Varför nöja sig med ett ömt slag när man kan få så mycket mer?

Carla Brunis alfamanstycke sätter såväl Åsa Mattsson som Gyllenhammar/Zandén i visst perspektiv:

"Jag vill ha en man med atomvapen"

Bara en snabb liten hyllning

Randanmärkning/radanmärkning

Nisse Schwartz kritikblogg är förstås en fantastisk idé, dels för att Nisse är Sveriges bäste kritiker, dels för att det finns så mycket böcker och så lite plats i spalterna. Däremot måste de fixa typografin, man kan inte läsa så långa texter i det formatet när styckeindelningen knappt syns.

Maten var äcklig och det fanns alldeles för lite i FRA-version?

Javisst, herr Minister

Exakt hur ont folkpartikvinnornas punggrepp på Fredrik Reinfeldt gjorde får vi aldrig veta. Men man får anta att smärtan var betydlig. Nu har kritikerna nämligen fått rätt på punkt efter punkt. Av FRA-lagen finns bara namnet kvar. Det är en stor seger för integritetsopinionen och för den bloggbävning som i månader skakat Sverige.

Det blir ingen massavlyssning, säger Sten Tolgfors. Till skillnad från när han tidigare upprepat samma sak med allt mer mekanisk stämma, är det sant. Om man ska tro det förslag som Fredrik Reinfeldt lade fram i går så blir det inga samverkanspunkter hos FRA.

Detta är helt avgörande. Det var genom dem som den tidigare lagen gav staten kopior på all internettrafik. Nu ska FRA i stället bara få ta del av den trafik som hämtats in efter domstolsbeslut på ytterst strikta sökbegrepp. Det är alltså hos operatörerna som sökningen sker, inte hos FRA.

De yttre hoten för vilka man får spana, med miljöförstöring, finansoro och annat, försvinner till förmån för traditionella yttre militära hot och terrorism. Det blir en tydlig begränsning på ett år för hur länge materialet får sparas (här är det dock oklart om det gäller enbart data eller också de analyser som görs, dvs exempelvis sociogrammen), man får inte spana på kontakter mellan svenskar, även om kontakten passerar gränsen på vägen. Den individ som blir spanad på skall upplysas om detta och kommer kunna få sin sak prövad, med möjliga skadestånd i efterhand. Den så kallade FRA-shopen stängs så att de enda som kan beställa sökningar från FRA blir regeringen och försvaret. Skiljelinjen mellan polis och militär upprätthålls.

Jämför detta med den kritik som framförts av exempelvis Centrum för Rättvisa och nätverket Svart måndag. Eller jämför med den lista krav som Camilla Lindberg och Agneta Berliner ställde i en debattartikel den 28 augusti. Regeringen har böjt sig för dessa invändningar på nära nog alla punkter. Nu får vi en lag enligt tysk modell som uppfyller Europakonventionens krav. Visst kan man tycka att det borde vara en självklarhet, men det har ju de senaste årens integritetsdebatt sorgligt nog lärt oss att det långtifrån är.

Ändå kommer tal om fp-kvinnornas svek, både från oppositionen och från bloggvärlden. Det kan bero på tre saker. En är att vissa debattörer inte vill ha någon signalspaning i kabel alls. Man undrar dock varför de i såfall har ställt krav om parlamentariska utredningar från första början. Ingen kan väl ha trott att en parlamentarisk utredning i ett parlament där bara ett parti, och det knappt, har den uppfattningen skulle resultera i ett nej till spaning?

Att oppositionen är kritisk ska såklart tolkas som partipolitik. Deras motiv har hela tiden varit att knäppa regeringen på näsan. Ingen tror väl att Thomas Bodström brinner för den personliga integriteten? Att alliansen uppnått enighet är alltså ett större bekymmer för dem än hur resultatet av den enigheten ser ut. Miljöpartiet har ett verkligt engagemang i sakfrågan, men hade förstås hoppats locka frihetligt sinnade borgerliga väljare på FRA-frågan.

