Okej, jag börjar väl då

Det känns som om jag knappt gjort annat än diskuterat bloggar på sistone. Alla tycker nåt, helt plötsligt. Det är lite roligt att det inte ens är ett år sedan DN Kultur kunde hoppas på att ingen skulle läsa Stockholm Spectators avslöjande att deras östkust-korre plankade NYTimes. Även om det mest pinsamma i den historien förstås var att ingen annan på redaktionen uppenbarligen läste den.

Johan Cronemans sura kommentarer om Expressen-bloggarna bör förmodligen tolkas som ett rop på hjälp från en alltmer lerfotad koloss. DN har alltid gillat att försöka uppfosta lillebror (som om det någonsin skulle gå)

På sista tiden har jag emellertid känt mig som den som försvarar porren ur ett renodlat teoretiskt perspektiv med bisatsen att "själv tittar jag förstås inte". Det fanns ju ingen isoblogg.

Jag fick frågan från Erik Stattin om att delta i en debattpanel på Bloggforum, men kände mig som det alibi jag avskyr att bli förminskad till. Visserligen skulle det handla om bloggarnas eventuella makt i valrörelsen nästa år, och det skulle jag nog kunna säga något begåvat om. Men jag ville inte vara den där tradjournalisten som lystet hänger med unga snygga bloggers. Tant Isobel tycker att ni är duktiga, eller nåt.

Så nu börjar jag också blogga. Det kommer att handla om alla de saker jag redan skriver om, som politik, teve, fotboll och feminism, men också om sånt som jag tyvärr inte får pengar för att gräva ner mig i, som pigmenten i olika ögonskuggor, eller de bästa fiken att jobba på.

Caffe Nero på Roslagsgatan vinner den tävlingen. Ta bordet i hörnet mot fönstret om du behöver el, annars är det skönast att sitta i baren. Tack vare Sasja och Fredrik kan jag numera dessutom obehindrat tänka till italiensk smörpop.