Vi måste tala om Paulina Neuding, eller en enkel appell om att vi kanske kan försöka argumentera i stället för att kasta saker på varann

Så detta var alltså dagen när någon skriver i tidningen att en god vän till mig hatar en annan god väns gulliga tjocka bebis. Jag kan inte komma förbi det. Jag kan inte komma förbi att alltihop känns så bisarrt insyltat, att mina personliga vänskapsrelationer blir till symboler för politiska skyttegravar, och just denna gegga har gjort att jag mycket länge inte skrivit om det över huvud taget. Det funkar inte att skriva i tidningen om människor man älskar som om man inte kände dem.

Så ni må ha talat om Paulina Neuding, men jag har inte gjort det. Hon är en av mina bästa vänner och en av mina bästa människor och vi är emellanåt så oense att jag gråter av ilska. Jag gråter privat, dock. Inte i offentligheten. Jag skriver förstås offentligt om den ledsamma utvecklingen i svensk tänkande borgerlighet där man hellre problematiserar invandring än bejakar den, men jag har hållit mig borta från allt det, ibland rättmätiga, ibland överdrivna, rasandet mot just hennes texter. Kanske är det inte hållbart i längden, men jag har dragit den gränsen av helt personliga skäl.

Men nu kan jag inte hålla det privat längre. För i dag skriver alltså Karin Pettersson i Aftonbladet att Paulina Neuding påstått att "anti­semitismen i Malmö växer sig starkare i takt med att muslimerna ­föder fler barn" samt att detta tänkande vetter "i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis."

Jaha. I den yttersta förlängningen.

Låt oss då gå till den där artikeln i Jerusalem Post. Den var rätt obehaglig i sitt undanviftande av sociala faktorer kring kriminalitet och den där meningen om Mohammedbebisar var extremt olämplig. "In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority."

Det här är ett språkbruk som används i eurabia-sammanhang, och där syftar det på, och följs upp av haranger om, hur alla dessa bebisar och ungdomar hotar Europa genom sin själva existens och muslimska essentialitet. Neuding har dock vid upprepade tillfällen sagt att hon inte alls menade det så. Eftersom vi inte har register över religiös tillhörighet i Sverige säger hon att hon använde dessa fakta för att visa hur den malmöitiska demografin förändrats.

Personligen tycker jag att det var huvudlöst skrivet. Även om man inte menar samma sak som eurabiisterna, eller alldeles särskilt när man inte menar det, bör man inte använda deras retoriska figurer. Ord betyder något för dem som lyssnar också, oavsett vad man själv tycker sig mena. Jonathan Leman skrev bra om det. Kommentarsfältet på JP blev för övrigt snabbt fyllt av glada rasister.

Det helt reella och plågsamma problemet med den malmöitiska antisemitismen ligger ju heller inte i antalet muslimer i Malmö utan i att alldeles för många ungdomar där dras till islamsk extremism där antisemitism ofta är en integrerad del. Om man vill komma åt det problemet är det också rätt dumt att bortse från faktorer som livslång fattigdom och usla skolor.

Ali Esbati skriver klokt om den generella otäcka utvecklingen här, även om han också tolkar Neudings Jerusalem Post-text på ett sätt som hon uttryckligen sagt att hon inte menade. Han påstår dock inte att detta i förlängningen innebär att hon hatar hans dotter. Kanske skulle man ha kunnat förstå om han gjorde det, det var trots allt hans sexmånadersbebis som Breivik i rätten häromdagen pekade ut som ett bevis på samhällets degenerering och som ett argument för att det vore rätt att mörda barnets mamma.

Det går inte att ta in. Knappt ens som förbipasserande nyheter, än mindre när det handlar om människor man tycker mycket om.

Och kanske är det just närheten till ett massmord, att så många i den svenska politiska debatten faktiskt känner människor som blev mördade eller knappt undkom att bli mördade på Utöya den 22 juli förra året, som gör att vi inte förmår tala om det som händer politiskt.

Varje debatt kollapsar i huvudlösa anklagelser, som i sin tur är lätta att vifta undan, och så fortsätter dansen. Ja, vi måste se att Breiviks mord på tonåringar handlade om politik, om politisk terrorism. Ja, det finns ett generellt samhällsklimat där inte bara extremhögern utan också tongivande delar av borgerligheten, i Sverige likaväl som i resten av Europa, rört sig åt ett håll där invandring, och då primärt muslimsk invandring, mest ses som potentiella problem. Där allt färre står upp för att invandring i sig är bra, att pluralism är bra, att multikulturalism är vägen framåt i meningen att många olika kulturer visst kan leva fredligt sida vid sida, ofta flera olika inne i varje människa.

Jag är mycket bekymrad över den här utvecklingen. Men att säga att personer som på olika sätt deltar i den "i förlängningen" skulle hata bebisar? Det är som att säga att människor som är för högre skatt "i förlängningen" vill mörda direktörer och införa stalinism. Visst, det säger kanske enstaka galna högerdebattörer också, men de tas lyckligtvis sällan på allvar.

Jag förstår att man ibland använder kraftuttryck man kanske inte fullt menar, själv twittrar jag t ex ibland om att jag hatar hela mänskligheten och längtar efter kärnvapenannihilationen. Det gör jag inte, egentligen.

Men det här är en för viktig diskussion för att förvandlas till gyttjebrottning. Folk har kastat Breivik på varann i mer än ett halvår nu, och nu har alltså ammunitionssökandet gått vidare till en ljuvlig liten flicka. Man kan hoppas att detta är slutpunkten. Nu kan väl inte smutskastningsstrategin komma längre. Kan vi inte snälla börja argumentera i stället?

Hejdå Expressen

Som ni kanske redan sett på annat håll så sade Expressen i går upp mitt kontrakt och jag kommer inte längre skriva på ledarsidan. Det känns ju lite konstigt. Nå, jag letade redan andra jobb, men nu blir det lite mer akut.

Ska också skynda mig att lägga ut alla mina gamla artiklar här i arkivet innan Expressen kanske tar bort dem från nätet.

