa vassa eggen, martin jönssons blogg, same same but different.
Mina invändningar mot traditionella medier handlar inte i huvudsak om att det skulle vara konstiga åsikter som uttrycks där, jag läser mer än gärna intelligenta meningsmotståndare, utan om rena kunskapsbrister. Journalisterna som skrivit om tpb och arboga-förunderöskningen förstår helt enkelt inte vad internet är eller hur det fungerar, och de ser inget behov av att rätta till den defekten innan de skriver. Läs exempelvis Björn Elmbrants uppföljning till den bisarra bloggosfär/tbp-drapan häromdagen. Han medger att han "blandat ihop" bloggosfären med the pirate bay (?!?) och viftar undan det med att han är gammal och att man inte kan kräva mer än så. Nähä.
Tyvärr har jag inga bra tips på svenska litteraturbloggar, bortom en del författarbloggar som är eller har varit läsvärda (peter englund och finistère-bloggen t ex) men jag tar hemskt gärna emot tips. Jag tycker dock inte att den bristen uppvägs av något sprudlande party på kultursidorna direkt. Visst finns det enskilda bra kritiker men jag ser inga intressanta samtal, inga banbrytande tankar om någonting alls. Det vore lätt att skylla det på ekonomin, som frilans får man ju aldrig igen för den arbetstid det tar att på allvar sätta sig in i något, men om det var så enkelt skulle ju DN Kultur, med sin stora fast avlönade medarbetarskara och sina högre arvoden vara markant bättre än resten. Och, tja, så är det ju inte riktigt. Det finns något annat här, en trötthet i kulturen, ett ointresse, en osäkerhet i förhållande till läsarna.
Bloggvärldens direkthet, entusiasm och i god mening självcentrering är välgörande i jämförelse. Det är något i formen som är frigörande i sig, och som gör att exempelvis Jönsson, Gelin, Mildner m fl oftast är bättre i bloggform än när de skriver artiklar.
Henrik Alexandersson bommade ju grovt när det gällde det famösa förslaget att alla bloggar skulle EU-skattskrivas (nej, det fanns inget sådant överhängande hot). Och m,ed tanke på att han sitter i Bryssel med goda kontakter i EU-politiken och själv var med och lanserade nyheten så kan man knappast ens räkna det som god tro. Bloggar sysslar också ed riggade nyheter ibland; konstigt att många bloggare tycks sätta likhetstecken mellan blogosfären och en ny "total öppenhet".
Hej Isobel,
Det var ju faktiskt ganska bra att den där anonyme gnölaren kom till tals, för ditt inlägg blev ännu bättre av din kommentar här.
Bra litteraturbloggar är det inte så gott om men det finns ändå några, The Loser sätter igång intressanta diskussioner ibland, Malte Perssons blogg har en alldeles särskilt stämning av studidentikost gnabbande, ibland grabbigt, ibland dumt, ibland, nej, ofta insnöat på detaljer och ibland jävligt roligt.
Eva Ström skriver litterärt, och sist men inte minst: oförtröttlige bernur (blogg.se) som läser en jäkla massa och kan ännu mer - om litteratur.
Jo, och så har vi skunken Therese, som också drar sitt strå till stacken.
Thomas Nydahl skriver på Occident om den samtida världslitteraturen som om den vore alldeles självklar.
I och för sig saknar även jag en motsvarighet på det här området till de områden du tar upp, det vill säga en kommunicerande sfär. Kanske har det med frilansbetalningen att göra, kanske har det med författarskrået att göra, det är inte så många författare som bloggar, än färre om samhällsfrågor och kultur.
mvh,
Karin
Jo, jag kommer på en till som då och då tar upp viktiga saker Den blinde argus: vakna.blogspot.com
Återkommer om jag kommer på fler.
Det kanske mest talande i sammanhanget är att clark kent., Magnus, och den anonyma personen uppenbarligen känner ett behov av att trots allt spendera tid utanför kultursidorna. :-)
Kalle P; det där var väl i klass med att säga "ha ha, du tittar minsann också på tv!!" Till skilland från dig ser jag int det här som nån fotbollsmatch mellan bloggare och anställda kritiker.
