Läs Johannes Forssbergs livsviktiga text i dag. Brukarföreningen, den enda patientorganisationen som finns för missbrukare, riskerar snar konkurs för att landstingsrådet i Stockholm, Birgitta Rydberg, inte tål att de har en annan syn än hon har på hur man bäst bekämpar problemen med narkotika.
Det handlar alltså inte primärt om en lobbygrupp. Brukarföreningen hjälper missbrukare rent konket i deras kontakter med myndigheterna, håller dem både bildligt och bokstavligt i handen i deras försök att bli drogfria. Brukarföreningen bokar läkartider, ser till så att missbrukare kommer till behandlingsklinikerna. Eftersom missbrukare både är och behandlas som kriminella i övrigt i samhället finns det för många av dem ett starkt motstånd mot att ha med det offentliga, även med vården, att göra. Någon som är djupt nere i ett missbruk kan också ha svårt att hävda sina rättigheter eller ens att göra sig förstådd ordentligt. Där hjälper Brukarföreningen till. Ute på behandlingsklinikerna i Stockholms län tycker personalen att Brukarföreningen gör ett storartat jobb. De hjälper ju människor tillbaka till livet.
Så kan vi ju inte ha det. Eller hur? Genom Birgitta Rydbergs försorg har Stockholms läns landsting strypt bidragen till Brukarföreningen.
Först var det för att Brukarföreningen var med i en paraplyorganisation där vissa andra medlemmar ville legalisera lätta droger. Det är för all del folkpartiet också, som ingår i Liberala Internationalen ihop med legaliseringsivrande partier. Brukarföreningen gick dock ur organisationen.
Sedan var det för att Brukarföreningen inte ville ställa upp på målet om ett narkotikafritt samhälle. De vet ju nämligen att den som en gång varit tung missbrukare generellt kommer behöva livslång behandling med andra droger, som metadon och subutex.
Det sista argumentet blev att bidrag endast skulle gå till sjukvårdsnära organisationer. Det är visserligen svårt att tänka sig något mer sjukvårdsnära är att skjutsa folk till behandlingar och hjälpa dem i deras kontakter med läkare och annan vårdpersonal. Samtidigt gav Rydberg också glatt många hundra tusen i bidrag till Föräldraföreningen mot narkotika, som aktivt motsätter sig medicinsk behandling och inte är i närheten av vården över huvud taget.
Men Rydberg hade bestämt sig. De där jävla knarkarna skulle bort. Nu får hon förmodligen som hon vill. Och fler missbrukare kommer att dö. Precis samma resultat som hennes motstånd mot rena sprutor. Om det inte vore för magstarkt skulle man kunna tro att det är just det hon är ute efter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Folkhälsoinstitutet hade en uppmärksammad kampanj som vände sig till män som uppsökte prostituerade i sydostasien med den enkla uppmaningen att skydda sig.
Det blev ett ramaskri, men rent pragmatiskt var det faktiskt en snilleblixt. Man kan tycka att sexköp är en vämjelse etc., men om nu en svensk man ändå köper sex i sydostasien trots att vi har bestämt att det i akt och mening är fel, hur gör vi då? Snarare än "de ska faktiskt inte" och så gör man inget, eller så tar man ett pragmatiskt omtag runt hela situationen och informerar. Jag lägger pengarna på den pragmatiska inställningar. Ibland gör människor sånt de inte borde göra. De gör dem inte mindre för att de blir åthutade av någon som säger att du ska faktiskt inte. Samma sak med den som trillar in i missbruk. Rydberg har eller vill stoppa rena sprutor program under föresatsen att rena sprutor innebär att fler knarkar. Eller så hindrar det sjukdomar och ger missbrukare en tillstymmelse av deras människovärde tillbaka. Också när vi talar missbruk behöver vi ett pragmatiskt förhållningssätt. Behandla dem värdigt, ge dem vad de behöver i termer av vad de själv definierar som ett behov. Rydberg tejpar vi fast vid en lyktstolpe
Jessika: jag hämtar tejp om du håller i Rydberg så länge.
Isobel: du blir verkligen bara bättre och bättre. Kanske på Rydbergs bekostnad, för hon blir bara sämre och sämre. =)
det verkar handla om någon form av inställning att man borde vara arg på de grupper som har det sämst ställt. som om de har försatt sig i den sitsen helt frivilligt och nu låter bli att ta sig ur den. de "tar" våra pengar, förfular våra torg och luktar illa där de ligger på drottninggatan. vad ska vi i så fall bättre göra med pengarna, undrar jag? i slutändan, ska vi köpa fler onödiga prylar till våra hem, eftersom vi banne mig har rätt att göra det? ska vi vara petimäterrättvisa och hävda att alla skattemedel alltid ska delas upp exakt på dem som betalade in dem? i så fall, hur ska vi då få bort missbrukarna från gator och torg? är det ens rättvisa? det är så tröttsamt med all den här oförståelsen, intoleransen och rynka-på-näsan-attityden. hjälp människor som behöver det god damn it, vad ska vi annars bättre göra av våra pengar?