Att hänga upp sig på det proceduriella, kravet på en utredning, visar tyvärr att man inte förstår politikens villkor. Så desperat ville Fredrik Reinfeldt nu att det skulle se ut som om han inte givit efter, att han i sak givit efter på alla punkter. Om han i stället tvingats till en utredning kan vi vara säkra på att han tillsatt Helena Rivière, eller någon annan skygglappslojalist, och resultatet av utredningen hade blivit lång sämre än det lagförslag som nu ligger.

Det gör förstås inte hanteringen av FRA-frågan ett dugg mer charmfull. Mobbningen av de egna värker fortfarande. Politikerföraktet har eldats på av alla karriärister i partierna, som Fredrick Federley och Annie Johansson eller Henrik von Sydow och Gustav Blix, som övergav sina egna uppfattningar för en spottstyver och en harkling från sin minister. Vi kommer inte att glömma det upprepade hånet mot en påläst opinion och alla tafatta försök att smyga och trixa igenom en urdålig lag.

Men faktum kvarstår. Om gårdagens förslag går igenom, och Reinfeldt inte försöker lura oss än en gång, så får vi en rimlig rättssäker reglering av signalspaningen. Då kan man ta att Sten Tolgfors låtsas som att det var det han ville hela tiden.

*Det här är en längre version av en text som jag i dag har på Expressens kultursida. (Artikeln är inte utlagd än, så länken går till hela sidan.)

Välkomna!

Ha, knappt hann jag klaga på dem så kontrar de med en opinionsblogg. Den ser bra ut än så länge.

En blogg startar också den bedårande Björn Wiman som alltså häromdagen blev ny kulturchef på Expressen. Så fort Björn säger något särskilt roligt till mig brukar han lägga till en varning: "det här får du inte skriva på bloggen". Vi får hoppas att han vågar använda sig av godbitarna i sin egen bloggverkstad.

Men var finns den goda journalistiken då?

I går diskuterade jag den nya offentligheten och de gamla och nya medierna i Nya Vågen i P1 med Martin Jönsson och Göran Sommardal och det kändes än en gång lite som när Anders Mildner i direktsändning blev ombedd att förklara 1) vad Prince var 2) hur det här med internet fungerar.

Okej, jag är lite elak mot både den förtjusande Eric Schüldt, som var programledare, och Sommardal, som skulle representera det gamla mot mitt och Jönssons närmast löjligt samstämmiga "nya". Men jag kan faktiskt inte förstå hur det skulle vara de nya mediernas fel att diskussionen efter SVT:s FRA-dokumentär och hårdvinklade Bildt-citat kom att handla om de där citaten snarare än om spelet kring FRA eller exempelvis den mån som underrättelsetjänsten i helhet faktiskt samarbetar med diktaturer. Det var ju SVT som felvinklade och Bildts bloggande tvingade dem att ändra sig. Hur kan det vara fel att ett fel ändras till ett rätt? Precis som Jönsson sade i diskussionen var det dessutom i gammelmedierna som man bara fokuserade på Bildt-bråket. På bloggarna fortsatte vi i huvudsak att prata om sakfrågan.

Det är problematiskt om bloggarna leder till att journalistiken får ge efter för bara åsikter, sade också Sommardal. Han måtte inte läsa Henrik Brors särskilt ofta. Eller är Brors spalter också bloggosfärens fel?

Vad bloggarna själva gör är ju en sak, men i den utsträckning det leder till en försämrad journalistik i vanliga betalmedier är det rimligen ett val som sagda betalmedier gjort på egen hand. I det specifika Bildt-fallet ledde ju bloggen till en små småningom bättre och sannare journalistik, något som förhoppningsvis kan ge fortsatt hopp om rimligare vinklingar i allmänhet. Det finns otroligt stora problem inom journalistiken i dag - förytling och fördumning är bara förorden - men de beror på i första hand pengar och i andra hand förvirring inför uppgiften. De båda hänger förresten intimt samman. Jönsson berättade när vi var på väg ut ur radiohuset att de på journalisthögskolan i Göteborg, där han är gästprofessor, över huvud taget inte tar upp internet i den vanliga undervisningen. Han försöker motverka det, men det säger ändå så mycket om varför oförståelsen mellan skråna är så gigantisk.