Har du läst Marianne Mikos ursprungliga förslag, Magnus? Att europaparlamentet inte röstat för de förslag om bloggregistrering osv som hon lade betyder ju på inget sätt att Alexandersson "bommade" när han gjorde oss uppmärksamma på förslagen. Tvärtom ledde ju uppmärksamheten i svenska bloggar till att svenska eu-parlamentariker reagerade och till att förslagen inte gick igenom. Det är ju en stor framgång för en opinionsbildare men du får det att framstå som ett misslyckande. Hemskt konstigt.
Word sis.
Jag instämmer.
Vad ska man med tidningar, böcker och magasin till när bloggen finns.
"Direkthet, entusiasm och i god mening självcentrering är välgörande i jämförelse" med gammelmedierna.
Glasklart!
Veckans insikt.
Isobel: Förslaget om bloggregistering och förbud mot anonymt bloggande var inte en lag på väg att antas på samma sätt som en proposition i riksdagen eller en bill under arbete i engelska parlamentet. EU-parlamentets möjligheter at direkt driva fram en lag på det sättet är rätt begränsade, Marianne Mikos förslag var inbakat i ett s k opinionsyttrande, och dessa är inte "steget direkt före" en EU-lag eller ett direktiv. Det är EU-kommissionen som verkligen initierar lagförlag, inte parlamentet; chansen att man skulle få en "bloggstadga" inom de närmaste ett eller tvåp åren var verkligen inte särskilt stor, men Alexandersson m fl bloggare framstäållde det som om förslaget var några veckor från en avgörande omröstning.
Det var ungefär som när journalister nyligen inför CERN:s försök med att testa partikelkrockar i hög fart och sikta på att skapa s k mörk materia hojtade att denna helvetesmaskin skulle kunna skapa ett svart hål som lyckades suga upp jorden på ett ögonblick och förpassa os alla till det verkligt hinsides.
För en kritisk granskning av bloggdrevet kring Mikos förslag, se http://ejnermark.blogspot.com/2008/06/vad-hnder-nu-med-eu-registreringen-av.html
"Kontentan är att bloggare och ännu värre media spred en historia som inte stämde och ingen brydde sig om att kolla fakta. Ett media eller bloggardrev om du så vill. Alla i Sverige tycks ha tagit för givit att vad en enskild ledamot drivit med automatik skulle bli lag för hela EU.
Vad utskottet tycker har ingen laglig vikt. Något som fjellner och alexandersson missade att tala om i otaliga blogginlägg och intervjuer i media. Visste de inte det?"
Ett opinionsyttrande av den där typen har inte mer självständig kraft att bli lag än vad t ex Barbro Hedvall skriver i DN eller ett kommunalråd skriver på Aftonbladet Debatt. Inte ens om det tas av parlamentets kulturutskott. Och det måste man förutsätta att Hax vet om.
Magnus,
nejnej - jag tror att du missförstår mig - det är väldigt simplistiskt att tro att de båda typerna av mediaproduktion kan separeras. "Katedraler" och "basarer", hierarkier och självorganiserade strukturer verkar alltid i symbios med varandra.
Det är nog få som verkligen vill att bloggosfären skall ersätta de etablerade kanalerna. Det är väl alldeles utmärkt att det finns hierarkier, inom vilka betalda skribenters material publiceras, i välredigerat skick.
Men det är samtidigt nyttigt att det finns mediaproduktion som sker utanför dessa hierarkier. Hierarkins funktion - att dra in pengar åt skribenter, och att redigera material - leder ju till att en hel del intressant material inte publiceras. (Se den likriktning jag beskriver ovań.)
Så, därför är det nyttigt med en aktiv bloggosfär. Men det är nog få som tror på en komplett "destratifering" eller avhierarkisering av mediaproduktionen. (Att tro att någonting sådant är möjligt - och önskvart - är mossigt 68-tänk.)
