Arbetslivet och vad det gör med oss

Jag är just nu hemma sjukskriven. Jag sover inte utan sömnmedicin, och innan jag fick sömnmedicin sov jag nästan inte alls på två månader. Man blir jättekonstig av att inte sova på två månader. Själv grät jag t ex regelbundet på tunnelbanan till jobbet på morgonen, eller bröt ihop på golvet och grät när mitt barn vägrade ta på sig överdragsbyxorna. Jag grät av tanken på att jag inte orkade, och grät av tanken på vad det gjorde med mig att jag inte orkade, och grät ännu mer av tanken på vad det gjorde med mitt barn.

Nu sover jag, med medicinerna, och gråter inte alls lika mycket längre. På sikt måste jag lära mig att sova igen, utan medicin, och jag måste lära mig hantera stress mycket mycket bättre. Jag är just nu jättedålig på att hantera stress. Jag gråter t ex när jag måste komma ihåg att göra mer än två olika saker i rad.

Jag tror att jag fångade det tillräckligt tidigt den här gången. Jag mår såpass mycket bättre redan, och tänkte försöka börja jobba deltid nästa vecka. Förra gången jag hamnade vid stupet, vårvintern 2012, stannade jag inte förrän jag plågat hjärnan så mycket att den protesterade genom att ge mig tillfällig dyskalkyli. Det var, såhär i efterhand, ett väldigt tufft neurologiskt symtom. Jag slutade bokstavligen förstå siffror. Jag stirrade på tabeller och kunde inte göra om dem till grafer i huvudet, för jag förstod inte vad som var större och vad som var mindre. Oerhört tufft, som sagt, men just då var mest skrämmande. Min hjärna slutade fungera. Min hjärna är väldigt viktig för mig.

Men jag har uppenbarligen en tendens att överanstränga mig mentalt. Mitt jobb är så viktigt för mig, och jag anstränger mig så mycket för att göra det bra, och både jobbet och det övriga livet innehåller massor av moment som är väldigt svåra för mig, som jag har insett inte är lika svåra för andra. Hålla tider, komma ihåg saker, tåla att bli störd när jag är djupt inne i koncentration, koncentrera mig på ett ämne utan att lockas iväg av ett annat, klara av sociala interaktioner med folk jag inte känner.
Nu vet jag ju att jag och mina problem inte är normen, och förresten har jag hela livet ansträngt mig för att hantera dem och är ju hyfsat bra på att navigera med dem ändå, men just nu kan jag inte låta bli att koppla det personliga till det allmänna. För det kommer ju information hela tiden om hur pass många som blir sjukskrivna för olika former av psykiska problem, både för depressioner och för stress och utmattning. Det är det vanligaste sjukskrivningsskälet, och det går ner i åldrarna. 32 500 var sjukskrivna för utmattning förra året. Det är utöver allt annat ett gigantiskt samhällsekonomiskt problem. Ändå pratar vi så lite om vad vi kan göra åt det.

Eller, det är fel, vi pratar om det, men antingen utifrån tanken om fusk och ekonomiska incitament - att folk är sjuka för att det är alltför ekonomiskt fördelaktigt, eller utifrån sådant som individen kan göra själv. Så gör du för att inte bränna ut dig - bästa tipsen med yoga och mindfulness. Som om det bara var individens eget ansvar att inte bli sjuk av och på jobbet.

Missförstå mig inte, jag tror att både yoga och mindfulness är bra för nästan alla. Jag tror också att det finns mycket man kan göra själv för att rusta sig bättre, det kan handla om alltifrån regelbundna vanor och motion till att faktiskt dela upp ansvaret för hem och föräldraskap lika på riktigt. Men jag tror också att det kan finnas svar i hur arbetslivet är organiserat, som inte individerna själva kan rå på alls.

Det finns viktiga delar av det moderna arbetslivet som gör att människor både mår dåligt och inte sällan presterar sämre. Ta en sådan enkel sak som öppna kontorslandskap, något som i dag är norm överallt. Det finns hur många studier som helst på att det är aktivt dåligt för nästan alla, både i hur de mår, i hur stressade de blir, och i hur effektivt de jobbar. Ändå anses det självklart vara en kostnad som är värd att ta för att ha de öppna landskapen. Jag inser att företagen sparar pengar på minskad kontorsyta, men det vägs aldrig, åtminstone inte öppet, mot nackdelarna.

Annat är hur arbetet blivit mer flytande, både i form av att många förväntas läsa och svara på mail utanför arbetstid, och i hur övrig obetald övertid blivit allt vanligare. Man kan ju jobba hemifrån några timmar på kvällen och bli klar med lite viktiga saker inför mötet.

Digitaliseringen förändrar arbetet i grunden, men det är rätt sällan som det finns en medvetet uttänkt plan för det, eller för all del ett rimligt ledarskap. Arbetslivet i stort påminner i den meningen rätt mycket om den moderna skolan där ungar plötsligt kastades ut i "fritt eget arbete" utan att någon ens funderat över hur det egentligen skulle fungera bortom att det lätt bra, och fritt. Jag är nu för friare arbetsformer, och de passar mig personligen väldigt bra, men det måste finnas en tanke bakom, så att inte människor hamnar med oklart ansvar, liten reell makt och ingen egentlig förståelse eller påverkan på hur och varför man egentligen ska göra det som (kanske) är ens arbetsuppgifter. Det är precis sånt som får folk att jobba alldeles för mycket, för man vet aldrig när man gjort något tillräckligt bra.
Just det senare gäller i nästan alla typer av organisationer i dag, och på väldigt många jobb, både t ex hemtjänstpersonal som ofta saknar alla möjligheter att göra ett tillräckligt bra jobb för den enskilde brukaren utan att ge av sin egen fritid eller rast, och folk på kontorsjobb med flytande arbetsuppgifter och oklart ledarskap.

Så folk blir sjuka i stället. För det blir man, och även om man såklart kan titta bakåt i mänsklighetens historia och se värre plågor (som t ex den atenska pesten), så är inte ångest eller total utmattning någonting som folk hittar på. Det finns på riktigt, och jag tycker att vi borde fundera mycket mer över vad det beror på, också bortom att vi inte yogar tillräckligt mycket.

Det skålpund kött som vi nu åter kräver

"Jag vill bara ha det som är min rätt." Juden Shylock står inför hertigen i den stora uppgörelsescenen i Köpmannen i Venedig och hävdar bara det som är hans rätt.

Alla vet att han har den rätten. Alla vet att han har lagen på sin sida där han argumenterar för att få skära ett skålpund kött ur Antonios kropp. Hertigen vet att Shylock har rätt och vågar därför inte ingripa och skapa ett besvärande prejudikat om att avtal inte behöver hållas, Portia vet, i den unge juristens gestalt, att Shylock har rätt och argumenterar därför inte mot honom, men däremot för värdet av skuldavskrivning och barmhärtighet: "It droppes as the gentle rain from heaven upon the place beneath. It is twice blessed: It blesses him that gives and him that takes."

Alla hatar Shylocks grymhet, lika mycket som de alltid föraktat honom för att han är jude, för att han är ockrare, men enligt lagen har han trots detta all rätt att till och med döda den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån. Häri ligger hela dramatiken i den stora domstolsscenen. Grymt, men rätt.

Att karva kött ur kroppen på den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån må ha ansetts som osedvanligt hjärtlöst också i 1500-talets England, men i grunden delades Shakespeares påhittat venetianska skuldmoral av nästan alla samhällen som föregick den moderna kapitalismen. Ansvaret för ett lån låg helt på den som lånat pengar, och den som inte kunde betala tillbaka sattes i fängelse, utsattes för kroppsstraff, behandlades som brottsling och som moraliskt klandervärd långt bortom den ekonomiska sfären. Det spelade i sammanhanget ingen roll att den som exempelvis fängslades och därmed inte kunde arbeta förstås fick än sämre förutsättningar att någonsin betala tillbaka, det handlade om att statuera exempel och straffa.

I och med den moderna kapitalismens utbredning ändrades sättet vi såg på lån. Dels gick vi i Europa bort från den katolska idén om att det i sig skulle vara syndigt att låna ut pengar mot ränta. Nu låg Shakespeare förvisso lite fel rent tidsmässigt, 1596, när Köpmannen i Venedig kom ut, fanns det åtskilliga italienska banker som lånade ut pengar. Sett lite längre tillbaka var dock det katolska ränteförbudet allmänt rådande, och just därför blev utlåning också i verkligheten något som Europas redan utstötta och utsatta judar ägnade sig åt. Det finns något så fascinerande mänskligt där, i djupt tragisk bemärkelse. Vi, Venedig, för att fortsätta där, anser det omoraliskt att låna till ränta. Men eftersom vi behöver kunna låna pengar, låter vi den här hatade marginaliserade gruppen hantera lånen och sedan föraktar vi dem i utbyte.

De tidiga kapitalisterna var dock mer praktiska än så. Det behövdes ju pengar, företag behövde finansieras,  det fanns vinster att göra. Finansbranschen avreglerades, befriades från sina klerikala bojor. I samband med detta började man också se på lånet som ett gemensamt ansvar mellan långivare och låntagare. Det fanns en risk i att låna ut pengar förstås, och därför tog långivaren ut ränta. Ibland föll risken ut och ett företag kunde inte betala tillbaka. Den första engelska konkurslagen kom 1542, och konkursen kom så småningom att ses som ett praktiskt sätt att hantera ekonomiska misslyckanden. Ekonomin som helhet tjänade på att människor kunde gå vidare och göra annat efter att någon enskild verksamhet fallerat. Att göra konkurs var inget skamligt utan något som ibland hände i en riskfylld ekonomi, i den anglosaxiska, mer riskpremierande kapitalismen slog det synsättet igenom särskilt starkt. Därefter följde en lång, och för mänskligheten ojämförligt ekonomiskt framgångsrik tid.

Tillbaka till nuet. Tillbaka till ett Europa där ett öppet nazistiskt parti med en partisymbol snarlik en swastika precis fick 7 procent i det grekiska valet. Alla är upprörda förstås, på samma sätt som man upprördes över de grekiska opinionsmätningar i våras där 77 procent av grekerna trodde att Tysklands mål med hanteringen av eurokrisen var att etablera ett "fjärde rike". Bättre då att satsa på våra alldeles egna nazister, tycks förfärande många greker ha resonerat.

Den som är satt i skuld är inte fri. Den som inte kan betala sina lån måste straffas. För plötsligt har vi visst gått ifrån den kapitalistiska idén om det gemensamma ansvaret från långivare och låntagare. Bankerna som har lånat ut pengar till Grekland utan säkerhet har inget ansvar och måste till varje pris hållas skadeslösa. Grekland däremot, har allt ansvar och åläggs av EU och av långivarna ett åtstramningspaket som inte bara kommer leda till extrem fattigdom och decennielång lågkonjunktur, det innehåller också rena förnedringsinslag. Hur ska man annars tolka det faktum att grekerna tvingas ge upp rätten till sin egen nationella guldreserv till sina långivare? Världens banker har alltså rätt enligt EU:s stödvillkor att bokstavligen marschera in till den grekiska riksbanken och plocka med sig guldet, om lånen inte betalas.