Pengar och kön

Nyligen tillfrågades jag om att skriva i en antologi om internet, individer, rättigheter, nåt sånt. Ja, det känns lite 2009, men bara för att frågorna inte är heta i debatten fattas fortfarande beslut som om datalagringen och visst kan jag kanske bidra med något förhoppningsfullt intressant. "Jag har en skral budget" varnar redaktören, samtidigt som han oroar sig över den sneda könsbalansen.

Jag har hört det så många gånger. Jag har faktiskt hört exakt detta förut, med undantaget att redaktörerna då inte själva sade något om den pinsamma könsfördelningen på den i sak utmärkta produkt som till slut kom ut. Jag har skrivit om det förr också, att jag tillfrågades att skriva i Efter the pirate bay, en antologi som Pelle Snickars på Kungliga biblioteket satte samman, men att jag tvingades tacka nej eftersom det utgick en blott symbolisk ersättning för dels en längre essä, dels deltagande i ett antal seminarier. De flesta andra som skrev hade högbetalda jobb och/eller jobb där skrivande av den här texten gick att passa in i andra arbetsuppgifter. För mig skulle det däremot ha inneburit ungefär en månads gratisarbete. Nå, jag tackade nej, inga konstigheter. I den slutliga boken var 16 skribenter män, 1 kvinna. 16-1. Det däremot är rätt anmärkningsvärt.

Senare fick jag reda på att en annan frilansskribent, en man, hade lyckats förhandla upp sitt arvode. Han blev irriterad över att jag såg det ur ett könsperspektiv.

När jag nu sökte på antologin, för att fundera på vad man skulle kunna skriva i den nya upptäcker jag att också Snickars själv visst irriterades över detta. Det var ju, ansåg Snickars, mitt fel att antologin skrevs av 16 män och en kvinna. Jag hade ju tackat nej. Det var uppenbarligen mitt ansvar att med gratisarbete främja jämställdheten, snarare än hans att t ex omfördela resurserna så att man kunde ge mer betalt åt kvinnliga frilansskribenter än åt manliga fast anställda akademiker så att de förra skulle ha råd att delta. Om man nu tyckte att det var viktigt med könsbalans.

Jag blir lite trött.

Ork: slut

"När vi var där höll jag också på med något sammanbrott." Jag såg bilder från ett vårigt Amsterdam i tidningen i morse och kommenterade med det jag främst minns från vår weekend där för ett par år sedan. Jag jobbade nästan hela tiden, kämpade med att hitta nät nog att maila i väg artiklar och höll hjärtklappningen och andnöden bara precis stången. Mellan varven promenader och kaféer och solsken förstås.

Jag vet inte hur ofta jag brutit ihop, men kanske ett par tre gånger om åren de senaste åren. Lite olika allvarligt, från den där gången när jag slutade klara av att hitta i stan och bara låg hemma med en filt över huvudet och ibland en bebis i famnen i ett par månader till de kortare enklare versionerna där det räckt med ett par veckors stillhet och extra träning för att komma igen.

Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.

Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.

Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.

I den där kollapsen med orienteringsförmågeförlusten och filt-över-huvet-behovet, det var hösten 2009, kom den akuta krisen plötsligt. Jag deltog i ett panelsamtal och skulle köpa strumpbyxor på vägen hem och började gråta utanför Lindex utan att kunna sluta. Jag hade ett antal deadlines den veckan och ringde en fast uppdragsgivare för att berätta om läget och se om man eventuellt kunde skjuta fram min text en vecka. "Jag utgår från att du prioriterar oss", blev svaret. Hen frågade inte ens hur det var med mig.

Sådana är villkoren alltså, så mycket omsorg finns om också fasta frilansar.

Jag vill gärna påpeka att det dock inte alltid är så. I samband med sammanbrottet helt nyligen hade jag också deadlines och flera av redaktörerna då var tvärtom oändligt förstående. Vanlig mänsklig snällhet, man blir närmast förvånad av att träffa på den.

Det vanliga är ju att bli illa behandlad. Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast. Till sist föreställer man sig hur de fast anställda med sina (i jämförelse) fantasilöner och semesterersättningar och friskvårdsbidrag sitter där och skrattar hånfullt och överlägset åt oss. "Haha, de gick med på det där också. Att de inte fattar hur löjliga de är. Hahahahahahaha." När de sedan pratar direkt med oss är det med låtsad omsorg i rösten: "nej, det går tyvärr inte att höja ersättningen, det går inte i budgeten" (men själva får de förstås minst en 5 procent högre per år. Löneökningar är något heeeeeelt annat, ju.)

Jag vet hur bitter jag låter. Hur hatisk. Säkert kommer det komma någon glad anonym i kommentarerna som förklarar att det här bara är medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier eller någon spännande kombination av de två.

Och det stämmer förstås. Jag vet att jag på mina bra dagar är en av Sveriges allra bästa politiska skribenter. Eftersom jag vet det tycker jag att det borde funka att försörja sig på det. Men jag vet ju precis lika mycket att det inte gör det, att ingen är beredd att betala för det. Hela tiden har jag trott att det skulle bli bättre när jag bara blev mer etablerad, när jag bara blev kändare, men nej. Efter varje sammanbrott har jag tänkt att jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer så jag håller ångesten borta, jag har plockat upp något pr-jobb som givit lite extra pengar ett tag och så har det känts okej. Men så kommer man tillbaka till den bransch man försöker verka i, och inser att jo, det är faktiskt lika vidrigt som jag trodde.

Denna jävla idé att just det jag skriver skulle vara särskilt viktigt, att just jag har ett ansvar att säga saker som andra inte säger. Hybrisen är fenomenal.

Men jag orkar inte längre. Det ingen annan vill betala för i ersättning betalar jag själv med kroppen. Jag är för gammal för det här. Jag orkade när jag var yngre, men det är så tydligt att det bara inte fungerar längre. Kollapserna kommer tätare, tyngre. Jag tror att jag är rätt bra på att skydda mitt barn, han vet att det inte är hans fel att jag är ledsen så ofta, men jag vill inte vara en sådan mamma i längden.