Kalle P:
Okay, då rä vi nog ganska nära varann i hur vi ser å situationen. En del bloggare och 'IT-människor' som skriver om de här frågorna kör synpunkten "Hata DN, ambitiösa papperstidakrifter, biografer och BBC - gammelmnedia ska dö!" så starkt atr man verkligen får intrycket att de väntar sig/önskar en total destratifiering, en kulturell direktdemokratisk gröt som fyller hela fältet. Något sådant har jag svårt att tro skulle bära sig - bloggare måste också få in pengar, info och förhandsexemplar nånstans ifrån, eller är det en tilllfällighet att många av de met insatta bloggarna kring media/kultur är journalister och anställda forskare? - och jag ser det inte som önskvärt heller. En nättidning som såg ut som en mix av Sourze, Myspace och Youtube, minus alla inbäddade professionella videos etc - vore förfärlig. Jag skulle inte orka läsa fem sidor i den . ;)
Men det k'änns ockå som att internet och pappers/tv-media väldigt sällan för någon nyanserad dkiskussion om varandra. "Gammelmedia" försöker inte heller att belysa svagheterna hos blogg och webb som informationsverktyg (de är suveräna på snabb närvaro och adaptation, men kan vara ruggigt dåliga på diskursivt djup, oväld eller at mejsla ut frågeställningar i en debatt - i en debattråd på internet ser ju folk ofta bara de senaste inläggen och man satsar all kraft på att försöka få att få in en tydlig träff på det som sagst där - det är svårt att hålla uppe en tydlig spänningmellan två, tre nyanserade ståndpunkter i en bloggdebatt. Där tycker jag den gammaldags kultursidesdebatten med trettio inlägg på tre veckor var helt överlägsen, men den är ju närmast utdöd sen en 10-15 år, och den dog dessutom innan bloggarna kom in på arenan. Av platsbrist och hårdare slimning av dagspressen skulle jag tro.
Magnus:
Just gällande att ha "diskursivt djup" och att "mejsa ut frågeställningar" tycker jag att bloggarna excellerar. Inte i fråga om enskilda blogginlägg eller ens en enskild blogg, men genom att se dem som nätverk som länkar varandra, bygger vidare på vad som tidigare skrivits, kommenterar osv.
För att se ett exempel är det bara att gå in på Karl Palmås blogg som länkas i hans kommentarer här. Läs senaste månadens inlägg och se hur en diskurs växer fram genom inlägg, länkningar, kommentarsfält och kritk (av gammelmedia). Man behöver inte gå tillbaka många månader för att se en tydlig utveckling.
Sen ska man inte förneka betydelsen av andra offline-situationer som sedan skrivs om i bloggen. Karls position som forskare är ju betydande såklart.
Ursäkta att jag analyserar dig på detta viset, Karl :)
Monki: Jo, men det är nog mycket få (över 25 i alla fall) som har tid att läsa hela bibban av Karl Palmås, Henrik Alexanderssons, Isobels, Rasmus Fleischers m fl inlägg i tex FRA- och bloggfrågorna - och det träd av inlägg, mottrådar och länkade tidingsartiklar och podcasts som grenar ut sig via deras kommentartrådar -under loppet av en månad. Och läsa dem uppmärksamt. Diskussioner på internet verkar ofta inte bli klarare eller skarpare över tid, det blev däremot ofta den gammmaldags tidningsdebatten (som inte behövde handla om kultur i snäv mening, den letade isg ofta mot punkter där kultur och samhälle blev två sidor av samma sak). Den etsade fram vad som kunde finnas runt hörnet, eller vad som egentligen skilde andarna åt.
Jag tycker kommentartrådar är en viktig del av bloggen, en blogg som stängt av kommenterfunktionen är ju bara till hälften en blogg - den blir en rätt ensidig historia om det inte är en lysande skribent - men folks lust att läsa riktigt långa sjok på en skärm är begränsad. Så scroll-downtekniken leder ofta till att fokus för debatten bara blir originalinlägget plus de senaste replikerna i tråden.