Anonyma kommentarer är inte tillåtna här. Den anonyme uppmanade dock nyliberalerna att lämna skrivborden och träffa missbrukare (för att på så sätt komma på att det är bättre om missbrukare dör än om de får vård?) Jag har dock svårt att se hur ett stöd för Brukarföreningen skulle innebära att man INTE pratar med missbrukare, då den föreningen endast består av före detta och nuvarande missbrukare, varav många går på livslång medicinsk behandling.
I valet mellan "hårdare tag mot knarkarna" och en önskan att lindra de skador som uppkommer när människor använder narkotika är det plågsamt tydligt vilken metod som är mest skrivbord och vilken metod som är baserad på hur verkligheten ser ut. Lyckligtvis har alltfler i Sverige börjat inse det.
Oj oj. Det här var riktigt bra. Varför skrivs det inte mer? Vad säger resten av partierna i Stockholms stad? Att FP fortsätter att falla som en sten är ju knappast förvånande.
Nu ska jag kommentera utifrån min uppenbara vänsterideologi: Det finns alltid en brist i "om vi satsar på de som redan har det bra så får vi med oss skiten upp ur leran"-tänket. Bristen är att det helt enkelt inte stämmer. Rydbergs idioti är ett exempel på det, hur man ska hantera bostadsbrist eller låglöneträsk har liknande argumentationer. För mig kommer det alltid tillbaka till en och samma springande punkt, nämligen att antingen måste människor få vara olika och ha brister och oförmågor men ändå på schyssta villkor vara del av ett samhälle - eller så försöker vi utrota dem ur det som vi kallar samhälle. Och ska man vara krass kommer det aldrig att fungera, eftersom det alltid, alltid kommer att finnas människor som trillar igenom på olika sätt. Och då får man återigen fundera över vilken typ av samhälle vi vill ha, ett som har skyddsnät som fångar upp dem som trillar igenom eller ett samhälle där den som inte klarar sig helt enkelt inte finns. Jag vet inte, men jag tror att misslyckanden ligger ganska nära oss alla och jag funderar en hel del över vad det är som utgör skillnaden, vilket gruskorn som liksom håller kärran kvar på vägen i motsats till kör den i diket.
Att sparka på den som redan ligger är en trist ideologi. Att försöka hjälpa är en bättre. Att sparka och påstå att man hjälper är den allra, allra värsta.
Isobel, varför var inte du med i Debatt när de diskuterade just detta ämne 28/3-08? Nekade du till att vara med eller var du inte inbjuden? En sund röst till hade inte skadat. Har iofs full förståelse till eventuellt avböjande till att närvara då programmet är under all kritik.
Birgitta Rydbergs hållning är symptomatisk för hur mycket fungerar i svensk offentlig sektor. Man utgår från idealbilder av hur man anser att verkligheten borde se ut (t. ex. att ingen borde knarka). Huruvida dessa idealbilder är realistiska struntar man i. Sedan formulerar man utifrån detta åtgärdsprogram som i allmänhet inte leder till någonting, men som ser alldeles utmärkta ut som skrivbordskonstruktioner. Och så kan man fortsätta få anslag till verksamheter som i praktiken är meningslösa. Man kan hitta åtskilliga exempel på detta sätt att arbeta inom t. ex. skola, socialtjänst, äldreomsorg, arbetsförmedlingar, etc.
"det verkar handla om någon form av inställning att man borde vara arg på de grupper som har det sämst ställt. som om de har försatt sig i den sitsen helt frivilligt och nu låter bli att ta sig ur den. "
-De som tar droger har ju uppenbarligen satt sig i den sitsen sjalva, nan anna installning vore ju minst sagt galen. Men det ar inte viktigt i sammanhanget.
Det jag reagerar pa ar Svenskars konstiga attityd till droger i allmanhet. De allra flesta som tar droger ar inte i behov av nagon hjalp over huvud taget, precis som de allra flesta som dricker alkohol inte behover nan hjalp.
Valdigt fa av de som testar blir faktiskt beroende av droger.
Men de fatal som blir det kommer inte bli farre eller mindre beroende av att de kriminaliseras.
Det enda sattet att bekampa drogproblemen ar att avkriminalisera. Sa gott som alla drogrelaterade brott och sociala problem har uppkommit pga kriminaliseringen av anvandandet snarare an drogerna i sig.
Skicka en kommentar