Så jag söker jobb nu. Uppdrag, jobb, vad som helst. Jag är öppen för förslag. Ett krav är att man ska vilja behandla mig väl.

EU:s prekapitalistiska moralism

81 procent av grekerna anser i en ny opinionsundersökning att Tyskland försöker etablera ny dominans över Europa genom sin ekonomiska makt. 77 procent tror att målet är ett ”Fjärde rike”.

Att det eurosamarbete som skulle leda till fredens och gemenskapens Europa inte tycks ha fungerat kan vem som helst se. I norr ser vi på grekerna med förakt och skriver överlägsna kolumner om deras bristande förstånd och rationalitet, ja nästan som vildar är dom, knappt man tror att de är européer.

Det finns olika sätt att behandla den som hamnat i total skuldkris. Man kan bestämma sig för att låntagaren till varje pris ska betala, om så med det skålpund kött som Shylock en gång begärde av Antonio. Fram till i mitten av 1800-talet fängslades ofta skuldsatta som inte kunde betala, vilket tyvärr gjorde att de inte kunde arbeta och alltså aldrig kunde betala tillbaka lånen. Inte jättepraktiskt för någon inblandad.

Eller så kan man inse att låntagaren inte kommer kunna betala tillbaka. Då följer skuldnedskrivning eller i yttersta fall konkurs. Lånen försvinner, liksom de ingående tillgångarna, och alla får gå vidare.

En grundprincip i den moderna kapitalismen har varit att vi övergått till den senare modellen, där den som har lånat ut pengar också har ansvar för lånet, och om låntagaren inte kan betala tillbaka så kan han inte.

Denna princip frångås nu helt i den europeiska krisen. Bankerna ska med alla medel hållas skadeslösa, och det krisprogram som EU för ändamålet tvingar på Grekland är inte långt från ett skuldfängelse. I lika liten utsträckning som ett sådant kommer det leda till att lånen kan betalas tillbaka.

Redan förra året krympte den grekiska ekonomin med mer än 6 % (femte året i rad som BNP minskade), att dra åt svångremmen än mer kommer bara leda till ännu snabbare tillbakagång. Skatteintäkterna kommer bli mindre och mindre, och vad ska Grekland då till slut betala lånen med? Bankerna får sitt, via IMF och ECB, men Grekland står kvar, allt fattigare.

I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.

På samma sätt kommer Grekland få betala för nöjet att få stöd. Hela det nya stödpaketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen utöver detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning.

Det är förstås tragiskt att se de tyskhatiska stämningarna bland den grekiska allmänheten, vanliga tyskar har mycket lite med de grekiska problemen att göra. Men Merkel och Sarkozy måste rimligen vara medvetna om riskerna med att förnedra ett land och tvinga dess invånare till långsiktig fattigdom. Motivet, bortom att glädja bankerna, kan endas förstås som prekapitalistisk moralism. Det är i sammanhanget mer förvånande att de grekiska protesterna hittills inte varit större och våldsammare.

Publicerad i Expressen den 10 mars 2012

Så sitter jag där igen och attackgråter. Eller sitter, vacklar runt i lägenheten, halvblind, går in i väggar och möbler och försöker försöker verkligen lugna ner mig, andas djupt, sluta gråta, sluta gråta för en enda liten stund, snälla. Snälla, snälla hjärnan, skärp dig, du förstår egentligen siffrorna i det där excel-arket framför dig, du gjorde det häromdagen, varför måste du lölja dig nu med att inte låtsas begripa någonting alls och få mig att gråta värre och värre för varje minut jag stirrar utan att bokstavligen förstå någonting alls. Har jag förlorat förståndet? Var det hit men inte längre med ett intellektuellt yrke där man kan ta in och bearbeta oändliga mängder information och hälla ut igen i smarta, engagerande, emellanåt språkligt självlysande stycken? Har jag blivit dum på riktigt? Jag förstår inte det jag läser längre, jag förstår verkligen inte.

Alla dessa arbetstimmar med nästan ingen ersättning, alla dessa uppdragsgivare som uppenbarligen uppskattar det jag gör så lite att de aldrig någonsin är beredda att betala rimligt nog för att man ska kunna leva utan dessa jävla 60-timmarsveckor, min egen jävla dumhet för att jag inte kan anpassa min ambitionsnivå till deras ersättningsambitioner utan envisas med att alla texter ska vara lysande, pålästa, viktiga. Min egen idioti när jag tänker att jag nog klarar mig utan semester för det jag gör nu är ju ändå roligt, att jag klarar att jobba sjuk för jag måste ju sätta mina deadlines och förresten får jag ju inga pengar annars. Jag klarar mig, jag kan jobba snabbt, tänka snabbt, läsa snabbt. Så får man ett hål i ett par dagar och andas och tror att det räcker, man tränar och tror att det räcker, försöker äta ordentligt och tror att det ger tillräckliga marginaler.

Jag klarade mig i alla fall till nästan 36. Vad jag ska leva på nu har jag ingen aning om.

Punk economy förklarar eurokrisen och varför EU går från demokrati till bankokrati

Dessa två små filmer är så enkla och informativa att ni bara måste titta!

I den första beskriver den irländske ekonomen David McWilliams hur EU med alla medel försöker hålla borta folket från beslutsfattande (eftersom de beslut EU-toppen vill ha på goda grunder kan misstänkas ogillas av folket). Det finns två sätt att hantera den som är i skuldkris: antingen kan man ge efter lånen eller också kan man försöka klämma ur den skuldsatte pengarna till varje pris. I viktorianska England satte man skuldsatta i fängelse, vilket tyvärr innebar att de inte kunde jobba och alltså aldrig kunde betala tillbaka. Inte olika det EU nu vill göra med Grekland.