Att visa att "din ståndpunkt har inre svårigheter, den håller inte ihop" eller att den förutsätter något besvärlight som den andre inte vill ut med, är ganska svårt i en bloggdiskussion (i alla fall idag). Den sortens försök brukar bara köra fast i gräl krinbg statistik, detaljer, ordmärkande och ömsesidiga anklagelser om at ljuga. Varför? Därför att den sortens argument är lättare att nita hem från kortpost till kortpost.
Monki: Inga som helst problem, jag är hedrad av att du tar "99, our 68" som exempel. Jag håller med dig; den senaste tiden har det formerats en liten ekologi med människor som skriver, fyller i varandra - som bygger något. Otroligt vackert.
Dessutom är det spännande att se hur dessa tankar - som vuxit fram gemensamt och rhizomatiskt - förr eller senare poppar upp i hierarkierna. Ta dagens artikel i Expressen Kultur - om panspektriska/Minority Report-övervakningens paranoia; det var inte så länge sedan vi (du och jag och några till) spånade fram de tankarna.
Sedan vet jag inte om min ställning inom akademin hjälps av detta... det är så mycket roligare att skriva tillsammans med er, än att producera akademiska journalartiklar (som ingen läser). Men om jag inte gör tillräckligt av sådant arbete kan jag inte heller blogga - måste få finansiering till fortsatt forskning.
Där kommer för övrigt Magnus poäng in i bilden - alla behöver vi, i slutändan, mat i magen. Många bloggare får sina pengar från elsewhere - och är alltså delar av någon annan trygg hierarki.
Vad den enskilda bloggaren betraktar som ett fantastiskt blogginlägg är sett utifrån Internet som helhet, med dess en miljard användare, bara ständigt skiftande taggmoln, biljontals musklick och åsikter om allt. Ju mer kunskap vi får om denna metanivå genom de sofistikerade programvaruverktygen, desto större skäl har vi att misströsta om den övergripande riktningen. Bloggarna uppstår inte ur politiska rörelser eller socialt engagemang. De är "helt upptagna av självförverkligande", som Andrew Keen säger. Keen är pessimist: "Om man demokratiserar medierna, demokratiserar man till slut begåvning. Det oavsiktliga resultatet av all denna demokratisering är, för att felcitera webb 2.0-apologeten Thomas Friedman, kulturell 'nivellering'."[63] Nicholas Carr fyller i: "I slutändan står vi där med 'åsikternas meningslösa brus' - Sokrates mardröm."[64] Det är intressant att se hur snabbt frontlinjerna inom webb 2.0-gemenskapen förändrar sig.
Det talas mycket om "bloggemenskapen" och "bloggmobben", men faktum kvarstår att bloggen framför allt är ett verktyg för att styra självet. Med styrning menar jag här behovet av att strukturera upp livet, att bringa ordning i oredan, att bemästra det ständiga informationsflödet, men också att marknadsföra Ich AG (Jag AB), som det heter i krisens Tyskland. Bloggarna är en del av en större kultur som fabricerar kändisskap på varje tänkbar nivå. En del klagar över att bloggarna är för personliga, till och med egocentriska, men de flesta bloggläsare vältrar sig i de exhibitionistiska inslagen och tycks inte kunna få nog av dem.
