Om sorg och tacksamhet

I dag inleds det judiska nyåret, Rosh Hashana, och de flesta år brukar jag primärt fokusera på vad jag ska laga, vilket lamm, vilken honungskaka, haroset, linser, morotspengar, granatäpplen. Tanken med maten är att symbolisera alla förhoppningar inför det nya året, sötman i honungen för livets sötma, linser och tsimmes ska påminna om pengar och det välstånd man hoppas på, granatäpple om fruktsamhet. (Detta avviker dramatiskt från t ex pesach när man bara äter äckliga bittra saker för att tänka på allt lidande.) Jag gör ett underbart sefardiskt rosh hashana-lamm med honung och russin, men det kan ni hitta recept på om ni söker i bloggen.

För jag är inte så värst intresserad av maten i år. I stället tänker jag på den stillsamma ceremoni som en god vän introducerat mig till, där var och en runt bordet (man är ju ofta runt ett matbord vid judiska högtider) berättar om vad hen känner sig tacksam över från året som gått. Samma sak förekommer vid vanlig shabbesmiddag, om än kanske inte med helårsperspektivet. Det finns något så fint i det där, att man tänker över sin tacksamhet, över allt som varit en givet. Ofta är det ju så mycket och ofta kanske man inte tänker på det i vardagen där man stressar mellan måsten och irritationer. Det är bra att tänka på allt man fått också.

Jag ska inte på någon nyårsmiddag i dag och det är nog tur för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga om det år som gått. Ingenting som är bra i alla fall, ingenting att vara tacksam för som överskuggar allt det andra. För det är nästan precis ett år sedan nu som mitt liv gick sönder och ingenting har ännu helt gått att laga. Det är väl så det är. Jag är verkligen inte utan skuld själv heller förresten.

Men jag vill inte tänka på allt det nu, jag gör det så mycket annars ändå. Så jag tänker på att jag har världens ljuvligaste barn i stället, mitt livs kärlek och min tillvaros mittpunkt. "Det bästa i mitt liv är att jag får vara din mamma" säger jag ibland till honom och han noterar det självklart, ödmjukt i sin upphöjelse. Ibland ger han någon ömhetsbetygelse tillbaka, men han vet ju att han inte behöver. Den oundvikliga ojämlikheten i den här relationen, där jag vet att han alltid kommer vara viktigast i mitt liv och att jag lika säkert inte alltid kommer vara det i hans. Det gör ingenting. Allt är som det ska.

Jag tänker på mitt jobb, mitt helt vanliga ickespeciella jobb där man inte kräver mer av mig än jag klarar och där man ger rimlig ersättning tillbaka, både i form av ekonomisk trygghet och direkt mänsklig uppskattning när jag gör bra saker. Jag önskar att det inte var så nytt och konstigt för mig, jag önskar att jag inte gått genom livet och lärt mig att jag inte var värd detta. Ändå: tacksamheten.

Jag tänker på hur världen faktiskt, eller åtminstone Sverige, visat att den var bättre än man trodde. Att människor på allvar upprörs över rasism i rättsväsendet, över hur hemlösa lever, över hur de allra svagaste behandlas illa. Något har skiftat detta år, ingenting är ännu säkert, men det är lite lite ljusare. Att Sverige i går valde att ge flyktingar från krigets och gasattackernas Syrien rätt att stanna och ta hit sina familjer är ett fint tecken. Jag har många invändningar mot övrig flyktingpolitik, mot fästning Europa, men just i dag är jag tacksam över denna lilla skärva av mänsklig solidaritet.

Jag tänker på mina vänner som burit mig genom detta år, som hållit om mig när jag gråtit, som tröstat när lite tröst fanns att ge, som avlett min uppmärksamhet från det jag inte orkat. I all olycka känner jag mig fortfarande lyckligt lottad. Jag känner mig så älskad. Jag är så oändligt tacksam och hoppas att jag förmår återgälda all kärlek och omsorg.

Sorgerna finns kvar i morgon, även om jag hoppas att det nya året ska ha åtminstone något litet mer av honung och äpplen att bjuda på. Men just nu säger jag tack.