tisdag, oktober 10, 2006
Fräscha söta studentskor
Läs Johannes Forssberg om det farliga idealet med söta fräscha flickor. Inledningen är oerhört bra.
måndag, oktober 09, 2006
Du och jag, John Stuart
Jag har alltså också gjort det där etiktestet som florerar. Det är verkligt svåra frågor, och jag kan inte svära på att jag skulle svara exakt likadant en annan dag, en annan tid, vid ett annat humör. Men jag kan inte säga att jag är särskilt förvånad över resultatet heller. Möjligen skulle jag ha trott att Hume skulle komma högre, jag har alltid gillat honom.
1.John Stuart Mill (100%)
2.Kant (98%)
3.Jean-Paul Sartre (81%)
4.Jeremy Bentham (78%)
5.Aquinas (72%)
6.Aristotle (67%)
7.Ayn Rand (64%)
8.Prescriptivism (62%)
9.Stoics (55%)
10.Epicureans (50%)
11.Plato (50%)
12.David Hume (48%)
13.Spinoza (45%)
14.Nel Noddings (40%)
15.Ockham (32%)
16.St. Augustine (31%)
17.Nietzsche (28%)
18.Thomas Hobbes (25%)
19.Cynics (5%)
1.John Stuart Mill (100%)
2.Kant (98%)
3.Jean-Paul Sartre (81%)
4.Jeremy Bentham (78%)
5.Aquinas (72%)
6.Aristotle (67%)
7.Ayn Rand (64%)
8.Prescriptivism (62%)
9.Stoics (55%)
10.Epicureans (50%)
11.Plato (50%)
12.David Hume (48%)
13.Spinoza (45%)
14.Nel Noddings (40%)
15.Ockham (32%)
16.St. Augustine (31%)
17.Nietzsche (28%)
18.Thomas Hobbes (25%)
19.Cynics (5%)
Lyssna!
Ni måste lyssna på samtalet mellan älsklings-Inti Chavez Perez och Mauricio Rojas från P3 Flipper. För ett samtal är just vad det är, respektfullt, engagerat, upprört, känslomässigt. Det är när man hör sånt här som man förstår varför man (eh, jag) gillade Mauricio en gång i tiden. Kunde han inte sluta vara politiker helt och hållet och gå tillbaka till att vara en intressant intellektuell?
Så litet är utrymmet för det acceptabla, eller, nu dör alltså humanismen
Jag hade tänkt fråga Björn Wiman om jag fick skriva i tidningen. Jag hade tänkt fråga om jag fick skriva och ställa några frågor om alla de furiösa anklagelser som de senaste dagarna riktats på landets kultursidor mot den nya kulturministern.
För redan timmar efter utnämningen kunde Carl Otto Werkelid och Anders Ehnmark utropa hu och hemskt (eller ordagrant "utmanande" och "cyniskt" och "berlusconisering") över tilltaget att hämta en minister från något så läskigt ställe som Timbro.
Dagen därpå kom de nu allmänt uppmärksammade och visserligen på något sätt kanske humoristiska, men huvudsakligen sorgliga uttalanden som det från Sophia Artin, teaterchef på Galeasen:
"Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all kulturverksamhet och mot demokratin. Nu dör humanismen, nu dör konsterna, i alla fall försvårar regeringen möjligheterna för Sveriges invånare att få näring i själen. Vi måste samla ihop oss inom teatrarna och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i detta val av minister, det är ett hån."
eller från Hanna Sersam, producent på Teater terrier:
"Allt som kommer från Timbro är ett hot mot demokratin".
Jag tycker för all del att det är skojigt när människor tar i ordentligt, men det är lite ledsamt att delar av kulturvänstern har en syn på demokrati som går ut på att det är odemokratiskt att inte tycka som de gör.
Ändå skriver jag här och inte i spalterna. Trots att jag inser att det behövs människor som säger emot, som visar att kultursverige faktiskt inte är riktigt så homogent som det nu verkar.
Men jag tar ändå sånt som journalistisk integritet på allvar (det är något annat än objektivitet, men det är en annan diskussion som faktiskt inte får plats här). Och jag kan inte på något sätt hävda att jag står fri och oberoende i det här fallet.