En vanlig regel i kapitalismen är att både den som lånar och den som lånar ut pengar har ett ansvar för lånet. EU vill göra bankerna helt ansvarsfria, på skattebetalarnas bekostnad och i stället enbart bestraffa låntagaren, också på skattebetalarnas bekostnad eftersom åtstramningarna omöjliggör tillväxt. För eller senare kommer skattebetalarna protestera.



I den andra går han vidare och förklarar varför den massiva utlåningen av gratispengar från ECB till bankerna kommer blåsa en massa nya bubblor och ge gigantiska bankvinster samtidigt som stater stramar åt allt de kan och som vanligt är det skattebetarna som står för notan. Igen.

Kolla: ingen kallas Breivik!

Om man inte är en galen muslimhatande massmördare och blir hopbuntad med en galen muslimhatande massmördare är det lätt att bara skratta åt hopbuntaren.

Som Jesper Högström skrev i går är det inte så bra för det politiska samtalet att snart taget alla dess medverkande nu liknats vid Anders Behring Breivik. Senast ut var Maria Sveland och Aftonbladets Anders Lindberg som beskrev Timbro och Axess som delande Breiviks tankesfär.

Man kan inte ta dem på allvar. Det är synd, inte om dem, men om den debatt som verkligen borde föras om vart den intellektuella svenska högern är på väg.

Det dryga första halvåret med Sverigedemokraterna i riksdagen gav Timbro ut sex rapporter om problemen med integrationen. I nästan varje nummer av Axess finns artiklar om problemen med multikulturalism.

Kenan Malik, mångårig kritiker av normativ multikulturalism och identitetspolitik, har sagt att man för att vara trovärdig i en sådan kritik måste kombinera den med lika starkt engagemang mot rasism och för pluralism. Annars framstår det mest som missnöje med mångkulturen i sig.

Timbro har sedan 2010 inte givit ut någonting om rasism, om diskriminering, om varför vi bör ha öppna gränser och fri rörlighet. Jag vet inte vad detta säger, men det bekymrar mig.

I konkret politik har högern kommit långt från den mur mot invandring som gamla moderaterna byggde med (s). Ett viktigt skäl tror jag är 90-talets dominerande nyliberalism, med sitt envisa försvar för öppenhetens värden. Att döma av fokus hos dagens tänkande höger riskerar den glädjen bli kortvarig. Det är ett större problem än att Maria Sveland har ont i magen.

Publicerad i Expressen den 14 februari 2012

EU-tanasi

"Det är som att cykla, man måste hela tiden trampa vidare för att inte ramla." Jag brukade alltid fundera på hur de där glada EU-entusiasterna cyklade i verkligheten. Stannade de aldrig vid trafikljus? Cykelmetaforen användes då för tio år sedan återkommande för att övertyga de ovilliga massorna om behovet av ständigt fördjupad EU-integration. Den tycks ha varit ungefär lika illa passande där som i stadstrafik.

Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.

Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.

Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.

Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.

Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.

När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.

Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.

Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.

Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.

Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.

Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.

När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?

Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.

Publicerad i Expressen den 9 februari 2012

Bör vi bejaka politik som maskspel?

Jag läser Lisa Magnusson om kritiken mot att Rebecca och Fiona spelar på Berns, och håller helt med om första halvan. Det är onekligen rätt lustigt att några som kallar sig Prekariatet inte förstår prekariatets villkor, att de tycker sig ha rätt att individualisera politiken till den grad att enskilda unga människor förväntas göra sig omöjliga på den arbetsmarknad där de försöker verka.

Sen kommer jag till autenticitetsdelen och då skorrar det, för att använda Lisas ord. När jag läser inser jag nämligen att jag tar politik på mycket större allvar än identitet eller karaktär. Människor som uppfinner en eller multipla identiteter att gå in eller ur har jag inga som helst problem med, jag har aldrig begripit upprördheten över att, säg, en James Frey eller JT Leroy inte var den persona de byggt upp och aldrig upplevt det de berättade om. Det är ett ytligt avfärdande förstås, lika ytligt som autenticitetsdiskussionerna själva. Äkthet är nu ett värde som människor uppskattar, oavsett om det bara känns äkta eller är det. Men jag tyckte att de berättelserna kändes äkta, och den känslan förminskades faktiskt inte alls av avslöjandena om att de hittat på. Lana del Rey, för att ta Lisas exempel, gör fantastisk musik, jag kunde inte bry mig mindre om vad hon diktat ihop för bakgrund. Herregud, hittepå är väl vad litteratur, eller popmusik, handlar om.

Hittepå är däremot inte vad politik handlar om.

Politik handlar om hur vi vill att samhället ska vara och fungera och något mer materiellt konkret är svårt att tänka sig. En papperslös kan inte både kastas ur landet och få bo och arbeta kvar. Det är inte en fråga om synvinkel. En mamma kan inte både vara tvingad att berätta för sina barn att de inte har råd med en dator hemma trots att alla andra har och trots att skolan kräver det för läxorna och samtidigt parallellt i en annan identitet självklart ha råd att köpa datorn och välja bort vårdbiträdesjobbet för att i stället vara högbetald copywriter. Man kan inte både tvingas skära bort sina äggstockar för att kristdemokraterna så kräver och få ha dem kvar.

Det politiska spelet må vara postmodernare än det mesta, men i botten finns människor och pengar och överlevnad.

Just därför har jag också så svårt för det oäkta politiska engagemanget. Den som bygger upp en persona på politik, där politiken inte motsvarar någon äkta uppfattning eller tanke i botten, där allt bara är lek och dividualism och önskan att provocera eller bygga varumärke och tjäna pengar, blir djupt obehaglig.

För all del, jag blir ibland själv så trött på vissa politiska samtal att jag trotsigt vill tycka exakt motsatt bara för att. Också politik rymmer olika facetter, det man tycker inom ett område går kanske inte ihop på ett konventionellt sätt med det man tycker i ett annat. Man kan såklart också ändra sig, varken åsikter i sakfrågor eller värderingar ligger alltid fast, människor som aldrig omvärderar en enda ståndpunkt, aldrig konfronteras med fakta som får dem att ändra uppfattning, är ju lika obehagliga de. Likadant med dem som aldrig någonsin tycker saker som kliar mot varann, där allting bara är en enda len gröt av självklarheter som hänger ihop utan att man måste tänka efter.