Åtstramningarna är kanske mindre kränkande, men den grekiska ekonomin krympte 6 procent redan förra året, en minskning av BNP för femte året i rad. Att i det läget lägga in hela ekonomin i medvetet backläge är den nationalekonomiska motsvarigheten till att kasta en låntagare i fängelse. Alla vet att åtgärden inte kommer leda till att lånen kan betalas. Det är enbart ett straff, utdelat för att visa både den enskilde fängslade och alla andra låntagare, vad som händer om man inte kan betala. I och med euromedlemskapet finns heller ingen möjlighet för Grekland att släppa sin valuta fri och sänka landets generella kostnader. När politiker i dag pekar på den svenska lyckade åtstramningspolitiken i början av 90-talet glömmer de ibland den grundläggande faktorn. Utan en kraftigt sjunkande krona hade det förmodligen inte fungerat då heller.

Vi bör inte förvånas över att grekerna förkastar den EU-påtvingade politiken. Deras val av extremismer att trotsigt hålla upp mot överheten må vara värre, faktiskt politiskt, än de proteströrelser som syns i övriga världen, men så har också grekerna drabbats hårdare än andra av krisen och av hur EU valt att hantera den. Också i ett land som USA ser vi hur upplevelsen av orättvisa, av hur de där uppe berikar sig själva, givit grogrund för såväl tepartism som occupy-aktivism. De olika rörelserna har olika politisk färg, men ilskan riktas i båda fallen ändå mot det vi kan kalla staten-och-kapitalet, Wall Street, Washington, den privilegierade röra där politiker och bankirer ömt håller varandra om ryggen.

Vi återkommer till Shylock där han står inför hertigen och kräver sitt kött. Vi hatar honom för att han kräver sin rätt. I dag anser vi att bankerna har rätt att kräva Grekland och kanske hela EU på evig lågkonjunktur. Vi ger dem den rätten, respekterar den rätten. Inga droppar av barmhärtighet från himlen här inte. Sen hatar vi dem för det. Kanske var den moderna kapitalismen bara en övergående fas.

Text publicerad i tidskriften Tiden hösten 2012.

De döda på stränderna

2000 döda. Siffrorna kom häromdagen. 2000 människor dog i medelhavet förra året. Det är mer än fem personer om dagen. Fem personer i dag, fem personer i går, fem personer i morgon. Män, kvinnor och barn. Vi har alla sett katastrofbilderna, vi vet att det är barn också.

Döda flyter de i land på sydeuropas stränder, numera knappt utan att lokalbefolkningen orkar bry sig. Människor sitter och solar med döda människokroppar några hundra meter bort. Döden har blivit en fullständig normalitet. Deras död. Afrikaners död. Syriers död. Folk som förtvivlat försöker ta sig från det syriska blodbad som FN beskriver som grymmare än vi ens kan föreställa oss, eller som försöker undkomma IS folkmord. I stället dör de utanför Italiens kust.

Från Sverige skickar vi förresten just nu tillbaka flyktingar till norra Irak. Vi skickar tillbaka folk till just den pågående etniska rensning som vi samtidigt läser om i tidningarna och begråter. Vi skickar tillbaka folk till Gaza också.

Jag fick i uppgift i kväll att tala om hur vi stoppar rasismen, och jag gissar att man ville att jag skulle tala utifrån min text, som handlar om yttrandefrihet och hur så många i dag missförstår den. Och det finns absolut saker att säga om det. Så sent som i går läste jag en ny text i en borgerligt tidskrift om att det enbart var en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att vuvuzuela på ett möte och att kasta bomber i politikers hem för att försöka mörda dem. Det är nog lite mer än en gradskillnad däremellan. Potentiellt döda kroppar till exempel.

Och jag kan inte ta mig förbi alla döda kroppar. Mitt tänkande hakar fast sig i fasan och kommer inte vidare. Jag kan inte sluta tänka på de fem döda människorna i medelhavet varje dag, jag kan inte låta bli att se deras ansikten, se deras utsträckta händer från sjunkande båtar, deras anklagelser om att vi tycker att deras död är ett rimligt pris att betala.

För det gör vi uppenbarligen.

Jag är nu en sådan märklig orealistisk typ som i grunden är för fri invandring. Jag anser inte att någon, stater eller andra människor, ska ha rätt att fjättra folk vid den plats de föddes.

Jag har en son. Han är sju år och började skolan i förra veckan. Jag tycker inte att han har mer rätt att växa upp i trygghet i ett fungerande demokratiskt fredligt ekonomiskt framgångsrikt land än ett barn som föddes i Sudan eller Syrien.

Han har inte gjort något för att förtjäna sitt blonda hår, som han får fördelar av varje dag. Han har inte gjort något för att förtjäna en bra skola eller fungerande avloppssystem. Han har inte gjort något som gör att han har mer rätt att sova tryggt i sitt rum på natten än andra barn som sover samma nätter under granatbeskjutning. Han har inte rätt, jag har inte rätt, vi har inte rätt, att förneka andra barn och andra föräldrar att söka samma trygghet, samma möjligheter

Jag kallade mig själv orealistisk där i början, för det är så det beskrivs. Att anse allt detta påstås vara naivt och barnsligt och liksom lite tossigt. Att fortsatt se de döda flyta i land på stränderna är visst det realistiska alternativet.

Detta är rasism. Deras kroppar, deras döda, behöver vi inte bry oss om. Om vi någonsin ska kunna mota rasismen måste vi inse att detta är den rasism som ligger i botten av vårt invandringssystem.

Och om detta är det enda realistiska så vet jag inte hur vi ska kunna leva med oss själva.


Det här är ett anförande jag höll på releasen av Rasismen i Sverige 28/8. Anförandet efterfrågades som text också.

Läppstiftskolan I - det stora inlägget om textur

Jag vet att det är ett tag sedan den här serien utlovades, men livet kom emellan, och eftersom det för första gången på flera år var liv av en bra sort som gjort mig lycklig, tänker jag inte be om ursäkt för det särskilt mycket. Dessutom blommar körsbärsträden och ni borde ändå vara ute i solen hellre än att hänga på internet.

Det finns två val när det gäller läppstift: färg och textur. Det finns fler val också, för all del, märken, doft, hur snygg hylsan är, vilken person man känner sig som när man använder det, om det är mer Grace Kelly eller mer gotprinsessa, men det sista är ändå oftast en aggregering av de tidigare valen och inga val är lika viktiga som de första. Det här inlägget kommer behandla textur, som är det minst uppmärksammade av de två, men som är kanske allra mest avgörande för vilken känsla man får av att använda läppstiftet och också ett område där många ovana läppstiftsbärare går fel.

Textur i sin tur handlar dels om pigmentering, dels om just själva texturen. Läppstift går från extremt högpigmenterade, intensiva färgchocker, till lättaste skiraste stains som knappt syns. Det finns förstås läppglans också, men det gillar inte jag, så det får någon annan skriva om. Det finns prestige i hög pigmentering i smink, sminknördar gillar det och högpigmenterade produkter skrivs upp. Och hög pigmentering kan vara fantastiskt om man verkligen vill ha de där power-läpparna, omöjliga att ignorera eller låta bli att påverkas av. Men ibland vill man inte det. Och då blir den höga pigmenteringen ett hinder, där du kanske älskar kulören, men varje gång du sätter på dig läppstiftet så känns det ändå alldeles för mycket som en estetisk käftsmäll och det slutar med att man torkar av minst hälften. Jag har exempelvis den relationen till legendariska Russian Red från Mac. Det är en fantastisk kulör, men just mot min hud och eventuellt mot min mentala konstitution blir den nästan alltid alldeles för mycket. Den blir däremot fantastisk om jag bara duttar på litegrann med en fingertopp, vilket är ett trick som alltid funkar om man vill använda ett läppstift som har för hög pigmentering för vad just den här dagen, huden, sinnesstämningen önskar.

Lägre pigmentering finns i alla schatteringar ner till det som ibland kallas stains, sheer eller något annat för att antyda att det just inte blir så himla mycket färg. Ett roligt engelskt märke som heter Lipstick Queen (med väldigt snygg art-deco-profil) gör två läppstift som heter Sinner och Saint, som leker med det här, där Sinner är extremt högpigmenterat 90 % (vet dock ej i procent av vad?), matt, medan Saint är sheer, 10 % pigment, med samma kulörer. Stains eller sheers är förmodligen den enklaste sortens läppstift att börja med, det är stift snarare än gloss, men är ändå bärbart på exakt alla och väldigt diskret. Diskret är inte alltid en dålig sak. Stains kan också komma i flytande form som man penslar på läpparna, där poängen är att färgen ska se olika ut beroende på vilken grundläppfärg man har, Benefit gör en klassisk, bra, som ser ut som om man ätit hallon bara. (eller erm, kanske druckit rödvin, fast inte på ett dåligt sätt!). Ovan syns en underbar stain från Vincent Longo i färgen Cherry som tyvärr inte görs längre.

Texturen handlar utöver pigmenteringen om hur läppstiftet känns på läpparna och var det befinner sig på skalan mellan matt och blankt. Här har läppstiftsteknologin utvecklats fantastiskt på de senaste 20 åren. I dag känns läppstift nästan alltid behagliga på läpparna, de torkar inte ut som de gjorde förr, och glider på enkelt när man sätter på sig dem, även de versionerna som sedan ser matta ut för ögat. När jag verkligen började använda läppstift, till skillnad från att bara tänka att jag skulle vilja vara en person som hade läppstift, var det här helt avgörande. Läppstift förr i tiden kändes som att ha ett lager av något utanför kroppen, utanpå läpparna, och det gjorde all skillnad i världen för mig när de började kännas som något som hörde till kroppen. Ungefär som skillnaden mellan en kroppskräm som bara ligger utanpå som ett lager och en som sjunker in i huden.

I dag behöver man inte tänka på det här om man köper stora vanliga märken, alla har bra textur i den meningen, men kanske skulle jag ändå särskilt vilja hålla fram Mac och Chanel, som var de märkena där jag först insåg det här och som därför har en särskild plats i mitt hjärta.

Vad gäller matt och blankt är det helt en fråga om tycke och känsla och vilken look man vill uppnå. Old school Hollywood glamour, vilket i stort sett alltid är det jag strävar efter, funkar i båda varianterna, även om matt ger mer 40-talskänsla och blankt känns mer 50-taligt Marilynesque. Matt upplevs ibland som mer svårburet, i skönhetsspalter talar man om att det förstärker skavanker, men mitt mål med mitt utseende har ändå aldrig varit perfektion. Jag tänker uppriktigt inte ens på om det syns att jag har någon liten hudflaga på läpparna som tagit åt sig mer pigment än resten.

Men visst, det är alltid bra att peela läpparna om man använder läppstift mycket. Det kan man t ex göra med en ren tandborste eller en frottéhandduk eller med något för ändamålet specialgjort medel.