Jag har startat en, ekonomiskt monumentalt misslyckad, tidning ihop med Cecilia Stegö-Chiló. Vi fick knappt något betalt alls för ett halvårs jobb, men något roligare och mer lärorikt har jag sällan gjort. Jag har gråtit mot hennes axel, både i professionella och, förstås när det gäller min offentligt patetiska gestalt, privata sorger. Jag har somnat på hennes soffa sena jobbmöten och hon har lärt mig så mycket om journalistik att jag knappt vet var jag skulle vara utan henne. Vi tycker olika i en hel del politiska frågor. Men hon är alltid intellektuellt intressant, nyfiken och hederlig och jag kan knappt komma på någon person som jag hellre skulle lita på i ett skarpt läge.
Detta är också en av anledningarna till att reaktionerna på hennes nya post bekymrar och förvånar mig. För en större förkämpe för kvalitativ journalistik kan jag knappt komma på. Hon rynkar på näsan åt min förkärlek för kvällstidningar och tittar på tysk public service-teve för att hon anser att den svenska gått ner sig i lekprogram och lättviktighet. Hon har nominerats till stora journalistpriset för grävande journalistik. Hon har i många år jobbat för den public service hennes belackare nu hävdar att hon vill rasera.
Men de som så öppet nu ömmar för offentligt finansierade medier verkar uppenbarligen inte lyssna på P1. För hur ska man annars förklara att så många av dessa kulturmänniskor aldrig hört talas om en person som i många år varit en av kanalens inrikespolitiska kommentatorer? De verkar förstås inte läsa Svenska Dagbladet heller, annars vore det svårt att ha missat den som skrev gigantiska reportage från öst- och centraleuropa, som grävde på om svenska politiker och deras ystra representation, som skrev ledare - på Mats Svegfors tid, märk väl. På den tiden när SvD hade Sveriges mest intressanta ledarsida. Jo, jag vet att det känns som väldigt länge sen.
Eller är Sverige så sekteristiskt? Människor som håller på med kultur är ointresserade av allmän inrikespolitik och kräver alltså inte bara en person med vänsteruppfattningar, utan också någon med specifik kulturell inriktning som kulturminister. Och vad betyder i såfall det, eftersom det inte räcker att ha varit en, åtminstone fram till detta ögonblick, allmänt respekterad journalist?
Marita Ulvskogs enda yrke utöver politiken var ledarskriveri på en socialdemokratisk tidning. Så kanske är just politisk färg det enda som avgör om man kvalificerar sig som kulturperson eller inte. När jag går igenom klippen från när hon blev kulturminister, liksom från när likaledes kulturellt oerfarna Margot Wallström blev det, hörs visserligen något enstaka mutter om att kan vi inte få en egen Åse Kleveland. Men inte särskilt mycket mer än så.
Nu plötsligt är folk så upprörda att all intellektuell hederlighet försvinner. För det är ju roligare att säga att den nye kulturministern inte går på teater och bara läser deckare och biografier än att hon gillar Herzog och Hans-Magnus Enzensberger. Det är skojigare att ta bort det där med public service, som Johan Croneman gjorde i sin beskrivning av hennes tevevanor (som jag inte hittar på nätet). Hellre skriva tysk teve bara sådär och hoppas att folk associerar till snurrande hjul och lättklädda lekprogramsledare. Hellre skriva som Ehnmark om den berlusconisering och fördumning som vi hittills sett i tex public service och låtsas som att det kan skyllas på den splitternye ministern snarare än polarna till vänster.
Det är talande att det är människor med medieinriktning som haft en mer balanserad syn. Martin Jönsson i SvD, Björn Elmbrant som uttalat sig på flera ställen. Rent faktiskt är ju också ansvaret för public service ett av kulturministerns mest centrala uppdrag. Och då är det ju rätt bra med någon som kan det här med medier och har ett stort engagemang för deras innehåll.