Jag återkommer till Björn Elmbrants bisarra texter om TPB och bloggosfären. Att som han gjorde, blanda ihop de två företeelserna är ungefär lika påläst som att analysera politik utifrån opinionsundersökningar genomförda på telefon och blanda ihop väljarna med Tele2. Ändå är det som om hans okunskap inte spelar någon roll alls för hans framtida skriverier. Herregud, vad kan man kräva av en gammal man, som han själv sade.

Som jag skrev i en artikel på Newsmill häromdagen (jag och Jönsson skrattade för övrigt lite åt att vi skrivit så lika texter om saken, helt oberoende av varandra), finns fördumningsproblematiken såklart bland bloggarna också. Men om vi ska leta efter traditionell god journalistik kan man bara se på bloggarnas bevakning av EU:s telekompaket som det röstas om i dag. Mark Klamberg, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz och flera andra har gjort grävjobb som EU- eller teknikreportarna på tidningarna inte ens verkar ha läst. Eller åtminstone inte förstått. Varför skulle de annars vara så knäpptysta? (Bloggaren) Johanna Nylander har haft en text i Kvällsposten, och i Presstext hittar jag en DN-notis, annars inget.

Visst kan man om man nu vill se telekompaketet som ett specialintresse som inte berör vanliga mediekonsumenter, men två tredjedelar av svenskarna är ute på nätet varje dag. När de börjar bli avstängda från detsamma utan rättegång för att grannens ungar laddat ner filmer via det för ovana så vanliga oskyddade nätverket kommer de kanske ändå att tycka att det hade varit bra att få reda på i förväg.

Ain't no sunshine when he's gone

Ännu ett tecken på att svenskans ledarsida fattar nätet bättre än alla konkurrerande redaktioner:
Politikens Youtubiana - först ut Kim Il Sungs död!

Måsteläsning och lysande journalistik

Alla måste läsa det stora reportaget i veckans Fokus om spelet bakom FRA-lagen. Utifrån de källor jag har finns vissa smärre faktafel i texten, men i det stora är det ett imponerande grävjobb och ännu ett kapitel i den sorgliga historia som FRA-eländet är. Kommer alliansregeringen någonsin att hämta sig från det här fiaskot?

då ses vi på stan snart dårå. fan att integritetsrörelsen inte har några tamburmajorer.

Värdiga vinnare

Jag håller helt med om det beröm som riktas mot Svenska Dagbladets ledarredaktion via nomineringen till Årets redaktion:

"Svenskans ledarredaktion är ett föredöme hur en liten redaktion kan förbättra sitt genomslag genom att vara snabba och kloka med att använda sociala media. Från starten med Svenskans banbrytande ledarblogg har detta påverkat ledarsidans utformning, ledarredaktionens sammansättning och kanske mest av allt, det har bidragit till en politisk debatt som är alertare och som ligger närmare de fria debattörerna än partiernas etablerade spinndoktorer. Detta placerar redaktionen mitt i den eruption av politisk opinionsbildning som kallas "bloggbävningen"."

Det är mycket ledsamt att min egen hemmaredaktion är så ointresserad av nätet. Kanske blir det ändring nu med Karin Olsson som väl fått något slags uppdrag i den riktningen, men det krävs ändå engagemang från hela redaktionen för att det ska bli bra.

Det är en dyster tid vi lever i

Anders Mildner säger, apropå diskussionen om TPB och Arboga-förundersökningen, som vanligt kloka saker:

"Acceptera aldrig en journalistik som väljer att se teknik som något krångligt och moral som något enkelt. Verkligheten är nämligen precis tvärtom."

Enligt mina källor var även en del personer i Debatt-redaktionen hyfsat upprörda över det bisarra uppläget på måndagens debatt. Själv stärktes jag ju bara än mer i min tro att man aldrig ska vara med i det där programmet. Det som skiljer just det här journalistiska övergreppet från andra är bara att Peter Sunde och Karl Palmås fått ut sin berättelse efteråt och att redaktionen därför tvingats be om ursäkt.