Det är dock något annat än att bejaka politik som skådespel, som masker.

Jag vet att de där lekpolitikmänniskorna finns. Man skalar av dem lager efter lager av påståenden och poser och tänker att nu, nu måste jag väl komma ner till kärnan av vad de tycker? Men nej, ännu ett lager, ännu en synvilla. Oftast kan de tjäna pengar på sitt låtsasengagemang, om det bara är en story håller den ju ihop och kan göras mycket mer säljbar än det som grundas i ärlig intellektuell och etisk prövning. Jag har alltid ogillat dem, men nu insåg jag tydligare varför.

I dag uppehåller sig nästan alla, framförallt medierna, vid politikens yttre, teatern, spelet. Vi förväntas engagera oss, ja rasa, inför de ytligaste av detaljer, partipolitiken retorikkonsultiseras samtidigt som idédebatten blivit twitterifierad, så också, eller kanske alldeles särskilt, när den bedrivs i 14000-teckenstexter på DN Kultur. Till slut kan allt samtal ersättas med en knapp där vi förväntas klicka i vårt sinnestillstånd. Jag är glad/arg/likgiltig/självmordsbenägen.

Nu kräver jag ingen avancerad politisk analys av folk som gör popmusik. I ärlighetens namn blir det oftast bättre för alla inblandade om de låter bli sånt. Jag kräver inte heller individuell moralisk konsekvens, särskilt inte i en ekonomisk verklighet som ser ut som den gör. Så långt håller jag helt med Lisa. Men att därför förkasta den politiska äktheten? Att säga att det inte spelar någon roll om någon argumenterar för ett samhälle som del i en "berättelse", att vi måste bejaka politikens roll som scenografi? Isåfall kan vi ju lika gärna ge upp.

Hemlösa som olydiga barn

Den sjätte december hittades Ingemar död på golvet i sitt rum på boendet för hemlösa. Han hade egentligen blivit utkastad, men tagit sig in igen genom fönstret. Det är inte så kul att bli utslängd på gatan mitt i vintern.

När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.

Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.

Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.

Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.

De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.

Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?

Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.

Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.

I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari

Bankirer och barn först

30 miljarder om året. Det är enligt Riksbanken vad den implicita svenska bankgarantin till de fyra storbankerna är värd. Det är hälften av bankernas sammanlagda vinst.

Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.

Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.

Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.

Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.

När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.

Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.

Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.

Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.

Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.

Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.

Publicerad i Expressen 28 januari 2012.

3000 i månaden, men på 3 olika sätt!

Häromdagen kom kristdemokraterna med ett nytt förslag till familjepolitik. Som vanligt när det är kd handlade det om att föräldrar ska stöttas ekonomiskt för att vara hemma mer med sina barn men att staten inte ska lägga sig i vilken förälder det är som är hemma. I det här fallet genom förlängd föräldraförsäkring, borttagna pappamånader, borttagen jämställdhetsbonus, skatteavdrag för den som inte nyttjar barnomsorg och möjligheten att driva företag hemma för att ta hand om sitt eget barn och för det kunna fakturera kommunen ungefär samma summa som ett barn kostar i barnomsorgen.

Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.

Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.

Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.

Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).

Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.

"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"

"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."

Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.

Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.

Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).

Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.

Inget har hänt, det är bara att cirkulera.

om D'Angelo och om att vara blott kött

"Men hur är det med musklerna då?" "Det jag bryr mig mest om är kroppen." "Äh, magen var ju helt fläskig."

I går kväll gjorde D'Angelo sin första spelning på 10 år. Han kom till Philadelphiakyrkan på Rörstrandsgatan efter tio år av ångest och missbruk, tio år när vi väntat på nya skivor, men som mest begåvats med någon enstaka läckt låt (som iofs varit bra) och främst sorgliga nyheter om olyckor och tjockisbilder.

För det är ju det där med kroppen.

Han är en mycket vacker man, Michael Eugene Archer, och den berömda videon till Untitled satte en helt ny standard för maskulin skönhet, för manlig kroppslig perfektion. Jag kallar själv fortfarande den där sneda magmuskeln vid höften som syns på en del väldigt vältränade män (inklusive, bisarrt nog, på min 4-årige son) för "d'angelo-muskeln". Folk vet i allmänhet vad jag menar.

Videon är för övrigt porrklassad på youtube. Det säger en del om människors prydhet, den innehåller faktiskt bara nästan penis i bild, men också om den sexuella sårbarhet som finns i D'Angelos nakenhet. Ytligt är det bara en bar torso, men sådana ser man väl överallt.

Han klarade nu inte av att symbolisera perfektion särskilt väl. Vänner har berättat om ätstörningar, om träning flera timmar varje dag, om en besatthet vid att behålla de muskler som publiken så lystet beundrade, om en utseenderelaterad ångest som kom att smitta ner hela hans liv och förhindra honom från att skapa musik. Det är väldigt lätt att förstå.

Det är också lätt att föreställa sig ångesten hos den betydligt trindare D'Angelo, som synts på enstaka bilder under de här tio åren, över tanken på vad publiken kan tycka nu. Älskar de mig fortfarande?

De gör de. Konserten i går var rörande i all kärlek, folk applåderade och jublade över de mest onanistiska av elgitarrsolon, lyckan att ha D tillbaka övervägde vilken funk som helst. Jag blev själv lite ledsen över att han varken tycks lita på sina låtar eller på sin röst längre, inte minst som det blev helt fantastiskt när han, i Shit Damn Motherfucker, faktiskt vågade göra det. Nå, det var fint ändå. Helt okej roligt. Jag är glad att han lever och tycks ha relativ hälsa.

Men som folk håller på om hans kropp. De där inledande citaten plockade jag från twitterflödet om honom i går, ett flöde som innan konserten dragit i gång till ca 80 procent handlade om muskler och fett, fysik och attraktionskraft. Jag har inget a priori emot sexuell objektifiering, varken att göra det eller att utsättas för det, men det finns något så predatoriskt här. Ohämmat talar man om honom som vore han blott kött.

