Fan vad snygga dom skulle bli

Jag ser att du inte är i Malmö. Sade jag till min granne. Sedan utbytte vi dystra profetior.

Eftersom klänningen till Lindas bröllop imorgon inte är färdig kollade vi matchen hemma på teve. Som om jag skulle kunna sy raka stygn när Afonso tunnlar runt på greenen.

Mattan är också det enda som generellt är vackert på Malmö Stadion. Vi dras förstås också med löparbanor, men har å andra sidan Sveriges vackraste arena. De har en betongbunker värre än den i Solna, OCH löparbanor och längdhoppsgropar.

Som spelet var i går uppvägs många externa estetiska brister. Ge Afonso svenskt medbogarskap och han säljs dagen därpå för bra mycket mer än Madsens rosenbergska kaffepengar. Eller gör förresten inte det. Ibland överskrider min kärlek till spelet nästan min kärlek till laget.

Sådan generositet kan man hålla sig med i dag i alla fall. Eftersom vi har vår alldeles egen golden boy. Och då menar jag inte Sjölund, trots att han gör ett mål vi kommer att prata om i åratal.

Det är tur att min man är rätt så trygg med mig. Annars skulle han eventuellt ta illa upp av att jag vill ha barn med den långe vackre dansken. Shit vad snygga de små skulle bli. Såna ungar som gör reklam för portionsförpackad mozzarella. Guldlockiga. Solfräkniga.

Hur ett skott som räddas en meter framför målet av Patrik Anderssons utsträckta hand kan dömas till hörna är ett annat mysterium. Men just nu nöjer jag mig med att vi vann mot de babyblå för första gången sen superettan. Det känns som i ett annat liv.