En god vän, som i vanliga fall tycker vettig saker, anklagar mig för att lägga mig för bloggopinionen i den här frågan. Och visst är det intressant att skiljelinjen i inställning generellt går så spikrakt längs med var man definierar sin tillhörighet. Jag vet inte om det handlar om teknikkunskaper, som Mildner antyder, eller grupptryck (på båda sidorna skranket).

Nu är ju uppdelningen i bloggar och gammelmedia inte alls entydig, både jag och Mildner och Gelin och en hel del andra står ju med ett ben på varje sida, men i allt högre grad har jag själv kommit att definiera mig som en del av bloggvärlden. Kvällstidningarna, som jag älskat, äcklar mig allt mer med sin Daily-Mailifiering, så kallade kvalitetsmedier visar sig vid bara ganska grunda egna sakkunskaper av ytterst otillförlitlig kvalitet, såväl när det gäller fakta som analys. Det är ingen storhetstid för svensk journalistik som vi lever i, inte om man bara räknar traditionella medier.

Fint de har lagt upp det hörrni

Nu måste alla de borgerliga rikdsgledamöter som kämpar för förändringar i FRA-lagen rimligen förstå att det krävs en blocköverskridande motion om en upprivning av lagen före allt annat. De justeringar av lagen som regeringen eventuellt kan tänka sig kommer nämligen inte att diskuteras förrän efter att lagen trätt i kraft. Förslaget om eventuella förändringar kommer inte förrän strax före jul, dvs efter att möjligheterna att stoppa lagen försvunnit. Det är, givet den övriga hanteringen av frågan (se den gråtande riksdagsledamoten och andra moderna sagor) inte svårt att vara en smula konspirationsteoretisk.

Om 8 borgerliga riksdagsledamöter verkligen vågar stå för att de vill ha en parlamentarisk utredning i frågan så torde det å andra sidan inte vara särskilt svårt att skriva en sådan motion. De behöver trots allt inte vara överrens med oppositionen om något mer än om att lagen inte ska träda i kraft och att det ska tillsättas en utredning som på djupet tar itu med både behovet av och den därpå följande utformningen av svensk signalspaning. Men, som sagt, det kräver att de vågar stå för sina uppfattningar. Och det har det ju varit si och så med tidigare.

Red red wine

Fan att jag nästan aldrig går på teater, annars skulle jag lätt börja kalla mig för rödvinskommunist.

Det här är visserligen inget ordspråk än, men det kan bli:

"När man vänder sig till Marie Söderqvist för att få sina uppfattnigar bekräftade vet man att man är illa ute."

Inför tisdagen

På tisdag öppnar alltså Riksdagen igen efter sommaruppehållet. Det kommer bland annat firas med att Silvia har en rolig hatt och manifestationer mot FRA lite varstans i Sverige. Själv förvirras jag lite av att det alltså finns två stycken olika demos i Stockholm samtidigt på morgonen, Piratpartiets utanför själva riksdagsbyggnaden för att påminna ledamöterna om att vi inte glömt, och Svart Måndags stora demonstrationståg från Norrmalmstorg till Sergels torg (där talare från Magnus Betnér till Camilla Lindberg och Clarence Crafoord senare under dagen ska elda de integritetsälskande massorna). Borde man titta in på Mynttorget först och sedan springa ikapp de andra på väg mot Sergels torg?

Opassande och Oscar räknar också ner till tisdagen. Det har dessutom utlovats nedräkningsinlägg från Anna Troberg, Rick Falkvinge, Mary Jensen, Mark Klamberg och nätverket Stoppa FRA-lagen.

Det uppdämda grottmänniskobehovet av att kalla andra för pisspåse

Läs en rolig och intressant intervju med en näthatare.

Gulahundshögern och barnaoffren

Jag noterar till lika delar fascination och förfäran att den svenska höger som i vanliga fall skriker högt om ovetenskaplighet när det exempelvis gäller sånt som sociala konstruktioner om kön har börjat försvara idén att små barn ska lära sig i skolan att Gud skapade världen på 6 dagar lika gärna som, tja, den vetenskapliga förklaringsmodellen. De är alltså beredda att offra barn för att få skattesänkningar. I det här fallet är det bokstavligt.