Jag ska inte säga att jag kommer hålla med om allting som Cecilia Stegö tycker och gör. Jag tycker exempelvis att det ska finnas offentligt finansierade kvalitetsetermedier, offentliga bibliotek med fri utlåning och en insikt om att högkvalitativ kultur inte alltid klarar sig utan stöd på en så liten kulturmarknad som Sveriges. Om den kommande politiken utgår från andra grunder kommer jag också att bli upprörd.
Men med tanke på hur lite de arga rösterna hittills känt till om ministerns faktiska uppfattningar är det dock något de, och jag, får vänta på att bilda oss en uppfattning om. Men vad jag tror att upprördheten egentligen grundar sig i är det ärliga svar som Åsa Linderborg gav i SVT24. Cecilia Stegö är en oerhört effektiv opinionsbildare. Hon smittar med sitt engagemang och entusiasmerar med sin pedagogiska förmåga.
Hon kan alltså riskera att övertyga människor om en väg som inte går vänsterut. Det är inte så konstigt att Anders Ehnmark blir orolig.
Uppdatering: Läs förresten Gunilla Kinn om Stegö också.
Uppdatering 2: Läs också den intressanta diskussionen om svensk filmpolitik i anknytning till nya ministern hos Emma Gray Munthe.
Uppdatering 3 (viktig!): Jag mindes fel. Det var i intervjun i Svenska Dagbladet som man drog ihop det där med tysk public service till bara tysk teve. Johan Croneman däremot skrev om Stegö Chilòs tevevanor som "Sedan sade hon här i Dagens Nyheter att hon nästan bara tittade på tysk (!?) public service på tv. Är det framtiden - efter att hon skrotat den svenska?" Jag gissar att misstaget berodde på att det senare också är ett anmärkningsvärt antiintellektuellt påstående från en man som själv upprepade gånger beklagat den bristande kvaliteten i svensk public service.
Förresten kan man också läsa Stegös egna tankar om journalistik från vårt gemensamma havererade tidningsprojekt.
För redan timmar efter utnämningen kunde Carl Otto Werkelid och Anders Ehnmark utropa hu och hemskt (eller ordagrant "utmanande" och "cyniskt" och "berlusconisering") över tilltaget att hämta en minister från något så läskigt ställe som Timbro.
Dagen därpå kom de nu allmänt uppmärksammade och visserligen på något sätt kanske humoristiska, men huvudsakligen sorgliga uttalanden som det från Sophia Artin, teaterchef på Galeasen:
"Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all kulturverksamhet och mot demokratin. Nu dör humanismen, nu dör konsterna, i alla fall försvårar regeringen möjligheterna för Sveriges invånare att få näring i själen. Vi måste samla ihop oss inom teatrarna och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i detta val av minister, det är ett hån."
eller från Hanna Sersam, producent på Teater terrier:
"Allt som kommer från Timbro är ett hot mot demokratin".
Jag tycker för all del att det är skojigt när människor tar i ordentligt, men det är lite ledsamt att delar av kulturvänstern har en syn på demokrati som går ut på att det är odemokratiskt att inte tycka som de gör.
Ändå skriver jag här och inte i spalterna. Trots att jag inser att det behövs människor som säger emot, som visar att kultursverige faktiskt inte är riktigt så homogent som det nu verkar.
Men jag tar ändå sånt som journalistisk integritet på allvar (det är något annat än objektivitet, men det är en annan diskussion som faktiskt inte får plats här). Och jag kan inte på något sätt hävda att jag står fri och oberoende i det här fallet.
Jag har startat en, ekonomiskt monumentalt misslyckad, tidning ihop med Cecilia Stegö-Chiló. Vi fick knappt något betalt alls för ett halvårs jobb, men något roligare och mer lärorikt har jag sällan gjort. Jag har gråtit mot hennes axel, både i professionella och, förstås när det gäller min offentligt patetiska gestalt, privata sorger. Jag har somnat på hennes soffa sena jobbmöten och hon har lärt mig så mycket om journalistik att jag knappt vet var jag skulle vara utan henne. Vi tycker olika i en hel del politiska frågor. Men hon är alltid intellektuellt intressant, nyfiken och hederlig och jag kan knappt komma på någon person som jag hellre skulle lita på i ett skarpt läge.