Kvinnliga artister utsätts förstås för detta hela tiden, minsta cellulit slås upp över hela uppslag, minsta hudveck eller viktförändring analyseras. Mrs she's too big, now she's too thin, som Britney sjunger. Deras kroppar är ständigt på slaktbänken.

Jag säger inte att det är värre nu för att det är en man som utsätts som kvinnor brukar, en man vars sexuella attraktionskraft dissekeras, vägs mot mängden underhudsfett. En man som dessutom har en historia av kroppsångest och ätstörningar, dessa de kvinnligaste av åkommor.

Sexualiseringen av den svarta kroppen är förstås en gammal tradition. Kanske är det bara den maktobalansen som ger mig sådana obehagskänslor här. Men halvnakna svarta män som sexobjekt finns ju överallt i musikvärlden. 50 cents nakna överkropp, i sin utmejsling och med spännande kulhålsärr, får ändå aldrig samma rovdjursflock över sig. Kanske är det just för att D'Angelo visat svaghet, kanske dömdes han att behandlas som en kvinna när han visade sig ha samma ångest som kvinnor överallt har.

Kanske ser jag det också bara tydligare för att det nu är en man. Men det tycks mig också som att personer som sannolikt inte glatt skulle delta i diskussioner om utpekade kända kvinnors kroppsförändringar saknar de hämningarna nu. Det berör mig lite illa.

ps: Jag fick en kommentar på twitter om sexualiseringen av den svarta kroppen och kom på att det perspektivet, som jag tänkte på i går efter konserten, inte kom med. Jag petade in det i efterhand.

Stoppa sopa

Misstanke om en enda länk till något upphovsrättsskyddat. Eller en länk till någon som i sin tur länkar till något skyddat. Det räcker, enligt nya nätregleringsförslagen PIPA och SOPA, för att den amerikanska regeringen ska kunna släcka ner en sajt. Upphovsrättsföretagen får också rätt att stämma företag som misstänks länka till länkar till upphovsrättsmaterial.

För att markera vad en sådan lag skulle göra med internet hade Wikipedia, Google och hundratals andra sajter svarta förstasidor i går. De skulle aldrig kunna kontrollera alla länkar. Samma sak för sajter som facebook och twitter, om de blir ansvariga för alla länkar måste de censurera användarna och därmed ta bort poängen med verksamheten. Bloggande som det hittills fungerat, ihoplänkade texter som konkret illustration av världsväven, blir också omöjligt.

Att något sådant alls läggs fram säger sorgligt mycket om vansinnet i upphovsrättens pågående krig mot nätet.

Publicerad i Expressen den 19 januari 2012

Alliansen accepterar övergrepp

"Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning." Det säger KD:s ledamot i socialutskottet Anders Andersson. Han syftar på frågan om tvångssterilisering av transsexuella, och försiktighetsprincipen i det här fallet syftar på att vi bör fortsätta låta staten oåterkalleligen och mot deras vilja beröva människor deras reproduktionsmöjligheter. Det är visst mer försiktigt så.

Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill ändra lagen som tvingar människor till sterilisering vid könsbyte. Förra våren kom en utredning från Socialstyrelsen som föreslog att både steriliseringskravet och tvånget på skilsmässa skulle tas bort.

Hittills har transpersoner som velat genomgå könskorrigering tvingats både sterilisera sig och skiljas eller upplösa sitt registrerade partnerskap för att få komma ifråga. Om man har velat vara fortsatt legalt knuten till sin partner har man först fått lösa upp bandet och sedan knyta det igen, i ny form. För könsbyte krävs också att man är helt steril, man får alltså inte frysa in ägg eller spermier för eventuellt framtida bruk.

Socialstyrelsens utredare Karin Lindell kallade förfarandet "en skam för Sverige". I socialutskottet har majoriteten under hösten diskuterat att gå fram med en egen motion för att komma runt motståndet från KD och socialminister Göran Hägglund. Nu tycks det ändå inte bli så. Av omsorg om Hägglunds partiledarskap kan man inte köra över KD just nu, så saken får bero eller fördröjas i ännu en utredning.

I de andra allianspartierna tycker folk egentligen att tvångssteriliseringarna är fel. Men de är visst inte tillräckligt fel för att ignorera KD. "Det här kan man leva med," sade folkpartisten Barbro Westerholm i socialutskottet till TT om en ny utredning och förhalning av frågan.

Den attityden verkar spridd också utanför partierna. "På min lista över sånt som är förjävligt i politiken hamnar det långt ner", som Timbro:s VD Markus Uvell sade till mig efter att han frågat varför folk blev så himla arga över beskedet från socialutskottet. Också andra liberala debattörer har viftat undan frågan, som liksom lite löjlig att engagera sig i. Om man inte vill sterilisera sig behöver man ju inte korrigera kön. Det finns väl viktigare saker att bry sig om.

Det kanske det gör, ur folkflertalsperspektiv. Men vi talar om statens irreparabla grova övergrepp på människor som redan i utgångsläget är extremt utsatta. Få andra grupper har lika hög psykisk ohälsa, utsätts för lika mycket diskriminering, har lika frekventa och seriösa självmordstankar som transpersoner. För den enskilde är alternativet till könskorrigering ofta att ta livet av sig.

Men det är okej, säger alliansen, att kristdemokraterna fortsätter göra livet för de här människorna ytterligare lite jävligare. Det är okej, trots att det inte finns några som helst argument för det, utom att vissa tycker att det typ känns konstigt att någon som bytt kön ska kunna bli förälder. "Vad ska barnet säga då, mamma eller pappa?" Detta är alltså totaliteten av argumentationen.

Ändå får det fortsätta, ändå får ett 4-procentsparti företräde före den breda majoriteten. ﾄndå kan man hävda att det försiktiga är att fortsätta plåga folk.