Om man har ett älskat läppstift som inte är superblankt men vill ha det där chockblanka kan man alltid ha färglöst läppglans ovanpå, för att få matt behöver man dock köpa ett stift som är matt. Det finns i många märken, jag gillar verkligen Nars Velvet matte pencil som en oerhört bärbar vardagsvänlig sammetsmatt, men den extremt matta som är på bilden till förra inlägget, som är kanske den snyggaste jag har, är från Nouba, heter Millebaci och är nåt slags longlasting (hence, tusen kyssar) som kommer i hylsa med skumgummiapplikator (kulör nr 7 på bilden) och som jag efter tips från en bekant köpte på Apoteket. Andra bra matta läppstift är ovan nämnda Sinner från Lipstick Queen och Chanel Allure Velvet (som syns överst i inlägget i la Somptueuse).

Blanka, eller hyfsat blanka läppstift, är egentligen normen. Om det inte står matt någonstans så kan man utgå från att det är ickematt, alltså åt det blanka hållet. Ovan syns ett gammalt underbart stift från Versace som jag inte vet namnet på, men det är jätterött och jätteblankt och lämnar märken överallt, vilket ibland är exakt vad man vill. Tyvärr är det närmast omöjligt att ha på snyggt utan pensel, vilket är ett åbäke jag sällan riktigt orkar med, inte minst för att bättra på under dagen när färgen på läpparna försvunnit i röda lämningar längst ens väg, på koppar och glas, folks kinder och kragar. För det extremt blanka krävs någon form av metalliceffekt, och det närmaste jag kommer är ett läppstiftsgloss från Limecrime som dock faktiskt oftast är för mycket till och med för mig. Det finns inte ens någon bild på mig i det, men nedan är promotionbilden. Blankt, mycket blankt.

ps. En texturvariant som jag själv sällan gillar, men som jag ändå måste nämna är läppstift med skimmer, eller frostade som de också ibland kallas. Jag tycker att de får en att se ut som en konståkerska från 80-talet, men å andra sidan kan det förstås utmärkt väl vara exakt den look man är ute efter. Isåfall rekommenderar jag det varmt.

.

Läpparnas bekännelser

Jag minns inte när jag började med rött läppstift, men sannolikt hade det, liksom nästan allting annat i min estetiska utveckling, med Twin Peaks att göra. Vi talar 1991, i Ludvika, jag var 15 år gammal och hade fram till dess pendlat i stil mellan utmobbad tönt med jeans och tjocktröja och utmobbad tönt med svarta kläder och kajal. Sedan kom Twin Peaks och mitt liv, eller åtminstone mitt utseende, fick en riktning som jag egentligen aldrig tagit mig särskilt långt vidare ifrån. Och varför skulle jag? Det finns ändå inte mycket som är snyggare än svartvita brogues, veckade kjolar, rosa kashmirtröjor, flanellskjortor och ljust turkosa diner-uniformer.

När jag nu tänker efter minns jag inte ens om någon central gestalt i serien egentligen använde rött läppstift, sminket var i allmänhet väldigt 90-talsbrunt. Josie Packard hade dock blankt klarrött stift, alldeles för gult för min hudton.

Nu visste jag dock inte så mycket om hur man bör matcha det röda mot den egna huden i början på 90-talet, och jag misstänker att jag kanske inte i dag hade valt just det där röda läppstiftet av märket Jane Hellen som jag någon gång i den här vevan köpte på Åhlens vid gågatan och sedan nästan aldrig använde. Jag provade det framför spegeln, men hann knappt ut genom dörren innan jag gick tillbaka och torkade bort det. Jag älskade det, men kände mig inte som en person som kunde se ut sådär. Det kan ha varit den där utmobbade tönten som fortfarande fanns inne i mig.

Sedan köpte jag under många år röda läppstift ibland, utan att använda dem. Jag ville vara en person som hade röda läppar, även om jag uppenbarligen inte var det. Ett, som jag fortfarande äger någonstans, var från Bourjois och mörkt perfekt körsbärsrött, och det hade jag faktiskt någon enstaka gång till fest. Annars var det mest hemma framför spegeln.

I dag har jag rött läppstift nästan varje dag. Det finns inget smink som är lika mycket jag, som känns lika självklart, jag äger säkert 30 stycken snarlika men olika (förra sommaren instagrammade jag dem alla under taggen #50shades), i lite olika nyanser, texturer, pigmentering, känsla. Jag har hittat mina perfekta röda, och hittar ständigt nya perfektionsvariationer, man behöver alltid ett som är lite mörkare, lite skirare, lite mattare, lite mer hallonsylt.

I en serie blogginlägg och instagrambilder kommer jag gå igenom allt det här, och kanske hjälpa just dig att bli en person som har rött läppstift, om du nu skulle vilja det. Vi kommer gå igenom texturer, nyanser, märken. Jag kommer prata om myter och föreställningar om det röda och om några av de vackraste kvinnorna och läpparna i världen.

Purgatorio 2:3

”Blessed be the fruit”

Margaret Atwood

Från och med graviditetens 23:e vecka är den havande kvinnan enligt svensk lag två. Från och med då är abort förbjudet och fostret i magen ett eget rättsligt subjekt bortom modern. En kropp, två individer, två kroppar, ett par lungor som sköter syresättningen. Den konkreta upplevelsen av en annan varelse i sin, någons trummande fötter mot ett revben, någon annans hjärtslag, i långt högre hastighet än dina egna.

Vi talar sällan om det här i filosofin eller politiken. Sådant känslotrams kan man väl ha i föräldratidningar eller kvinnoromaner. Reproduktionen tillhör det privata och är därmed mindre intressant, mindre intellektuellt. Skönlitteratur och annan konst som rör graviditeter och barnafödande anses aldrig lika seriös som sådan som rör män som dricker för mycket sprit och har ångest.

Sådan är nu könsuppdelningen. Om vi inte levde i ett patriarkat inbillar jag mig att intresset för detta mysterium vore större. För som mänsklig erfarenhet är detta unikt i livet. Den gradvisa övergången från ett frö till en sorts annanhet som ändå mest är jag till det som är en annan och samtidigt jag till det som otvetydigt är en annan, utlämnad åt världen, men perfekt i sin alldeles egna mänsklighet. Vecka 5, vecka 25, vecka 40+. Efter födseln får den födande mer av ett fritt val, men beroendet kvarstår obönhörligt i ena riktningen. Människoungens mångåriga hjälplöshet skapar sin egen logik. Någon måste ju faktiskt finnas där, mata, bära, spegla. Överlevnaden som art bygger på detta. Hur kombinera denna tillvarons absolut med idéer om frihet och fritt val? Den enda frihet som kan finnas i förhållande till det lilla barnet är kring vem som ska vårda det. Att någon måste är otvetydigt.

Ur reproduktionen har patriarkala samhällen byggts och legitimerats. Ägandet och arvet kräver kontroll över kvinnans kropp, hur ska annars hopsamlade rikedomar säkert tillkomma rätt efterlevande, ur patriarkens perspektiv. Hennes beroende och upplevda svaghet vid grosseser och barnafödande blir outtalade anledningar att utesluta henne ur både maktutövning och ur de individuppfattningar som så småningom växer fram. Uppdelningen görs i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. Genom den mänskliga historien går barnafödandet som både den synliga orsaken till existensen och den osynliga orsaken till existensens yttre format. Det senare definierat och beslutat av dem som inte föder.

Detta att den gravida kvinnans kropp inte är hennes är vardagspolitik. Det Socialstyrelsen rekommenderar sägs aldrig med samma gravallvar som när rekommendationerna gäller en havande, efterlevnaden anses självklar oavsett hur ytlig eller missförstådd forskning som ligger bakom. Genom olika tider har argumenten lytt olika, om det handlat om statens rätt till ett friskt bonde- och soldatmaterial eller emotionell press på den blivande moderns ansvar för det framtida livets neurologiska särdrag. Drick inte kaffe, ät inte filmjölk då det innehåller minimala mängder alkohol, ät ost, ät inte ost, ät fisk, ät inte fisk, ät grönsaker, akta dig för importerade grönsaker, ät helst helkonserver, motionera, cykla inte, arbeta som vanligt, vila. Modernitetens kontrollbehov uppförstorat, om ingenting annat i denna mystiska process kan överses kan man åtminstone detaljplanera ätande. Graviditeten som ätstörning.

Den kan kännas som en fientlig invasion. Likt Ripley med monsterägget inne i kroppen tvingas vi bära på inkräktare, prioritera denna parasit framför vår egen överlevnad. Detta är helt konkret, endast det som blir över när ett foster fått tillräcklig näring går till modern. Den oönskade graviditeten blir ett dubbelt fängelse. Att göra en kvinna gravid mot hennes vilja är en kränkning i sig, också bortom eventuellt sexuellt våld. Det är väl känt och använt i krig, tvinga fiendekvinnan att bära ditt barn och du förnedrar henne dubbelt, trippelt. Också för den med mer positiva tankar kring havandeskapet är det ett maktövertagande. Det är lätt att förstå den som efter födseln inte orkar mer jagupplösning och kroppslig underkastelse utan av emotionella skäl avstår från den amning som annars förlänger symbiosen.

Det har funnits goda skäl att utesluta kvinnor ur politiska teorier. De, med sina beroenden, sina kroppar, sina parasitära gäster, har ju inte passat in. Både liberal och socialistisk filosofi har i allmänhet koncentrerat sig på den del av livet som försiggår i det vi kallar offentligheten (definierat på olika sätt). Relationen till arbetsgivaren och till staten har definierats och problematiserats utifrån individer som är män. Individer i offentligheten har ju i allmänhet varit det, inte minst som man så fiffigt definierat bort allt som inte varit traditionellt manligt ur den sfären. När man så småningom kom till slutsatsen att kvinnor också är människor lade man bara till dem i existerande teorier.

Teorierna håller emellertid inte ihop. Inom arbetarrörelsen sliter man ständigt med detta. Är könsförtrycket reellt och något att ta på lika stort allvar som klassförtrycket eller kommer också sexismen automagiskt att lösas upp av kampen mot kapitalet? Ännu i svensk vänster i dag går viktiga skiljelinjer längs svaren på de frågorna. Inom liberalismen bryr man sig sällan ens om dilemmat. Individens frihet är primatet och numera tycker vi ju att också kvinnor är individer så vad är problemet? Låt också kvinnan fritt få välja och välja bort föräldraskapet, välja och välja bort omsorgen om avkomman, som män alltid har kunnat göra. Vi lägger till kvinnan bara, skakar om och serverar det fria samhället. Men reproduktionens villkor kvarstår.

Under mitt hjärta en annans. I min kropp den andre. Min kropp överskrider mitt jags gränser.