Detta är också en av anledningarna till att reaktionerna på hennes nya post bekymrar och förvånar mig. För en större förkämpe för kvalitativ journalistik kan jag knappt komma på. Hon rynkar på näsan åt min förkärlek för kvällstidningar och tittar på tysk public service-teve för att hon anser att den svenska gått ner sig i lekprogram och lättviktighet. Hon har nominerats till stora journalistpriset för grävande journalistik. Hon har i många år jobbat för den public service hennes belackare nu hävdar att hon vill rasera.
Men de som så öppet nu ömmar för offentligt finansierade medier verkar uppenbarligen inte lyssna på P1. För hur ska man annars förklara att så många av dessa kulturmänniskor aldrig hört talas om en person som i många år varit en av kanalens inrikespolitiska kommentatorer? De verkar förstås inte läsa Svenska Dagbladet heller, annars vore det svårt att ha missat den som skrev gigantiska reportage från öst- och centraleuropa, som grävde på om svenska politiker och deras ystra representation, som skrev ledare - på Mats Svegfors tid, märk väl. På den tiden när SvD hade Sveriges mest intressanta ledarsida. Jo, jag vet att det känns som väldigt länge sen.
Eller är Sverige så sekteristiskt? Människor som håller på med kultur är ointresserade av allmän inrikespolitik och kräver alltså inte bara en person med vänsteruppfattningar, utan också någon med specifik kulturell inriktning som kulturminister. Och vad betyder i såfall det, eftersom det inte räcker att ha varit en, åtminstone fram till detta ögonblick, allmänt respekterad journalist?
Marita Ulvskogs enda yrke utöver politiken var ledarskriveri på en socialdemokratisk tidning. Så kanske är just politisk färg det enda som avgör om man kvalificerar sig som kulturperson eller inte. När jag går igenom klippen från när hon blev kulturminister, liksom från när likaledes kulturellt oerfarna Margot Wallström blev det, hörs visserligen något enstaka mutter om att kan vi inte få en egen Åse Kleveland. Men inte särskilt mycket mer än så.
Nu plötsligt är folk så upprörda att all intellektuell hederlighet försvinner. För det är ju roligare att säga att den nye kulturministern inte går på teater och bara läser deckare och biografier än att hon gillar Herzog och Hans-Magnus Enzensberger. Det är skojigare att ta bort det där med public service, som Johan Croneman gjorde i sin beskrivning av hennes tevevanor (som jag inte hittar på nätet). Hellre skriva tysk teve bara sådär och hoppas att folk associerar till snurrande hjul och lättklädda lekprogramsledare. Hellre skriva som Ehnmark om den berlusconisering och fördumning som vi hittills sett i tex public service och låtsas som att det kan skyllas på den splitternye ministern snarare än polarna till vänster.
Det är talande att det är människor med medieinriktning som haft en mer balanserad syn. Martin Jönsson i SvD, Björn Elmbrant som uttalat sig på flera ställen. Rent faktiskt är ju också ansvaret för public service ett av kulturministerns mest centrala uppdrag. Och då är det ju rätt bra med någon som kan det här med medier och har ett stort engagemang för deras innehåll.
Jag ska inte säga att jag kommer hålla med om allting som Cecilia Stegö tycker och gör. Jag tycker exempelvis att det ska finnas offentligt finansierade kvalitetsetermedier, offentliga bibliotek med fri utlåning och en insikt om att högkvalitativ kultur inte alltid klarar sig utan stöd på en så liten kulturmarknad som Sveriges. Om den kommande politiken utgår från andra grunder kommer jag också att bli upprörd.
Men med tanke på hur lite de arga rösterna hittills känt till om ministerns faktiska uppfattningar är det dock något de, och jag, får vänta på att bilda oss en uppfattning om. Men vad jag tror att upprördheten egentligen grundar sig i är det ärliga svar som Åsa Linderborg gav i SVT24. Cecilia Stegö är en oerhört effektiv opinionsbildare. Hon smittar med sitt engagemang och entusiasmerar med sin pedagogiska förmåga.