Inte bara väljer man att bortse från Sarah Palins besvärande fundamentalism. Det skulle jag nog kunna begripa. Jag har alltid varit svag för John McCain själv och skulle se honom som en nästan lika bra president som Barack Obama. Då får man kanske ta att han var tvungen att gulla med galenpannehögern för att kunna bli vald.

Men de nöjer sig inte med att blunda. De vill kunna älska Palin helhjärtat, hon är ju så snygg och charmig och rolig (och det är hon!), och de väljer därför att (någotsånär) försvara kreationismen som sådan. Att basera skolundervisning på något som är ungefär lika vetenskapligt som astrologi, och ger barnen lika stora chanser till högre naturvetenskaplig utbildning som om de gått astrologiskolan, är solklart att offra just de barnen för sina teologisk-politiska uppfattningar, men det orkar den s k vetenskapligt lagda svenska högern inte riktigt ta in.

Jag är i och för sig inte förvånad. Att offra barn är ju vad exempelvis det av Svenska Dagbladet så älskade vårdnadsbidraget i realiteten handlar om också. I Stockholm är det nästan uteslutande i Rinkeby som föräldrar har ansökt om vårdnadsbidrag för en längre period, medan bara en enda förälder på söder har gjort det. Det krävs ingen alltför avancerad gissning för att komma fram till att de barn som nu med kristdemokraternas hjälp kommer vara hemma i åratal med sina mammor i Rinkeby mer än de flesta andra ungar hade varit betjänta av att träffa på svensktalande miljöer redan som små. Men vi, dvs regeringen påhejad av bl a SvD, offrar deras svenska språkutveckling och deras och deras mammors möjligheter till bättre integration för att det känns schysst att sparka feministerna i röven med ett vårdnadsbidrag. Det är hemskt sorgligt.

Mönsterpassning

I dag har jag min första text som fristående kolumnist på ledarsidan. Den handlar om FRA och sociogrammen.

Uppdatering!
Jag insåg i går att min hänvisning till den DN-debattartikel som Mark Klamberg (et consortes) publicerade i veckan föll bort i någon kortning av texten. Det gör meningen om bristen på dementier från regeringen och FRA lite konstig och framförallt kanske min stora tacksamhetsskuld till författarna av den texten försvinner. Som en del andra bloggar påpekat är ju min roll i den här texten framförallt att förklara betydelsen av sociogrammen på ett lite enklare sätt än vad forskarna gjort. Allt för att nå ut med kunskapen till fler.

Galen eller bara sjuk?

Är det rimligen någon som inte, enligt det här testet, har vuxen-ADHD?

Mark Klamberg - min nye hjälte

Alla i bloggvärlden läser honom förstås redan, men jag måste ändå uttrycka min oändliga beundran för Mark Klamberg, som med sitt envetna grävande ständigt hittar nya oupplysta hörn i FRA-härket. Jag lär mig något nytt varje gång jag går in på hans blogg.

Uppdatering:
Det slog mig plötsligt att jag tror att Klamberg är gift med Birgitta Ohlsson. Ursäkta den dimension av skvallersajt som trängde sig på, men hur i helvete kunde hon låta bli att rösta nej? Inte för att man inte skulle kunna ha olika uppfattningar inom en parrelation, men Ohlsson har ju trots allt tyckt att det där med massavlyssning var rätt dåligt både innan och efter omröstningen (med en mycket kort paus mitt under densamma då hon inte kunde bestämma sig).

Om man, som Klamberg, och rimligen genom den täta förbindelsen också Ohlsson, har unikt djupa kunskaper om de här integritetskränkande lagarna, förefaller det extremt underligt att inte kunna stå pall i partivinden. Men de kanske inte pratar så mycket med varann. Eller också har jag blandat ihop honom med någon annan.