Abortfrågan skär genom dessa tänkta självklarheter. Å ena sidan den liberala tanken att också kvinnan är individ och alltså kan inte fostret vara det samtidigt. Kroppen kan inte vara två, eftersom grunden för hela det politiska tänkandet är att hon är en. Å den andra, den lika klassiskt liberala tanken att varje individ har rätt till liv, och eftersom embryot uppenbarligen har liv har det också politiska rättigheter, likvärdiga dess värddjurs. Dilemmat är så olösligt att vi föredrar att inte tänka på det, inte tala om det. Den progressiva liberalismen ställer sig i allmänhet på kvinnans sida och väljer därför av intellektuella förenklingsskäl att tala om fostret som ickeliv, blott slemklumpar att kasta undan om kvinnan så önskar. Den inte så progressiva konservatismen bortser helt från kvinnans självägande och ser henne som en behållare för det nya liv som är skyddsvärt i långt högre grad än dess moder. De olika linjerna är tydliga i den manikeiska amerikanska abortdebatten där fullständig aborträtt, fram till dagen före förlossning, ställs mot rätten att mörda abortläkare eftersom man då skyddar livet. Den senare linjen är vanligare än den förra och än mer när man bara offrar den enskilda kvinnans liv hellre än hennes foster. I flera länder i Sydamerika är abort inte ens tillåten vid risk för moderns liv. I vintras dog en gravid kvinna i Polen då flera läkare efter varandra vägrat behandla henne och ljugit för henne om hennes sjukdom av rädsla för att skada hennes foster. Den amerikanske republikanske presidentkandidaten till valet 2012, Rick Santorum, motsätter sig helt rätten till abort och har kallat abortskäl av omsorg om kvinnans hälsa för ”falska skäl”. Varje år dör 47 000 kvinnor i illegala slaktaraborter, 5 miljoner behöver läkarvård efter sådana ingrepp.

Foster är dock inte slemklumpar. Detta kan jag säga med fullständig visshet. Också före den svenska abortgränsen innebär en avslutad graviditet att man tar ett liv. Ett pre-barn som inte får leva, inte får utvecklas till människa. Också innan utgången av vecka 22 känner de flesta kvinnor fosterrörelser, om så bara som fjärilsfladder, till förvillelse likt en orolig mage. Också innan utgången av vecka 22, när fostret antas kunna överleva om det föds och alltså gå från att vara ett foster till att bli ett barn och få de rättigheter vi lägger in i det etikettsbytet, är dess närvaro inne i kvinnan i allmänhet tydlig.

De sena aborterna tydliggör ambivalensen. Den förlossning den aborterande kvinnan tvingas genomföra, komplett med krystningar och värkar, ligger helt nära den sortens förlossning, förhoppningsvis något senare i graviditetsförloppet, där barnet är önskat. Vid den sena aborten är barnet emellertid vid den här tidpunkten redan dött, så kvinnan andas och smärtar och föder sitt döda barn. I allmänhet kan man få morfin. Det är förstås en fördel mot reguljärt förlossningsarbete.

Detta är sanningar vi i dag i allmänhet lämnar till abortmotståndarna. De får vifta med perfekta babyfötter i miniatyr och prata om liv och död och fullkomlighet. Endast den som frånkänner kvinnan sin kropp erkänner fostrets. Den som också ser fostret antas ha dolda skäl och egentligen vilja inskränka aborträtten. Så fasta är vi vid uppdelningen i individer, en och en, med rättigheter i var sitt litet paket, att vi inte förmår inse att allting kanske är sant samtidigt. Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja. Kanske finns inget enkelt låtsat antingen eller. Kanske är valet inte mellan barnets primat eller kvinnans, utan mellan om kvinnor ska få välja i relativ säkerhet eller om de ska tvingas till smutsiga, farliga ingrepp utanför sjukvårdens kontroll. Inte lika filosofiskt högtidligt, men i realiteten lika mycket ett val mellan liv och död. Kvinnans liv eller kvinnans död.

För ingen kan ju tro att det där med livet alltid har varit så himla heligt. De flesta samhällen har genom historien accepterat visst dödande, av fiender, av slavar, av kriminella, av födda eller ofödda barn. Högstämd retorik om livets värde har, i den utsträckning sådan alls förekommit, omvandlats i pragmatisk realism. Också i dag, när vi lyckosamt nog oftast betraktar också folk från grannbyn som människor, är denna pragmatiska inställning rimligast. Målet är att minimera lidande, snarare än upprätthålla teorier om individer och rättigheter som ändå inte räcker till när de konfronteras med verklighetens havande kvinna.

Om kvinnan inte ansetts vara människa har barn gjort det i ännu mindre utsträckning. För att alls överleva måste de bli vårdade, men ingen sådan rättighet har traditionellt definierats. För att kunna bli hela människor måste de få skydd, mat, fostran, frihet, kärlek - hur ska ett sådant behov kunna formuleras politiskt? Om vi tänker oss att män och kvinnor har lika rätt till frihet, allt annat vore trots allt orimligt, på vems axlar kan vi placera skyldigheten att göra det som måste göras? Har den personen att bära detta alldeles ensam? Ansvaret att vårda ett litet barn är i längden mycket svårt att kombinera med för ekonomin nödvändigt förvärvsarbete. Har en person som avlat ett barn ingen frihet eller all frihet? Och vilken frihet har barnet?

Det traditionella sättet att se på detta har varit att kvinnor har skyldighet att vårda sina barn, män har skyldighet att försörja dem och om männen avviker får kvinnorna, och barnen, klara sig bäst de kan. Samma sak har förstås gällt barnen om deras mödrar avvikit, men det har historiskt varit mer ovanligt utom vid exempelvis dödsfall, och då har barnen generellt snarare tagits om hand av andra kvinnor än av sina fäder. Detta synsätt hänger väl ihop med uppdelningen i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. I det privata, där kvinnor finns, finns ingen frihet. Kvinnors beroende av män har, i den mån man alls reflekterat över det, betraktats som ett fritt val att avstå från frihet. Släktets fortbestånd har byggt på att kvinnor fattat just detta fria val att bli ofria.

Om det är något som välfärdsstaten har gjort är det att lösa upp den premissen. Liberaler klagar ibland på att den bara ersatt kvinnors beroende av män med kvinnors beroende av staten, men den klagan är en smula verklighetsfrånvänd. Beroendet ligger fast i den mänskliga reproduktionen. Man kan organisera det på olika sätt, ge mer eller mindre frihet, mer eller mindre möjlighet till egna val. Det lilla barnets hjälplöshet är ändå oändlig. Helt utlämnat till att någon försakar sitt eget oberoende för dess bästa.

För här är en annan av frihetens paradoxer – barnets frihet gentemot föräldrarna. Vilken rätt har ett barn att ha möjligheter bortom föräldrarnas önskan och horisont? Synen på detta varierar dramatiskt över världen. I Skandinavien har vi av tradition sett på barns frihet som väsentlig, frihet från aga, frihet till skolgång. Ändå konfronteras vi självklart också här med frågan om vad föräldrar egentligen får göra mot sina barn, och vilken rätt någon utomstående har att lägga sig i. Var går gränsen för vanvård, var går gränsen för när man inskränker sina barns framtida liv för tydligt? Ska man få hemskola sina barn? Ska man få hemskola sina barn också om man lär dem att evolutionen är trams och att homosexuella kommer till helvetet? Också om man håller dem från att tidigt lära sig svenska och få en någotsånär rimlig chans att själva välja att bli en del av vanlig svenskhet? Ska föräldrar få välja i vilken utsträckning deras tonåringar har sexualkunskap i skolan och vad denna i så fall ska innehålla?

Ett dilemma med den svenska debatten kring de här frågorna är att den nästan uteslutande rör sig i gränslandet mot religion eller möjligen integration. Det är uttalat religiösa friskolor som ifrågasätts i sammanhanget, inte waldorfskolor eller elitskolor. I detta genomsekulariserade land anses blott religionen vara potentiellt skadlig indoktrinering, annan uppfostran, också sådan som kraftigt inskränker barnens möjlighet att välja om och välja annat bortom föräldrarnas intressen, är oproblematisk. Tennisföräldern som sätter sitt barn i träning från dess att han eller hon kan gå, som tvingar barnet att förneka alla andra intressen, all normalitet, vänner, skolan, fritiden, ses på sin höjd som en kuriositet, trots att de idrottsskador som kan uppstå vid alltför tidig felaktig träning kan vara nog så livslångt fysiskt handikappande som exempelvis en religiöst betingad omskärelse. De riktiga fördömandena lämnar vi dock alltid åt sådant föräldrainflytande som rör förälderns relation till Gud.

Även om vi inte äger våra barn har vi dock vad man skulle kunna kalla viss tillfällig besittningsrätt till dem. Åtminstone gentemot staten. Om inte annat talar empiri för att det uppkommer helt nya och oftast värre problem när staten tar ifrån föräldrar alltför mycket föräldraansvar och -makt. Reproduktionens villkor igen. De förhållningssätt politiken hävdvunnet intar i det stora fungerar inte alltid särskilt bra i det lilla. Man kan välja att strikt hålla isär de två kretsarna och döma vissa till vissa regler och andra till andra, så har trots allt våra samhällen sett ut väldigt länge. Men man kan också kapitulera inför insikten att reglerna från början var arbiträra, att en påstådd universalism som måste bortse från grunden för människans existens för att gå ihop kanske inte är så universell ändå.

(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) 

Några rader om en 20-åring och värdet av illojalitet

I går var jag på 20-årsfest för magasinet Arena och fick bl a i tropisk hetta höra några gamla chefredaktörer tala om åren som gått. Det var nostalgi om hur Per Wirtén satt på café opera på tidigt 90-tal och ville starta en tidning och ickenostalgi från Karolina Ramqvist som sade att hon knappt mindes någonting och inte gillade att se tillbaka, men allra mest fäste jag mig vid Magnus Linton som talade om sina utgångspunkter i tidningsmakandet och det politiska livet.

"Det viktiga för mig har alltid varit illojaliteten", sa Magnus och log det där sneda leendet och hundra vänstermän som kanske i och för sig inte var där just då svor inombords. Och det är förstås lätt att reta sig på en sådan inställning, inte minst i en politisk rörelse som i övrigt haft så förtvivlat svårt med den intellektuella utvecklingen, särskilt så på det 90- och 00-tal när Arena trots sin litenhet och extremt blygsamma budget närmast dominerade den tänkande vänstern. Många har retat sig, minns de återkommande Arena-debatter där de där arga vänstermännen förklarat hur tidningen skrivit alldeles för lite om klass och alldeles för mycket om aborträtt och globalisering och sexuell frigörelse och missbrukspolitik och Sveriges roll i kolonialismen. Illojalitet alltså, och det är en underbar utgångspunkt för att tänka politiskt.

För jag minns själv hur den där illojaliteten, med systemen och organisationerna och den debatt som alla andra ville föra - men däremot aldrig med de verkliga målen - gjorde att jag kände mig så lockad av Arena. Jag hade ju andra politiska utgångspunkter, om än vi möttes i det kulturradikala, men det jag kände mig så hemma i var framförallt detta att aldrig inordna sig. Aldrig låta bli att tänka saker, att skriva saker, för att andra skulle tycka att det blev besvärligt, aldrig hålla den goda stämningen i gruppen högre än det intressanta resonemanget. Jag är inte så bra på grupper, inte så bra på inordning och god stämning.