Hon kan alltså riskera att övertyga människor om en väg som inte går vänsterut. Det är inte så konstigt att Anders Ehnmark blir orolig.
Uppdatering: Läs förresten Gunilla Kinn om Stegö också.
Uppdatering 2: Läs också den intressanta diskussionen om svensk filmpolitik i anknytning till nya ministern hos Emma Gray Munthe.
Uppdatering 3 (viktig!): Jag mindes fel. Det var i intervjun i Svenska Dagbladet som man drog ihop det där med tysk public service till bara tysk teve. Johan Croneman däremot skrev om Stegö Chilòs tevevanor som "Sedan sade hon här i Dagens Nyheter att hon nästan bara tittade på tysk (!?) public service på tv. Är det framtiden - efter att hon skrotat den svenska?" Jag gissar att misstaget berodde på att det senare också är ett anmärkningsvärt antiintellektuellt påstående från en man som själv upprepade gånger beklagat den bristande kvaliteten i svensk public service.
Förresten kan man också läsa Stegös egna tankar om journalistik från vårt gemensamma havererade tidningsprojekt.
fredag, oktober 06, 2006
Jag är lite bakis efter en gårdagskväll med Bang-fest och middag på Pelikan med bloggkändisar, nattklubbschefer och popkulturskribenter, sen vin och drinkar på Centro, Riche, Spy Bar. På det mittersta stället fick jag en puss av Björn Runström, två rätt okända män sa att jag var vacker och jag hälsade på en glad johan Kinde och en sjukt sur Olle Ljungström. Kanske återkommer jag med mer detaljer. Här är en suddig bild så länge.
Förresten är jag rätt nöjd med den nya regeringen. Men varför varför varför kunde inte Birgitta Ohlsson ha fått den posten som Tobias Billström fick? Hon är bättre, snyggare, tycker klokare saker och är minst lika etablerad. Frågan är om Billström kvoterades in som moderat eller som man?
Förresten är jag rätt nöjd med den nya regeringen. Men varför varför varför kunde inte Birgitta Ohlsson ha fått den posten som Tobias Billström fick? Hon är bättre, snyggare, tycker klokare saker och är minst lika etablerad. Frågan är om Billström kvoterades in som moderat eller som man?
Bittermitten
Den charmante vinlusen kommer ut som medlem av en i moderniteten huvudsakligen hånad, förbisedd, förbigången politisk gruppering - bittermitten.
torsdag, oktober 05, 2006
Dukat bord
Det är förmodligen något slags naturlag som handlar om att slippa valkampanjer och maktinnehav och annat trams, men Joels blogg går från klarhet till klarhet numera. Läs om zombiejägare och AMS.
En singelkille nära dig
Det här är sånt man egentligen inte förväntas göra mot sina vänner, men om ni går in på TV4 och klickar er fram till avsnittet om dejting (en liten bit ner i vänsterspalten) kan ni se en viss redaktör Slätt agera som "singelkillen Richard".
Han sitter på centralen vid ett bord med blommor och champagne och hoppas få en dejt i direktsändning. Det går, om man ska vara ärlig, sådär.
Men han är singel, flickor. Och snygg och smart och förtjusande trevlig. Om du har mer att erbjuda än Lisbeth har du en bra chans.
Han sitter på centralen vid ett bord med blommor och champagne och hoppas få en dejt i direktsändning. Det går, om man ska vara ärlig, sådär.
Men han är singel, flickor. Och snygg och smart och förtjusande trevlig. Om du har mer att erbjuda än Lisbeth har du en bra chans.
