En blogg om bok nummer två

Människor har frågat om vad som är skillnaden mellan att skriva den förra boken och den som jag nu håller på med. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Allting är ju annorlunda. Hur illa jag än tycker om det klyschiga i det skrevs ju de facto den förra i ett själsligt undantagstillstånd, liv och konst gick faktiskt ihop, det var jag på dagarna och hon som var nästan-jag i datorn på nätterna. Det finns något intressant i att ha levt konstnärsmyten på det sättet. Jag känner att jag förminskar det, försvarar mig med ironiska formuleringar, håller upp samma cynism som jag använde som allmän livshållning, för att skydda skapelseprocessen från, säkerligen helt rimligt, löje.

Den här gången är det både svårare och mer lustfyllt. Skrivandet är den här gången skilt från mig själv, jag måste inte skriva för att klara mig från dag till dag. Se där kom klyschorna igen, men det var så det var, att skriva var ett sätt att hålla sig flytande, att hålla bearbetningen igång samtidigt som jag genom fiktionaliseringen kunde hålla den på lite avstånd.

Nu är det ett jobb. Det är mycket spännande att se om jag klarar av det som ett sådant. Men friheten i att hitta på är som att leka med lego. Det är liksom för roligt för att vara på allvar. Ändå hopas sig sidorna, ändå känner jag hur jag lever berättelsen på ett annat sätt, inte i livet men i huvudet.

Ps. Apropå den förra boken hände mig en bisarr sak när min babypappa skulle boka flygbiljetter till oss. Först berättade han vad han hette. Sedan sa han vad jag hette. "Jag kan bokstavera", började han. "Jag vet hur det stavas" sa tjejen på Malmö Aviation. "Jag har läst boken." Vad svarar man på det?