Jag är så glad för att Arena inte heller alltid varit det. Grattis.

Paradiso 3:2 (Om spontan ordning)

”Eftersom resultaten av mänskligt handlande aldrig kan förutsägas med någon säkerhet, blir de medel som utnyttjas för att nå politiska mål oftast av större intresse för framtidens värld än de åsyftade politiska målen.”

Hannah Arendt

Vart man ser, samma sak. Gult och grönt, gult och grönt. Om man står nere på marken höjer sig majsen minst en halvmeter ovanför huvudet, frodig, i täta snörräta rader. Det beror förresten på säsong om det är gult eller grönt, ju senare på säsongen, desto gulare, förstås. Här på ett majsfält i Iowa hittade vetenskapsjournalisten Michael Pollan, när han för några år sedan i boken The omnivore’s dilemma undersökte saken, ursprunget till närmare 80 procent av alla matvaror i ett vanligt amerikanskt snabbköp. Majsen finns i högfruktossirapen, som är sötningsmedel i all läsk och nästan all färdigmat, kossor och kycklingar och odlad fisk föds upp på majs, salladsdressing eller barbecuesås består primärt av processad majs, majsolja används till nästan all frityr, till alla kakor, allt bröd.

Tvärs över hela mellanvästern sprider fältet ut sig nu, på sammanlagt 32 375 hektar. Bara majs alltihop. Detta är den största monokultur som mänskligheten sett. Fyra miljarder dollar om året kostar majsfälten amerikanska skattebetalare i diverse subventioner, ändå kan majsbönderna knappt klara sig. Alla lantbrukare odlar inte Monsantos genetiskt modifierade majs eller sojabönor, men alltfler. Det beror delvis på att GMO-majsen och GMO-sojabönorna ger högre skördar, delvis på att inga bönder längre får spara utsäde från år till år. Monsanto äger nämligen de genmodifierade grödorna, bonden får bara använda dem på villkor att han inte sparar utsäde till nästa år, utan då köper ny. Eftersom grödorna odlas ute i det öppna pollinerar GMO-växterna också icke-GM-fälten, vilket gör att Monsanto påstår sig äga också det utsädet. I ”Food Inc.”, dokumentärfilmen som Michael Pollan gjorde ihop med bland andra Eric Schlosser, som skrev bestsellern Snabbmatslandet, möter de en man som äger en utsädestvättarmaskin, en skraltig gammal plåtsak som tvättar utsädet så att man ska kunna spara det till nästa år. Han har blivit stämd av Monsanto för att han alls äger och hyr ut den här maskinen, trots att han bara gör det till bönder som inte har köpt Monsantos GMO-utsäde. Eftersom det kan finnas GMO-pollinerade växter på alla åkrar kan han alltså ändå misstänkas för medhjälp till upphovsrättsintrång. Han är en ensam gammal man som ställs mot ett av USA:s största företag i ett immaterialrättsmål. Han ger med sig, de gör upp i godo, han skrotar sin utsädestvättarmaskin. Fler bönder lär köpa utsäde från Monsanto framöver.

Diskussionen om GMO-grödor rör sig ofta på ett mer ekosofiskt och moralfilosofiskt plan. Är det rätt att manipulera naturen? Människan har förvisso gjort det under hela artens existens, enligt vissa beräkningar sker redan 90 procent av världens växtlighet i ekosystem som på ett genomgripande sätt påverkas av människor. Ändå menar vissa att just GMO går för långt. Just denna slags växtförädling är för drastisk, för onaturlig, har för svåröverskådliga konsekvenser. Om man betänker matbrist och svält är det ändå lätt att argumentera för genmodifieringen, den ger otvetydigt stor nytta. Men så griper upphovsrättsparadigmet in och plötsligt ser man hur de samverkande faktorerna jordbruksstöd, immaterialrätt och storföretag skapar en platonskt ideal antimarknad, där varken primärproducenter eller konsumenter har någon som helst makt eller insyn. Mer än så, det skapar idén om monokulturen, om det uppifrån styrda och kontrollerade, det utsträckt monokromatiska fältet blir jordbrukets egen katedral. Frågan om vad som är rimligt blir större än den om vad som är natur.

Majsfältet är på alla sätt motsatsen till komplexitet. Det finns bara en art, bara vissa specifikt kontrollerade varianter, all form av krosspollinering är uttalat förbjuden. Ingen blandad avkomma är tillåten. Detta är naturen som utpräglat ickeorganisk, som fordistiskt uttänkt och massivt subventionerad industri. Plötsligt ser man hur nära Fernand Braudels antimarknadsbegrepp ligger Friedrich Hayeks idéer om taxis, den uppifrån bestämda ordningen.

För den hayekska spontana ordningen är mycket bredare än att bara handla om ekonomi och en fri marknad. Hayek må själv ha lagt sig nära Adam Smiths teorier om den osynliga handen, där huvudpoängen är att vi i den fria ekonomin arbetar för det gemensamma bästa utan att nödvändigtvis vara medvetna om det, utan att ens ha det som syfte med alla våra små egna beslut, men ordning uppkommer ju spontant överallt där det tillåts. Också när regler och begränsningar införs, när man söker planera uppifrån, det taxis Hayek kontrasterade med det spontanas kosmos, blir resultatet ofta ett annat än det tänkta. För att upprätthålla taxis krävs i förlängningen våld. Majsfälten ovan är en konkret illustration.

Dessa strukturer i ständig tillblivelse som spontant söker skapa ordning i entropin kräver och utgör själva livet. Enligt termodynamikens andra sats måste man tillsätta energi för att ordning ska kunna skapas. Endast det döda är stabilt, vilket säger något om Monsanto-fälten. Ordning, eller ordningar uppstår dock överallt där det finns liv, något som i vetenskapliga sammanhang ibland uttrycks som komplexitet. Enkla processer, styrda av enkla regler leder till det oändligt komplexa. Ett exempel ur naturen som ofta används är morfogenesen, alltså hur mänskliga celler under embryots tidiga skeden genom till synes spontan självorganisering bildar olika sorters celler, formar mönster som bildar liv. Den självorganiserande komplexiteten är sällan lika tydlig som i den polsk-franske matematikern Benoît Mandelbrots datorgenererade fraktaler. Genom datorkraft lyckades Mandelbrot göra bilder av ekvationer, bilder av själva livet skulle vissa säga. Självfallet hade vi alla sett fraktaler tidigare, ormbunkar, romanescokål och iskristaller är bara några exempel från naturen, men Mandelbrot utgick från matematiken och såg komplexiteten från det hållet. För ur kaoset uppstår ordning på sätt som ofta kan verka kontraintuitiva. Det är sant i naturen och i kulturen.

Men vi människor tenderar att överskatta vår förmåga att styra avancerade skeenden medvetet samtidigt som vi underskattar potentialen för den organiskt framväxta ordningen. Det blev bara tydligare och tydligare under hela 1900-talet. Ekonomin kom att organiseras, också i den formellt fria världen, i storföretag som internt var lika mycket planekonomier som aldrig Traktorfabrik nr 5. Inte minst syns det i immaterialrättsparadigmet, där inlåsning av kunskap och idéer har setts som den självklara vägen till kapitalförmering. Genom exempelvis patent på DNA söker man i dag skapa antimarknader också av den mänskliga kroppen. När GMO-grödor började tas fram motiverades de delvis med effektivitetsskäl, delvis med rent humanistiska skäl som i exemplet med det gyllene riset, som togs fram för att mota vitaminbrist i tredje världen. Som vi ser med Monsanto och majsen leder dock introduktionen av immaterialrätt på ett nytt område till helt andra konsekvenser av minskad frihet för enskilda och ökad makt uppifrån. Ett praktexempel på sådant som är ”by human action but not by human design” för att citera den skotske upplysningsfilosofen Adam Ferguson. Ingen tänkte sig nog att utvecklingen för den enskilde majsodlaren skulle bli som den blev. För över det som de facto hade hänt på majsområdet och tänk på att andra företag, som lyder under likadan immaterialrättslogik, nu äger rätten till mänskligt genom. Vad är det de äger egentligen? Hur kommer de att använda det ägandet?

Monsanto-exemplet är intressant också ur ett annat perspektiv, detta med den förbjudna blandningen. Den oväntade kombinationen av a och b är själva grunden i den organiska utvecklingen, mutationen, det oväntade språnget är det som för oss vidare. Om man dessutom har invändningar mot idén om den reellt fria viljan är mutationen det enda sant frihetliga som finns kvar. Allt är inte determinerat, det oväntade kan alltid hända. Det vi kallar organisk framväxt är inte alltid långsam, ibland sker språng, plötsliga förändringar. För att mutationen ska kunna vara möjlig i tillräckligt stor omfattning för att världen på något sätt ska kunna betraktas som fri, måste grundmaterialet dock vara tillräckligt komplext och heterogent. Myllret måste uppmuntras före det välordnade för att livet ska kunna fortsätta. Det betyder inte att allting måste vara oreglerat. Själv anser jag exempelvis inte att statligt organiserade socialförsäkringar är ett självklart steg på vägen mot stalinism. Men det finns flera viktiga insikter här.

En är insikten om att händelser har oväntade konsekvenser. Oavsett hur gott man önskar kan ens agerande få helt andra effekter. Man bör inte tvivla på att utvecklarna bakom genetiskt modifierade grödor hade och har goda intentioner. Uppfinningarna i sig är vetenskapligt intressanta och potentiellt livsviktiga för att långsiktigt kunna föda världens ökande befolkning. Den ekoromantiska idén att dessa grödor skulle vara farliga och fel för att de är utvecklade på ett annat sätt än traditionell växtförädling är just romantisk snarare än vetenskapligt hållbar. Det finns i den romantiken en underlig och uttalat kontrafaktisk renhetskult, där natur och kultur aldrig möts, där människans påverkan på sin omvärld alltid är av ondo. Så är det förstås inte. Natur och kultur är evigt sammanslingrade, det finns inget i sig moraliskt mer högstående i minskad mänsklig påverkan. Att dessutom nära den sortens idéer i förhållande till just odling, som specifikt handlar om att forma naturen efter mänskliga önskemål, är i synnerhet kuriöst.

När GMO-grödorna kombineras ute i verkligheten med upphovsrättsparadigmet blir det som sagt annorlunda. Grödorna är inte fria, ses inte som delar i ett ekosystem i permanent tillblivelse utan som artefakter, skapade, ägda, kontrollerade. Upphovsrättens inskränkning i äganderätten blir konkret när bonden som äger åkern bredvid den GMO-planterade inte längre får göra som han vill med sin skörd eftersom den sannolikt har smittats. Plötsligt är hans äganderätt irrelevant, det immateriella ägandet triumferar över det materiella.