Borås, Borås
"grilloljiga dansbandsmustascher från Borås." Jag kan inte låta bli att smälta lite. Det är en fin text. Det kan också vara förekomsten av Borås. Jag tycker att allting som inkluderar Borås är åtminstone en aning humoristiskt. En gång fick jag ett recensionsex på en bok som hette No, I'm from Borås. Jag fnittrade varje gång jag såg den. Jag läste den aldrig, den kanske var mycket seriös och väldigt bra. Jag kom aldrig förbi ortsbestämningen. Att Ellos vinner allsvenskan är förstås också rätt okej (och då syftar jag inte bara på hur vidrigt det vore om de inte vann, så som läget är just nu i tabellen). Jag minns vagt en låt, med något som kan ha varit After Shave, som löd just Borås, Borås, till melodin av New York, New York. Om jag hade haft den hade jag gärna postat den här och nu.
onsdag, oktober 04, 2006
Bara en av många anledningar till att jag ibland vill vara judinna
"The one important thing you need to know about Hanukkah is that it provides a divine ordination to eat deep-fried foods. That's the kind of religion Judaism is; and surely even those who are not the Chosen, have to respect that, admire that, love it."
Från, vem skulle det annars kunna vara, Nigella Lawsons Feast.
Från, vem skulle det annars kunna vara, Nigella Lawsons Feast.
Sorg och sånt
I dag skriver jag om Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och hur hennes ord och hennes sorg glider in och ut ur mina. Det är en vidunderlig bok.
tisdag, oktober 03, 2006
Förresten
verkar Per Gudmundsson vara tillbaka. Han slutade ju blogga innan alla andra började och börjar nu igen när de andra slutat (eller nåt), men allting talar ändå för ett varmt välkomnande. Även om jag själv snart kräks på den allmänna antiintellektuella bloggpolitiseringen. Valet är över, ni kan sluta med slagorden. (För C, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga annars om dina analyser av mina ords existens. Tror du verkligen själv på det där?)
Stoppa pressarna!
Malou gick upp i vikt! Nu kopplar hon in experter. Ibland är kvällstidningar extra roliga.
måndag, oktober 02, 2006
Lära för livet
Det säger en del om det svenska högskoleväsendet att Mälardalens Högskola har en fempoängskurs där man i stort verkar få lära sig att använda Blogger.
Via Deep Edition
Via Deep Edition
Beordrad läsning
Jag vet att ni alla ännu inte tycks ha begripit storheten i min fotbollsblogg, men den här lilla rapporten från Trelleborg-Åtvidaberg, och den här från Assyriska-Falkenberg är så bra att ni bara måste läsa dem. Jag är så glad att jag får ha en blogg ihop med bröderna Höglund.
La Ekberg
I början av sommaren fick jag en av de finaste komplimangerna någonsin när nån sa att jag såg ut som Anita Ekberg. Jag satt visserligen på kanten av en fontän när det hände, men oavsett hur sanna de var tog jag orden till mitt hjärta.
Är det någon som vet om och i såfall var man kan få tag på Anita Ekberg fantastiska sommarprogram från förra året?
Eftersom fontänen har stopp i vattenledningarna
Är det någon som har testat de där nya konstiga mascaraborstarna? Jag läste en artikel i New York Times om dem i somras, men jag vill veta om de funkar i praktiken också.
Sirener, sirener
Läs Gustavs roliga artikel med stockholmskt fylleskvaller genom historien.
Eftersom den här bloggen på sistone varit mer politisk än vanligt, och för att jag förstås själv som späd nyliberal storögt spanade in storstans alla frestelser just där, rekommenderar jag särskilt anekdoten om Tritnaha. Det är ju nästan så att man önskar bort fem-tillstånden bara för känslan att gå på svartklubb där razziorna glatt tonsätts med KRS-One.
Eftersom den här bloggen på sistone varit mer politisk än vanligt, och för att jag förstås själv som späd nyliberal storögt spanade in storstans alla frestelser just där, rekommenderar jag särskilt anekdoten om Tritnaha. Det är ju nästan så att man önskar bort fem-tillstånden bara för känslan att gå på svartklubb där razziorna glatt tonsätts med KRS-One.
söndag, oktober 01, 2006
Kvinnor och människor och andra
Under bloggpausen i somras skrev jag förresten två texter utifrån Henrik Berggrens och Lars Trädgårdhs "Är svensken människa?"
Ensam är inte stark (jo, jag vet att det fallit bort ett "inte" i rubriken på nätet)
och
Är kvinnan människa?
Ensam är inte stark (jo, jag vet att det fallit bort ett "inte" i rubriken på nätet)
och
Är kvinnan människa?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