Apropå bylines och riktiga män

Jag kommer eventuellt få skäll för det här av människor som tycker att jag ska vara lojal med den tidning jag skriver åt, men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Och jag kan inte låta bli att kommentera hur Expressens nye USA-korrespondent, tillika krönikör, Staffan Erfors, väljer att framställa sig.

1) Kläderna.
Han har på sig den där Ralph Lauren-pikétröjan med en överdimensionerad polospelare som kom förrförra sommaren. Jag minns att han hade på sig den på redaktionen nära nog varje dag den sommaren, och den var hetaste het bland stekare det året. Den ser förvånansvärt fräsch ut givet slitaget. Med tanke på hur mycket han måste gilla den kanske han i och för sig köpt en till.

2) Posen.
Armarna i kors över bröstet för att framhäva sina biceps är förstås en klassisk manlig krönikörspose (lex Guillou).

3) Minen.
Det syns dåligt på bilden här, men han stirrar mot läsaren med en bister uppsyn och till och med en liten rynka mellan ögonbrynen värdig vilken krigskorrespondent som helst. Det är något särskilt med en viss sorts manliga journalister, som sett människor dö och inte tänker försköna eländet för vår skull. Erfors ser dock lite argare ut än den mest typiska krigskorren, som ofta är lite mer dyster. Han har förmodligen heller inte sett någon dö.

4) Klockan.
Något pråligt Breitling-dykarursaktigt som ser ut att väga ett par kilo. Tur att han har de där armmusklerna.

5) Skägget.
Väldigt Vikingskt. Inte alls dumt faktiskt som behåringsmode, särskilt inte om man jämför med det diadem som han tidigare hade för att hålla tillbaka de långa lockarna.

Folk som får ligga (och inte)

Det här är en smart och rolig vändning på gyllenhammar/zandén-grejen, men framförallt en helt jävla fantastisk rubrik. "Svenska män är jävligt bra i sängen".

I samma genre, folk som fått ligga mycket, vill jag passa på att tipsa om Göran Skyttes förhållandevis obegripliga text i Svenskan i helgen, som avslutades med lite information om Skyttes eget sexliv:

"Du som nu vill angripa mig för att vara bigott och hysa sexualskräck, du ska veta att jag person- ligen har varit med om allt som du önskar att du hade varit med om." Skytte har alltså inte bara legat mycket, han har legat konstigt.

Förresten får präster visst inte ha gruppsex. Jag kan inte låta bli att koppla det till Heberleins text om den mesiga kyrkan. Att det är viktigare för präster att leva ett sexuellt korrekt liv än att, tja, tro på Jesus.

Uppdatering!
Lisa skriver i kommentarsfältet att Lisa Magnusson, hon med den goda erfarenheten av svenska män, fått sparken från Aftonbladet. Så otroligt bisarrt. Jag hoppas att någon annan omedelbart erbjuder henne plats i spalterna.

Dagens DOOL

"Det är inte likt dig att bli så orolig över något sånt här"

Bo till Hope efter att de blivit utslagna av giftpilar och inlåsta i en bunker 10 000 meter under havet.

De små sakerna som upptar ens tid

I dag har jag ägnat flera timmar åt att förbereda mig för, ta, och sedan välja en ny bylinebild för kolumnistgrejen i Expressen. Jag hade självfallet glömt att det skulle vara i dag och hann inte tvätta håret men hetssminkade mig hemma i stället för att som planerat sunka runt i träningskläder fram tills dess att jag faktiskt skulle träna. Sedan tog fotografen 100 nära nog identiska bilder, vissa med min patenterat fåniga fotomin, den där jag sänker hakan ett snäpp för mycket för att se extra rådjursögd ut (se på bloggbylinen för ett inte alltför extremt exempel), och sen valde vi ut två bilder som var riktigt bra. "Varför två?", frågade jag. "Det kan vara bra att variera sig." Därför har jag nu en bild där jag har ett litet litet halvleende i ena mungipan och en där jag inte har det. I övrigt ser man ingen skillnad. Jag vet inte hur tidningen ska göra när de ska välja vilken de vill använda.