GMO-åkern är dock bara en lite mer konkret version av det som har hänt i stora delar av den industriella ekonomin. Hierarkiskt uppbyggda storföretag, planekonomier, har av olika skäl förmått låsa in alltmer kunskap inom immaterialrättsskyddet. Alltmer vetenskaplig forskning sker i företag där kunskapen låses in, snarare än på offentliga öppna arenor. Varje litet projekt hålls avskilt från andra i andra företag, syftet är att försäkra sig om patenten snarare än att förbättra kunskapen i världen. Detta gäller allt oftare också forskning på grundnivå. På upphovsrättssidan förlängs skyddstiderna gång på gång och stor energi läggs på att mota sådan kultur som integrerar delar av redan existerande upphovsrättsskyddade verk. Det gäller såväl barn och ungdomar som filmar sin egen dans till favoritartisterna hemma i vardagsrummet som forskare som vill använda en illustration i ett vetenskapligt verk. För att hålla informationen inlåst krävs alltmer av skyddsåtgärder, övervakning, rättsliga processer, ibland rentav hårdföra metoder som hot och utpressning. Det gäller både om informationen är digital, i form av musik eller bild- eller filmfiler, eller konkret, pollen som blåser med vinden. Kunskapsekonomin bygger på att säkerställa att idéer och kunskap alltid är bristvaror. Konsumtion och produktion ska till varje pris hållas i sär.

Den organiska, spontana ordningen är inte så bra på att medvetet hålla i sär saker. Ordningen upprätthålls bara så länge det finns processer och strukturer som är aktiva, så länge de inblandade enheterna fortsätter att agera på de sätt som krävs. Ordningen i sig är sällan så entydigt rätlinjigt heller, det är funktionsordning mer än kontrollordning. När man säger att strukturer är svåra att förändra innebär det alltså inte att de skulle vara fasta i någonting utanför mänskligt beteende, bara att dessa beteendemönster är så invanda att det kan verka så. Den här förståelsen av strukturer som något som ständigt blir till, som är resultatet av tusentals enskilda upprepade beslut efter enkla regler – men där slutresultatet ändå kan vara gravt hämmande och styrande – känns betydligt mer fruktbar än de mer statiska förståelser av övergripande styrande diskurser som är vanliga i förhållande till både patriarkatet och kapitalismen. Patriarkatet är vi alla, alla våra beslut, kapitalismen likaså. Det här betyder både att förändring är möjlig och att den eventuella skulden för förtryckande, diskriminerande strukturer blir mer oklar.

Men normer, för att ta ett typexempel på spontan ordning, förändras hela tiden. Ibland sker det genom medvetet agerande från enskilda individer eller grupper, ibland genom förändringar av levnadsmönster, urbanisering, nyupptäckta naturtillgångar, ökade eller minskade hushållsinkomster, teknisk utveckling, enskilda uppfinningar. Ibland styrs människor förstås också på ett uppenbart sätt av politiska beslut, svenskarnas val av tid mellan sina barns födsel är något som brukar tas som exempel. Det har länge funnits en säregen samstämmighet mellan detta mellanrum och regeln om hur länge föräldraförsäkringen för barn nummer två får beräknas på inkomsten innan barn nummer ett. Svenskarna anpassar alltså sitt sexualliv och sin reproduktion efter villkoren i föräldraförsäkringen. Lika ofta tycks dock resultaten i beteende bli något annat än det lagstiftarna primärt hade hoppats på, höjd cigarettskatt ledde till ökad smuggling snarare än minskat rökande, de svenska jobbskatteavdragen har inte lett till de sänkta löner och följande ökad efterfrågan på arbete som finansdepartementet hoppats på utan bara till ökat konsumtionsutrymme för löntagarna. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Det betyder inte att det alltid är fel med politiska reformer, ens sådana som är tänkta att stimulera ett visst beteende, men man måste vara medveten om att det förmodligen bara är beslut som ändå överrensstämmer med de underliggande framväxande normerna som kommer ge de tänkta resultaten. Daghemsutbyggnaden i Sverige gav kvinnor praktisk möjlighet att arbeta också efter att de blivit mödrar, men de hade sannolikt inte utnyttjat den möjligheten om det inte också funnits en pågående kvinnorörelse bort från hemmen. Kvinnor ville uppenbarligen arbeta, de efterfrågade dagis och när de fick chansen tog de den. Motsvarande längtan åt andra hållet kan knappast ses uttryckt i dagens föräldrars utnyttjande av det svenska vårdnadsbidraget. Det infördes för att ge föräldrar möjlighet att vara hemma mer, kristdemokrater talar rentav uppfordrande om att föräldrar borde vara hemma mer med sina små barn. Ändå är bidraget väldigt lite använt, åtminstone bortom invandrartäta förorter, där vissa kvinnor redan hade en svag anknytning till arbetsmarknaden och nu väljer bidraget för att vara hemma hellre än att gå på SFI och lämna barnen till dagis. Den oplanerade effekten av frihetsreformen är alltså primärt att vissa barn och vissa mödrar undviker att lära sig svenska.

Vart den underliggande normförändringen är på väg är dock inte alltid så lätt att veta. Rökförbudet på svenska restauranger och barer genomfördes exempelvis trots starkt motstånd från både bransch och exempelvis polismyndigheter, som trodde att förbudet skulle leda till bråk och våldsamheter. I dag är förbudet i stället otroligt populärt och många restauranger vittnar om ökad tillströmning av kunder. Det var svårt att veta innan.

Var går då gränsen mellan det som rimligen måste beslutas gemensamt och det som bör lämnas åt myllret och det spontana. Vissa saker kanske inte kan invänta spontan ordning utan kräver uppifrån beslutade regler för att alls kunna fungera. Här är staden ett bra exempel. Det är praktiskt om någon centralmakt drar upp och bygger gator och torg och exempelvis organiserar kollektivtrafik, som till sin natur är just kollektiv och i behov av samordning. Spontana sammanslutningar kan förmodligen inte bygga och driva en tunnelbana. Vad som däremot i rätt liten utsträckning behövs är exakta regler kring hur hus ska se ut eller detaljplanering av vilken verksamhet som ska vara exakt var (även om man självklart kan ha zonplanering kring potentiellt störande eller farliga verksamheter).

I rätt många år byggdes städer ungefär så. Stadsarkitekter ritade stadsplaner, med gator, torg och parker, byggföretag byggde hus, företag flyttade in i lokaler och bedrev verksamhet. Tusentals små beslut, fattade av ett otal olika människor, hakade i varandra för att tillsammans bilda det som var staden. Stadsmakten hanterade alltifrån sophämtning till regler för torghandel eller trafik, ritade upp och säkerställde stadens ramar. Enskilda eller grupper av människor skötte sedan stadens innehåll, bedrev näringsverksamhet, hade sina bostäder, besökte sina krogar, gick till sina jobb.

Stadens innehåll har givetvis drastiskt olika villkor beroende på hur ramarna ritas upp. Det finns studier på hur den medeltida oregelbundna staden, där centralmakten styrde väldigt lite, kan kopplas till dåtidens relativa frihet för städernas befolkningar, medan 1600-talets despoter och framåt byggde monumentalstäder med gator anpassade för militärparader snarare än för folkliv. Skillnaden syns i något så konkret som storleken på kvarter och på torg. Små kvarter, med täta gator och små torg, ger myller och utrymme för mycket folkliv och en stor kommersiell och kulturell mångfald, bland annat illustrerat av de många olika vägar man kan välja för att ta sig mellan två punkter i staden. Ju fler möjliga vägar, ju fler gathörn, desto större potential för det spontana, för livet, för mutationen. I den totalitära staden däremot, är kvarteren stora, gatorna anpassade för fordon snarare än för gående, torgen anpassade för gigantiska manifestationer och hyllningar till makten. Den sortens stad är lättövervakad uppifrån, det finns få alternativa vägar, lite utrymme för myller och folkliv. 1800-talets borgarstäder har stora boulevarder och pampiga varuhus, men också mindre torg och parker i staden.

Vissa städer har allt detta. Paris är en, Stockholm en annan. Olika kvarter byggda under olika tider hakar i varandra, med olika karaktär. Någon gång under 1900-talet ändrades dock själva uppfattningen om hur saker skulle planeras, hur detaljerade reglerna skulle vara. Jane Jacobs skrev sin berömda Life and death of great american cities i upprördhet över 50-talsrivningarna av amerikanska stadskärnor (hon var bland annat genom sin insats med och räddade södra Manhattan från att förvandlas till ett motorvägsinferno), men hennes idéer är intressant nog fortfarande radikala. I dag i Sverige ritas inga generella långsiktiga stadsplaner, i stället ritas område för område, åtskilda från varandra, efter att först ha inhämtat byggföretagens intresse. Politikerna överlåter i realiteten åt företagen att bestämma det övergripande, samtidigt vill de gärna vara med och bestämma på detaljnivå om husfasaderna. Stadsrummet omvandlas, från gator och torg till inglasade luftkonditionerade gallerior, där den kommersiella mixen är uttänkt och planerad, med minimal reell konkurrens. Möjligheterna för spontan ordning i staden minskar för varje torg som glasas in, varje kvarter som rensas upp för att göra plats för ännu en Twilfit, ännu en Designtorget. Affärslivet i Stockholm blir alltmer av låtsad mångfald, många exemplar av samma affärer med samma varuutbud i olika köpcentra snarare än olika handlare som faktiskt erbjuder olika saker. Överflöd av det likartade utgör ingen grund för det komplexa, lika lite som många tusen hektar majs och sojabönor.

Upprensningen är intressant i sig. För även om det kanske inte framstår som värdefullt i sig med det smutsiga, omoderna, de trasiga till synes olönsamma människorna, så finns det i det ofixade också mer möjligheter för det oväntade. Dels ekonomiskt, uppstädningarna leder generellt till höjda hyror, något som slår undan benen för de lite mer säregna, udda verksamheterna. Dels finns det i utslätningen, i det ständiga skapandet av det typiskt ljust prydligt piffiga, i sig ett motstånd mot allt som avviker från trenden för dagen. Många har skrivit om gentrifieringen – att stadsdelar eller hela städer som tidigare varit slitna och haft i huvudsak fattiga invånare renoveras och tas över av mer välbeställda - men i Sverige är gentrifieringen också direkt styrd uppifrån. Den industriella skalan ligger över stadsutvecklingen, slogans om evenemangsstad eller drömmar om mångtusenmannaarenor är idén om underhållning beställd och bestämd från toppen. Mångmiljonsubventioneringen av enorma arenor drar aktivt bort kundunderlaget från mindre ställen, särskilt i kombination med hårda regler om ljudnivåer och ordning i den reguljära staden. Tid och pengar är ändliga resurser, om människor går på en Madonna-konsert som kommunen indirekt stöder genom arenabyggen har de varken tid eller råd att också höra ett litet okänt lokalt band som spelar på kvarterskrogen. Om nu några kvarterskrogar hade tillstånd för levande musik, förstås.

Den energi och de pengar beslutsfattare kanske skulle kunna lägga på att dra upp de större planerna, hantera sophämtning och ordna fungerande kollektivtrafik, läggs i stället på att etablera nya gallerior, bygga stora popkonserthallar eller detaljbestämma hushöjder. Det handlar inte om att politikerna bestämmer mer eller mindre, bara att de bestämmer och koncentrerar sig på andra saker. Inte nödvändigtvis för att de aktivt vill premiera den uppifrån planerade och styrda staden, taxis före kosmos, men det välplanerade, ordnade, låtsaslevande, är det ledsamma resultatet. Också den spontana ordning, de strukturer, som är önskvärda, kan försvinna vid fel omständigheter.