Det vidriga här är inte primärt KD:s fundamentalism. Det vidriga är att resten av alliansen förstrött låter dem bestämma.

Publicerad i ETC den 18 januari 2012

Om flickvänsmaterial, Lovefilm, relationer och den stora 40-årskrisen

Nej, krisen är inte min. Jag säger inte att den inte kommer om några år, men än så länge har jag faktiskt aldrig känt av några ålderskriser över huvud taget. "Det är ju för att du krisar kontinuerligt i stället", sade en god vän till mig, och det kan det ju ligga något i. Om man håller allting inne och i schack och under lås och bom kanske ångesten och meningslösheten måste komma ut då och då och yttra sig i skilsmässor, tatueringar, motorcyklar eller vad folk nu gör när de ålderskrisar.

Min vän är 41. Han har precis skaffat sin första tatuering. Just saying.

Det är dock olika med olika ålderskriser. Jag hade aldrig någon 30-årskris heller, bortom alla vardagskriser, och när jag någon gång talat om det har jag fått det lite syrliga svaret från t ex en jämnårig bekant som också frilansar men som är singel och bor i andrahandsettor att: "du har å andra sidan en man och ett barn du älskar, ett jobb du tycker är meningsfullt och du har givit ut flera böcker." Hm. Okej då. De viktigaste delarna i det är inte min förtjänst.

För jag uppfattar 30-årskrisen som i grunden handlande om ångest inför det man upplever som otillräcklig vuxenhet. Man har inte det jobb man skulle vilja, den partner man skulle vilja, den familjesituation man skulle vilja. Man har liksom inte kommit någonstans, inte kommit in i den vuxenhet man eftersträvar, och som i någon utsträckning förväntas av en. Men dagens alltmer osäkra arbetsmarknad och åtminstone i storstäderna vansinniga bostadssituation kan man tänka sig att de här kriserna kommer accentueras. Människor har ju inte möjlighet att bli vuxna, inte råd att försöka få barn, inte möjlighet till sådana bostäder som vuxna har.

Men om 30-årskrisen är rimlig, och handlar om helt förståelig ångest har jag svårare för 40-årskrisen. Här kommer jag göra en utvikning om tv-spel, begreppet flickvänsmaterial och några av mina hatobjekt i samtidskulturen.

För någon vecka sedan började det dyka upp annonser för företaget Lovefilm i tunnelbanan. På bilder satt vad som skulle vara snygga killar med (objektivt) gulliga hundar och lovade sina tjejer att aaaaaldrig mer köpa tv-spel. De kallade sig infantila saker också, typ Snuttis och Tiger. Payoffen i reklamen är att med Lovefilm behöver man inte köpa spel längre, man kan hyra dem! Fattar ni! Killarna lurade sina tråkiga dumma tjejer som inte vill låta dem spela tv-spel! Gud vad kul!

Eller inte. Nu spelar jag inte särskilt mycket, så jag kände mig inte personligen hånad av den löjliga könssynen på vilka som spelar, men också bortom spelarstereotyperna prickade den här annonsen in tre av mina hatuppfattningar om världen. 1) Män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina 2) tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom 3) tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.

Liksom, lever människor såhär? Hur står de ut? Hur står män ut med att vara infantiliserade till blöjbarnsnivå? Hur står kvinnor ut med att ses som tråkiga jävla ragator som inte bara själva inte vill göra roliga saker, de vill dessutom också hindra sina killar från att ha kul? Varför i all världen är människor ihop med andra om de ser förhållanden som fängelser vid vilkas portar man frånhänder sig rätten att ha roligt och antingen, om man är man, lämnar över nyckeln till dörren till tjejen, eller om man är kvinna, man tar på sig rollen att vara sin partners fångvaktare? Vad kan rimligen vara motivet till att vilja leva så? Det verkar ju vidrigt.

Nu är kanske Lovefilm-tolkningen av förhållanden extra eländig, men jag tycker rätt ofta att jag hör varianter på det här från riktiga människor. Det kan handla om alltifrån att man inte får gå ut och dansa för sin partner (och då syftar jag inte på att det inte funkar just en särskild kväll utan generellt), alla dessa människor som gradvis slutar umgås med sina vänner efter att man träffat en partner och därefter bara umgås med andra par, folk som slutar med sina fritidsintressen, ja, slutar ha roligt. I alla fall roligt utan sin partner.

För här finns en jätteviktig idé: den om förhållandet som alltings självklara nav, om att alla relationer utanför förhållandet är så oändligt mycket mindre värda. Självklart finns en koppling till monogami här också, man tänker sig exempelvis att det där med att gå ut handlar om att flirta med främlingar, och sånt går ju inte för sig, eller att själva tanken på emotionell närhet med andra upplevs som hotande för relationen.

Nu förstår jag vardagens krav, särskilt om man har barn är det mycket som måste ordnas, som tar tid från det möjligt roliga. Men om man inte har roligt dör man inuti. Om man inte har roligt, i och utanför sin relation, om man ser sin relation som ett fängelse och sig eller sin partner som fångvaktaren så kommer det förr eller senare brista.

Då kommer 40-årskrisen.

För den är inte likadan som 30-årskrisen. Om 30-årskrisen handlar om otillräcklig vuxenhet, något man ofta inte kan göra något åt själv, handlar 40-årskrisen om instängdhet i en vuxenhet som kväver och bedövar. "Var livet inte mer än såhär?" frågar sig Snuttis när han i 10 års tid accepterat att han måste be sin tjej om lov för att spela Modern Warfare och smugit med sin tid vid datorn, och de har båda två för länge sedan slutat gå ut, mer än kanske en gång om året med grabbarna respektive tjejerna, och de umgås med några av hennes kompisar och kompisarnas killar, för att inte tala om föräldrarna till några andra barn på dagis för det är ju så praktiskt, och Snuttis refererar skämtsamt till flickvännen som "regeringen" och det är hon som har koll på allting och bestämmer vad de ska köpa för nya möbler och när de skulle flytta till villa och han gör som hon vill för det är enklast. Och den där bostaden var ju dyr, för man måste ju bo i ett bra område, och jobbet är visserligen trist, men han måste absolut jobba kvar för annars kan de inte betala amorteringarna. Och svaret på den inledande frågan är "Nej, uppenbarligen inte."

Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.

Det är alltid en balansgång när man talar om sig själv och försöker visa upp det som något slags lyckat exempel i ansiktet på en existerande struktur. "Jaha, men ni är ojämställda, synd för er, men det måste man inte alls vara, vi är minsann inte det alls." Men tack då. Kul för er.

Och det här handlar ju om könsstrukturer, fast lite andra än de vi vanligen pratar om. Föreställningen om den ordentliga ansvarstagande tjejen som håller ordning på den busige rolige killen är rimligen inte mycket lättare att bryta sig loss från än den om kvinnan som vårdande och god eller mannen som beslutsför och analytisk. Vi lever alla med de här bilderna.

De senaste dagarna har begreppet "flickvänsmaterial" fladdrat förbi i mina nätverk och även om folk verkar ha lite olika uppfattningar om vad det betyder finns i botten en sorts kvinna som utmärkt väl kan anpassas till att bli fångvaktarkvinnan. En lagom snygg och anpassningsbar tjej, utan något som sticker ut, som skrattar åt killens skämt utan att hota någon eller något. Hon är ju som gjord för att bli den tråkiga, ansvarstagande som ogillar tv-spel och bestämmer om möbler. Om det är själva definitionen för vem som kan bli flickvän är det ju inte så konstigt om förhållandena blir tristessöken.

Kanske finns här också en nyckel till att vissa klarar sig lättare undan detta. Om man aldrig varit flickvänsmaterial, om man alltid haft alldeles för mycket taggar, för mycket ångest, varit för högljudd och konstig, då kanske man har lite lite enklare att låta bli att låsa in sig i ordentlighetsrollen. Jag är i såfall oändligt tacksam.

För sen blir de 42. Snuttis skaffar en motorcykel. Hans fru vill skiljas. "Livet måste vara mer än såhär."

Shachar har fel om adhd

"Humbug", "Fantasifoster". Det var med stora ord som DN-kolumnisten och mellanösternkorrespondenten Nathan Shachar skåpade ut vetenskapssamhället i veckan.
Det gällde det neuropsykiatriska funktionshinder som kallas adhd. Det existerar helt enkelt inte, sade Shachar, utan är hittepå från läkemedelsföretag och psykiatrielit. Det handlar i stället om normala pojkar som bara behöver tuktas av familj, skola och religion.

Ja, han skrev faktiskt så. Konstigheterna i texten var så allvarliga att DN i en ovanligt frank rättelse medgav "flera faktafel".

Det hindrade inte diverse tyckare från att berömma texten. Det var visst viktigt att lyfta frågan, oavsett faktagrund. Och det är viktigt att tala om adhd. Men det är inte särskilt fruktbart att göra det utifrån tesen att det inte finns.

Neuropsykiatrin är mycket ung som vetenskap, hjärnan är oändligt komplicerad och dess förehavanden svåra att mäta. Inga psykiatriska sjukdomar kan konstateras genom blodprov eller röntgen. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket ännu.

ﾅtskilliga studier har dock visat hur hjärnan på personer med adhd skiljer sig från andras, i dopaminnivåer, i hur frontalloben fungerar. Genom tvillingstudier har vi också sett att ADHD till ungefär 80 procent är ärftligt.

Som Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterade i en rapport i tisdags finns dock oklarheter kvar, både kring adhd-behandling och diagnostik. Jag talar med Elias Eriksson, professor i farmakologi, och han medger att det nog kan finnas problem: "Svensk psykiatri är inte på topp." Det finns resursbrist och brist på psykiatriker. Eriksson tror dock inte på larmen om stor överdiagnosticering i Sverige.

"Särskilt bland vuxna finns tvärtom en underdiagnosticering. Det är otroligt glädjande att allt fler, som ofta harvat runt i missbruk eller psykiatri i åratal utan att få hjälp, börjar få diagnoser och fungerande medicin." Han berättar om solskenshistorier, när vuxna människor får medicin och för första gången tycker sig ha en reell möjlighet till en vanlig, lycklig vardag.

Han snuddar vid något bokstavligen livsviktigt. Obehandlade, odiagnosticerade neuropsykiatriska handikapp har mycket allvarliga konsekvenser. Ungefär hälften av alla fängelseinterner uppskattas ha eller ha haft adhd, en nästan lika stor del av alla missbrukare.

Personer med de här svåra störningarna, som tillbringar skolan med att bli utskällda, dumförklarade, utanför, har små chanser senare i livet. Man präglas av hur man behandlas.

Om de har kvar problemen som vuxna försöker de ofta självmedicinera bort dem, med alkohol eller amfetamin. Självmordstankar är vanliga, liksom ångest, och allmän upplevelse av meningslöshet.

Det betyder inte att adhd eller andra likartade sjukdomar är totala avvikelser. Tvärtom bör de ses som extrema positioner på en normalkurva. Just därför är det kanske så svårt att få respekt för hur handikappande de kan vara. "Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter", säger Eriksson.

Många barn är bråkiga, har svårt att sitta still. Det är inte adhd, och bör inte diagnosticeras eller medicineras så. Att gå från det till att förneka handikappets existens är att neka hundratusentals människor chansen till ett rimligt liv.

Publicerad i Expressen 14 januari 2012

Jag kommer ut: kanske måste jag bli libertarian igen

- "De ursinniga reaktionerna bekräftar att han har rätt." Saknas ursinniga reaktioner kan man alltid försöka med "talande tystnad".
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.

Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.

Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.

Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.

Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.

Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.

Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."

Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.

Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.

Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.

Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.

Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.

Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.

Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.

För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.

Paradis för vårdkapitalister

"Klart de ska få gå med vinst."
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.

På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.

I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.

Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.

Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.

Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.

Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.

Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.

I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.

Publicerad i Expressen 31 december 2012.