Bloggarna ger som ingen tidigare medial plattform den nihilistiska kulturen vind i seglen. Positivisterna sålde in bloggarna som medborgarnas egen mediekritik, men bloggarna lotsar i själva verket användarna i deras resa från sanningen till intigheten. Det dagliga arbetet med att plita ihop blogginlägg ger en känsla av att nätverket är alternativet. Det vore fel att fälla ett omdöme över bloggarna endast på grundval av deras innehåll. Medieteorin har aldrig gått till väga på det sättet och bör även i det här fallet undvika en sådan metod. Bloggandet är ett nihilistiskt företag just därför att massmediernas ägarstruktur ifrågasätts och angrips. Bloggandet är en "förblödningsstrategi". Implosion är inte rätt ord. Implosion antyder en tragedi och ett skådespel, som vi inte har att göra med i det här fallet. Bloggandet är motsatsen till skådespelet. Det är flackt (men ändå meningsfullt). Bloggandet är inte någon digital motsvarighet till "brev till redaktionen". I stället för att klaga och diskutera gör bloggaren det bekvämt för sig och går in i rollen som medieobservatör.
Man har gjort otaliga försök att marknadsföra bloggarna som ett alternativ till de traditionella medierna, men det vore riktigare att beskriva dem som "återkopplingskanaler". Även i de fall bloggarna fungerar som "vakthundar" (Axel Bruns)[10] är det inte allom givet att blogginläggen om de traditionella mediernas rapportering är förnuftiga och lämnar något avtryck i debatten.
Blogginläggen om masskulturen, dess värderingar och produkter, bör uppfattas som en reträtt. De argusögon som förut granskade alla nyhets- och reklaminslag strejkar. Enligt den utopiska bloggfilosofin är massmedierna dödsdömda. "Deltagarmedier" kommer att ta deras plats. Man har redan ställt slut- diagnosen och den lyder: slutna toppstyrda organisationer fungerar inte längre, kunskap kan inte "styras", arbetet i dag är samarbets- och nätverksorienterat. Men trots alla varningssignaler är systemet fortfarande i (dys)funktion. Är verkligen de toppstyrda organisationerna på väg ut? Varifrån kommer denna hegelianska visshet om att det gamla medieparadigmet kommer att kastas över ända? Det finns inte mycket som tyder på det. Det är detta sakernas tillstånd som förklarar de nihilistiska snarare än revolutionära stämningarna.
Gränsen mellan medievärlden och bloggvärlden är flytande. Om man undersökte saken närmare skulle man förmodligen finna en gråzon av frilansande mediemakare som rör sig fram och tillbaka mellan de båda världarna. Redan tidigt i bloggens historia var det vanligt att journalister som arbetade inom de "gamla medierna" hade bloggar vid sidan av. Hur förhåller sig då bloggarna till den undersökande journalistiken? Vid en första anblick verkar de stå i motsättning till eller på sin höjd komplettera varandra. Medan den grävande journalisten arbetar i månader eller kanske år med ett granskande reportage, påminner bloggarna snarare om en armé av myror, där varje myra drar sitt strå till den stack som kallas för den "allmänna opinionen". Bloggarna lägger sällan fram nya fakta i målet. De hittar ofta fel i produkter och nyhetsrapporter, men "avslöjar" sällan vinkling av nyheter och gör knappast några egna genomarbetade reportage.
Texten är ett antal avsnitt ur en föreläsning som hölls vid Wissenschaftskolleg i Berlin i mars 2006 och ingår i Geert Lovinks bok "Zero Comments"
Sunde kräver respekt och ville lägga sig vinn om att få behålla sin integritet även i ett program som Debatt – det är rimligt krav. Hoppas att han vill bemöta de människor som skadas av det material TPB gör tillgängligt med motsvarande respekt.
Vad incidenten visar är flera politikers otroliga populism. Nu är man ivrig att visa sig upprörd. Förundersökningar ska vara offentliga, Joy Rahman till exempel hade aldrig fått upprättelse annars. För mig är det sorgliga här inte att förundersökningen fanns på en av TPBs torrenter utan det psykotiska svar Arboga-pappan fick.
Det är intressant att så många som kallar sig liberaler inte känner till ”John Mills skadeprincip” en av liberalismens hörnstenar. Om frihet formuleras ”att tillgodose mina egna behov på andra människors bekostnad” så är det inte längre frihet utan förtryck. Sunde menar att han som person ska behandlas hänsynsfullt – jag tycker inte bara han utan alla.
Skicka en kommentar