När man beskriver både stadsutveckling och normbyggnad, eller för all del språkutveckling, som organisk och spontan kan man se detta som metaforer. Mutationen är ett konkret begrepp i naturen, möjligen ett bildligt i synen på hur människor beter sig mot varandra. Men det behöver inte vara metaforer, som Karl Palmås skriver i En liten bok om slem, där han jämför spontan bildning av mänskligt gubbslem med den slemproducerande encelliga Dictostyleium discoideum (slime mould på engelska) som finns i trädgårdar i norra Europa. Dessa celler reagerar på stress (som kyla eller värme) med att spontant skicka ut sekret som klumpar ihop sig med andra cellers sekret till en fullt synlig synkront agerande slemmassa. Många aktörer reagerar enligt enkla regler med att spontant och tillsammans bilda något annat än de annars är. När stressen försvinner löser slemmet upp sig. Dessa encelliga organismer illustrerar hur strukturer bildas spontant, utan styrning eller samordning, men också hur strukturerna kan lösas upp. Man kan se det som en metafor för mänsklig spontan ordning, men också som en beskrivning av hur samma logik verkar på olika arenor. Vi må kunna mer än Dictostyleium discoideum, men vi fungerar ungefär likadant. Likadana självorganiserande fraktaler i våra kroppar som överallt i naturen. 

(Denna essä publicerades i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011) 

Purgatorio 2:5

”Reward, instead of being proportional to the labour and abstinence of the individual, is almost in an inverse ratio to it.”

John Stuart Mill

Det är bara några meter till Rialtobron. Ute på torget mot kanalen har handlarna samma överdåd som alltid, lila miniatyrkronärtskockor, svartkål, hela berg med karljohanssvamp. På fiskmarknaden intill trängs mjukskalskrabbor och bläckfiskar med så mycket utrotningshotade havsdjur att man närmast förväntar sig en styckad och flådd Leviathan färdig för de rättrognas festmåltid i det kommande lyckoriket. Nu är det krimskramsig turistmarknad i delar av de kringliggande lokalerna, tröjor med David Beckham-tryck och solglasögon med skeva logotyper, men på gatorna bort ligger de gamla köpmanna-, börs- och banklokalerna. Restaurangen vi senare ska äta lunch på heter Bancogiro.

Exakt detta torg, med dessa nednötta stenar under fötterna, i blandningen av det turistfula och det medelhavsigt gourmetpornografiska, kan vara kapitalismens själva födelseplats. Begreppet lär visserligen inte ha använts om ett ekonomiskt system förrän av William Thackeray i sin roman The Newcomes från 1855, men kombinationen av köpmanskap på en öppen marknad med det begynnande bankväsendet, utrikeshandeln (påven tillät egentligen inte handel med muslimer, men det struntade det fria Venedig i), heliga och oheliga allianser talar sitt tydliga språk.

För de bedövande vackra Rialtotorgen är kapitalismens vagga ur flera perspektiv. Den gladlynte liberalen ser den ickediskriminerande handeln, det banksystem som bidragit till hela Europas välstånd, den fria konkurrensen på torget. Den något mindre gladlynta ser kanske den öppna antisemitismen, förevigad för historien i Shakespeares Köpmannen i Venedig. Hath not a Jew eyes? Rimlig fråga, kan man ju tycka. Man ser hur börserna redan där och då handlade med fiktiva värden, hur goda kontakter med furstarna var avgörande för att få till sina vinster.

Att Rialto numera regelbundet ligger under smutsigt kanalvatten och att hela Venedig sjunker i lagunen är kanske också betecknande.

Ekonomhistorikern Fernand Braudel skriver om hur det vi kallar ekonomi har tre olika skikt, med distinkt olika grundläggande logik. Ofta blandas alltihop, eller åtminstone de två övre skikten, ihop i det vi kallar marknadsekonomi eller kapitalism, men eftersom reglerna är så olika, rentav motsatta, är det inte särskilt fruktbart.

Längst ner, och väldigt länge det enda skikt som hade betydelse för de allra flesta människors liv, finns det materiella, med Braudels ord. Där råder självhushållning. Vi talar om familjen, gården, byn. Möjligen hade man någon liten marknadskontakt när man bytte till sig salt, men i huvudsak rådde man sig själv. Liberaler skulle kanske tala om den lilla världen, där relationer inte är kommersiella utan emotionella, konservativa skulle se tryggheten, traditionen.

Självhushållningen som idé gör uppsving då och då, 1970-talets gröna våg hade klara drag av återgång inte bara till det preindustriella utan också det prekapitalistiska. Samtidigt är en utveckling som den svenska mot ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande tydliga steg bort från självhushållningen, omsorg om de närmaste professionaliseras, kommersialiseras. Ändå har vi än i dag stora delar av våra liv bortom marknaden.

I skiktet ovanför självhushållningen ligger alltså marknaden, här illustrerad av den venetianska torghandeln. Här sker handeln öppet, i full konkurrens. Köpare och säljare känner båda till priset, köparen kan enkelt gå till någon annan. Köparen känner dessutom generellt till värdet på det han köper också bortom marknadsvärdet, han vet vad det har kostat att fiska den där fisken, att odla de där tomaterna. Här finns hög grad av specialisering och arbetsdelning. Det behöver inte handla om grönsaker, på Besançonmässorna under 1500-talet hanterades valuta och kredittransaktioner under marknadsmässiga former. Marknaden, i Braudels mening, är det vi i allmänhet kallar för marknad och styrs enligt de traditionella marknadsprinciper som liberaler allmänt omhuldar som frihet.

Det gäller dock inte det översta skiktet, det Braudel kallar antimarknad, illustrerat av 1400-talets köpmannakapitalister. Här är den direkta kontakten mellan köpare och säljare bruten, här är sikten grumlig kring vad saker egentligen kostar och vad det är man betalar för. Konkurrensen är generellt satt ur spel genom olika former av monopol eller oligopol, det finns få aktörer som alla är beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen finns mycket liten arbetsdelning, den enskilde köpmannen är bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov.

På marknaden kan man självklart tjäna pengar. Trivsamma pengar rent av. Men det på antimarknaden den stora kapitalansamlingen kan ske, just genom bristande insyn och konkurrens. Braudel är som sagt ekonomhistoriker och beskriver främst den tidigare ekonomin. Ändå är det lätt att se att hans indelningar – som långt ifrån innebär entydiga gränser mellan olika verksamheter, allting går om vartannat, i och ur varandras system och logik – passar också på senare ekonomier.

Adam Smith använde andra begrepp, men var också oroad över framväxten av antimarknader, något som bland annat yttrade sig i hans motstånd mot aktiebolagsformen. Denna skulle leda till bristande personligt ansvarstagande, menade Smith, som också såg hur företagen hela tiden försökte motverka den fria marknaden och konkurrensen. "Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna." Kapitalister vill inte ha marknad, de vill ha antimarknad. Det är ju lättare att tjäna pengar då.

Genom hela den ekonomiska historien ser vi samma sak. De riktigt stora och framgångsrika företagen är i allmänhet riktigt stora och framgångsrika för att de har goda kontakter med den politiska makten, får olika former av bidrag, skattebefrielser eller privilegier och lyckas tillskansa sig skydd från den fria konkurrensen. Det var sant under merkantilismen och det är sant i dag. Ändå finns bland anhängare av marknadsekonomin ofta en stjärnögd tro att de stora företagen är stora för att just dessa företag bedrivits särskilt skickligt. Storföretagaren bör därför beundras som liberal hjälte. Det är lite konstigt. Inte minst eftersom ju större företagen blir, desto mindre marknad finns det kvar, oavsett hur man ser på gränsdragningen marknad/antimarknad. Internt i företagen råder alltid planekonomi, och ju större företagen blir, ju mer horisontell och vertikal integration, desto mer plan och mindre potentiell fri marknad. Här har 1900-talet inneburit en tydlig avmarknadifiering, ekonomin koordineras mer av storföretagens synliga händer än av marknadens osynliga. Också när politiken inte innebär direkt stöd till storföretagen, eller direkt korporativism, är den detaljreglering som numera berör nästan alla sorters företag i sig själv gynnande för det stora företaget mot det lilla. Politiken ökar på stordriftsfördelarna. Det gäller inte minst utvecklingen inom immaterialrättsområdet, där patent och upphovsrätter innebär konkreta monopol och därmed avsteg från traditionell äganderättsstruktur. Det är omöjligt att föreställa sig att immaterialrätten skulle förstärkas på de sätt vi ser i dag om den inte hade några av världens största företag bakom sig, som agerar för utvidgad antimarknad med all sin ekonomiska och juridiska kraft.

Ett av de områden där stater genom historien upprättat antimarknader har varit i eller i relation till försvarsindustrin. Dit har de fria marknaderna aldrig nått, och de inneboende logikerna har därför aldrig handlat om transparens eller konkurrens, utan tvärtom om hemlighetsmakeri och dolda förhandlingar. Det tvistas om hur stora delar av den amerikanska ekonomin som är direkt eller indirekt beroende av beställningar från försvarsmakten, men där, liksom för övrigt i Sverige under hela andra hälften av 1900-talet, har företag kopplats intimt till, och skulle aldrig överleva utan, försvarsbudgeten.

I en essä i tidningen Brand skrev historikern Rasmus Fleischer om flygplatsen som den postmoderna ekonomins sinnebild. Det är den ultimata moderna antimarknaden. Där finns ingen konkurrens, inga handlare tillåts försöka prisa ut den andre eller ens ligga intill varandra, ofta finns bara en säljare inom varje kategori, målet är planerad, kontrollerad konsumtion innanför säkerhetskontrollerna. I hela Europa formas stora städer om efter flygplatsprincipen, med gallerior snarare än gator. In med luftkonditionering och säkerhetsvakter, bort med demonstrationsfrihet och spontant ordnad affärsmix. Antimarknaden skyr den spontana ordningen. Den skyr myllret, basaren, det okontrollerbara.

Man skulle kunna tro att vi går från antimarknadseran nu när vi ändå rör oss bort från den värsta storföretagsepoken. Tiden då normen var livslånga anställningar i gigantiska kolosser till företag eller organisationer är trots allt över. I dag skall vi alla vara entreprenörer, i stället. Den amerikanske sociologen Richard Sennett har skrivit om hur 68-vänsterns motstånd mot storföretagskapitalismen i realiteten kommit att leda till kapitalismens verkliga seger. Sex, drugs and rock’n’roll var så mycket enklare att profitera på än det gamla trista borgerliga hemlivet. New age är mer kommersiellt än katolska kyrkan. Sökandet efter självförverkligande och befrielse från de stela strukturerna passade som hand i handske för kapitalismen, som läste av efterfrågan och försökte tillfredsställa den i utbyte mot pengar.

Detta är raljerande uttryckt förstås. Men det är ändå inte särskilt förvånande att vi i Sverige exempelvis sett de gamla 68-orna göra succé i PR- och reklamvärlden. Makten har bara flyttat på sig.

Alltihop är förstås typexempel på spontan ordning. Den spontana ordningen, som först lär ha formulerats av den taoistiske filosofen Zhuang Zi, är den ordning som uppstår utan att någon har planerat den. Det organiskt framväxta resultatet av tusentals enskilda små beslut. Ingen bestämmer, strukturerna växer fram ändå, ibland i rakt motsatt riktning mot det någon ändå hade tänkt sig. 68-radikalerna ville ändra samhället i en viss riktning, det blev något helt annat. Det finns skäl till stor ödmjukhet inför detta.

Sennett menar att alltihop var ett misstag. Vi borde inte sträva efter att riva hierarkier, eftersom hierarkier och stabilitet får människor att må bra. Utanför de stora kolossernas kontroll finns bara nyliberalt kaos, där vilsna individer förgäves söker efter mening. Antimarknad är att föredra framför marknad, då den förra är stabil och kontrollerbar.

Detta kan man ifrågasätta på flera sätt. Ett är att det är fascinerande amerikanskt av Sennett att helt bortse från att man skulle kunna ha välfärdsstater som både ger individerna trygghet och frihet. Han tycks knappt kunna begripa välfärdsmodeller av skandinavisk typ, som potentiellt frigör den enskilde utan att lemma in henne i något nytt koloss-system. Det andra är att antimarknaderna knappast har försvunnit. De har bara bytt skepnad.

För vad är dagens finansekonomier om inte gigantiska antimarknader? Ogenomskinliga, med bristande konkurrens, hårt knutna till den politiska makten och dess utgivna privilegier. Riskerna är externaliserade, vinsterna internaliserade. Merkantilism långt mer än marknad. Det inledande citatet av John Stuart Mill handlade om 1800-talets industriella England, men samma förhållande gäller den moderna kapitalismens extremaste yttring – finansbranschen. Om där finns någon koppling mellan kompetens och värdeskapande och den ersättning som erhålls tycks den just vara inverterad. Det gäller både på företagsnivå, där stater frikostigt finansierar finansinstitutens dåliga affärer, och på personnivå, där de ansvariga för sagda dåliga affärer får fortsatt astronomiska ersättningar. Alla former av det vi banalt kallar ”rättvisa” tycks upphävda.

Det vi kallar skalfördelar har här blivit perverterat till och med i antimarknadshänseende. Finansinstituten och bankerna anses helt enkelt vara för stora för att få misslyckas. Konsekvenserna skulle bli för omfattande. Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare. Därför tvingas länder som Grekland, Irland och Island till vansinniga besparingar, samtidigt som de tyska och engelska bankerna ska hållas skadefria. Ingenstans ser man den korrupta sammanslingringen mellan staten och finansvärlden lika tydligt som i de amerikanska bolåneinstituten. Politiska krav ledde till extremt risktagande, som så småningom ledde till extrema förluster och skattebetalarna fick stå för notan.

De gamla traditionella bankerna hade helt acceptabla vinster, men de kunde aldrig matcha tradingavdelningarna. Välskötta med försiktighet och ansvar som riktmärke hade dessa banker aldrig någon chans mot de vildsint risktagande. Så har bankerna, som ju ofta ägt tradingkontoren också, kommit att befordra personer med mer risksinne än ansvarstagande, och försiktigheten har försvunnit från företagskulturen.

Man kan säga att de gamla bankerna styrdes av och i dygd. Borgerliga dygder är grunden för västerlandets rikedom, menar bland andra ekonomhistorikern Deirdre McCloskey. Till dessa hör sparsamhet, flit, ansvarstagande, dygder som skiljer sig från både kristenhetens dygder om tro, hopp och kärlek och från den klassiska aristokratins främsta dygder, som mod och rättvisa. Att vi i västerlandet kom att fokusera på just dessa sätt att leva moraliskt menar McCloskey är grunden till hela kapitalismen. För det är ju alls inte alltid, eller i alla sammanhang, som dessa dygder har aktats särskilt högt. Tvärtom har både kyrka och adel rynkat på näsan åt småttigheten i förståndighet och måtta och framhävt mer storslagna dygder. Att ha ett borgarhjärta är inte någon komplimang.

Men den strävsamma borgerligheten sparade och investerade, levde måttfullt och tog över världen. Så lyder McCloskeys historieskrivning, som fortsätter med att kapitalismen också främjar dessa dygder. Både i sig och genom det ökade välstånd den lett till. Långt ifrån att vara något amoraliskt, egoistiskt system är kapitalismen djupt förankrad i (vissa) dygder. I viss utsträckning har hon onekligen rätt. Ansvarstagande, både för sig själv och andra, är ett sant värde och ett värde som i ett marknadsekonomiskt system främjas och lönar sig. Välstånd är också alldeles uppenbart bra för moralen. Den som endast desperat strävar från dag till dag för att försörja sig och sina barn har inte särskilt mycket utrymme eller energi över för att vara en moralisk människa. Fattigdom är inte karaktärsdanande, tvärtom blir vi små, hårda, elaka av brist och otrygghet.

McCloskey vill dock inte se antimarknaden. Hon ser marknaden, det fria utbytet, hon ser inte oligopolen och de stora statsunderstödda kapitalansamlingarna. Hon skriver heller inte om dagens ekonomi, som mer än något annat tycks präglad av dödssynderna. Frosseri, lättja, girighet, fåfänga, avund, vällust, vrede, vilken av dessa känns inte mer omedelbart applicerbar på affärerna med ompaketerade dåliga lån än till exempel vishet? Också utanför finansbranschen är syndfullheten, om man kan använda ett sådant begrepp torrt beskrivande, påtaglig. Det är en fascinerande insikt, som exempelvis den engelske filosofen John Gray har formulerat apropå de reformer som Thatcherregeringarna genomförde, att den högerpolitik som på 1980-talet aktivt ville uppvärdera den ansvarstagande borgerligheten i stället har lett till ett konsumtionshysteriskt PR-dramatiserat dokusåpasamhälle. Spontan ordning igen. Det blir inte som man tror. Också i Sverige har vi talat om exempelvis det danande i att äga sin bostad, något som vi velat uppmuntra med såväl stöd till egnahemsrörelser historiskt som mer nutida utförsäljningar av kommunala hyresrätter. Det är bra för moralen att äga, sägs det, helt i McCloskeys anda. Detta är möjligen lite svårt att få syn på ett bostadsbubblande Stockholm med kompletta vitvarurenoveringar vartannat år för att ”höja värdet”.

Kortsiktigheten är dock mer utbredd än så. I dagens ansiktslösa fondkapitalism finns inga värden högre än aktievärdet. Som gräshoppor följer fondförvaltarna varandra på jakt efter mesta möjliga avkastning för framtidens pensionärer. Även här finns en spännande konflikt mellan det man ville främja och det som blev. Nu blir vi alla kapitalister, sas det exempelvis i Sverige om pensionsuppgörelsen, och detta ansågs bra. Nu skulle klassiska borgerliga värden spridas, nu skulle alla ha eget intresse av långsiktigt god ekonomisk utveckling. I stället fick vi det som kallas kvartalskapitalism, men som allt tydligare har visat sig vara antimarknad på speed. Det anses självklart att ett företag måste styras för maximal vinst för aktieägaren. Detta ska vara det värderingsfria, neutrala sättet att styra ett företag. Ändå är det i dag aktieägaren som har allra mest kortsiktigt intresse i företaget, och lättast väg ut. Det är ju bara att sälja andelarna. Kvar står anställda, leverantörer, långivare och kunder – och de har långt svårare att ta sig ur relationen. Värdekonflikten mellan vad vi vill i dessa roller, och vad vi vill som pensionssparare, ställs aldrig på sin spets. Kanske skulle vi, om vi medvetet vägde våra olika roller mot varandra, föredra ett något mer långsiktigt förhållningssätt, också om detta minskar pensionen en aning?

En sak är dock uppenbar. Fondkapitalismen har gjort många vanliga människor rika. Vinsterna har flyttats i västerländska företag från att delas ut som lön till att delas ut som vinst till ägarna. Detta är särskilt tydligt i en amerikansk kontext. Lönerna har där knappt ökat alls under de senaste 20 åren, samtidigt som vinsterna ökat med 200 procent. Den gamla borgerliga devisen om att man ska kunna bli rik på arbete är där helt frånvarande i de flesta yrken och inkomstlägen. Det enda sättet att öka sina inkomster har varit på börsen, eller genom att äga en bostad som ökar i värde. Här ser man något mer av drivkrafterna bakom det som 2008 blev finanskraschen. De rikaste 5 procentenheterna av den amerikanska befolkningen har sedan 1979 fått ut 80 procent av den samlade tillväxten. De fattigaste 20 procenten har inte fått någonting.

Konflikten mellan arbete och kapital lever kvar och muteras, även när ägare och arbetare kanske rentav är samma personer, i olika roller. För frågan måste ställas om fondägandet alls har påverkat det som också John Stuart Mill beskrev som huvudproblemet med kapitalismen. Mill, som ju kallade sig själv socialist, skrev lika engagerat som Marx om den inneboende alienationen i den tidens industrialkapitalism. Så länge företag ägs och styrs av kapitalister, som i sin tur bestämmer över arbetarna, kommer konflikten mellan arbetare och arbetsköpare vara konstant. Underläget förminskar arbetaren som saknar konkret makt över sin arbetssituation. Den enda makt han kan utöva är som konsument, något som i sin tur också är förminskande för människan. Den arenan bör inte få vara den enda fria arenan för en människa, då krymper hon och blir på lång sikt oförmögen till de moraliska ställningstaganden och högre tänkande som vi alla egentligen har i oss. Detta skrev Mill alltså om 1800-talet.

I stället förespråkade Mill en konkurrensutsatt syndikalism. Arbetarna borde äga produktionsmedlen tillsammans, i små enheter som tävlade på marknaden mot varandra. Inte olikt sentida kooperationer tänktes det ge utrymme för både konkret egenmakt och marknadsekonomisk dynamik.

För fria marknader har ju en sådan god effekt. Den fria marknaden är myllret, komplexiteten, den spontana ordningen. Även om det inte finns någon moralisk grund till äganderätten på det sätt som liberala tänkare alltid föreställt sig så är ägande ändå grundläggande för friheten både i systemen och för de enskilda människorna. Det är bara viktigt att inse att den fria marknaden är en rätt liten del av det vi kallar marknadsekonomi. Mycket av den senare består tvärtom av i varierande grad medvetet hophållna antimarknader. Det finns inga glasklara linjer däremellan, bara punkter längs en skala där det plötsligt någonstans blir uppenbart bortom förnekelse att det inte finns någon särskild frihet alls. Och om man påpekar det kommer de som säger sig eftersträva den fria marknaden skaka frågande på huvudet och titta bort. Kapitalister har som bekant aldrig varit för kapitalism. 

(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011)